Marcus Hubertson

Kapitel 1

De träffades i Bern vid återinvigningen av Hotel Plaza. Efter en förödande brand hade hotellet totalrestaurerats och fått ett helt nytt utseende. En ombyggnad som väckt stor uppmärksamhet och vunnit allas gillande.
– Den nybyggda entrén och glastaket över lobbyn motsvarar på ett signifikativt sätt femtiotalets krav på ljus och rymd…
Sylvia kvävde en liten gäspning och sneglade ängsligt på sin fars stränga profil. Men ambassadtjänsteman Einar Rooth märkte inget av sin dotters växande rastlöshet. Han satt helt koncentrerad på mannen i talarstolen, och inte ett ord eller en gest tycktes gå honom förbi.
Själv hade Sylvia svårt att få något sammanhang i den framvällande tyskan, och hennes intresse var inte tillräckligt stort för att hon skulle se någon mening med att anstränga sig. Det viktigaste visste hon ju redan. Att mannen bakom det rosade resultatet var svensk och hette Lennart Häger, och att han vunnit den utlysta arkitekttävlingen i konkurrens med flera av Europas främsta arkitektbyråer.
Hon satt så att hon bara kunde se honom från sidan, och delvis skymdes han av en kvinna i grå dräkt som hon fått veta var hans fru. En frapperande vacker kvinna med en förtjusande liten svart hattskapelse på sitt kastanjebruna hår. En kvinna med stil, en dam ut i fingerspetsarna – just sådan som Sylvia visste, att hon själv aldrig skulle kunna bli.
Visst försökte hon ”föra sig” som faster Elin kallade det, men hur hon än ansträngde sig misslyckades hon alltid i något avseende. Hon hade svårt att passa tider och var alldeles för impulsiv och spontan. Antingen skrattade hon för högt eller också skrattade hon på fel ställe. Ibland bet hon på naglarna i ren distraktion!
Många gånger hade hon gett faster Elin skulden. Hennes ständiga klander och krav på perfektionism kunde väl knappast framkalla annat än misslyckanden. Men nu hade återseendet med fadern fått Sylvia att förstå, att hela förklaringen låg i att hon liknade sin mor – den glittrande glada balettdansösen, som hade dött vid Sylvias födelse, och som väl hennes far vid det här laget nästan hade glömt att han varit gift med.
För Einar Rooth var sin systers absoluta motsvarighet, hade hon upptäckt, när hon för en vecka sedan anlänt till Schweiz på sin första utlandsresa – en belöning för den lyckligen avklarade studentexamen. Det var tre år sedan hon sist hade träffat sin far – som hastigast vid ett av hans sällsynta Sverigebesök – och nu såg hon honom med andra ögon än hon gjort, när han mest varit som en fantasifigur.
Under veckan som gått, hade han behandlat henne vänlig och artigt. Ännu hade han inte kritiserat henne för något. Men emellanåt rynkade han ogillande på ögonbrynen och såg ut precis som faster Elin! 
Sylvia vaknade ur sina tankar, när en lång applåd hälsade Lennart Häger välkommen upp i talarstolen.
Redan medan han gick de få meterna dit, var det något i hans hållning som fångade hennes uppmärksamhet, något som fick henne att minnas en råbock som varit på väg över en äng. Han var lång och bredaxlad men hade något av en ynglings lätthet och smidighet i sina rörelser.
Efteråt hade Sylvia inte en aning om, vad han hade sagt. Det enda hon mindes var själva rösten, hans leende och magnetismen han utstrålade. Och när han efter själva invigningsceremonin omringades av journalister och andra, stod hon för sig själv med sitt champagneglas i folkvimlet och kände sig alldeles förvirrad.
Hur kunde en okänd man beröra henne så starkt – från flera meters håll?
Sylvias erfarenhet av män var inte stor. Den inskränkte sig till studentkamraterna och hennes väninnors bröder, och hon hade alltid funnit jämnåriga ointressanta. Kanske var det hennes ständiga längtan efter fadern, som fått henne att svärma för lite äldre män… men bara i hemlighet och på avstånd.
Lennart Häger var antagligen minst trettiofem, men det ägnade hon inte en tanke just nu, lika lite som att han var gift. Hon visste bara, att det var något alldeles speciellt med honom. Och allt eftersom tiden gick och han förblev lika upptagen, började det krypa i henne av otålighet. Hon måste få en chans att komma nära honom, se på honom, tala med honom…
Hennes far stod inbegripen i ett samtal med en annan diplomat, och medan Sylvia rastlöst vandrade omkring i den stora vestibulen var hon plötsligt nära att kollidera med sin egen spegelbild.
Hon backade ett par steg, och för ett ögonblick bytte hon tankegång.
Det var fascinerande att se sig själv i helfigur – men samtidigt lite skrämmande. Det ljusa håret såg visserligen ovanligt prydligt ut och den blå dräkten satt som den skulle, men allt som syntes av henne tycktes ropa ut att hon med åren hade alla förutsättningar att bli ”en yppig blondin”. Hon hade nyligen läst det nedsättande uttrycket i en tidning med filmskvaller, och hon avskydde det!
– Förlåt… Kan jag få låna spegeln ett ögonblick?
Sylvia mumlade generad en ursäkt till kvinnan, som stod bredvid henne och glömde henne genast, för i detsamma fick hon se Lennart Häger komma gående med blicken riktad mot någon längre bort. Utan att tveka gick hon emot honom och sträckte fram handen.
– Gratulerar till framgången! sa hon på svenska.
– Tack!
Han tryckte hennes hand och betraktade henne häpet och lite nyfiket.
– Ännu en svensk i förskingringen? sa han småleende.
– Ja… Sylvia hade med ens svårt att tala. Hans fasta handtryckning hade nästan känts som en elektrisk stöt, och hennes hjärta bultade häftigt.
– Jag kom hit för en vecka sedan, fortsatte hon andlöst. För att hälsa på min far, Einar Rooth. Han arbetar vid ambassaden…
Lennart Häger höjde igenkännande på ögonbrynen, när han hörde namnet.
– Ja, vi har träffats någon gång…
– Jag heter Sylvia.
– Lennart. Han bugade sig. Men det vet du förstås redan; det har väl inte kunnat undgå dig?
De skrattade båda, och glömska av alla andra stod de där mitt i vimlet och såg in i varandras ansikten, som om de delat en glad hemlighet.
Han såg en ung kvinna med slät hy, leende röda läppar och ögon som strålade mot honom som stjärnor – allt inramat av ett sagolikt gyllenblont hår.
Hon såg in i en mogen mans ansikte med djärva, kraftfulla drag, kanske inte direkt vackert men levande och fullt av charm.
Hon stod som hypnotiserad av den intensiva blicken i hans blå ögon, och när han slutligen efter några vänliga fraser lämnade henne, darrade hon av sinnesrörelse.
Mekaniskt sökte hon sig tillbaka till sin far. Under resten av partyt talade hon inte med någon. Hela tiden följde hon Lennart Häger med blicken, och som om han känt det på sig vände han sig plötsligt om och såg på henne.
Sylvia tyckte, att hennes hjärta nästan stannade. Förskräckt försökte hon återkomma till förnuft genom att påpeka för sig själv, att ingenting annat hade hänt mellan dem än att de växlat några ord och några blickar. 
Men för henne var deras möte lika bländande och uppskakande som ett blixtnedslag, och det var med lättnad hon hörde sin far förklara, att det nu var dags för dem att bryta upp.
Under hemfärden satt hon tyst i bilen, något Einar Rooth noterade med tacksamhet. Redan efter en vecka upplevde han samvaron med dottern som ganska prövande. De levde i skilda världar, och hennes intetsägande pladder kändes enbart störande.
Einar Rooth hade inte märkt något av Sylvias ivriga försök att komma nära honom, och själv kände han ingen motsvarande önskan. Han hade redan sin bild klar. Sylvia var mycket kvinnlig och söt – men det var också allt hon hade att komma med… precis som sin mor!
Han hoppades, att hon snarast skulle finna sig en lämplig man. Äktenskap var det enda rätta för en flicka som hon.

* * *

Sylvia skulle aldrig glömma den natten. Utan att kunna sova låg hon där i sin fars eleganta gästrum, darrande som av feber. Minnesbilder från Hotel Plaza blixtrade bakom ögonlocken, Lennart Häger fanns med i dem alla och till slut frågade hon sig nästan förtvivlad, varför hon blivit så fascinerad av honom. Han hade ju drabbat henne som ett gift!
Framemot morgonen somnade hon utmattad, och när hon några timmar senare steg upp, hade hennes far för länge sedan åkt till ambassaden. Hon undrade i sitt stilla sinne hur han hade reagerat på att hon sovit över frukosten, men när hon mötte fru Schoultz, som skötte hushållet, behövde hon inte undra längre. Den storväxta, tystlåtna kvinnan såg så bekymrad ut, som det bara var möjligt.
Själv skulle hon förstås inte ens drömma om att göra något, som störde Einar Rooths cirklar!
Efter sin försenade frukost tog Sylvia bussen in till centrum. Hon måste hitta på något för att få bukt med sin rastlösa oro. Och medan hon vandrade omkring på gatorna mellan de höga gamla husen, sänkte sig ett visst lugn över henne. Reducerad till en anonym besökare bland tusentals andra minskade också betydelsen av hennes känslor.
Hon hade just stannat framför ett konditori och bestämt sig för att vila fötterna en stund, då det otroliga hände. Den tunga porten i huset intill öppnades och en lång man kom ut med en portfölj i handen. 
Lennart Häger!
I nästa ögonblick fick han syn på henne och sken upp i ett igenkännande leende.
– Sylvia! Vilket sammanträffande!
Han räckte henne handen, och hans närhet hade samma effekt på henne som dagen förut. Hon fick svårt att andas, hjärtat dunkade vilt och tankarna blev kaotiska. Hon sa något osammanhängande om sin promenad och att hon just tänkt dricka kaffe.
Lennart kastade en snabb blick på klockan.
– Jag behöver också en paus… Ska vi göra sällskap?
Några minuter senare satt de i en vrå med röda plyschsoffor och en jäktad servitris ställde ner kaffe och bakelser på det lilla marmorbordet mellan dem.
När hon gått, blev det alldeles tyst – åtminstone upplevde Sylvia det så, fastän det fanns folk runt omkring dem. Med dunkande hjärta studerade hon Lennart och kunde knappast fatta, att det var sant att de satt här tillsammans.
Hans blå ögon mötte hennes.
– På offentliga tillställningar hinner man aldrig lära känna någon, sa han, så det gläder mig att jag fick träffa dig igen. Berätta nu! Jag vill veta allt om dig!
Sylvia var alldeles för omtumlad för att kunna åstadkomma något mer än spridda fraser, men han fick ändå en ganska tydlig bild av flickan, som växt upp utan sin mor och som ständigt längtat efter sin far. Nu hade de återförenats, men av allt att döma brydde han sig inte särskilt mycket om sin dotter, och Lennart var knappast förvånad. Einar Rooth föreföll lika grå som sin kostym och hade antagligen inte mer känslor än den uppstoppade ekorren, som placerats i konditorifönstret med en nöt mellan framtassarna!
Plötsligt fångades Lennart av de blanka, konstgjorda ekorrögonen och under en svindlande sekund fick han för sig, att Irene tittade på honom. Hastigt vred han sockeln ett halvt varv, och när han mötte Sylvias undrande blick, sa han:
– Jag tror att Kurre kan ha mer nöje av gatulivet än av att titta på cafégästerna!
Sylvia skrattade andlöst.
– Nu är det din tur att berätta! sa hon ivrigt.
Han förde kaffekoppen till munnen för att få lite tid att samla tankarna.
– Jag kommer från en helt annan miljö än du, sa han sedan. Jag är bondson, uppväxt på en stor gård som heter Trangärde. Det var meningen, att min äldre bror skulle överta gården och därför blev jag arkitekt. Men… tyvärr lever inte Torsten längre, så nu hoppas mina föräldrar på, att jag snart ska vara mätt på mina yrkesframgångar och komma hem. Under tiden sköter pappa gården…
– Är du det efter din senaste framgång? Mätt, menar jag?
Han gav henne en lång blick och skakade sakta på huvudet.
– Blir man någonsin mätt? Finns det inte alltid något mer att hungra och längta efter…? Gör man inte ständigt nya upptäckter om vad som är viktigt i livet och vad man behöver för att vara lycklig?
Sylvia kunde inte se hans svar som rent allmänna synpunkter. Frågorna gick henne rakt till hjärtat och blev tillämpliga på dem själva.
– Jo, viskade hon.
Under några sekunder möttes deras blickar, allvarliga och hjälpsökande. De kunde inte längre dölja sin starka dragning till varandra bakom skämt och leenden.
Sylvia mindes inte, att hon hade ätit och druckit, men plötsligt upptäckte hon att deras koppar och assietter var tomma. De dyrbara minuterna i hans sällskap skulle snart vara slut, och inför det oundvikliga uppbrottet blev hon smått desperat.
– Min far ska ha ett cocktailparty i morgon kväll, sa hon hastigt. Det skulle vara hemskt roligt om du… och din fru… kunde komma. Någon tryckt inbjudan hinner ni inte få, men den här sortens tillställningar är ganska informella…
Lennart dröjde med svaret, och hon blev gråtfärdig vid tanken på, att han skulle säga nej. Men så nickade han.
– Tack, sa han lågt med sin blå blick i hennes. Vi kommer gärna.

* * *

Sylvia återvände hem, jublande lycklig och totalt oförberedd på sin fars reaktion, när cocktailpartyt kom på tal och hon bekände, att hon stött ihop med Lennart Häger och bjudit honom och hans fru.
– Är du från vettet? Begriper du inte, att mina cocktailpartys har ett professionellt och allvarligt syfte? Att blanda folk hur som helst kan ju spoliera både mitt arbete och mitt anseende!
– Men jag trodde… Sylvia försökte urskulda sig men blev genast avbruten.
Hon hade aldrig hört sin far bli så mångordig som nu, när han lät henne veta hur tanklöst och illa hon uppfört sig. Till slut tycktes det dock gå upp för honom, att han hade överreagerat, för han lugnade sig och verkade nästan generad över sitt utbrott. Han mumlade något om, att i just det här fallet var väl ingen större skada skedd… men hon fick på inga villkor göra om fadäsen!
Det lovade Sylvia, så oberörd av hans vredesutbrott att det förvånade henne själv. Men det enda som verkligen betydde något var, att hon skulle få träffa Lennart igen.
Med största omsorg gjorde hon sig i ordning kvällen därpå. Hon borstade sitt nytvättade hårt tills det gnistrade som guld och noterade tillfredsställd, att snittet på den ljusblå klänningen fick henne att nästan se smal ut. Hennes grå ögon glänste, kinderna var skära och inom henne brann en het förväntan. När hon lämnade sitt rum, hade hon en känsla av, att hon skulle kunna sträcka ut armarna och flyga nedför trappan.
De första gästerna hade redan anlänt, och just som Sylvia började gå nedför trappan, fick hon syn på Lennart och hans fru. De stod intill klädhängaren och samtalade med hennes far.
Hennes hjärta tappade rytmen för en sekund, hon vacklade till och grep tag i trappräcket. Det var som om allting gled undan inför tanken, som brände genom hennes hjärna.
Jag älskar honom!
Och i nästa sekund stod hela den förfärliga sanningen klar för henne. Hon älskade en gift man!
När Lennart höjde blicken och fick syn på henne, tvingade hon sig att fortsätta nedför trappan i en takt, som hon hoppades varken var för snabb eller långsam. Hon måste uppträda naturligt, ingen fick ana något! Allra minst hans hustru!
Efteråt tyckte hon, att hela kvällen hade varit som en enda lång, utdragen plåga. Irene fanns hela tiden i Lennarts närhet, Sylvia fick inte ett enda tillfälle att prata med honom på tu man hand, och de längtande blickarna han gav henne när de såg på varandra genom folkvimlet återspeglade hennes egen besvikelse.
När allting var över, stängde hon in sig på sitt rum och grät länge.

* * *

Lennart satt i bilen på väg hem med Irene bredvid sig och med minnet av Sylvias olyckliga ansikte på sina näthinnor.
Vid det laget ångrade han bittert, att han hade tackat ja till hennes spontana inbjudan. Då, på det lilla caféet, hade han varken haft kraft eller förstånd att säga nej. Han hade dragits till henne som malen till ljuset, men nu kände han sig som en skurk.
Vad hade han gjort detta oerfarna flickebarn, som av allt att döma gett honom hela sitt hjärta? För henne var det dödligt allvar, ingen flyktig lek med elden… Det var det för all del inte för honom heller, även om han inte vågade sätta namn på vad han kände.
Irenes svala, för att inte säga kalla natur, hade tvingat honom att leva på en erotisk svältkost, som han klarat av endast genom att totalt låta sig uppslukas av sitt arbete. I ”svaga” ögonblick hade han desperat kastat sig över ett nytt projekt, och han hade trott att problemet var löst. Mötet med Sylvia hade fått honom att förstå, att en process hade pågått inom honom hela tiden och nu antagit proportionen av en tidsinställd bomb.
Han klippte av tankegången och tvingade sig att lyssna till Irenes småprat.
Hon hade blivit mycket förtjust över inbjudan till cocktailpartyt; det tilltalade hennes ärelystnad att få umgås i diplomatkretsar och frottera sig med andra prominenta personer, och hon lät fullständigt nöjd med kvällen.
– Einar Rooth var verkligen en angenäm bekantskap! Bildad och kultiverad och intressant att prata med. Men hans dotter verkade inte överdrivet intelligent; hon var en vimsa!
Lennart knöt händerna hårt om ratten och gäspade demonstrativt för att slippa svara.
De följande dagarna fick han ofta en känsla av att leva på randen av en vulkan. Han visste, att utbrottet måste komma – bara inte när. Sylvia var ständigt i hans tankar, och när han såg på Irene, kunde han inte låta bli att jämföra dem och bli ännu mer exalterad.
En kväll när de satt framför radion i sin tillfälliga bostad – han med en tidning, Irene med en bok – slängde han undan tidningen och drog henne intill sig. I ett desperat behov av att låta lidelsen utplåna alla tankar pressade han sina läppar mot hennes men kände omedelbart hennes motstånd.
– Nej, låt bli!
Boken föll till golvet, och när han inte släppte henne utan försökte kyssa henne igen, vände hon bort huvudet och hennes röst blev skarpare.
– Lennart! Sluta med de där dumheterna!
Hans händer sjönk ner.
– Jaså, sa han ansträngt, det är så du betecknar mina ömhetsbetygelser? Som dumheter?
Irene böjde sig ner efter boken.
– Vad går det åt dig? Vad bråkar du för?
Hon hade röda fläckar på kinderna och lät förargad och förvirrad på samma gång.
Han såg på henne utan att vika undan med blicken.
– Att en gift man vill ligga med sin hustru – anser du det klandervärt?
Fast hon inte förändrade en min, tyckte han sig se, att hon kippade efter andan.
– Måste du vara vulgär också? sa hon kallt. Du är verkligen på ett alldeles odrägligt humör i kväll!
Lennart gick mot dörren.
– Jag åker bort till kontoret och jobbar en stund, sa han utan att vända sig om.
Hans arbetsplats låg i centrum, en kvarts bilväg från bostaden. Men den här gången kände han, att det inte gick att fly in i arbetet. Den malande otillfredsställelsen inom honom hade nått ett stadium, som inga vardagliga begrepp rådde på.
Vad skulle han göra? Söka upp någon bekant eller gå och ta sig en öl någonstans? Innerst inne visste han, att vad som helst skulle vara bättre, än det han verkligen gjorde.
Han satte sig i bilen och körde hem till Sylvia.
Under färden försökte han tänka ut, hur han skulle motivera sitt besök. Om han inte kunde komma på något vettigt, så fick det väl bli något banalt om, att han hade haft vägarna förbi och så…

Vill du läsa fortsättningen? Teckna din prenumeration här!