Marcus Hubertson

Dammar brast och ismassor föll från bergstopparna. Den 31 maj 1970 drabbades Peru av en av de svåraste jordbävningarna som någonsin inträffat i Sydamerika. Varierande siffror över skadorna och antalet omkomna visar omfattningen – men det är en katastrof som fallit i glömska. 

En del källor anger cirka 100 000 döda, i andra nämns 50 000. Senare bedömningar nämner att omkring 80 000 människor omkom, att ungefär en miljon blev hemlösa och 20 000 barn blev föräldralösa. 

Att det blev så många dödsfall berodde på att nedfallande berg och jordskred orsakade att stora vattendammar öppnades varefter enorma vattenmassor samt ismassor från fjälltopparna sopade bort städer och byar i dalgångarna i bland annat Huaraz – området norr om Lima. 

Staden Yungay försvann helt och hållet, den begravdes från skredet från berget Huascarán, som med sina 6 768 meter över havet är Perus högsta topp. Katastrofområdet var lika stort som Holland, Belgien och Danmark tillsammans. 

Svenskar till undsättning

Stora jordbävningar inträffar tid efter annan på många håll i världen och i media brukar sammanfattningar göras om var jordbävningar skett tidigare och deras omfattning. Men av någon anledning nämns numera inte jordbävningen i Peru 1970 – den har blivit bortglömd.

I vårt land bör det finnas ett historiskt intresse för denna katastrof, ty för första gången sände Sverige ut en teknisk kader för att bistå med återuppbyggnaden efter en jordbävning. 

Det skedde efter en vädjan från Perus regering via FN. Styrkan hade tidigare blivit organiserad av Försvarsstaben och bestod huvudsakligen av civila specialister på byggnadsverksamhet, väg- och broreparationer, kraftledning, tele, vattenrening och förrådshantering. Kadern leddes av överste Detlov von Braun. Styrkan bestod av sammanlagt 82 man när den var som störst. Tjänstgöringstiden i Peru omfattade perioden augusti 1970 till februari 1971 för huvuddelen av styrkan. Uppdraget var slutfört den 6 mars 1971.

Gav hoppet tillbaka

En sammanfattning av den tekniska kaderns insatser ser ut så här:

Husbyggnad: En svensk stadsplan för att återuppbygga staden Catac och teknisk rådgivning i uppbyggnadsskedet av staden. Teknisk rådgivning vid återuppbyggnad av offentliga lokaler i Recuay och Huari. Projektering och byggnad av yrkesskola samt baracker i Recuay. 

VVS: Iståndsättande och utbyggnad av vatten och avlopp i Recuay, Ticapampa, Catac, Huari och ett flertal byar. Vattenanalys och klorering inom hela insatsområdet.

Jordbruk: Rensning av Rio Santas flodbädd vid Recauay.

Brobyggnad: Konstruktion och byggnad av i N Recuay, Ticapampa och Huancapampa. 

Vägbyggnad: Röjningsarbeten i Catac. Underhåll av vägsträckan Recuay – Chavin – San Maros. Geotekniska fältprov som underlag för kommande vägprojekt inom insatsområdet. 

Telekommunikation: Utredning beträffande interna och externa kommunikationer samt installationsarbeten i området. Utredningar om utbyggnad av telenätet i flera orter. 

Strömförsörjning: Utredningar, reparation och utbyggnad av strömförsörjning i Recuay, Catac, nya Yugay och Huari.

Den svenska insatsen hade stor betydelse utöver vad kadern själv åstadkom. Dess närvaro i en isolerad del av Peru gav det nedstämda folket hoppet tillbaka. För inbyggarna i de drabbade områdena kunde en enkel punktinsats bryta nedstämdheten. 

Vattnet tillbaka

I samhället Recuay lyckades en grupp svenska tekniker på en kort stund lokalisera en läcka i vattenledningen som uppkommit vid jordbävningen. Skadan reparerades snabbt. På mindre än 45 minuter hade över 200 hushåll återfått sitt vatten. Stor glädje utbröt bland kvinnorna när vattnet åter rann från kranarna. 

Även springbrunnen på torget återfick sitt vatten. Många samlades för att beskåda underverket. Alla log, alla var glada över att en grupp från det avlägsna Sverige kommit till deras stad för att hjälpa till.

En av de som deltog i Peru var Rolf Noberg från Bålsta född 1938, då boende i Skärholmen. Han blev antagen i tekniska kadern i mars 1970, vilket innebar att han måste vara beredd att resa på uppdrag var som helst i världen. Redan efter tre månader fick han beskedet att han skulle till Peru. Han hade erfarenhet av FN-tjänst i Kongo. I det civila var han tillsynsman i Svenska Bostäder. 

I kadern blev hans uppgift att vara förrådsman. Han var från början uttagen i förtruppen, men blev försenad av en noggrann läkarundersökning, varefter han fick flyga till Lima reguljärt i september. En dag senare flög han norrut från Lima till katastrofområdet och landade på en flygplats intill staden Huaraz beläget 3 200 meter över Stilla havet. Denna stad var hårt drabbad, husen låg i ruiner, som efter bombanfall. Rolf Noberg inkvarterades tillsamman med övriga i kadern på ett kurortshotell utanför staden som hade klarat sig vid jordbävningen. 

Byggde upp telefonnätet

Det tog 14 dagar att anpassa sig till den höga höjden. Det blev bestämt att svenskarna skulle bygga sin förläggning i staden Recuay cirka två mil norr om Huaraz. På platsen förbereddes marken för förrådstälten och förläggningsbarackerna. 

Tillsammans med en annan medlem i kadern började Rolf Noberg att planera för mottagandet av material, som var på väg från Sverige med Johnsonlinjens båt Los Angeles. De åkte ner till Lima, 45 mil, och hamnen Callao där Johnsonbåten lagt till. Materielen lastades på inhyrda lastbilar från Volvo och Scania. Färden tillbaka till Recuay tog två dygn på svindlande serpentinvägar och ett pass beläget på 4 800 meters höjd passerades. Övernattning skedde i bilarna och de verkstadsvagnar de hade på släp. Matlagning skedde i spritkök som eldades med etanolsprit. 

Förarna till fordonen var från Peru, ty svenskarna var förbjudna under första månaden att köra på serpentinvägarna. 

Under den första tiden var Rolf Noberg fullt upptagen med att bygga upp förrådstälten samt ordna all material och all verktygsutrustning så att allt blev lätt att komma åt. 

När detta blev rutin fick Rolf Noberg tid över, som han använde till att göra markundersökningar där hus rasat samman. Jordprover togs ända ner till urberget. 

Telefonnätet var undermåligt och måste rustas upp vilket han hade utbildning på i det militära. Telefonstolpar restes och telefonkablar monterades tillsammans med lokalanställda peruaner. 

Stolpskorna gjorde succé

Genom ett par stolpskor från Sverige kunde Rolf Noberg lätt och säkert klättra upp på ledningsstolparna och utföra arbetet. Han omgavs då av ett stort antal bybor som förundrade besåg hans klättring. Byborna tyckte att detta var magiskt. De hade aldrig sett ett par stolpskor. De blev överlyckliga när de själva fick lära sig att hantera klätterskorna,

Under ett par veckor arbetade Rolf Noberg med att lära upp peruanerna i att mura i förband och armera. Genom att mura på så sätt blir bebyggelsen starkare och rasar inte så lätt vid jordbävningar.

I början av februari 1971 fick Rolf Noberg i uppdrag att ta hand om all materiel som skulle skickas åter till Sverige och magasinera det i Lima före skeppningen. Det var en omständlig procedur som tog mycket tid, varför han blev kvar i Peru sedan huvudstyrkan åkt hem. Arméstaben glömde bort att meddela förseningen till hans familj, som väntade förgäves på Arlanda när kadern kom hem. Men stor var glädjen för hans fru och de två sönerna när Rolf Noberg senare äntligen kom hem.

Text: Bror Richard Svärd 

Foto: Rolf Noberg