Kvällsstunden vecka 6 – 2017

Kvällsstunden träffade Towa Carson på ett kafé i Eskilstuna i januari 2017.

Efter att Birgit från Eskilstuna – känd som Towa Carson – hade sjungit i Paul Anka Show ville hans manager träffa henne på deras skivbolag i Stockholm. Det var tal om en lansering i Amerika. 
– Men jag åkte aldrig dit, jag struntade i det, förklarar hon.
Och det har onekligen gått bra ändå för den hemkära, numera 80-åriga, sörmländskan. Hennes distinkta sångröst har hörts i åtskilliga hitlåtar genom decennierna. Så sent som 2004 deltog hon i Melodifestivalen tillsammans med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson. 25 låtar på Svensktoppen har hon också haft. Än i dag händer det att hon greppar mikrofonen, ibland i Leif Kronlunds storband, ibland tillsammans med Göte Wilhelmson, ibland på egen hand.

 

Mer ur veckans nummer

Rollatorn är en produkt som har fått ett stort genombrott. Här i Sverige räknar man med att det finns mer än en kvarts miljon rollatoranvändare i dag. Och det är faktiskt en helsvensk uppfinning. En poliodrabbad kvinna i Västerås, Aina Wifalk, var den som kläckte den banbrytande idén efter att hon sett en bokvagn framföras i hemstadens bibliotek. Något patent brydde hon sig aldrig om att ta ut och de royalties som hon ändå fick på försäljningen testamenterade hon till Nordiska Kyrkoföreningen på Costa del Sol.

Kvinnors uppfinningar har genom åren varit många och betydelsefulla. Men tyvärr glöms många gånger uppfinnarna bort. Aina Wifalk som uppfann Rollatorn är en av dessa. Foto: privat

Ännu mindre rik på sin genialitet blev den naivistiske konstnären Johan Erik Olsson i Edsbyn, även kallad Lim-Johan. Han fick själv aldrig ett öre för sina målningar på papp, men i dag är de mycket värda. I en trossbotten hittades nyligen en hittills okänd målning av Lim-Johan, och den såldes på Bukowskis för 500 000 kronor, i praktiken 612 500 kronor sedan en avgift på 22,5 procent tillkommit på slutbudet.

Tavlan efter restaurering med titeln Älg och stövare. Fotot från Bukowskis Auktioner i Stockholm.
Till Höger: Johan Erik Olsson, även kallad Lim-Johan

1936 började Helge Holmgren, strax norr om Skövde, att egenhändigt bygga ett bostadshus. Men efter tre år avbröt han byggnationen och lämnade det som hann bli färdigt av huset åt sitt öde sedan han fått nej av sin tilltänkta hustru. I 65 år fick det övergivna huset förfalla innan det slutligen revs – efter Holmgrens död.

Huset som Helge byggde lämnades åt sitt öde. Idag är det rivet...

Aina Wifalk blev Rollatorns ”mamma”

Kvinnors uppfinningar har genom åren varit många och betydelsefulla. Men tyvärr glöms många gånger uppfinnarna bort. Aina Wifalk som uppfann Rollatorn är en av dessa. Foto: privat
[good_old_share]

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Aina Wifalk upplevde kanske ingen direkt nöd, men däremot ett stort problem som hon löste på ett genialiskt sätt. Hon uppfann rollatorn. 

Aina Wifalk drabbades av polio 1949 då hon var 21 år och blev då tvungen att avbryta sin utbildning till sjuksköterska. Efter avslutad utbildning till kurator 1957 arbetade hon på ortopediska kliniken på Västerås lasarett och från 1968 som handikappkurator i Västerås kommun. Aina Wifalk arbetade under hela sitt yrkesverksamma liv med handikappfrågor, bland annat som handikappinformatör. Hon var även initiativtagare till olika handikappföreningar. 
Med åren blev hennes axlar utslitna efter att hon gått med käppar i drygt 20 år. Till slut satte sjukdomen stopp för hennes yrkesliv, vilket resulterade i att hon 1976 fick sjukbidrag. 

Bokvagn katalysator
Aina Wifalk började då fundera på ett hjälpmedel för personer som hade svårigheter att gå. Vid ett tillfälle då hon var på biblioteket såg hon en bokvagn. Då fick hon idén att, ”den där kunde man göra någonting av”, berättar Marianne Ericsson, som känt Aina under många år. 
Från tanke till handling! 1978 lämnade hon in idén på ett gånghjälpmedel med fyra hjul till utvecklingsfonden, som i sin tur kopplade ihop henne med ett företag som hjälpte till med konstruktionen av en prototyp.
Aina Wifalk ansökte om finansiering från utvecklingsfonden och från styrelsen för teknisk utveckling för att kunna utveckla idén till färdig produkt. Man insåg potentialen och beviljade ekonomiskt stöd. 

Nyckeln till frihet
Tre år senare var produktionen av rollatorn i full gång. Sedan dess har det tillverkats tusentals i de mest skiftande konstruktioner och utseenden. 
För många äldre och för personer med gångsvårigheter är rollatorn nyckeln till frihet och självständighet. I dag finns den i stora delar av världen.
Genom en aktiv produktutveckling finns i dag ett stort urval av rollatorer som är anpassade för olika behov och förutsättningar, allt från kraftiga modeller för utemiljö med stötdämpning för att ge en behaglig gång på ojämna underlag till smidiga och lätta för inomhusbruk. Många av modellerna är flexibla och går med ett enkelt handgrepp att vika ihop för att ställas åt sidan eller transporteras i bil eller i kollektiva färdmedel. Fokus läggs även på en tilltalande design, hållfasthet, material och ergonomi. 
Aina Wifalk, som avled 1983 i cancer, tog aldrig ut något patent på sin enkla och geniala uppfinning. Hon ville att så många som möjligt skulle få tillgång till rollatorn. De royalties hon fick på försäljningen testamenterade hon till Nordiska Kyrkoföreningen på Costa del Sol.
Ett forskningsprojekt vid Umeå universitet och Norrlands universitetssjukhus håller på att utveckla en ”intelligent” rollator. 

”Intelligent” rollator
I dag finns det över 250 000 användare av rollatorer i Sverige. Många av dessa har nedsatt kognitiv förmåga och dåligt balanssinne, vilket medför risk för ibland svåra fallskador. Äldre personer kan ha svårt att manövrera sin rollator vid till exempel svängar, trånga utrymmen, dörrposter, runt bords- och stolsben och så vidare. Det händer även att äldre oavsiktligt kör ner över trottoarkanter med i värsta fall svåra fysiska skador som följd. Den tekniska lösning som gruppen arbetar med är automatisk detektering av hinder framför en rollator. Elektriska bromsar på bakhjulen korrigerar automatiskt rollatorns färdriktning. För övrigt fungerar rollatorn som vanligt genom att man skjuter den framför sig med muskelkraft.

Jöns Posse

[good_old_share]

Ny följetong: Irenes hemlighet (del 1 av 11)

Kapitel 1

De träffades i Bern vid återinvigningen av Hotel Plaza. Efter en förödande brand hade hotellet totalrestaurerats och fått ett helt nytt utseende. En ombyggnad som väckt stor uppmärksamhet och vunnit allas gillande.
– Den nybyggda entrén och glastaket över lobbyn motsvarar på ett signifikativt sätt femtiotalets krav på ljus och rymd…
Sylvia kvävde en liten gäspning och sneglade ängsligt på sin fars stränga profil. Men ambassadtjänsteman Einar Rooth märkte inget av sin dotters växande rastlöshet. Han satt helt koncentrerad på mannen i talarstolen, och inte ett ord eller en gest tycktes gå honom förbi.
Själv hade Sylvia svårt att få något sammanhang i den framvällande tyskan, och hennes intresse var inte tillräckligt stort för att hon skulle se någon mening med att anstränga sig. Det viktigaste visste hon ju redan. Att mannen bakom det rosade resultatet var svensk och hette Lennart Häger, och att han vunnit den utlysta arkitekttävlingen i konkurrens med flera av Europas främsta arkitektbyråer.
Hon satt så att hon bara kunde se honom från sidan, och delvis skymdes han av en kvinna i grå dräkt som hon fått veta var hans fru. En frapperande vacker kvinna med en förtjusande liten svart hattskapelse på sitt kastanjebruna hår. En kvinna med stil, en dam ut i fingerspetsarna – just sådan som Sylvia visste, att hon själv aldrig skulle kunna bli.
Visst försökte hon ”föra sig” som faster Elin kallade det, men hur hon än ansträngde sig misslyckades hon alltid i något avseende. Hon hade svårt att passa tider och var alldeles för impulsiv och spontan. Antingen skrattade hon för högt eller också skrattade hon på fel ställe. Ibland bet hon på naglarna i ren distraktion!
Många gånger hade hon gett faster Elin skulden. Hennes ständiga klander och krav på perfektionism kunde väl knappast framkalla annat än misslyckanden. Men nu hade återseendet med fadern fått Sylvia att förstå, att hela förklaringen låg i att hon liknade sin mor – den glittrande glada balettdansösen, som hade dött vid Sylvias födelse, och som väl hennes far vid det här laget nästan hade glömt att han varit gift med.
För Einar Rooth var sin systers absoluta motsvarighet, hade hon upptäckt, när hon för en vecka sedan anlänt till Schweiz på sin första utlandsresa – en belöning för den lyckligen avklarade studentexamen. Det var tre år sedan hon sist hade träffat sin far – som hastigast vid ett av hans sällsynta Sverigebesök – och nu såg hon honom med andra ögon än hon gjort, när han mest varit som en fantasifigur.
Under veckan som gått, hade han behandlat henne vänlig och artigt. Ännu hade han inte kritiserat henne för något. Men emellanåt rynkade han ogillande på ögonbrynen och såg ut precis som faster Elin! 
Sylvia vaknade ur sina tankar, när en lång applåd hälsade Lennart Häger välkommen upp i talarstolen.
Redan medan han gick de få meterna dit, var det något i hans hållning som fångade hennes uppmärksamhet, något som fick henne att minnas en råbock som varit på väg över en äng. Han var lång och bredaxlad men hade något av en ynglings lätthet och smidighet i sina rörelser.
Efteråt hade Sylvia inte en aning om, vad han hade sagt. Det enda hon mindes var själva rösten, hans leende och magnetismen han utstrålade. Och när han efter själva invigningsceremonin omringades av journalister och andra, stod hon för sig själv med sitt champagneglas i folkvimlet och kände sig alldeles förvirrad.
Hur kunde en okänd man beröra henne så starkt – från flera meters håll?
Sylvias erfarenhet av män var inte stor. Den inskränkte sig till studentkamraterna och hennes väninnors bröder, och hon hade alltid funnit jämnåriga ointressanta. Kanske var det hennes ständiga längtan efter fadern, som fått henne att svärma för lite äldre män… men bara i hemlighet och på avstånd.
Lennart Häger var antagligen minst trettiofem, men det ägnade hon inte en tanke just nu, lika lite som att han var gift. Hon visste bara, att det var något alldeles speciellt med honom. Och allt eftersom tiden gick och han förblev lika upptagen, började det krypa i henne av otålighet. Hon måste få en chans att komma nära honom, se på honom, tala med honom…
Hennes far stod inbegripen i ett samtal med en annan diplomat, och medan Sylvia rastlöst vandrade omkring i den stora vestibulen var hon plötsligt nära att kollidera med sin egen spegelbild.
Hon backade ett par steg, och för ett ögonblick bytte hon tankegång.
Det var fascinerande att se sig själv i helfigur – men samtidigt lite skrämmande. Det ljusa håret såg visserligen ovanligt prydligt ut och den blå dräkten satt som den skulle, men allt som syntes av henne tycktes ropa ut att hon med åren hade alla förutsättningar att bli ”en yppig blondin”. Hon hade nyligen läst det nedsättande uttrycket i en tidning med filmskvaller, och hon avskydde det!
– Förlåt… Kan jag få låna spegeln ett ögonblick?
Sylvia mumlade generad en ursäkt till kvinnan, som stod bredvid henne och glömde henne genast, för i detsamma fick hon se Lennart Häger komma gående med blicken riktad mot någon längre bort. Utan att tveka gick hon emot honom och sträckte fram handen.
– Gratulerar till framgången! sa hon på svenska.
– Tack!
Han tryckte hennes hand och betraktade henne häpet och lite nyfiket.
– Ännu en svensk i förskingringen? sa han småleende.
– Ja… Sylvia hade med ens svårt att tala. Hans fasta handtryckning hade nästan känts som en elektrisk stöt, och hennes hjärta bultade häftigt.
– Jag kom hit för en vecka sedan, fortsatte hon andlöst. För att hälsa på min far, Einar Rooth. Han arbetar vid ambassaden…
Lennart Häger höjde igenkännande på ögonbrynen, när han hörde namnet.
– Ja, vi har träffats någon gång…
– Jag heter Sylvia.
– Lennart. Han bugade sig. Men det vet du förstås redan; det har väl inte kunnat undgå dig?
De skrattade båda, och glömska av alla andra stod de där mitt i vimlet och såg in i varandras ansikten, som om de delat en glad hemlighet.
Han såg en ung kvinna med slät hy, leende röda läppar och ögon som strålade mot honom som stjärnor – allt inramat av ett sagolikt gyllenblont hår.
Hon såg in i en mogen mans ansikte med djärva, kraftfulla drag, kanske inte direkt vackert men levande och fullt av charm.
Hon stod som hypnotiserad av den intensiva blicken i hans blå ögon, och när han slutligen efter några vänliga fraser lämnade henne, darrade hon av sinnesrörelse.
Mekaniskt sökte hon sig tillbaka till sin far. Under resten av partyt talade hon inte med någon. Hela tiden följde hon Lennart Häger med blicken, och som om han känt det på sig vände han sig plötsligt om och såg på henne.
Sylvia tyckte, att hennes hjärta nästan stannade. Förskräckt försökte hon återkomma till förnuft genom att påpeka för sig själv, att ingenting annat hade hänt mellan dem än att de växlat några ord och några blickar. 
Men för henne var deras möte lika bländande och uppskakande som ett blixtnedslag, och det var med lättnad hon hörde sin far förklara, att det nu var dags för dem att bryta upp.
Under hemfärden satt hon tyst i bilen, något Einar Rooth noterade med tacksamhet. Redan efter en vecka upplevde han samvaron med dottern som ganska prövande. De levde i skilda världar, och hennes intetsägande pladder kändes enbart störande.
Einar Rooth hade inte märkt något av Sylvias ivriga försök att komma nära honom, och själv kände han ingen motsvarande önskan. Han hade redan sin bild klar. Sylvia var mycket kvinnlig och söt – men det var också allt hon hade att komma med… precis som sin mor!
Han hoppades, att hon snarast skulle finna sig en lämplig man. Äktenskap var det enda rätta för en flicka som hon.

* * *

Sylvia skulle aldrig glömma den natten. Utan att kunna sova låg hon där i sin fars eleganta gästrum, darrande som av feber. Minnesbilder från Hotel Plaza blixtrade bakom ögonlocken, Lennart Häger fanns med i dem alla och till slut frågade hon sig nästan förtvivlad, varför hon blivit så fascinerad av honom. Han hade ju drabbat henne som ett gift!
Framemot morgonen somnade hon utmattad, och när hon några timmar senare steg upp, hade hennes far för länge sedan åkt till ambassaden. Hon undrade i sitt stilla sinne hur han hade reagerat på att hon sovit över frukosten, men när hon mötte fru Schoultz, som skötte hushållet, behövde hon inte undra längre. Den storväxta, tystlåtna kvinnan såg så bekymrad ut, som det bara var möjligt.
Själv skulle hon förstås inte ens drömma om att göra något, som störde Einar Rooths cirklar!
Efter sin försenade frukost tog Sylvia bussen in till centrum. Hon måste hitta på något för att få bukt med sin rastlösa oro. Och medan hon vandrade omkring på gatorna mellan de höga gamla husen, sänkte sig ett visst lugn över henne. Reducerad till en anonym besökare bland tusentals andra minskade också betydelsen av hennes känslor.
Hon hade just stannat framför ett konditori och bestämt sig för att vila fötterna en stund, då det otroliga hände. Den tunga porten i huset intill öppnades och en lång man kom ut med en portfölj i handen. 
Lennart Häger!
I nästa ögonblick fick han syn på henne och sken upp i ett igenkännande leende.
– Sylvia! Vilket sammanträffande!
Han räckte henne handen, och hans närhet hade samma effekt på henne som dagen förut. Hon fick svårt att andas, hjärtat dunkade vilt och tankarna blev kaotiska. Hon sa något osammanhängande om sin promenad och att hon just tänkt dricka kaffe.
Lennart kastade en snabb blick på klockan.
– Jag behöver också en paus… Ska vi göra sällskap?
Några minuter senare satt de i en vrå med röda plyschsoffor och en jäktad servitris ställde ner kaffe och bakelser på det lilla marmorbordet mellan dem.
När hon gått, blev det alldeles tyst – åtminstone upplevde Sylvia det så, fastän det fanns folk runt omkring dem. Med dunkande hjärta studerade hon Lennart och kunde knappast fatta, att det var sant att de satt här tillsammans.
Hans blå ögon mötte hennes.
– På offentliga tillställningar hinner man aldrig lära känna någon, sa han, så det gläder mig att jag fick träffa dig igen. Berätta nu! Jag vill veta allt om dig!
Sylvia var alldeles för omtumlad för att kunna åstadkomma något mer än spridda fraser, men han fick ändå en ganska tydlig bild av flickan, som växt upp utan sin mor och som ständigt längtat efter sin far. Nu hade de återförenats, men av allt att döma brydde han sig inte särskilt mycket om sin dotter, och Lennart var knappast förvånad. Einar Rooth föreföll lika grå som sin kostym och hade antagligen inte mer känslor än den uppstoppade ekorren, som placerats i konditorifönstret med en nöt mellan framtassarna!
Plötsligt fångades Lennart av de blanka, konstgjorda ekorrögonen och under en svindlande sekund fick han för sig, att Irene tittade på honom. Hastigt vred han sockeln ett halvt varv, och när han mötte Sylvias undrande blick, sa han:
– Jag tror att Kurre kan ha mer nöje av gatulivet än av att titta på cafégästerna!
Sylvia skrattade andlöst.
– Nu är det din tur att berätta! sa hon ivrigt.
Han förde kaffekoppen till munnen för att få lite tid att samla tankarna.
– Jag kommer från en helt annan miljö än du, sa han sedan. Jag är bondson, uppväxt på en stor gård som heter Trangärde. Det var meningen, att min äldre bror skulle överta gården och därför blev jag arkitekt. Men… tyvärr lever inte Torsten längre, så nu hoppas mina föräldrar på, att jag snart ska vara mätt på mina yrkesframgångar och komma hem. Under tiden sköter pappa gården…
– Är du det efter din senaste framgång? Mätt, menar jag?
Han gav henne en lång blick och skakade sakta på huvudet.
– Blir man någonsin mätt? Finns det inte alltid något mer att hungra och längta efter…? Gör man inte ständigt nya upptäckter om vad som är viktigt i livet och vad man behöver för att vara lycklig?
Sylvia kunde inte se hans svar som rent allmänna synpunkter. Frågorna gick henne rakt till hjärtat och blev tillämpliga på dem själva.
– Jo, viskade hon.
Under några sekunder möttes deras blickar, allvarliga och hjälpsökande. De kunde inte längre dölja sin starka dragning till varandra bakom skämt och leenden.
Sylvia mindes inte, att hon hade ätit och druckit, men plötsligt upptäckte hon att deras koppar och assietter var tomma. De dyrbara minuterna i hans sällskap skulle snart vara slut, och inför det oundvikliga uppbrottet blev hon smått desperat.
– Min far ska ha ett cocktailparty i morgon kväll, sa hon hastigt. Det skulle vara hemskt roligt om du… och din fru… kunde komma. Någon tryckt inbjudan hinner ni inte få, men den här sortens tillställningar är ganska informella…
Lennart dröjde med svaret, och hon blev gråtfärdig vid tanken på, att han skulle säga nej. Men så nickade han.
– Tack, sa han lågt med sin blå blick i hennes. Vi kommer gärna.

* * *

Sylvia återvände hem, jublande lycklig och totalt oförberedd på sin fars reaktion, när cocktailpartyt kom på tal och hon bekände, att hon stött ihop med Lennart Häger och bjudit honom och hans fru.
– Är du från vettet? Begriper du inte, att mina cocktailpartys har ett professionellt och allvarligt syfte? Att blanda folk hur som helst kan ju spoliera både mitt arbete och mitt anseende!
– Men jag trodde… Sylvia försökte urskulda sig men blev genast avbruten.
Hon hade aldrig hört sin far bli så mångordig som nu, när han lät henne veta hur tanklöst och illa hon uppfört sig. Till slut tycktes det dock gå upp för honom, att han hade överreagerat, för han lugnade sig och verkade nästan generad över sitt utbrott. Han mumlade något om, att i just det här fallet var väl ingen större skada skedd… men hon fick på inga villkor göra om fadäsen!
Det lovade Sylvia, så oberörd av hans vredesutbrott att det förvånade henne själv. Men det enda som verkligen betydde något var, att hon skulle få träffa Lennart igen.
Med största omsorg gjorde hon sig i ordning kvällen därpå. Hon borstade sitt nytvättade hårt tills det gnistrade som guld och noterade tillfredsställd, att snittet på den ljusblå klänningen fick henne att nästan se smal ut. Hennes grå ögon glänste, kinderna var skära och inom henne brann en het förväntan. När hon lämnade sitt rum, hade hon en känsla av, att hon skulle kunna sträcka ut armarna och flyga nedför trappan.
De första gästerna hade redan anlänt, och just som Sylvia började gå nedför trappan, fick hon syn på Lennart och hans fru. De stod intill klädhängaren och samtalade med hennes far.
Hennes hjärta tappade rytmen för en sekund, hon vacklade till och grep tag i trappräcket. Det var som om allting gled undan inför tanken, som brände genom hennes hjärna.
Jag älskar honom!
Och i nästa sekund stod hela den förfärliga sanningen klar för henne. Hon älskade en gift man!
När Lennart höjde blicken och fick syn på henne, tvingade hon sig att fortsätta nedför trappan i en takt, som hon hoppades varken var för snabb eller långsam. Hon måste uppträda naturligt, ingen fick ana något! Allra minst hans hustru!
Efteråt tyckte hon, att hela kvällen hade varit som en enda lång, utdragen plåga. Irene fanns hela tiden i Lennarts närhet, Sylvia fick inte ett enda tillfälle att prata med honom på tu man hand, och de längtande blickarna han gav henne när de såg på varandra genom folkvimlet återspeglade hennes egen besvikelse.
När allting var över, stängde hon in sig på sitt rum och grät länge.

* * *

Lennart satt i bilen på väg hem med Irene bredvid sig och med minnet av Sylvias olyckliga ansikte på sina näthinnor.
Vid det laget ångrade han bittert, att han hade tackat ja till hennes spontana inbjudan. Då, på det lilla caféet, hade han varken haft kraft eller förstånd att säga nej. Han hade dragits till henne som malen till ljuset, men nu kände han sig som en skurk.
Vad hade han gjort detta oerfarna flickebarn, som av allt att döma gett honom hela sitt hjärta? För henne var det dödligt allvar, ingen flyktig lek med elden… Det var det för all del inte för honom heller, även om han inte vågade sätta namn på vad han kände.
Irenes svala, för att inte säga kalla natur, hade tvingat honom att leva på en erotisk svältkost, som han klarat av endast genom att totalt låta sig uppslukas av sitt arbete. I ”svaga” ögonblick hade han desperat kastat sig över ett nytt projekt, och han hade trott att problemet var löst. Mötet med Sylvia hade fått honom att förstå, att en process hade pågått inom honom hela tiden och nu antagit proportionen av en tidsinställd bomb.
Han klippte av tankegången och tvingade sig att lyssna till Irenes småprat.
Hon hade blivit mycket förtjust över inbjudan till cocktailpartyt; det tilltalade hennes ärelystnad att få umgås i diplomatkretsar och frottera sig med andra prominenta personer, och hon lät fullständigt nöjd med kvällen.
– Einar Rooth var verkligen en angenäm bekantskap! Bildad och kultiverad och intressant att prata med. Men hans dotter verkade inte överdrivet intelligent; hon var en vimsa!
Lennart knöt händerna hårt om ratten och gäspade demonstrativt för att slippa svara.
De följande dagarna fick han ofta en känsla av att leva på randen av en vulkan. Han visste, att utbrottet måste komma – bara inte när. Sylvia var ständigt i hans tankar, och när han såg på Irene, kunde han inte låta bli att jämföra dem och bli ännu mer exalterad.
En kväll när de satt framför radion i sin tillfälliga bostad – han med en tidning, Irene med en bok – slängde han undan tidningen och drog henne intill sig. I ett desperat behov av att låta lidelsen utplåna alla tankar pressade han sina läppar mot hennes men kände omedelbart hennes motstånd.
– Nej, låt bli!
Boken föll till golvet, och när han inte släppte henne utan försökte kyssa henne igen, vände hon bort huvudet och hennes röst blev skarpare.
– Lennart! Sluta med de där dumheterna!
Hans händer sjönk ner.
– Jaså, sa han ansträngt, det är så du betecknar mina ömhetsbetygelser? Som dumheter?
Irene böjde sig ner efter boken.
– Vad går det åt dig? Vad bråkar du för?
Hon hade röda fläckar på kinderna och lät förargad och förvirrad på samma gång.
Han såg på henne utan att vika undan med blicken.
– Att en gift man vill ligga med sin hustru – anser du det klandervärt?
Fast hon inte förändrade en min, tyckte han sig se, att hon kippade efter andan.
– Måste du vara vulgär också? sa hon kallt. Du är verkligen på ett alldeles odrägligt humör i kväll!
Lennart gick mot dörren.
– Jag åker bort till kontoret och jobbar en stund, sa han utan att vända sig om.
Hans arbetsplats låg i centrum, en kvarts bilväg från bostaden. Men den här gången kände han, att det inte gick att fly in i arbetet. Den malande otillfredsställelsen inom honom hade nått ett stadium, som inga vardagliga begrepp rådde på.
Vad skulle han göra? Söka upp någon bekant eller gå och ta sig en öl någonstans? Innerst inne visste han, att vad som helst skulle vara bättre, än det han verkligen gjorde.
Han satte sig i bilen och körde hem till Sylvia.
Under färden försökte han tänka ut, hur han skulle motivera sitt besök. Om han inte kunde komma på något vettigt, så fick det väl bli något banalt om, att han hade haft vägarna förbi och så…

Vill du läsa fortsättningen? Teckna din prenumeration här!

Kvällsstunden vecka 5 – 2017

Få människor på denna jord torde ha något ont att säga om giraffer. Tvärtom tycker nog de flesta att dessa smäckra, fläckiga och höghalsade eleganter är omistliga ute på de afrikanska savannerna. Och ändå är de utrotningshotade. Girafferna har nu blivit rödlistade, med beteckningen ”sårbara”, av den internationella naturvårdsunionen IUCN sedan de minskat i antal med 40 procent under de senaste 30 åren. Främst är det för köttets skull som girafferna dödas, och det sker ofta i områden där det är det är brist på mat och konflikter mellan människor. Olika försök görs dock för att rädda de mest hotade arterna, bland annat på ett särskilt giraffcentrum utanför Nairobi i Kenya.

 

Mer ur veckans nummer

Folke Bernadotte var inte den enda svensk som mördades i Israel 1948. Redan i april detta år, fem månader innan mordet på Bernadotte ägde rum, sköts missionären Hilda Andersson till döds. Men det dådet var det inte många som brydde sig om. Den svenska staten begärde inte ens att få hennes fall utrett, och därför har det också förblivit ouppklarat.

När Ryssland för snart fyra år sedan annekterade halvön Krim och stödde separatister i östra Ukraina skedde det med förevändningen att det skulle motverka diskrimineringen av den rysktalande befolkningen i dessa områden. Mot bakgrund av detta, samt mot bakgrund av den nye amerikanske presidenten Donald Trumps benägenhet att tala mer väl om sin ryske kollega Vlaldimir Putin än om den västliga försvarsalliansen Nato, finns det anledning att påminna om att halva befolkningen i det Nato-anslutna Lettlands huvudstad Riga är rysktalande…

Den bortgångne författaren och konstnären Stig Claesson, signaturen Slas, var på många sätt urtypen för den genuine söderkisen. Men han hade också en lantligare sida. Hans föräldrar kom från Västergötland och på 1970-talet köpte han sin mors barndomstorp i Grönahög, där han senare periodvis också bodde.

Vem mördade Hilda Andersson?

I tidskriften Släkthistoria, nummer 3/2016, hade Mats Carlsson-Lénart, en artikel om Hilda Andersson.
[good_old_share]

Mordet på missionären Hilda Andersson i Jerusalem den 25 april 1948 hör samman med staten Israels födelse. Men om Hilda Andersson och det ouppklarade mordet har det inte skrivits mycket av olika skäl. 

För det första brydde sig inte svenska staten, av någon anledning, att kräva någon utredning av Storbritannien som styrde dåtidens Palestina och Jerusalem. Fallet glömdes mer eller mindre bort, speciellt som striderna mellan araber och judar inleddes några veckor efter mordet på henne. Och för det andra inträffade ett annat mord den 17 september 1948 på en annan svensk i Jerusalem som blev en stor nyhet i svenska och internationella medier. Det var mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte, som hade i uppdrag av FN att medla i konflikten mellan araber och judar efter staten Israels bildande den 14 maj 1948. 

Med stor sannolikhet mördades Hilda Andersson för att hon stödde bildandet av den judiska staten och bodde på det militärt strategiska Oljeberget (Olivberget) i Jerusalem. På senare år har den israeliske författaren Moshe Hananel seriöst börjat undersöka mordet, och han har en klar uppfattning om hur det gick till.

Hilda föddes 1888 i Kärråkra i Skåne och växte upp i ett frikyrkligt hem utanför Hässleholm. Hon var en vacker bonddotter som skötte familjen från 13 års ålder, då mamman dött. 

Men hon ville inte gifta sig med någon bonde när hon blev äldre. Och det blev som hon ville, fadern gav med sig och hon fick resa till Göteborg för att utbilda sig till sjuksköterska på Sahlgrenska. 

Ville se världen

Efter utbildningen ville Hilda se världen och hon reste över till USA, där hon jobbade i två år på olika sjukhus. Hon kom då i kontakt med det svenska Evangelisk-lutherska trossamfundet Augustanasynoden, en slags ”dotterkyrka” till Svenska kyrkan. Hilda blev missionär för samfundet och verkade i Henanprovinsen i Kina åren 1917–27. 

Under en hemresa till Sverige 1924, då hon skulle vila upp sig, mellanlandade hon i Jerusalem och blev förälskad i staden och Palestina. Hilda var allt sedan barndomen fascinerad av judarnas öde, hon var en stark judevän och trodde på profetian att judarna skulle få komma tillbaka till sitt land. Detta gjorde att hon hade en dröm om att själv få bo i deras land och kanske få uppleva dagen då det skedde. Därför köpte Hilda en tomt på Oljeberget när hon var på väg till Kina med tanke på att hon i framtiden skulle kunna bosätta sig i det heliga landet. Dels ville hon det av religiösa skäl men också för att läkare hade rekommenderat henne att flytta till varmare trakter av hälsoskäl. 

I samband med oroligheter i Kina 1927, då bland annat kristna missionärer förföljdes, beslöt hon att resa till Jerusalem och bygga ett hus på sin tomt för pengar som hon ärvt efter sin far. Huset, som hon kallade för Svenskbo, byggde hon högt uppe på Oljeberget med hänförande utsikt över Kidrondalen och staden Jerusalem. 

Gjorde ingen skillnad

Hilda var en glad och trevlig sällskapsmänniska och Svenskbo blev ett centrum för britter och andra utlänningar i staden, speciellt svenskar och svenska besökare. Oftast tog Hilda emot sina gäster i sin folkdräkt från Göinge i Skåne. Huset fungerade också som pensionat, ett gästhem för missionärer som ville komma och bo en kortare tid i den heliga staden. Ibland hade hon så många gäster i huset att hon själv bodde i ett rum som hon byggt uppe på villans platta tak. 

Hon arbetade ofta ideellt med trädplantering och skrev berättelser som publicerades i reli-giösa tidningar i Sverige och Norge. 

Hilda hjälpte också den fattiga arabbefolkningen i området. De kunde komma och besöka hennes privata sjukstuga utan att behöva betala något. Hon gjorde ingen skillnad på människor. Ras, religion och politisk åsikt spelade ingen roll. Därför hade Hilda vänner bland både judar och araber. Men hon var tydlig med sin dröm om att det skulle upprättas en judisk stat när det brittiska mandatet gick ut. Trots detta var hon respekterad av araberna och umgicks dagligen med den muslimska befolkning på Oljeberget som bodde runt hennes hem; hon kunde namnet på de flesta och de var hennes vänner. 

Konflikten mellan araber och judar hårdnade under 1947 och gjorde situationen svårare för Hilda. Storbritanniens mandat skulle löpa ut den 15 maj 1948 och FN hade en plan att Palestina skulle delas upp i en arabisk och en judisk stat, under det att Jerusalem skulle kontrolleras av FN. 

Arabsidan förkastade planen då den ansågs orättvis; den gav den mindre judiska befolkningen större delen av området Palestina. Dessutom ansåg båda sidorna i konflikten att de hade rätt till Jerusalem som huvudstad. 

Krypskytt

Under de första månaderna av 1948 blossade häftiga och blodiga strider upp, med följd att Hilda Anderssons hem hamnade i en krigszon. Det var blodiga terrorattentat och mord på Oljeberget och i Jerusalem. Bland annat mördades 80 judar i en konvoj när de var på väg till Hadassah-sjukhuset. 

Den 28 mars höll Hilda på att bli skjuten då hon besökte postkontoret i staden, och Hilda lade ansvaret för oroligheterna på britterna för deras lättvindiga sätt att avveckla sitt styrande i Palestina. Trots att hon beundrade allt engelskt var hon kritisk till Storbritanniens agerande i Palestinafrågan. 

Hennes vänner försökte få henne att återvända till Sverige, åtminstone tills läget hade lugnat sig något. Släktingar i Sverige hade kontaktat ambassaden i Kairo som skulle ordna med utresa. 

Men Hilda vägrade. Som vanligt på söndagarna vandrade hon vägen nerför Oljeberget även den 25 april 1948 för att besöka högmässan i den anglikanska kyrkan inne i Jerusalem. På vägen hem sköts hon med flera skott av en krypskytt och avled, 60 år gammal. 

Det är oklart hur Hilda Anderssons kropp kom till den anglikanska kyrkan i Jerusalem. Det var meningen att hon skulle begravas på en liten svensk kyrkogård på Scopus-berget, inte långt från hennes hem, men på grund av oroligheter i området begravdes hon istället den 27 april i trädgården hos den amerikanska religiösa kolonien (i dag American Colony Hotel). 1949 flyttades hennes kropp till en grav på Scopus-berget. 

Naturligtvis frågade man sig vem som sköt, en arab som inte gillade att hon ville se en judisk stat upprättas, eller en jude som inte gillade att hon var arabvän? Vem var det som mördade henne? 

Mycket märkligt

Först i våra dagar har en israe-lisk författare brytt sig om att försöka hitta svaret. Han har kommit fram till att Arablegionen troligtvis låg bakom mordet. Och Arablegionen, det vill säga kungariket Trans-Jordaniens armé, leddes av brittiska officerare. De kunde tänkas vara intresserade av att använda Hilda Anderssons hus på Oljeberget i det kommande kriget om Jerusalem. 

Det rapporterades inte mycket om mordet i svenska medier när det hände, och ännu märkligare var det att den svenska regeringen inte gjorde något för att mordet skulle utredas. 

I samband med att den israeliske författaren Moshe Hananel skulle skriva boken The Jerusalemites (2004) om viktiga händelser 1948 i konflikten blev han intresserad av mordet på den svenska medborgaren. Han tyckte att det verkade som om den svenska regeringen tystade ner det hela och började därför forska. 

Det fanns ingen svensk konsul i Jerusalem när mordet inträffade. Den tidigare konsuln Hol Lars Larsson hade tvingats lämna ämbetet då han ansågs vara för pro-arabisk. I stället var hans son Theo Larsson en inofficiell representant för Sverige. 

I lokala tidningar från dagarna efter mordet finns det uppgifter om att ”konsuln” Theo Larsson följde Hilda på vägen uppför Oljeberget. I rapporten till den svenska ambassaden i Kairo några dagar senare, som Hananel läst, står det inget om detta. I rapporten trycker Theo Larsson på att han varnat Hilda att bo kvar på Svenskbo och att hon borde åka hem till Sverige. 

Theo Larsson nämner inte något om vem som tog hand om och förde kroppen till den anglikanska Saint George cathedral, vilket Hananel också tycker är märkligt. Hananel menar att Larsson medvetet förde Hilda Andersson till sina mördare. 

Den anglikanske biskopen i Jerusalem skrev kort efter mordet att det verkade som om skotten kom från Hebreiska Universitetet på Scopusberget, då ockuperat av Arablegationen. Hananel nämner också att Hilda fått besök av en hotfull brittisk officer en månad före mordet, något som hon också skriver om i brev till sina släktingar. Troligtvis ville han skrämmas för att få bort henne från området. 

Officeren behöver inte ha tillhört den brittiska armén, utan han kunde ha tillhört Arablegionen. Hilda antydde till sina vänner att hon var rädd för repressalier från britterna på grund av att hon smugglade varor till belägrade judar i gamla staden. 

Vilken tjänst?

Det mest besynnerliga i mordet på Hilda Andersson är att den tillfällige svenske konsuln Theo Larsson senare blev hedersmedborgare i Trans-Jordanien med motiveringen att han gjort landet en stor tjänst… 

Det låg i den arabiska sidans intresse våren 1948 att få bort Hanna Andersson från Oljeberget, vilket transjordanska trupper sedan intog i inbördeskriget, vilket i sin tur gjorde att Jordanien fick kontroll över Jerusalem. Theo Larsson var helt klart lika mycket för den arabiska sidan som Hilda var för judarna i konflikten. 

Den stora frågan är varför mordet på en svensk medborgare inte utreddes av svenska myndigheter eller varför man inte tog hjälp av Storbritannien, som fortfarande styrde över området. Kanske ville rege-ringen inte återigen stöta sig återigen med en stormakt efter allt elände man haft med Nazityskland och Sovjetunionen tidigare under 1940-talet. 

Eller fanns det andra orsaker till det obefintliga intresset av att utreda mordet? Frågan kvarstår: Vem mördade Hilda Andersson?

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 4 – 2017

Ingemar Stenmark som vi vande oss att se honom. Foto Sjöberg bildbyrå.

Ingemar Stenmark, så som vi älskade att se honom när det begav sig… I 15 år – från 1974 till 1989 – gladde han sig själv och hela svenska folket med två OS-guld, fem VM-guld och 86 segrar i den alpina världscupen. Det sistnämnda är i skrivande stund ett ännu oöverträffat rekord, även om amerikanskan Lindsey Vonn närmar sig och kanske hinner ifatt. I dag är Ingemar en mogen man som har passerat de 60 åren, och i likhet med många andra idrottsstjärnor har han också ”blivit med bok”. Det är det alpina landslagets pressansvarige Ulf Stenberg som har skrivit det mesta i den nya boken – men även huvudpersonen själv har bidragit med egen text och egna tankar.

 

Mer ur veckans nummer

”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!” Det var den slogan som Arne Tammer använde sig av när han under tre decennier, fram till 1976, använde sig när han gjorde reklam i otaliga tidningsannonser för sina korrespondenskurser i personlig träning. Detta var före gymmens och träningslokalernas tid och renlevnadsmannen Tammers mission var bland annat att det går att bygga upp sin kropp utan både piller och dyra redskap.

”Ge mig en kvart om dagen..." Det var Arne Tammers klassiska slogan till folket.

Två tävlingsgiganter med skidor på fötterna är föremål för var sin artikel i veckans nummer av Kvällsstunden. Den ene är den finske backhopparen Matti Nykänen, som var allt annat än ett föredöme vid sidan av hoppbacken. Den andre är Ingemar Stenmark, alla tiders idrottsfavorit i Sverige, vars privata skandalfaktor efter tävlingskarriären ännu ligger kvar på nollpunkten.

Två vintersportlegender – Stenis och Nykänen.

Gillar du gås men inte svartsoppa? Då kanske det kan vara en god idé att åka till trakterna kring Bratislava, Slovakiens huvudstad. Där har de många restaurangerna med gås på menyn blivit turistattraktioner. Och de var kvinnorna i byarna som drog igång alltsammans för 100 år sedan, då de bar knaperstekta gäss i provisoriskt värmeisolerade ryggsäckar in till staden för att sälja dem på marknaderna och på så sätt bidra till det egna uppehället.

En riktig gåsamiddag, på en restaurang i en liten by strax utanför Bratislava i Slovakien.

Ge mig en kvart om dagen…

Arne Tammer, en av våra första kroppsbyggare, och den annons med vilken han sålde sin idé.
[good_old_share]

För generationer blev kroppsbyggaren Arne Tammer förknippad med en sund kropp. Mellan 1946 och 1976 kom 400 000 elever att använda sig av hans korrespondenskurser.

Hans reklamslogan i tidningsannonserna ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!” torde vara en av Sveriges mest kända i sitt slag. Arne Tammer visste vad träning betydde för kroppen då han själv hade varit sjuk och mycket klen som barn men tränat upp sin fysik. Han höll på med olika idrotter men började träna regelbundet då han satsade på friidrott, där han blev en duktig längdhoppare och 100-meterslöpare. 
För att nå bättre resultat började han använda ett hemgjord skivstång. I mitten av 1940-talet började Tammer styrketräna på Weimarks träningsinstitut i Stockholm och följde ett eget träningsprogram. 
Arne Tammer insåg att han var privilegierad som hade den möjligheten, men att majoriteten av de svenskar som ville styrketräna varken hade tillgång till träningsinstitut, redskap eller träningsprogram.  Det var då han kom på idén att marknadsföra en brevkurs i konsten att styrketräna hemma utan redskap. 

Helheten
Arne Tammer var vegetarian, absolutist och levde ett hälsosamt liv, vilket han också propagerade för. 1935 var han en av grundarna av Sveriges Frisksportförbund. Arne var en framstående kroppsbyggare, men menade att styrketräningen för de flesta var ett inslag i ett större sammanhang med sund kost och levnad. Arne värnade om skol-idrotten och insåg tidigt att minskade gymnastiktimmar på skolschemat skulle få konsekvenser för folkhälsan. 
För Arne Tammer hängde kroppen och själen ihop i en helhet. Genom hela livet var han djupt engagerad i folkhälsan och hjälpte människor långt upp i åldern med träningsråd och massage. Han dog 2002, 89 år gammal.
Arne Tammer föddes i Stockholm 1913 och levde ett normalt liv som barn fram till åttaårsåldern då han drabbades av sjukdomar och blev sjukligt mager. Först insjuknade han i mässlingen, sedan följde lunginflammation och därefter bältros. Arne hamnade på sjukhus under lång tid och han berättade att han blev så svag att han kröp omkring i sjukhusparken för att ta sig fram. 
När han var någorlunda återställd och återvände till skolan ville ingen ha med honom i sitt lag, varken i skolan eller på fritiden. Den tidigare normalt livlige pojken drog sin undan sina kamrater, han blev håglös och deprimerad. 

Starkare och gladare
När Arne var 12 år flyttade familjen till Ålsten, och där fick han vara med i ett kamratgäng som sysslade mycket med idrott. Han hade kroppsligen återhämtat sig och märkte hur han blev allt starkare och gladare till sinnes genom sitt idrottande. Tillsammans med kamraterna tävlade han i 60 meter, längdhopp, simning och en massa andra aktiviteter. 
Vid 14 års ålder kom han med i Äppelvikens friidrottsklubb och blev uttagen till en mängd tävlingar. Vintertid underhöll han konditionen och smidigheten genom backhoppning vid Fiskartorpet och medverkan i KFUM:s gymnastiktrupp. Men kommande säsong var han inte längre den bäste bland sina jämnåriga i friidrottsklubben och Arne blev mycket besviken över att han inte utvecklades. Hans kropp var inte stark nog, och det var då som han kom på att han skulle börja lyfta allehanda tunga saker för att bli starkare. 
En byggmästare i kvarteret såg Arne och lovade att tillverka en skivstång åt honom. Med den hemtillverkade skivstången började sedan Arne att träna utifrån gymnastiska övningar, och han märkte snart att han blev starkare, inte bara i armarna utan i hela kroppen. Efter ett års styrketräning satte han nya personliga rekord, sprang 100 meter på 11 sekunder och hoppade 7,24 meter i längd. Arne insåg att styrketräningen inte bara hade gjort honom starkare utan också snabbare.

Egna program
Från slutet av 1920-talet tränade Arne regelbundet med skivstång och hantlar efter sitt eget komponerade program. På den hemmagjorda skivstången hängde han på järnskrot och järnstrykjärn för att öka vikten, men kunde så småningom köpa en professionell skivstång som det var svårt att få tag på vid denna tid. För variations skull började han också träna med tjocka gummiband samt cykelslangar och gjorde uppehåll med skivstångsträningen emellanåt. 
Träningen med att bygga upp kroppen tog allt mer tid och Arne beslöt som 23-åring att sluta med friidrotten. För att få allsidig träning och kontroll på kroppen började han istället med simning med Vikingatruppen, som höll till och tränade i Erikdalsbadet. Han började också att träna ju-jitsu på Stockholms Friskvårdsklubb. 1936 flyttade han till Helsingfors där han startade ett träningsinstitut, men verksamheten avbröts av kriget. Hemma i Sverige började han studera på officersskolan i Uppsala och blev militär, en verksamhet som han lämnade efter kriget. Arne flyttade till Stockholm med fru och två döttrar för att börja med sin nya verksamhet, försäljning av egna träningsprogram. 

Vanligt folk
Hans idé var att vanligt folk skulle träna tre gånger i veckan, utslaget på veckans alla dagar skulle det bli ungefär en kvart om dagen, och det marknadsförde Arne Tammer ända fram till 1973 i tidningsannonser. 
Det kan tyckas att det var en märklig idé detta med fysisk träning på postorder, och många skrattade och menade att det var ett vansinnigt påhitt. På den här tiden existerade bara tävlingsgymnastik, det fanns inte organisationer som Korpen och Friskis & Svettis eller gym av dagens modell. Det existerade bara några få så kallade träningsinstitut i storstäderna, det var endast en liten träningselit och så kallade kändisar som besökte dem. 

Systematiskt och rätt
Arne Tammer ville få till en folkrörelse när det gällde träning och var i det avseendet en av pionjärerna i vårt land. Han var en av våra tidigaste kroppsbyggare och följde senare i livet intresserat med i den moderna bodybuilding-sportens utveckling. 
Men som den renlevnadsman han var förfasades han över avarterna med doping och missbruk av ”hälsokost”. Arne Tammer betonade ständigt hur viktigt det var med träning men att den måste göras systematiskt och rätt. Fortfarande långt uppe i åldern tränade Arne regelbundet. 
Och han sade: ”Jag skulle inte orka att sluta träna”.

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 3 – 2017

Det var så här som författarinnan Anna Maria Roos, med hjälp av Brita Ellströms illustrationer, skildrade Sverige i den klassiska läseboken Sörgården. Det var en lantlig, rödfärgad idyll där far rodde och mor var rar. Men med författarinnans eget liv hade den beskrivningen inte någon särskilt stor överensstämmelse. Anna Maria Roos var uppväxt i en högborgerlig Stockholmsfamilj och hyste starka kvinnosaksintressen. Hon var också livet igenom en rastlös själ i stort behov av att vistas i främmande länder långa tider. Med tiden kom hennes andliga intressen att inriktas mot spritism och läkande genom handpåläggning. Det förde henne till Indien, som blev hennes slutstation.

 

Mer ur veckans nummer

Av gamla tiders svenska flygare var baronen Carl Cederström den mest kände. Han omkom i en flygolycka över Ålands hav med en tidigare elev vid spakarna. Samtida med honom var också Enoch Thulin, vars första egna flygplan för övrigt hade ägts tidigare av Cederström. Förutom att Enoch Thulin flög både mycket och gärna drev han också en licenstillverkning av franska flygplan i Skåne. Men till slut gick det lika illa för honon som för ”flygbaronen”; han störtade under flygning över Landskrona i maj 1919.

Enoch Thulin framför en av sina flygmaskiner år 1915.

Att köra travhästar på tävling var länge en uteslutande manlig syssselsättning. Men i januari 1995 rämnade bastionen med besked då svenskan Helen A Johansson med hästen Ina Scott vann det mest prestigeladdade av alla världens travlopp – Prix d´Amerique – i Paris. Vägen till den framgången var kantad av motstånd och ringaktgande tillmälen från manliga kolleger. Efter den stora segern tappade hon ”drivet” för sporten och kom att ägna sig åt ekonomisk redovisning i stället. Men varje år återvänder hon till den franska segerbanan då ett lopp uppkallat efter henne avgörs. Helen A Johansson är veckans Sportprofil i Kvällsstunden.

Helen A Johansson i sulkyn, en plats där hon trivs.

Leif-Owe Hubertsson var en av Sveriges främsta löpare på distansen 400 meter häck. Men den karriären föll i bakgrunden när Leif-Owe för första gången besökte den gamla svenskkolonin Saint Barthélemy 1965. Detta västindiska örirke kom att förändra hans liv helt och hållet. Som ”Västindien-Hubbe” ställde han upp i tv:s klassiska frågetävling Kvitt eller dubbelt tre gånger och vann alla gångerna. Fyra böcker om sitt älskade Saint Barthélemy skrev han också, plus att han tillsammans med sin fru drev en resebyrå i 18 år med västindiska resmål som specialité.

Tre gånger mätte Leif-Owe Hubertsson sina kunskaper i tv:s klassiska frågetävling Kvitt eller dubbelt.

Enoch Thulin – en riktig flygfantast

Enoch Thulin framför en av sina flygmaskiner år 1915.
[good_old_share]

Den 7 februari 1914 samlades en stor skara människor på ett fält utanför Kalmar. De skulle bevittna något högst märkligt, något som ingen av dem tidigare sett. De skulle för första gången i sitt liv få se en flygmaskin i verkliga livet. De hade kommit för att se maskinen starta, skumpa iväg över fältet, lyfta och svinga sig högt upp i det blå. 

Inte nog med det. Detta var ett historiskt ögonblick. De skulle också bli vittnen till den absolut första postflygningen från fastlandet till Öland.  Kanske ingen stor bedrift med dagens mått mätt. Men på den tiden betydligt mer riskfyllt, en uppvisning i mod och hjältedåd. Våghalsen som skulle utföra det märkliga konststycket var en av Sveriges stora flygpionjärer, Enoch Thulin. Han var stor inte bara i egenskap av pilot, utan även tack vare sina gedigna teoretiska kunskaper i aerodynamik och flygmekanik.
Det låg spänning och förväntan i luften. Thulin hade lovat att ta sig över Kalmarsund i sin bräckliga flygmaskin och på sin färd medföra post till ön och där hämta returpost tillbaka. Det skulle bli den första luftburna leveransen med post någonsin till Öland. Den första i en lång rad. Så var det tänkt. Thulins flygning skulle bli en milstolpe inom svenskt flyg och i postväsendet historia. Men det skulle bli svårare och ta längre tid att korsa Kalmarsund än planerat.

Omedelbart fascinerad
Enoch Leonard Thulin föddes den 15 september 1881 i det lilla skånska fiskesamhället Simris, där fadern var präst. Fadern dog när Enoch bara var åtta år och familjen tvingades flytta till Lund, där Enoch efter sedvanlig skolgång fortsatte att studera matematik, kemi och astronomi vid universitetet. 1912 doktorerade han på avhandlingen ”Om luftmotståndet mot plana ytor”.
Under en vistelse i Stockholm fick han för första gången se en flygmaskin och blev så fascinerad att han omedelbart sökte medlemskap i Svenska Aeronautiska Sällskapet.
Thulin tog sig till Frankrike för att studera flygteknik. När han kom hem igen hade han inte bara skaffat sig en gedigen teoretisk kunskap. Han hade även lyckats ta internationellt flygcertifikat.
Han utnämndes till adjunkt vid Högre latinläroverket på Norrmalm i Stockholm, men valde att inte tillträda tjänsten. Istället ville han utforska flygets möjligheter. 
Sommaren 1913 köpte han sin första flygmaskin, det gamla uppvisningsplanet Nordstiernan, som tidigare hade ägts av den kände flygbaronen Carl Cederström. Planet var slitet och i mycket dåligt skick. Thulin fraktade det till Oscar Asks verkstad i Landskrona för att få hjälp med restaureringen. 
De båda herrarna Thulin och Ask startade tillsammans Aeroplanvarvet i Skåne, AVIS. Efter en tid köpte Thulin ut Ask som var sjuklig. Han ändrade namnet till AB Thulin Aeroplanfabrik, AETA, och började på licens tillverka den franska flygplanstypen Morane-Saulnier. Efter bara ett par år hade verksamheten vuxit explosionsartat. Som mest fanns 1 000 anställda på fabriken.

Flygskola
1915 startade han en flygskola på Ljungbyhed. Baktanken var naturligtvis att öka intresset för flyg och att skaffa fler potentiella kunder. Han var en visionär och såg flygets möjligheter långt före alla andra. Detta bevisas inte minst av att han redan 1918 lade fram planerna på en flygplats i utkanten av huvudstaden. Stockholms stadsfullmäktige var positivt inställda till idén men tiden var ännu inte mogen. Det skulle dröja ytterligare nära 20 år innan detta förverkligades och Bromma byggdes. 
Thulin ville själv flyga så mycket som möjligt. Han företog därför ett flertal långflygningar. Bland annat flög han den 23 september 1913 över Östersjön från Landskrona till Stralsund och tillbaka till Trelleborg. Året efter flög han från Paris till Landskrona, vilket var imponerande med tanke på den tidens bräckliga maskiner. 1915 slog han rekord då han flög de 55 milen mellan Malmö och Stockholm utan mellanlandning på tiden 4 timmar och 17 minuter.
Men detta låg i framtiden då Thulin lördagen den 7 februari 1914 förberedde sig inför den första (och enda) postflygningen till Öland. 
När Thulin vankade fram och tillbaka vid sin flygmaskin utanför Kalmar väntade han bara på en enda sak: att dimman skulle lätta. Men den höll sig envist kvar hela den utsedda dagen. Det fanns inget annat att göra än att ställa in flygningen.

Omöjligt att landa
Folk var naturligtvis besvikna. De hade räknat med en spektakulär uppvisning. Nu snuvades de på föreställningen. Det förstod Thulin.
Dagen efter, som var en söndag, anlände ännu fler åskådare. Lyckligtvis lättade då dimman och Thulin kunde äntligen göra sin uppvisning. Med en vrålande motor och säckar med post hängande under vingarna, lyfte maskinen, gjorde ett par svängar över Kalmar och satte kurs mot Öland medan folk hurrade och jublade.
Det var tänkt att landningen skulle ske på ett fält utanför Färjestaden. Där skulle posten från fastlandet lämnas och post från Öland hämtas upp. 
Men när Thulin nådde fram till Färjestaden såg han till sin besvikelse att det utsedda fältet var så vattensjukt att det var omöjligt att landa. Det fanns inget annat att göra än att flyga så lågt han vågade och släppa postsäckarna från luften. När detta var gjort styrde han tillbaka ut över sundet och landade efter en stund åter i Kalmar. Det var förstås en besvikelse. Han hade bara lyckats till hälften med sitt uppdrag.
Så fort Thulin var tillbaka till Kalmar tog han båten över till Öland och började leta efter ett säkert landningsfält. Han hittade ett som han trodde skulle tjäna sitt syfte. Det låg i Skogsby, en bit sydost om Färjestaden. Ett nytt försök skulle göras. Nu visste han var han kunde landa!

Ett postflygplan landar
Onsdagen den 11 februari satte sig Thulin åter i sin flygmaskin och lyfte med kurs mot Skogsby. Denna gång gick det bättre. Han nådde det utsedda fältet, sänkte sig sakta ner och landade utan problem. Äntligen hade det första postflyget anlänt till Öland. Redan på håll hörde ölänningarna flygmaskinen. De släppte vad de hade för händerna och rusade mot fältet och den underliga maskinen. 
Thulin mötte dem med lugn. ”Ni tycker kanske att detta är en märklig händelse, men tro mig, om tio år kommer det att finnas lika många flygplan på Öland som hästskjutsar”, var hans ord till de nyfikna.
Vid det laget hade den näraliggande folkhögskolans rektor, Gustaf Rudolf Beronius, hunnit fram. Han välkomnade flygaren och bjöd in honom till skolan. Där anordnandes nu i en hast en liten välkomstfest med rektorsparet som värdar. Alla skolans elever var inbjudna. Thulin fick hålla föredrag om flygets överlägsenhet som kommunikationsmedel och på kvällen var stämningen så hög att rektorn och Thulin sjöng duett inför de församlade.
Mötet gjorde djupt intryck på rektor Beronius. Några år senare, närmare bestämt 1933 beställde han nämligen en minnessten som han reste vid landsvägen precis utanför folkhögskolan. Den liknar både till form och utseende en runsten med sina inhuggna slingor. Texten lyder: ”Å detta fält landade den 11.2 1914 för första gången på Öland en flygmaskin, förd av Dr. E. Thulin. Heder åt företagsamhet och framåtanda.”

En ödesdiger flygning
Hur gick det då för den framgångsrika flygaren och industrimannen? Tyvärr illa. Vid en flygning över Landskrona den 14 maj 1919 råkade Thulin ut för ett fruktansvärt missöde. Vid halvåttatiden på kvällen satte han sig i sitt flygplan och tog en tur över staden för att sedan sätta kurs mot Barsebäck. Efter en stund hörde folk på marken hur han återvände in över Landskrona hamn. De såg honom göra några våghalsiga manövrar, först ett par häftiga girar och sedan en störtdykning. 
Plötsligt lossnade en bit från planet och singlade ner till marken. Det visade sig senare att en vajer gått av och att en bit av höger skevroder hade slitits sönder. Flygmaskinen, som var en Thulin K, hamnade i spinn. Ytterligare något ramlade ut från planet. Till sin fasa såg man att det var Thulin själv som vräktes ut från flygplanet och handlöst föll mot marken.
Enoch Thulin var vid sin död endast 37 år. Han efterlämnade hustru Maja och en liten dotter. 

Rolf Larsson Henriksen

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 2 – 2017

Den 628 meter långa Persborgsbryggan i Rättvik, även kallad Långbryggan. Foto: IBL

628 meter spikrakt ut i sjön Siljan, det är den sträckning Långbryggan i Rättvik mäter. Den byggdes 1895 som angöringsplats för ångaren S/S Rättvik, men i våra dagar är det främst M/S Gustaf Wasa och ångfartyget Engelbrekt som oftast lägger till där. Bryggan är en av många sevärdheter i det Dalarna som genom alla moderna tider hört till de ledande när det gällt att locka besökare till sig. I veckans tidning, där Dalarna står i fokus, berättas om attraktioner av såväl mänskliga, animaliska som byggnadshistoriska karaktärer. En ruggig kriminalhistoria ur landskapets rättsliga arkiv bjuder vi också på.

 

Mer ur veckans nummer

Eldstorm är ett fenomen som kan uppstå när den stigande elden från en brandhärd bildar en uppåtsträvande skorstensliknande luftström så att intensiva vindar sugs in från brandhärden och på så sätt förser elden med syre. Under andra världskriget uppstod eldstormar i några tyska städer efter bombningar med brandbomber. Det mest kända exemplet är Dresden. Där var eldstormarna så intensiva att både människor och bilar sögs in i de brinnande byggnaderna.

Total ödeläggelse! De allierades bombningar över Dresden lade staden i aska och ruiner och tiotusentals människor, främst civila, miste livet. Experter har senare hävdat att anfallet var helt grundlöst.

Axel Munthe var en läkare på modet vid slutet av 1800-talet. Förmögna damer i Europa sökte sig till hans mottagningar i Frankrike och senare i Italien. En av många som kom till honom var den dåvarande svenska kronprinsessan, sedermera drottningen, Victoria. Doktor Munthes behandlingar av den kungliga höghetens luftrörsbesvär var till sådan belåtenhet att någon annan läkares terapi inte fick komma ifråga i hennes fall. Det spekuleras i att det inte enbart var Munthes medicinska kompetens som hon uppskattade…

Axel Munthe var under decennier kronprinsessan Victorias livläkare. Men de hade också ett hemligt förhållande med varandra som de lyckades hålla hemligt för sin omgivning under nästan 40 år.

Katharine Hepburn tillhör Hollywoods legender. Legendariskt är också hennes kvartssekellånga förhållande med skådespelarkollegan Spencer Tracy. Hepburn och Tracy spelade film ihop och levde ihop under samma tak, men dåtidens medier var lika tystlåtna om detta som den svenska pressen var om prins Bertils och Lilian Craigs samboende här i Sverige. Anledningen till Hollywoodpressens diskretion var att Tracy som djupt troende katolik inte ansåg sig kunna skilja sig från sin lagvigda hustru. Katharine Hepburn är veckans Nöjesprofil i Kvällsstunden.

Katharine Hepburn och Spencer Tracy hade ett långt och passionerat kärleksförhållande med varandra som de dock fick hålla ”hemligt” för allmänheten då Tracy redan var gift på annat håll.

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.