Om man tror att det är ett senare tiders påfund att manliga sångare, dansare och skådespelare klär sig i kvinnokläder och uppträder som om de vore kvinnor på riktigt, så har man faktiskt tagit grundligt miste. Redan i början av 1900-talet fanns det faktiskt en svensk världsstjärna i denna underhållningsgenre. John Fritiof Constantin Lindström var hans fullständiga namn, men som artist uppträdde han som ”John Lind” eller ännu hellre som enbart ”?Lind?”. (Frågetecknen före och efter namnet var avsedda att väcka berättigad undran över vilken könstillhörighet som han egentligen hade.)
Mer ur veckans nummer
Alla har vi, mer eller mindre, konfronterats med ordet ”banta”. Åtskilliga av oss har säkert också försökt att banta, det vill säga äta mindre, i syfte att gå ner i vikt. Men varifrån kommer uttrycket? Vem hittade på det? Jo, det var en engelsk likkistfabrikör och begravningsentreprenör som hette William Banting. När fetman började påverka hans hörsel (!) negativt gav Bantings öronläkare honom en diet som fick kilona att rasa i snabb takt. Och Banting blev på kuppen en ivrig bantningsförespråkare…
William Banting, mannen som gav namn åt dagens uttryck för "viktnedgång".
Kiwi är nog för de flesta av oss namnet på en ljusbrun frukt med sträv utsida och grön insida. Men kiwi är också en långnäbbad fågel utan flygförmåga som blivit en nationalsymbol för det land som ligger rakt under oss på jordklotet, nämligen Nya Zeeland. Det finns fem huvudarter av kiwi som alla är unikt för nyzeeländska. Talrikast är den bruna kiwin, som beräknas till cirka 25 000 individer.
Att Grekland är ett land med svåra ekonomiska problem just nu, det känner nog många till. En svenska som bott i Grekland i mer än 50 år är Christina Tziovaridou Claeson. Hon har både i sitt arbete som turistguide och som privatperson kunnat följa utvecklingen i landet och kan drastiskt beskriva hur grekerna har det i dag i sin fattigdom. Samtidigt som hon hävdar att turismen betyder mer än någonsin för Grekland slår hon ett slag för de okända turistparadisen på det grekiska fastlandet.
Christina Tziovaridou Claeson, ursprungligen från Mölndal, har bott i Grekland i över 50 år. Hon hävdar att turismen är viktigare idag än någonsin för grekerna. Hon vill samtidigt slå ett slag för grekiska turistmål som kommit lite i skym undan för de mer klassiska...
William Banting (1796–1878), pionjär inom området "viktnedgång".
[good_old_share]
På kyrkogården Brompton i västra London vilar familjen Banting.
På den vackert belägna kyrkogården Brompton i västra London vilar en man som har betytt mycket för många. Namnen på den enkla gravstenen är nästan bortvittrade, men det står: hustru Mary Anne, dotter Amelia och husbonden själv – William Banting, 1796–1878.
William Bantings arv till eftervärlden är att ha gett namn åt att banta, föra diet, och att ha varit först med att sprida läran om att många människor blir tjocka av socker och stärkelse. Under mitten av 1800-talet följde hela Europa, även USA, hans metod. ”To bant”, eller ”banting”, hette det. Nuförtiden är det bara i Sverige som uttrycket banta lever kvar. Precis som hans efterföljare Robert Atkins och Michel Montignac fick han ägna mycket tid åt att parera mothugg från det medicinska etablissemanget. ”Ovetenskapligt, farlig humbug”, löd kritiken – precis som i våra dagar. William Banting var en gladlynt, kortvuxen man som snickrade kistor och ägde en välrenommerad begravningsbyrå i London. Med åren började han lägga på sig vikt, och blev snart lika bred som lång: 155 centimeter. Han avskydde fetman och menade att det var något av det värsta som kunde drabba en människa. ”Isoleringen, följdsjukdomarna, lidandet”.
Provade sig fram I mitten av 1800-talet var inte fetma något stort problem hos befolkningen och det var ganska oklart vad man blev tjock av. När Banting började söka efter botemedel fick han helt enkelt prova sig fram. ”Ät lite och lätt”, var ett av råden. Men han förstod inte riktigt innebörden. Så vitt han visste åt han lagom, levde aktivt och drack måttligt. ”Motionera”, sade en annan läkare. Så Banting köpte en båt och rodde på Themsen. Det enda som hände var att han blev hungrigare och åt mer. Ett annat råd var att svettas bort övervikten i turkisk ångbastu. Efter 90 bad hade Banting gått ned tre kilo. Han var nu så tjock att han inte kunde knyta skorna, fick linda knäna och gå baklänges nedför trappor. Dessutom började han se och höra dåligt.
Nytt liv Det var just hörseln som gjorde att ödet ledde honom till gåtans lösning. En av hans vanliga läkare var på semester och Banting blev rekommenderad en ersättare, öronläkaren William Harvey. Han hade nyligen varit i Paris och lyssnat på ett intressant föredrag med fysiologen Claude Bernard, som pratade om socker som orsak till fetma. Harvey kopplade Bantings öronproblem till fetman och ordinerade en diet utan bröd, smör, mjölk, socker, öl, och potatis. ”Vad har jag då att leva för”, grubblade Banting, men han tog som vanligt den nya uppgiften på allvar. Det var början på ett nytt liv för William Banting, som tappade 25 kilos övervikt på sin korta kropp, mest i början, sedan ett halvt kilo i veckan. Han fick tillbaka sitt goda sinnelag, ögon och öron blev bättre, krämpor försvann, magen kom igång och sömnen blev äntligen perfekt.
Pamflett Han sade själv att få pensionärer hade lika bra livskvalitet och ville därför hjälpa andra att må lika bra. Med egna medel publicerade han skriften Letter on Corpulence, där han berättade om sina erfarenheter. I takt med att upplagorna ökade och spreds runt världen kom kritiken. Han fick till och med dementera ryktet om sin egen död. Allt ståhej för att han inte åt socker eller pajdeg… Men Banting stod pall. Han var ju själv ett levande bevis på att metoden fungerade (vikten bestod under resten av hans liv) och tusentals brev om hur andra blev smalare höll hans ånga uppe. ”Vad spelar det då för roll om det inte är vetenskapligt bevisat”, undrade Banting. Kritiken bestod också av att han skrev sin pamflett för att tjäna pengar. Därför presenterade han siffror på vad varje häfte hade inbringat efter han börjat ta betalt för dem. Balansen var helt korrekt, vartenda pund donerades till välgörenhet.
Bantings råd Vad åt han då? Han var känslig för allt som höjer blodsockret och lade snabbt på sig övervikt av socker, enligt hans egna tester. Övervikten försvann när han ändrade kost, normalvikten höll sig sedan stabil.
Frukost: En bit fårkött, njure, fisk eller bacon. En stor kopp te eller kaffe utan mjölk. Ett litet kex eller en tunn skiva rostat bröd, ibland uppmjukat med en matsked alkohol. Sällan smör. Lunch: Fisk, (inte lax), kött, grönsaker, (utom rotfrukter som potatis, palsternacka, rödbetor eller morötter). Tunt rostat bröd, kokt frukt och några glas rödvin eller sherry, (aldrig champagne och öl). Kvällste: Kokt frukt eller några skorpor. Te utan mjölk eller socker. Middag: Kött eller fisk, rödvin eller sherry med vatten. Mycket ärtor under säsong. ”Jag förlåter mig för detta lilla övertramp”. Kvällsgrogg med whisky eller konjak, vid behov.
Bantings TIDIGARE matvanor: Frukost: Mackor, te med socker och mjölk Lunch: Kött, öl, mycket bröd och pajer. Kvällste: Mer bröd, smör och sött te. Middag: Bakverk, eller mackor och mjölk.
”Jag gjorde inget annat än att följa råd, uppnå rätt vikt och sedan sprida det vidare till andra människor”, sade pionjären, som avled i bronkit vid 82 års ålder.
Kan man tänka sig att det mellan hammarslagen mot smidesstädet i Gamla Linköping kan höras ett samtal på den östgötska dialekten? Otänkbart är det inte med tanke på att bilden ovan är tagen i Östergötland, nämare bestämt i det berömda friluftsmuseet i detta landskaps största stad – som inte längre är Norrköping utan Linköping. Östergötland är veckans temalandskap i Kvällsstunden, och på de fem hela sidor som vi ägnar denna speciella del av vårt land fokuserar vi extra mycket på Vadstena kloster, schlagersångaren Claes-Göran Hederström, läkekvinnan Kisamor och Motalakvinnan Karin Enåkander, som i modern tid (aningen sent, kan tyckas) förälskat sig i Axel von Fersen.
Mer ur veckans nummer
Sven Brandt i Vireda kyrkby i norra Småland är är själv ingen jättekändis. Däremot har han träffat och arbetat med ett otal kända personer under sitt yrkesliv som medarbetare i tv samt på teaterns och nöjets estrader. Marlene Dietrich, Édith Piaf, Josephine Baker, Harry Belafonte, David Bowie, Elton John – plus naturligtvis en massa svenska storheter som Karl Gerhard, Zarah Leander, Ingmar Bergman, Sven-Bertil Taube, Jan Malmsjö, Björn Skifs och Ingvar Kjellson – är exempel på tunga namn i Svens personliga kändisgalleri.
Sven Brandt i Vireda, mångårig studioman inom nöjesbransch och tv. Foto: Kjell-Olof Bohlin
En som också hade med Ingmar Bergman att göra var skådespelerskan Naima Wifstrand. Från att ha varit Nordens största operettprimadomma på 1920-talet – därtill god vän med Greta Garbo – blev hon med åren en av de mest kvalitativa uttolkarna av kvinnliga karaktärsroller på svenska teaterscener, och därför en av Ingmars favoriter. Naima är veckans nöjesprofil i Kvällsstunden.
Naima Wifstrand tillsammans med Ingmar Bergman under inspelningen av Hjalmar Bergmans ”Herr Sleeman kommer” 1957.
Namnet Ellen Rydelius säger kanske inte så mycket i våra dagar. Men hon var på många sätt en pionjär som yrkeskvinna. Framför allt var hon banbrytande som författare av resehandböcker. Hon var också frilandsreporter i kända dags- och veckotidningar, kokbokförfattare med internationella utblickar – med mera. Dottern Ria Wägner, kom också att delvis gå i hennes fotspår – förutom att Ria också blev en framträdande tv-profil.
Robert Goude tillverkar de anrika Stiernsundsuren på samma sätt och vid samma nötta masonitebänk som sin far – och farfar...
[good_old_share]
På slaget klockan elva tar Robert Goude emot i sitt förkläde. Här i det lilla urmakeriets kombinerade kontor och verkstad har han haft – och har alltjämt – sin arbetsplats sedan mer än 40 år. Han är den siste som helt för hand tillverkar Stiernsunds-uren i rakt nedstigande tradition från år 1700.
Den jämna timmen får urmakeriets alla klockor att slå i skira klanger och tonen för dagens samtal är anslagen. Robert slår sig ner vid sin slitna masonitbänk med alla sina verktyg i dagsljuset från det stora fönstret. Här handlar det inte om att byta batterier i kvartsur, utan om att fräsa ut vartenda kugghjul ur mässingsplåt. Det är här de anrika Stiernsunds-uren blir till. – Det var min pappa som lärde mig det här hantverket som har varit mitt levebröd sedan 1970, säger vallonättlingen Robert. Han hade i sin tur lärt sig urmakeriet av farfar Johannes, som också var den som konstruerade och byggde de sinnrika maskiner som möjliggjorde serietillverkning av kugghjul i alla dimensioner. Urtillverkningen här har dock betydligt äldre anor än så. Den var en del i det som skulle göra Stjärnsund i södra Dalarna till landets första industriområde, långt före industrialismens intåg. – Initiativtagare var gotlänningen Christopher Pålhammar, som efter att han adlats 1716 blev känd under namnet Polhem, berättar Robert. Han hade under slutet av 1600-talet rest runt i Europa och studerat allt från mudderverk och väderkvarnar till silkesspinneri och urtillverkning. Han hade träffat både hantverkare och vetenskapsmän och fått inspiration till att göra något liknande – att försöka starta allehanda verkstäder här hemma och förädla inhemska råvaror till färdiga produkter. I sina efterlämnade skrifter nämner Polhem också att ”den första inrättningen jag själv bäst kom till rätta med var att förfärdiga allehanda urverk”.
Levande historia Polhem kom så småningom till Dalarna. Där grundade han Stiernsunds manufakturverk år 1700, och där bland mycket annat planerade han tillverkning av väggur. I Stjärnsund har sedan dess urtillverkning pågått utan avbrott. Till sin hjälp hade Polhem flera duktiga urmakarmästare och arbetare. Till de först anställda hörde Mats Matsson Grusell och den blivande urmakarmästaren Mats Fallin. – En del arbetare såg tiden här som en lärlingsperiod och lämnade Stjärnsund för att bli sina egna mästare på annat håll, medan andra stannade kvar, säger Robert. De som stannade här var ättlingar till bland andra Grusell och Per Nilsson Trång, vars släktingar blev kvar i tre generationer som vägg- och tornurmakare ända fram till år 1900. Som flest var man vid mitten av 1700-talet. Då arbetade nio urmakare samt ett antal lärlingar och gesäller i urmakeriet. Nu ringer det på kontorets telefon. Det är en kund som lämnat in ett ur för rengöring och renovering som undrar hur arbetet går. När Robert lagt på luren vänder han sig om och pekar på väggen. – Det var det där uret samtalet handlade om, säger han och tillägger att det är tillverkat här på 1720-talet. Det kan jag se på signaturen på urtavlan, GB, det vill säga Georg Berglin, som arbetade här vid den tiden. Nu slår åter pendeln på det nyrenoverade verket och påminner oss om timmarnas gång. Just här och just nu blir historien mycket konkret och levande. – De ur som tillverkades vid den här tiden var av mycket hög kvalitet, många fungerar än i dag och kommer att gå länge till med originaldelarna, försäkrar Robert.
Robert Goudes farfar Johannes på en bild från 1947.
Lokal produktion Fram till sin pensionering för åtta år sedan nytillverkade Robert Goude ett 20-tal ur årligen. I dag gör han några stycken per år och bara på beställning. Ett ur från Stjärnsund är inte bara ett långt drivet hantverk av ett precisionsinstrument utan också ett smycke med sin ornamenterade och stilrena form. Robert tillverkar allt från grunden: urverk med driv och gånghake, lod, urtavla, visare och utsmyckningar. – Råmaterialet har vi genom åren till stor del tagit från det internationella plåt- och verkstadsföretaget Sandvik nästgårds, säger han. Än i dag kan Robert förundras över hur hans farfar Johannes Goude, utan special- eller språkkunskaper och med en bok på tyska som enda hjälp, lyckades färdigställa den automatiserade fräsmaskin som skulle revolutionera och rationalisera urmakeriet. Den är – såvitt känt – den enda maskinen i sitt slag i världen. – Farfar var maskinist vid bruket här och fick frågan av ledningen om han ville ta över i slutet av 1800-talet när den siste i familjen Grusell slutade och urmakeriet höll på att dö ut, berättar Robert. Sagt och gjort. 1906 byggdes, för Johannes räkning, det urmakeri nedanför den numera nedlagda järnvägsstationen som fortfarande är Robert Goudes arbetsplats. Tack vare Johannes övertagande skulle detta hantverk överleva under ytterligare drygt 100 år. Återväxten i yrket är dock svag i familjen med en son och en dotter som valt andra vägar. – Efterfrågan på de här uren är numera inte heller så stor att någon skulle kunna leva på att tillverka dem, konstaterar Robert.
Sund blev Stjärnsund Under alla år är det bara själva uren som gjorts i Stjärnsund. Till en början gjordes de som väggur att fästas på en enkel konsol. Senare kom man på att de kunde byggas in i ett fodral eller foder och bli till en fin möbel. – De har följt tidens moden och stilideal. Under pappas, och ända in i min tid, gjordes många fodral av lokala snickare i Östervåla och Säter, säger Robert. Av alla verkstäder och verksamheter som startades i Stjärnsund för mer än 300 år sedan är det bara urmakeriet som överlevt – förutom själva ortnamnet. – Orten hette ursprungligen bara Sund men fick förnamnet Stiern efter den som finansierat Polhems idéer, juristen Gabriel Stierncrona, berättar Robert. Det försvenskades senare till Stjärn, men den gamla stavningen lever kvar längst ner på urtavlans sifferring. Tillverkningen av uren kan ses som en direkt länk – kanske den enda kvarvarande – från Christopher Polhems tid till våra dagar. Och här blir upphovsmannen som mest närvarande, om vi bortser ifrån att han fram till nyligen prytt våra 500-kronorssedlar. Ännu en tid lämnar nytillverkade ur av Polhems konstruktion Stjärnsund, i dag med signaturen RG, men som alltid graverade med den latinska devisen Sic Volvitur Aetas – Så går tiden.
Farao Tutankhamon i Egypten lär inte direkt ha varit någon atlet under sina 19 år i livet. Han hade klumpfot på det högra benet och plattfot på det vänstra. Ryggen var krökt som ett ”S” och man tror att han behövde käppar för att kunna ta sig fram. Enligt forskarna var skavankerna troligen medfödda till följd av omfattande inavel i faraofamiljerna. Men rik var han, den unge härskaren, vilket framgick med all önskvärd tydlighet när hans listigt undangömda gravkammare upptäcktes 1922. En enorm skatt kom då i dagen. Den vittnade om det överdådiga liv som de ledande klasserna i det antika Egypten hängav sig åt. För den som vill se med egna ögon hur deras lyx såg ut kan fram till april i år besöka Magasin 9 vid Frihamnen i Stockholm, där kopior av gravfynden visas.
Mer ur veckans nummer
Dragspelaren Leif ”Pepparn” Pettersson, som var känd i hela landet för sin vildsinta spelstil, har kommit i ropet igen, 29 år efter att han gick bort vid endast 34 års ålder. En läkare i Pepparns hemstad Lindesberg, Per Zetterlund, har nämligen skrivit en bok om honom och mottagandet har blivit överväldigande. Vid den första presentationskvällen tog de 250 sittplatserna slut på nolltid och lika många fick vända hemåt utan att få plats. Efter Kvällsstundens pressläggning har en extraföreställning genomförts i Lindesberg, denna gång i en större lokal med 500 platser. Också då kom det fler människor än vad det fanns utrymme till…
Ungefär samtidigt som Pepparn drog land och rike runt med sitt dragspel var Sven ”Smokey” Åsberg en riksbekant storhet inom den svenska motorsporten. Med sin stubbade frisyr och ständiga fetcigarr i munnen såg han ut som Biffen i serien Biffen & Bananen, eller som en amerikansk marinkårsofficer. Men hans livsverk var i själva verket byggandet av Anderstorps racingbana, en av de säkraste i världen på den tiden, och han lyckades också med konststycket att etablera VM-deltävlingar i Formel 1 på ”sin” bana i de småländska skogarna.
Sven ”Smokey” Åsberg – riksbekant storhet inom den svenska motorsporten.
Att tänka sig svenska anknytningar till litteratur från den amerikanska prärien låter inte särdeles naturligt. Med icke desto mindre är det vad Kvällsstundens medarbetare Lars Sönnergren kan berätta om i en artikel i veckans tidning. Han redogör för tre svenskättade författare, Linda M Hasselstrom, Gerald Anderson och M K Coker – av vilka den sistnämnda håller sig med romanhjältar som bär det svenskklingande efternamnet Okerlund.
Så här minns många Pepparn – ung, oförvägen och utan hämningar. Foto: Michael Brannäs
Det är i år 29 år sedan han dog, dragspelslegendaren Pepparn, Leif Pettersson från Tröskafallet i Bergslagen. Men att folk inte har glömt honom blev tydligt när hembygdsföreningen i Lindesberg nyligen bjöd in läkaren Per Zetterlund till stadens församlingshem för att låta honom presentera sin nya bok om bygdens bälgakung.
Läkaren och numera författaren Per Zetterlund i Pepparns gamla slokhatt och med debutplattan i handen.
Den stora samlingssalens 250 platser fylldes på ett ögonblick och nästan lika många fick vända hemåt för att brandmyndigheten inte tillät fler i lokalen. Zetterlund själv, iklädd Pepparns gamla slokhatt, var märkbart rörd när han såg alla de fyllda stolarna och folket som stod längs väggarna. Och till de som han tvingats neka inträde lovade han en extraföreställning lite längre fram. – Varför detta intresse? Och varför har just jag skrivit en bok om Pepparn – jag som aldrig träffade honom? frågade Per sig själv lite retoriskt. Något riktigt svar kunde han inte ge. Han kände bara att han var tvungen att sätta Pepparns liv på pränt. När nu ingen annan hade gjort det tidigare. Pepparns eget liv blev inte långt. Vid bara 34 års ålder gick han bort den 28 maj 1988. Han låg då inlagd på Hudiksvalls lasarett för dubbelsidig lunginflammation, men han var samtidigt svårt märkt av ett mycket hårt leverne. Bara tio dagar tidigare hade också hans älskade mamma Margit gått bort och deras kistor kom att stå bredvid varandra vid samma begravningsgudstjänst.
Levde i dubbel hastighet – Pepparn levde lika intensivt som han spelade. Det intensiva spelet gjorde honom älskad, det intensiva livet tog död på honom. Multiinstrumentalisten Ale Möller, som beundrade hans framfart över tangenterna, sade till mig att det inte alls var konstigt att Pepparn dog så ung. ”Han levde ju i dubbel hastighet, och i verkligheten motsvarade det 70 år…” Efter att han låtit sitt bälgspel ljuda i växande omfattning i sin hemtrakt slog Pepparn igenom med dunder och brak i SVT:s Nygammalt på annandag jul 1972. Inför tre miljoner tittare och en förbluffad Bosse Larsson vid programledarmikrofonen drog han loss med Calle Jularbos ”Fröjd på vischan” så att slokhatten på huvudet fladdrade och träväggarna i gamla Cirkus på Djurgården höll på att ge vika. Det var som att höra Jularbo själv, tyckte många. Ebbe Jularbo, Calles son och mångårige medmusikant, tyckte detsamma och sade ofta senare: ”Att spela med Pepparn är som att spela med farsan – fast i turbo!” Över en natt blev Pepparn ett stort musikernamn i Sverige. Pepparns Svänggäng, som hade bildats tidigare i trakten, fick nu fullt upp. Under den första tiden körde de hårt under en åtta månader lång nästan oavbruten turné innehållande väldigt lite sömn – men väldigt mycket ”annat”. Två guldskivor blev det också i snabb följd.
Var med på fotbolls-VM En udda spelning efter genombrottet ägde rum när fotbolls-VM invigdes i Frankfurt 1974. Då var Pepparn med och representerade ”folkmusiken i Sverige” tillsammans med Family Four, fiolspelmännen Pers-Hans och Björn Ståbi samt ett folkdanslag. Även där var det ”Fröjd på vischan” som ljöd ur Pepparns dragspel. När det sedan var meningen att artisterna skulle defilera runt stadion var Pepparn plötsligt försvunnen. Till sist hittades han på ett undanskymt ställe i full färd med att försöka lära de brasilianska musikanterna att spela ”Livet i Finnskogarna”. Pepparns egen fotbollskarriär var mer udda än framgångsrik. Han var målvakt i en korpturnering i Lindesberg och släppte in massor med mål. Bredvid målet hade han dragspelet i beredskap och drog en trudelutt när det egna laget anföll. Per Zetterlund berättar vidare: – Som etablerad musiker började Pepparn tjäna pengar, men inte så mycket som han borde ha gjort. För sina två första skivor, som båda sålde guld, alltså vardera i mer än 50 000 ex, fick Pepparn bara 43 öre per platta – när han borde ha haft närmare tre kronor. Ett fint Bugari-dragspel fick han visserligen på köpet, men det matchade inte på långa vägar vad skivbolag normalt betalade sina artister. – Det hände till och med att Pepparn fick betalt i alkohol.
Kom ofta för sent Vänner i Pepparns omgivning har berättat för Per Zetterlund att Pepparn hade alkoholbesvär redan i 16-årsåldern. Efter genombrottet som musiker gavs de besvären obegränsande möjligheter att utvecklas. Samtidigt var han en bohemnatur som egentligen inget hellre ville än att ta dagen precis som den kom, allra helst i skogen och naturen. Med tiden fick det till följd att Pepparn allt oftare kom för sent till spelningarna. Eller inte alls. – Men när han spelade så gav han allt. Det berättas till exempel om en spelning på ett fängelse. Pepparn var då märkbart påverkad. Men väl på plats spelade han så att de intagna grät. ”På något vis bar han ett kors för oss alla”, sade en av bandmedlemmarna. Pepparn har beskrivits som genomsnäll men omöjlig att styra av dem som Per Zetterlund intervjuat under sitt researcharbete inför bokskrivandet. Förutom oförmågan att hålla tider kunde Pepparn också vara vårdslös med sina instrument. När han inte spelade sönder dragspelen, på grund av sitt hårdhänta ryckande, så kunde han lämna dem oskyddade utomhus i allt annat än lämpligt väder. – Fast i lumpen trivdes han, har jag fått berättat. Både lumparkompisar och befäl tog hänsyn till hans brister och förtjänster, vilket han uppskattade. Faktiskt så till den grad att han komponerade en dragspelsmarsch till ett av regementet I 3:s jubileer. Den marschen arrangerades sedan för blåsorkester och lever också vidare – med text av förre regementschefen Einar Lyth – som snapsvisan ”Överstens brännvin”.
Judy Collins är vår Nöjesprofil denna vecka. Foto: IBL
Judy Collins var en av många sångerskor som satte prägel på den folkmusikaliska trenden i 1960-talets USA. Hon slog igenom med Joni Mitchells ”Both Sides Now” och gjorde också starka versioner av Bob Dylans ”Mr Tambourine Man” och Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn” – för att inte tala om Stephen Sondheims ”Send in the Clowns”. I likhet med flera andra välsjungande ”gitarrsångerskor” vid samma tid, som till exempel Joan Baez, stod hon också på den politiska barrikaden. Än i dag är hon engagerad i sitt artisteri, bland annat i kampen mot landminor. 78 år gammal uppträder hon fortfarande med sina sånger, sin röst och sin gitarr. Periodvisa problem med alkohol, droger och bulimi har hon lagt bakom sig och sedan nära 40 år tillbaka är hon absolutist.
Mer ur veckans nummer
Medan järnridån ännu fanns åkte Svante Strömberg som campingturist till DDR, alltså det gamla kommunistiska Östtyskland. Nu har han gjort ett återbesök och kollat hur hans ungdoms sommarnöjen har förändrats efter murens fall. Även om mycket är nytt så känner han ändå igen sig.
Kvällsstundens Svante Strömberg minns tillbaka på sina campingsemestrar i forna DDR.
Jan Olofssons namn är kanske inte så känt för den breda allmänheten här i Sverige. Men han lyckades faktiskt upprätta, för att vara svensk, unika kontakter med 1960-talets brittiska pop- och rockstjärnor. Han drömde om att bli manager, men blev i stället en framstående fotograf och kom både The Beatles och Cliff Richard nära.
Jan Olofsson, vid en utställningen av hans 60-talsfotografi 2007. Foto: Mark Goldsworthy/IBL Bildbyrå
1927 premiärvisades – i Paris – en film om Napoleon som slog publiken med fullständig häpnad. I fråga om både bildteknik och berättande var den långt före sin tid. Men kanske just därför blev den både stoppad och undangömd av amerikanska filmintressenter som ville ha den europeiska marknaden för sig själva. Efter ett mycket omfattande detektivarbete återfanns, rekonstruerades och visades filmen på nytt med framgång i början av 1980-talet – bara för att återigen förbjudas. Många juridiska turer och förhandlingar senare har den nu kommit upp på brittiska biografer och är också på väg att kunna distribueras i dvd-version.
Stumfilmen Napoleon från 1927 ansågs vara ett mästerverk. Alltför mästerlig för de amerikanska filmjättarnas smak som gjorde allt för att stoppa den från att visas...
Från mitten av 1940-talet till mitten av 1970-talet hörde böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran Bergendahl till den mest lästa svenska ungdomslitteraturen. En del av äran för framgången kan nog tillskrivas de suggestiva bokomslagen, de flesta och bästa skapade av de framstående illustratörerna Bertil Hegland och Ola Ericson.
Tvillingdeckarna Klas och Göran Bergendahl blev hjältar för generationer.
De fiktiva unga deckarna var hjältar för generationer pojkar. Ja, även många flickor läste böckerna. Den första boken, Tvillingdetektiverna, kom 1944 och den sista i serien, Prinsess-mysteriet, gavs ut 1974. Böckerna skrevs av Sivar Ahlrud, som var en pseudonym för författarna Ivar Ahlstedt (1916–1967) och Sid Roland Rommerud (1915–1977). Böckerna handlar om två rödhåriga, fräkniga tvillingar i 13-årsåldern som bor i det lilla samhället Vindsele i Norrland. De båda pojkarna är klassiska ”busgrabbar”, de är snälla men bråkar ständigt med varandra. Tvillingarna är inte speciellt förtjusta i skolan och hamnar ofta i trubbel.
”Skummisar” Tvillingarna Klas och Göran har en sällsam förmåga att upptäcka ”skummisar”, vilket leder dem in på allehanda äventyr i både Vindsele och Stockholm. De besöker huvudstaden på många skollov för att hälsa på faster Hanna och kusinen Hubert som de kallar Hubbe, något som han inte gillar. Han är i 16- årsåldern och studerar på gymnasiet och kan betecknas som en plugghäst. En stor del av Huberts tid används till att uppvakta flickor, speciellt blondiner. Huberts förhållande till tvillingarna är komplicerat. Trots att han är motvillig när det gäller att hjälpa sina släktingar från landet bidrar han till slut med kunskaper som löser mysterierna. Han besöker ibland Klas och Göran i Vindsele och råkar då i konflikt med den inte alltför smarte Buster, ofta beroende på att Hubert imponerar på Vindsele-tjejerna. Huberts mamma och tvillingarnas faster Hanna är en viktig person i böckerna. Hon är en för tiden modern yrkesarbetande kvinna. Hennes man är död och hon bor tillsammans med sonen Hubert på Östermalm. Tvillingarna gillar henne bland annat för hennes goda mat och de hjälper henne gärna med att diska. Andra förekommande personer i böckerna är tvillingarnas föräldrar som oftast kallas för herr och fru Bergendahl, med fokus på pappan under det att mamman nästan inte nämns. En mängd andra karaktärer förekommer i böckerna, men de beskrivs vagt.
Tidsdokument I dag är böckerna med namn som Tunnelbanemysteriet, Raketmysteriet och TV-mysteriet tidsdokument över den historiska utvecklingen i Sverige efter kriget fram till 1970-talet. Böckerna är i dag passé men fyllde en gång i tiden ett behov av äventyrslängtan hos ungdomen efter kriget. Tvillingdeckarna kom även ut som serietidning under åren 1973–74, 1979–81 och som serie i ett 30-tal dagstidningar under 1970-talet. En del av dessa ritade serier var förkortade versioner av böckerna, men det var också nyskrivna historier skapade av ”spökskrivare”. När Ivar Ahlstedt dog 1967 fortsatte Sid Roland Rommerud själv att skriva böckerna fram till 1974. Efter Rommeruds död kom det i början av 1980-talet ut ytterligare fyra böcker om tvillingdeckarna, skrivna av andra författare under namnet Sivar Ahlrud. Sammanlagt gavs det ut 50 titlar under åren med Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, många av böckerna gavs ut i flera upplagor med nya omslag och uppfräschning av handlingen.
Journalister Både Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud var från början journalister. Även om de är mest kända för sina böcker om tvillingdeckarna skrev de också andra ungdomsböcker och hade en imponerande bredd i sitt författarskap. Ivar Ahlstedt föddes i Malmö, växte upp på Öland och studerade i Västervik, där han började 1935 på Västerviks-Posten. Så småningom kom han till Stockholms-Tidningen, men slutade efter några år och blev frilansjournalist för att senare börja skriva böcker och bli författare på heltid. Han skrev bland annat ungdomsböcker om Joel Söder och Sigge Flod & Co, men också radiopjäser, reseskildringar, romaner och noveller. Ivar Ahlstedt gav även ut böcker under flera namn som Jesper Klint, Mårten Vind, Ingela Ek och Marcus Ahl. Sid Roland Rommerud växte upp i Vindeln och flyttade till Stockholm, där han verkade som journalist innan han blev författare på heltid. Redan 1933 gav han ut sin första bok Skatten på sommarön, som gavs ut av ett litet förlag. Han skrev allt från diverse vuxenlitteratur till barnböcker om Lille Pip och Humpe och Stumpe. Rommerud skrev ofta under pseudonymen Sven Rud eller Sid Roland. Redan på 1930-talet använde Rommerud den fiktiva orten Vindsele, efter hans uppväxtort Vindeln i Västerbotten. I serien om tvillingdeckarna blev orten också förebild för tvillingarnas Vindsele fastän inlandsorten där har flyttat till kusten och fått en hamn.
Träffades i Klara Det berättas att Ivar Ahlstedt var något av en bohem, en pratsam och debattlysten herre under det att Rommerud var en lugnare och mera tillbakadragen man. De två frilansande journalisterna hade träffats i författarnas och poeternas Klarakvarter i Stockholm i början av 1940-talet och satt i slutet av andra världskriget och diskuterade allt elände, bland annat sin dåliga ekonomi. Diskussionerna ledde fram till att de fick för sig att de tillsammans skulle försöka sig på att skriva ungdomsdeckare för brödfödans skull, utan några konstnärliga ambitioner. Ivar och Sid kom på att det skulle handla om busiga rödhåriga tvillingar som hamnade i mysterier som de löste. Tvillingdetektiverna skulle bli namnet på böckerna och de skulle innehålla både spänning och humor. Titlarna på böckerna hade oftast anknytning till något som nyligen hade hänt i samhället. Tv-mysteriet kom till exempel ut 1956, samma år som SVT började sända i Sverige.
Delade skrivandet Författarna Ahlstedt och Rommerud ville inte skylta med sina riktiga namn på böckerna. De ville i stället ha ett nytt okänt författarnamn och provade olika kombinationer. Till slut blev det Sivar Ahlrud. De fyra första böckerna gavs ut mellan 1944 och 1947 på mindre kända förlag, tre på Lindqvists och en på Beckmans förlag. Från 1949 kom böckerna ut på det stora dominerande ungdomsförlaget B. Wahlströms, som insåg att dessa äventyrsböcker låg rätt i tiden. Ahlstedt och Rommerud skrev de sex första böckerna tillsammans för att sedan från 1950 och framåt skriva var för sig, med något undantag. Det var i stort sett en jämn fördelning mellan författarna beträffande skrivandet. Både Ahlstedt och Rommerud skrev och förlade handlingarna till både Stockholm och det fiktiva Vindsele, även om Rommerud skrev mera om Vindsele. Båda ger de en bra skildring av sin samtid i böckerna och berättelserna är rappt skrivna. Tvillingdeckarna var för många pojkar ett första steg in i böckernas värld. Trots att tvillingarna är torftiga som litterära figurer hindrade det inte ungdomen från att älska dem. De brydde sig inte heller om att litteraturkritiker och bibliotekarier dömde ut böckerna. Några kritiker menade ändå att det fanns humor i böckerna och att läsekretsen i de tidiga tonåren behövde dessa blodfria deckare som var bättre än översatt amerikansk ”smörja”.
Ökat intresse Trots att böckerna om tvillingdeckarna var upplagda på samma sätt uppskattades de av sin läsekrets och såldes i över tre miljoner exemplar. Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud blev ändå inte speciellt rika på böckerna. Ungdomsförfattare tjänade som regel inte särskilt mycket på den tiden, fastän deras böcker gick ut i stora upplagor. Förlagen tjänade desto mera. I dag ökar intresset för dessa böcker. Allt fler samlar på dem. Att de en gång blev så populära berodde nog främst på att det inte fanns så mycket förströelse för den tidens ungdom. I dag väntar de unga med spänning på att något nytt dataspel ska lanseras, på 1950-talet väntade de på att det skulle komma en ny bok med Tvillingdeckarna.
Aldrig i Olympiska spelens historia har väl en konståkningsfinal bjudit på en sådan dramatik som i norska Lillehammer 1994. Den beskrevs som mötet mellan ”Skönheten och Odjuret” där amerikanskan Nancy Kerrigan (bilden) vad den goda, alltså Skönheten, och hennes landsmaninna och konkurrent Tonya Harding var den onda, Odjuret. Bakgrunden var att en gärningsman, lejd av Hardings exmake, en tid före OS-tävlingarna hade angripit Nancy Kerrigans högra knä med flera batongslag för att hindra henne från att komma till start. Men Kerrigan återhämtade sig och det blev ett möte i OS-finalen mellan de båda, och då var det ”Skönheten” som hade de bästa tävlingsnerverna.
Mer ur veckans nummer
Ett ovanligt spännande äventyr iscensatte de tre ungdomarna Oskar Naroskin, Lennart Bolander och Eold Johansson åt sig själva när de för snart 70 år sedan tjuvåkte till USA genom att gömma sig i stjärtfenan på en DC 4 med destination New York. Väl där lyckades de mitt i natten smyga sig ut ur flygplanet och dupera sig förbi flygplatsens vaktpoliser. Men verkligheten hann till slut ifatt dem och de greps. Och Oskar, med sitt ryska efternamn, blev till och med misstänkt för att vara spion…
De tre svenska ynglingarna gömde sig i DC 4:ans stjärtfena och tog sig på det sättet hela vägen från Bromma i Stockholm till La Guardia i New York.
En annan risktagare, fast på sovjetisk mark, var utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson. Han blev inte bara god vän med författaren Alexander Solzjenitsyn, vilket bara det var riskabelt, utan utförde också vissa hemliga uppdrag som kurir åt den Nobelprisbelönte sovjetopponenten.
Stig Fredrikson och Alexander Solzjenitsyn 1996.
Daniels Ols Carin Ersdotter – även kallad Pilt-Carin – var en av många dalkullor som på 1800-talet gjorde arbetsvandringar till Stockholm för att bättra på sina fattiga levnadsvillkor. Tanken var att hon skulle bära tegel och murbruk på byggen, men till detta räckte hennes kroppskrafter inte till. I stället fick hon bli mjölkerska på en gård – till att börja med. Men ägaren på gården tyckte att Pilt-Carin var alldeles för vacker för ladugårdsarbete och lät henne bli mjölkförsäljerska på Stortorget i Stockholm. Där blev kronprins Oscar, sedermera Oscar I, så behagad av Carin att hon fick bege sig till Stockholms slott för att visa upp sig för självaste Karl XIV Johan…
Statyn av Pilt-Carin, utanför Djura kyrka sedan september förra året.
Så gott som alla av oss har nog i SVT:s Aktuellt sett och hört Stig Fredrikson rapportera från platser i världen. Numera har han dragit sig bort från tv-rutorna och lever livet som pensionär. Men han har kvar lusten att berätta, särskilt om sina år som hemlig kurir i Moskva.
I mitten av 1960-talet blev Stig Fredrikson inkallad för värnpliktstjänstgöring. Han kallades till Försvarets tolkskola i Uppsala och fick där en grundutbildning som tolk och förhörsledare på det ryska språket. Stig byggde på sina kunskaper i ryska vid Stockholms universitet och arbetade sedan en tid som journalist hemma i Småland innan han fick arbete vid Tidningarnas telegrambyrå (TT). I januari 1972 blev han, 26 år ung, placerad i Moskva som korrespondent för TT och nyhetsbyråerna i Norge och Finland. – Jag kom med hustru Ingrid till en sluten värld, säger han. Det var mitt under kalla kriget och misstänksamheten mot utlänningar i Sovjetunionen var stor. I vår lägenhet i utlänningskvarteret var vi avlyssnade och bevakade. En samtida amerikansk korrespondent påstod att varje utlänning i Moskva bevakades av 17 personer från den sovjetiska säkerhetstjänsten. Efter två månader i Moskva fick Stig ett specialuppdrag av sin chef vid TT, Hans Björkegren. Han skulle försöka anträffa nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn i våning 169 vid Gorkijgatan 12 i Moskva. Adressen hade Björkegren fått av Vilhelm Moberg, som med hjälp av Björkegren haft brevkontakt med Solzjenitsyn.
Fortsatt kontakt – Jag hittade efter ett visst letande våningen, berättar Stig. Den tillhörde hans blivande fru, Natalja Svetlova. Solzjenitsyn var förbjuden av säkerhetstjänsten KGB att bo där, men vid mitt andra besök i våningen dök han upp. Vi pratades vid en stund. – Mitt uppdrag gällde att undersöka huruvida det var möjligt för Svenska Akademien att i våningen överlämna Nobelprisets insignier, diplom och medalj. Solzjenitsyn hade i december 1970 inställt sin resa till Stockholm för att hämta priset. Han vågade inte resa, då han befarade att inte få återvända till Sovjet. I en första planering ingick att Solzjenitsyn skulle få nobelpriset på den svenska ambassaden i Moskva, men på de villkor och med de inbjudna gäster som Solzjenitsyn ville ha bedömdes arrangemanget bli en politisk manifestation från Sverige mot Sovjetunionen. Det inställdes därför. Efter Stigs rapportering beslöt emellertid Svenska Akademien att den 9 april 1972, genom dess ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow, överlämna Nobelpriset till Alexander Solzjenitsyn i våningen på Gorkijgatan. Så blev det nu inte, för Gierow beviljades inte visum för inresa till Sovjetunionen. – Men kontakten mellan mig och Solzjenitsyn var därmed inte bruten, ler Stig underfundig.
Fångläger Alexander Solzjenitsyn var född 1918 och uppvuxen i Rostov vid floden Don. Han studerade matematik och fysik på högskolenivå och arbetade därefter som lärare tills han på sommaren 1941 inkallades för militärtjänst i Röda armén. Han avancerade under militärtiden till officer vid artilleriet. I februari 1945 arresterades han för att i brev till en barndomskamrat ha kritiserat Josef Stalin. Solzjenitsyn dömdes 1946 för brott mot staten till straffarbete och förvisning. Solzjenitsyn kom att tillbringa åtta år som straffånge med bland annat vistelse i fångläger. Han frigavs i mitten av 1950-talet med restriktion att han inte fick bo i Moskva utan blev tvångsmässigt mantalsskriven på en ort på den sovjetiska landsbygden. Han återupptog sitt arbete som lärare, började skriva, men hade svårt att få något utgivet. 1962, i samband med Nikita Chrusjtjovs fördömande av Stalins terrormetoder, lyckades Solzjenitsyn få sin bok En dag i Ivan Denisovitjs liv utgiven i Sovjet. Boken om en lägerfåge blev en succé och översattes världen över. Men sovjetledningen ogillade bokens framgång och spridning. Den förbjöd vidare utgivning av Solzjenitsyn, då hans skrifter bedömdes som antisovjetisk propaganda. Under senare delen av 1960-talet lyckades Solzjenitsyn få kopior av manus till böckerna Cancerkliniken och Den första kretsen utsmugglade till väst. Böckerna prisades och lästes över hela världen. Solzjenitsyn tilldelades 1970 Nobelpriset i litteratur. Sovjetledarna rasade. Solzjenitsyn fördömdes som motståndsman.
Smugglade Nobeltalet Efter att Alexander Solzjenitsyn blivit snuvad på sitt Nobelpris i april 1972, tog han i slutet av månaden kontakt med den unge korrespondenten Stig Fredrikson. Solzjenitsyn ville ha sitt skrivna Nobeltal utsmugglat till väst. – Jag kunde inte motstå den spännande uppgiften, och inför Solzjenitsyns påverkanskraft föll jag till föga, suckar Stig. Jag ställde upp. Han hade fotograferat det långa talet i nio bilder och överlämnandet skedde då Solzjenitsyn med sin Svetlana och jag tillsammans med Ingrid gjorde en promenad i Moskva. Båda kvinnorna var gravida och Solzjenitsyn påstod att detta var ett gott tecken för att utsmugglingen skulle lyckas. Jag stoppade in bilderna i tomt rör för huvudvärkstabletter, placerade röret i en transistorradio, for sedan över Helsingfors till Stockholm utan att bli ertappad vid den sovjetiska gränskontrollen. Svenska Akademien fick sedan talet och det publicerades under sensommaren 1972 i en rad ledande tidningar i Sverige och utomlands. I sitt Nobeltal uttryckte Solzjenitsyn angående det sovjetiska lägersystemet: ”Det blev mig förunnat att överleva, medan andra – kanhända med större talang och skicklighet än min – gick under.”
Kurir Efter den lyckade utsmugglingen av Nobeltalet ville Alexander Solzjenitsyn ha mer uppdrag utförda genom den svenske korrespondenten Stig Fredrikson. – Jag var kanske både smickrad och naiv då jag lät mig bli kurir till Alexander. Jag insåg nog aldrig fullt ut riskerna, och det är nästan mirakulöst att inte KGB kom vårt samarbete på spåren, menar Stig med distans till det som hände. Från sommaren 1972 till våren 1974 träffades vi i all hemlighet 20 gånger ensamma och fyra gånger tillsammans också med Svetlana. På kvällstid i dunkla gränder, inom lummiga bersåer och på mörka gårdar mottog jag och lämnade material till Solzjenitsyn. Solzjenitsyns försändelser lät jag gå med ambassadposten till Norge för vidare befordran till adresser i väst, bland annat till Solzjenitsyns advokat i Zürich, hans ryska förläggare i Paris samt till en kvinna i Österrike som översatte hans verk till tyska. Den 13 februari 1974, några veckor efter att boken Gulag-arkipelagen utkommit i Paris, utvisades Solzjenitsyn som icke önskvärd i Sovjetunionen. Han bodde ett tag i Norge och sedan i Schweiz innan han med Svetlana och sina tre söner flyttade till Vermont i nordöstra USA. – Jag var en av många som hjälpte till att föra ut hans arkiverade material från Sovjet så att han kunde fortsätta sin litterära verksamhet, säger Stig. Solzjenitsyn erbjöd mig också att bli hans privatsekreterare. Vi diskuterade allvarligt ett sådant upplägg, men när jag under mer avspända former träffade honom i Europa märkte jag att vi var långt ifrån varandra, inte minst politiskt, och att ett samarbete inte var möjligt.
Stig Fredrikson idag.
USA Utvisad från Sovjetunionen blev det möjligt för Solzjenitsyn att i december 1974 i Stockholm ta emot det Nobelpris som han hade tilldelats 1970. Alexander Solzjenitsyn bodde i nära 18 år i delstaten Vermont i Nordamerika. Stig Fredrikson besökte honom där han bodde med sin familj i ett stort hus omgivet av skog. – Han var då helt upptagen med sitt stora romanprojekt Det röda hjulet, om Ryssland före 1918, berättar Stig. Han arbetade så gott som all vaken tid. Han tog vänligt emot mig, tackade för mitt mod och mina insatser som kurir i Moskva, men var i övrigt sysselsatt med sitt skrivande. 1994 fick Solzjenitsyn möjlighet att återvända till det Sovjetunionen som då sedan 1991 var Ryssland. Han bosatte sig i Troiste-Lykovo utanför Moskva, där också Stig träffade honom. – Han var inte nöjd med utvecklingen i Ryssland. Han förbannade vad han kallade gangsterekonomin som förstörde det stora landet, påpekar Stig. Solzjenitsyn menade att såväl kommunism som demokrati var importer från väst som inte gick ihop med det ryska folkets sinnen och traditioner. Två månader före hans död 2008 träffade Stig Fredrikson Alexander Solzjenitsyn en sista gång. – Han satt då i rullstol, var mycket trött, nära 90 år, och orkade bara med en kort pratstund. Han var märkt av ålder och sjukdom, men var minnesgod och uttryckte sig klart och redigt med sin alltid ljusa stämma, avslutar Stig.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
