Eddie – den osannolika olympiern

[good_old_share]

eddie_the_eagleHan heter Michael Edwards och anses vara den sämste backhoppare som världen skådat. Ändå lyckades han kvalificera sig som Storbritanniens förste hoppare genom tiderna till OS i Calgary 1988. Han kom sist i båda tävlingarna och publiken trodde han skulle slå ihjäl sig i något av de fyra hoppen. 

Pressen döpte honom sarkastiskt till ”Eddie Örnen” fast han hoppade som en kråka. Omedelbart efter Calgary gjordes de olympiska reglerna om för att sporten skulle slippa fler ”örnar”. Men Eddie blev en världskändis och lever gott än i dag på sitt tvivelaktiga rykte.
Eddie var redan som ung besatt av tanken att bli en idrottsstjärna. Viljan och entusiasmen fanns, men tyvärr varken talang eller fysiska förutsättningar. Hans snubblade på fotbollen eftersom han hade ett svårt synfel som tvingade honom att bära starka glasögon. Han kunde inte heller springa värst bra, eftersom han var ganska knubbig. När de gällde teknikgrenar använde han staven helt galet i stavhopp och en kula orkade han knappt lyfta.
Föräldrarna försökte under åren få lille Eddie att förstå att han inte var något stjärnämne inom idrotten. Det fanns ju annat han kunde syssla med i stället.

Vintersport
Eddie tänkte och tänkte. Okej, dög han inte inom sommar-idrotten fanns ju alltid vintersporterna. Där fanns det nästan ingen konkurrens på de brittiska öarna. Han beslöt sig för att bli utförsåkare.
Nu var han nästan vuxen, hade jobb som murare och sparade pengar så att han kunde åka utomlands och träna.
Han tog sig ända till den kända skidorten Lake Placid i USA, där han lyckades hitta tränare som tog sig an honom. Han saknade naturligtvis talang även för detta. Men han fastnade för störtlopp, där var portarna få och breda, allt gick ut på att komma fort nerför backen.
De som såg hans tidiga vurpor trodde att han snart skulle ge upp. Men inte Eddie. Han var snart tillbaka högst upp i backen och satte iväg igen. Han var totalt oberörd av höga farter och ägde ett mod, eller en dumdristighet, som saknade motstycke.

Inför 1984 års OS var han också nära att kvalificera sig till Storbritanniens lag i utförsåkning, men ratades till sist. Det var en stor besvikelse för Eddie, men han gav inte upp den här gången heller. Varför inte börja med backhoppning? tänkte han. I den grenen fanns ingen inhemsk konkurrent. Där måste han kunna lyckas!
Michael Thomas Edwards föddes den 5 december 1963 i Cheltenham i England. Han var alltså 23 år när han 1986 på nytt satte sig på planet till Lake Placid med övertygelsen om att han skulle bli skidhoppare av världsklass.

Bara två år…
Efter att han frågat sig fram hittade han en man vid namn Chuck Berghorn. Chuck var en ganska alkoholanstruken man som fanns med i det team som underhöll skidbackarna i turistorten. Vid sidan om tränade han också unga förmågor i backhoppning. Han hade själv aldrig varit någon framstående backhoppare, men han har efteråt intygat att han alltid uppträdde nykter på jobbet och som tränare. Det får man tro. Chuck berättade:
– En engelsman sökte upp mig och ville att jag skulle lära honom att bli backhoppare, eftersom han skulle delta i OS två år senare. Jag trodde han skojade. Framför mig stod en man med de tjockaste glasögon jag sett, han hade för länge sedan passerat tonåren där sådana aspiranter torde höra hemma. Han såg överviktig ut och berättade att han var 173 centimeter lång och vägde 82 kilo.
När Chuck så småningom förstod att Eddie menade allvar försökte han försiktigt att få honom att inse problemet – man blir inte en världshoppare på bara två års träning. Det var ett hopplöst företag, hur kunde han tro något sådant? Det var praktiskt omöjligt. Chuck fortsätter:
– Jag blev bara inte kvitt Eddie. Han bet sig fast och vädjade. Han skulle sätta sina sista sparpengar som murare. En start i OS var hans livs dröm. Jag måste hjälpa honom. Till slut kämpade han ner mig. Det var hans benhårda övertygelse om sin förmåga – trots att den var obefintlig – som fick mig att ge efter. Han hade en dröm som måste förverkligas.
Chuck testade försiktigt Eddies möjligheter. Han lånade honom en gammal hjälm utan hakrem, Eddie band ihop den med snöre. Eddie fick låna ett par skidpjäxor av Chuck. De var så stora att Eddie måste använda fem par ullsockor för att fylla ut dem. Han bestod naturligtvis med skidor.

Omöjlig elev
Eddies första hopp i liten backe höll på att sluta i bedrövelse. Men Eddie kom upp ur snön efter den vådliga luftfärden skrattande och skyndande upp för ett nytt hopp. Detta övertygade Chuck om att Eddie hade en sällan skådad järnvilja och han började imponeras.
Det var nu Chuck kontaktade den kände backhopparen John Viscome till Eddies hjälp. Under året som följde försökte de nöta in grunderna i backhoppning i Eddie. Eddie tålde hög fart, men hoppkanten kom alltid lika överraskande för honom. Han for ut med armarna, fäktande, sökande stöd, skidorna fladdrade under hans fötter och färden slutade nästan alltid i ett fall i underbacken. Chuck:
– Vi ansåg honom som en omöjlig elev, men på grund av hans oböjliga vilja fortsatte vi att arbeta med honom – i första hand för att se till att han inte skadade sig allvarligt, även det en grannlaga uppgift.
Vissa framsteg måste Eddie ändå ha gjort. 1987 anmälde han sig till VM, kom på 55:e plats och sist. Men han fick ett godkänt hopp och därmed var hans personliga lycka gjord. Storbritannien valde att anmäla honom till OS-truppen till Calgary. Han skulle bli dess förste representant någonsin inom backhoppning.
Han fick beskedet om OS-deltagandet när han befann sig som gästarbetare/murare i Finland för att samla ihop lite extra kontanter. Han for omedelbart hem, uppsökte sedan Chuck och John i Lake Placid som lovade att stötta honom fram till tävlingen.
Eddies entré i OS-staden väckte uppståndelse. Redan under träningshoppningen skilde han ut sig markant. Han var den sämste man som de sett i en hoppbacke. Pressen delade sig i två läger: 
Dels de som anslöt sig till de aktivas linje. Dessa skämdes för att hamna i samma tävling som en som Eddie. Det var förnedrande för sporten, hette det.
Dels det andra lägret som såg i Eddie fulländningen av IOK:s föresats att inte alltid sträva efter att vinna men att delta och kämpa väl. 

Skrevs massor
Medierna tog Eddie i sin famn. Han fick berätta i ett antal radio- och tv-shower och hans enkla framtoning tog tittarna med storm. Han var en sympatisk engelsk grabb som fått för sig att delta i OS. Kosta vad det kosta ville.
Det skrevs spaltmetrar om honom och han nådde nästan världsrykte före tävlingarna. Den vanligaste frågan från reportrarna var:
– Är du inte rädd att slå ihjäl dig?
– Nej, jag har ju tränat i två år för det här! svarade han.
Han var anmäld i tävlingarna i både 70- och 90-metersbacke. Hans hopp var vådliga, fick publiken att rysa och domarna att sannolikt åldras i förtid. Ett hopp fick Eddie godkänt. Det var 73,5 meter långt, 23 meter bakom närmaste konkurrent. Domarnas medelpoäng låg på 9 jämför med 19 för de allra bästa.
Efteråt firades emellertid Eddie som en vinnare i medierna. Han hade lyckats. Allt det negativa brydde hans sig inte ett uns om. Till och med i talet av kommitténs ordförande Frank King vid avslutningsceremonien fick han plats.
”I dessa spel har många vunnit guld, många har slagit rekord och några av er har även lyckats sväva som en örn”, sade han bland annat.

Lex Eddie
Omedelbart efter tävlingarna omarbetades kvalificeringskraven inom den olympiska rörelsen. Det blev en ”Lex Eddie”. De nya reglerna gjorde att fenomenet aldrig skulle uppstå igen. Eddie försökte kvala in både till OS i Albertville, Frankrike, 1992 och Lillehammer, Norge, 1996, men lyckades inte.
Det fick Eddie att till slut ge upp sin aktiva karriär. Den hade ändå gett honom ett nytt liv. Han slapp jobba tungt som murare och i stället resa världen runt för att delta i mediaprogram, reklamjippon och annonskampanjer. 
– Före Calgary var det inte en tjej som tittade åt mig, sedan blev det annat! skrockade han.
Och populariteten håller i sig än i dag. Han har fortfarande massor av kommersiella uppdrag, han har gett ut sin berättelse i bokform och av den har det också blivit en film.

Kjell-Åke Steen

[good_old_share]

Sveriges siste grottmänniska

Lasse i Berget tillsammans med sin hustru Inga utanfr deras gemensamma bostad – i berget.
[good_old_share]

Lasse i Berget omnämns i ”historieböckerna” som Sveriges sista grottmänniska. Lasse bodde i 30 år tillsammans med sin hustru Inga i en grotta i närheten av Husaby på Kinnekulle i Västergötland. 

Det var i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Huruvida deras fyra barn också bodde i grottan är för mig obekant. Lasse blev en känd profil och han omnämns som en vildmarksmänniska, ett original vars historia lever än i våra dagar, långt efter hans död.

Tvingades flytta
Lasse Eriksson var ”envis som synden” och för att överleva måste han jaga. Hans hustru bidrog till försörjningen genom att sticka och väva. Lasse var en skicklig jägare och levde efter devisen att han själv hade rätt att bestämma när och var han kunde jaga. Efter diverse tvister med folk i omgivningen tvingades Lasse och hans hustru att flytta från hus och hem. Den enda plats han då kunde hitta var en grotta i skogen.

”Grottmänniskor”
Lasse var omkring 52 år gammal och hans hustru Inga 44 när de flyttade till grottan i skogen. Grottan, som till stora delar finns kvar, är murad med kalksten direkt mot berget. Den har två rum, vart och ett med eldstad. Taket består av en utskjutande del ur berget som Lasse hade förstärkt med kalkstensskivor. Eldstäderna hade Lasse murat själv och de fungerade också som spis och ugn. 
I övrigt var grottan möblerad –ungefär på samma sätt som man kunde finna i ett vanligt torp på den tiden. Det fanns också tre fönster, och det har berättats att när Lasse hämtade hustruns vävstol för att forsla den till grottan, förvandlade han den vid framkomsten till en dörr vid ingången…

Vandalisering som hämnd…
Efter att Lasse avlidit den 4 april 1910 stod grottan tom en tid, men det dröjde inte länge förrän den vandaliserades och plundrades på alla sina inventarier. Kanske var det som en hämnd från alla dem som Lasse tidigare hade avvisat med laddad bössa.Nästan hela grottan förstördes genom vandalisering.
På 1940-talet tog två ortsbor, Alfred Johansson och Linus Björk, initiativet till att återställa grottan så som den en gång var. Riktigt lik blev den aldrig. Bland annat valde de att inte återskapa den provisoriska vägg som Lasse ursprungligen hade byggt med hjälp av tidningspapper. Tyvärr har även den renoverade grottan blivit svårt vandaliserad, men den står fortfarande till stora delar kvar som ett monument över ett annorlunda livsöde och ett levnadssätt som skapat historien och filminspelningen om ”Tjuvjägaren” – Lasse i Berget

Royny Holmström 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 47

Stig Grybe. Fotot: Sjöberg bildbyrå

För den lärare på Calle Flygares teaterskola som gav betyget ”totalt obegåvad” måtte Stig Grybes framgångsrika skådespelarkarriär ha kommit som en överraskning. Särskilt som komiker har urmakarsonen från Söder i Stockholm skördat betydande lagrar genom decennierna. Att han hade en komisk ådra upptäckte han själv då han spelade i farsen Gröna Hissen på Folkteatern i Göteborg 1951.  Några år senare framträdde han för första gången som kluringen Ante Nordlund med skinnkeps, mustasch och en norrländsk accent som han sannolikt ”lyssnade in” i moderns hemtrakt i ångermanländska Junsele. Vid det här laget har den folkkäre komikern hunnit bli 88 år och med den ålderns rätt dragit sig tillbaka till barn och barnbarn i Gävle.

 

Mer ur veckans nummer

Knappast någon nu levande person uppfyller begreppet multiidrottare så väl som Meeri Bodelid. Hon har tävlat i 18 olika idrotter och blivit svensk mästare i fem. Som skidåkare hörde hon definitivt till Sveriges bästa, men hon blev mästare också i cykel, marathon, triathlon och duathlon. I tre VM och lika många OS har hon deltagit. Hennes totala samling av medaljer och plaketter väger – 46 kilo!

Meeri Bodelid är mest känd som skidåkare, men tävlade i hela 18 idrotter! Foto: Sjöberg bildbyrå

I Falköping finns Sveriges enda begravningsmuseum. Det är inrymt i kooperativa Fonus likkistfabrik i staden och rymmer det mesta som tillhör äldre tiders begravningsskick, som till exempel en likbil från 1932, dukar att täcka speglar med, kistor från förr, likhankar av tyg för nedsänkning av kistor i gravar, kuvert med sorgkanter, gravstenar och kors från olika tidsepoker – etcetera.

Begravningsmuseet ligger i Falköping, i nära anslutning till Fonus likkistfabrik.

Så sent som för 30 år sedan var Siknäsfortet utanför Töre i Norrbotten en topphemlig försvarsanläggning. Det var den enskilt största enheten utefter den så kallade Kalixlinjen, utrustad med 15-centimeters kanoner som kunde skjuta 50-kilosgratater nästan två mil. Per Ivermark, nu 71 år och från Säffle, hör till dem som nu kunnat återvända till platsen för tidigare mycket hemliga övningar i kalla krigets skugga.

Per Ivermark från Säffle har gjort många ”Kalla kriget-övningar” i östra Norrbotten. 71- år gammal gjorde han ett återbesök vid Kalixlinjen och Siknäsfortet.

Bottenvikens röda guld

[good_old_share]

Den har kallats Bottenvikens röda guld, den gulröda kaviaren från siklöjan som säljs under beteckningen Kalix Löjrom. 

Från Haparandas norra skärgård till söder om Piteå skapar det enorma vattenflödet från Torne, Kalix och Lule älvar världens största bräckvattensskärgård. Vattnet från fjällen är unikt då det ackumulerar mängder av mineraler som är positiva för fisken. 
Här trivs den lilla laxfisk på omkring 20 centimeter som går under namnet siklöja. Den totala mängden rom från siklöjan ger mellan 40 och 80 ton, cirka hälften klarar den hårda kvalitetscertifieringen och får säljas vidare. 
Kalixlöjrommen är en delikatess som 2010 fick skyddad ursprungsbeteckning av EU på samma sätt som champagne och parmesanost. 
Kalix löjrom räknas som en delikatess och kan kosta närmare 2 000 kronor per kilo. 
Efter fångsten sorteras hanarna ut och säljs hela eller fileade som matfisk. De romstinna honorna får den gulröda rommen utklämd och lite salt tillsätts och blir till den delikata Kalixlöjrommen. 
Fisket bedrivs genom trålning och totalt 35 båtar har tillstånd att fiska efter siklöjan varje år, vilket sker mellan den 20 september och 25 oktober innan leken startar för fisken. 
Fiskeområdet begränsas av Åby älvs utlopp i söder och Torne älvs utlopp i norr samt 40 kilometer ut från kusten som yttre gräns.
Siklöjfisket är en viktig näring för orten Kalix och ett 40-tal säsongsarbetare tar hand om fångsten. 
De tar ut rommen som sköljs, torkas, saltas, paketeras och fryses innan den är klar att säljas som Kalix löjrom. 
Det var först under 1960-talet som kändiskockarna Tore Wretman och Werner Vögeli i Stockholms krogvärld lyckades med att göra rommen populär. Innan dess ansågs den inte vara särskilt speciell. 
Men i dag räknas Kalix löjrom som en delikatess långt utanför landets gränser. Namnet är också geografiskt ursprungsskyddat. 
Sedan 2015 är fisket klassat som långsiktigt hållbart av fiskeorganisationen MSC (Marine Stewardship Council), som erkänner och belönar hållbara fångstmetoder. 
Norrbottens Kustfiskeförbund certifierar producenter av äkta Kalix löjrom och förpackningarna märks med ett sigill som garanterar att produkten är äkta och av högsta kvalitet.

Sven-Åke Henriksson 

Tidningen Se – för 50 år sedan

Så här såg tidningen Se ut för exakt 50 år sedan.
[good_old_share]

Tidningen Se var den första svenska bildreportagetidskriften i vårt land. Den riktade sig främst till en manlig publik genom sitt innehåll av aktuella reportage, sport och stora fotografiska bilder. 

Se utkom under åren 1938–1981. Förebilderna var de amerikanska bildtidningarna Life Magazine och Look. En helt ny fotojournalistik med ett nytt sätt att berätta om världen hade därmed sett dagens ljus i vårt land. Se skapades av den legendariske tidningsgrundaren Carl-Adam Nycop och förlagsmannen Åke Bonnier d.ä. 1944 lämnade Carl-Adam Nycop tidningen Se för att starta Expressen. Andra kända medarbetare på Se var bland andra kolumnisten Rune Moberg, tecknaren Rit-Ola (Jan-Erik Garland), fotografen Lennart Nilsson, kåsören Gits Olsson och reportern Ulf Nilson.
Bildtidningarnas kris under 1960- och 1970-talen ledde till att Se blev en så kallad herrtidning. Och under 1970-talet gavs i tidningen ett allt större utrymme åt så kallade ”vågade” bilder – något som förmodligen påskyndade Se:s ”sotdöd”.

Från 1966
”Vårt” nummer av Se utkom torsdagen den 27 oktober, alltså för drygt 50 år sedan. Antalet sidor är 80. Året 1966 börjar med att boxaren Bosse Högberg blir europamästare i mellanvikt efter att ha besegrat italienaren Bruno Visintin. Men redan drygt en månad senare förlorar han titeln på poäng mot fransmannen Yoland Levèque – efter att ha fått käken avslagen redan i första ronden! 
Långt senare samma år, den 26 december, på självaste annandag jul, utbryter en folkstorm av sällan skådat slag. Skådespelaren Per Oscarsson klär nämligen av sig i bara kalsongerna i direktsändning och föreläser i sexualkunskap i tv-programmet Hylands hörna
Något tidigare, den 1 december, hade den senare så berömda julbocken i Gävle satts på plats för första gången.
Kända svenskar som föds år 1966 är bland andra tennisspelaren Stefan Edberg, sångerskorna Carola Häggkvist och Lena Philipsson, professorn i historia Dick Harrison och den före detta moderate toppolitikern Sten Tolgfors. Kända svenskar som avlider detta år är bland andra dragspelaren Carl Jularbo, teaterchefen Gustaf Wally, regissören Lars Görling och den norsk-svenska skådespelerskan Katie Rolfsen, den sistnämnda genom drunkning.

Barn av sin tid
Vid en genomläsning av just detta nummer av Se, så märker man att tidningen är ett barn av sin tid. Den nya bildjournalistiken blandas med den något äldre modellen. Dessutom är tobaks- och vin/spritreklamen relativt sett riklig. Så någon nymoralism skymtar definitivt inte bakom hörnet – till och med några lättklädda yngre kvinnor exponeras på några sidor, företeelser som varslar om det som skulle komma längre fram i slutet av 1960-talet och som formligen skulle explodera in på 1970-talet.

C-G Leijgård

Kvällsstunden vecka 46

"Europa och tjuren" på Stora torg i Halmstad. Foto: IBL

Mitt på Stora torg i Hallands ”huvudstad” Halmstad för prinsessan Europa en kamp för sin existens i Carl Milles berömda vattenskulptur – ungefär som unionen Europa utmanas av sina kritiker i dagens verklighet. Men i Halmstad gillas både Europa och hennes fiende tjuren så till den grad att de efter 90 år i utomhusluften och under måsars bombardemang har kostats på en ordentlig rengöring. En konservator har tagit bort beläggningar och smuts och avslutat med en vaxning – som på den finaste bil. I sitt nyskick har skulpturgruppen nu återinvigts. Bilden får manifestera att Halland är veckans landskap i Kvällstunden. Möt människor, natur, historia och näringar från detta landskap som ibland brukar beskrivas som ett Sverige i miniatyr.

 

Mer ur veckans nummer

Tavlor med gråtande barn hänger på väggarna i bostäder över hela världen, till sina ägares glädje och konstexpertisens förfäran. Vad betydligt färre känner till är att de tårfyllda barnmålningarnas upphovsman var en italiensk konstnär vid namn Bruno Amadio. Han tyckte själv inte att de höll någon högre klass, varför han signerade dem med ett påhittat namn: ”Giovanni Bragolin”. Det var snabba pengar som lockade honom att utföra målningarna, men i slutänden blev han ändå lurad på en stor del av konfekten när ett företag i Milano började massproducera reproduktionen och Amadio tappade kontrollen. Det blev inte bättre när skrupelfria konsthandlare gav unga konststuderande i uppdrag att snabbmåla kopior av hans tavlor.

Att den vanliga trampcykeln betytt mycket för kvinnornas frigörelse är det kanske inte så många som tänker på i vår moderna tid. Men för lite mer 100 år var trampcykeln en het genusmarkör. Tack vare vare dessa tvåhjulingar kunde kvinnorna röra sig mera fritt i männens värld. Samtidigt fanns det bland den tidens män en uppfattning att cykling var en ”sexuellt opassande” sysselsättning för kvinnor. En del befarade också att gudstjänstbesöken skulle minska, som om det inte skulle vara möjligt att cykla till – gudstjänsterna!

En av de främsta kvinnliga cykelpionjärerna i världen var den svenskfödda Matilda Andersson från Grevie som utvandrade till USA där hon blev ”Tillie the terrible swede” och korades till världens bästa cyklist.

Irish coffee är en klassisk drink bestående av whiskey, kaffe, vispad grädde och farinsocker. Men vad har denna drink för ursprung egentligen? Hur har den fått sitt namn? Och hur irländsk är den? Svar får ni i veckans nummer av Kvällsstunden.

Precis här serverades den allra första Irish coffee-drinken. Foto: Lennart Berns

Så föddes Irish coffee

[good_old_share]

Här för leden hade Bo E Rosén en artikel i Kvällsstunden om kaffets historia. Kaffe har sedan dess introduktion kommit att serveras i en uppsjö av olika blandningar och varianter, som till exempel espresso, latte och cappuccino.  Men frågan är om inte Irish coffee är mest känd?

Så har också denna originella kaffeblandning en lång historia som går tillbaka till 1930-talets passagerarflyg.  
Då bedrevs flygtrafiken över Atlanten huvudsakligen med flygbåtar, så kallade Flying Clippers. En känd flygplanstyp var Boeing 314, luxuöst inredd för den tidens passagerare, som utgjordes av filmskådespelare, rika affärsmän och liknande. 

Tvingades vända 
En flygresa över Atlanten kostade lika mycket som en småbil idag. Landflygplanen kom först efter kriget, efter utbyggnaden av permanentade landningsbanor.
Landningsflygplatsen för clipperflygbåtarna på den europeiska sidan var den numera lilla byn Foynes, väster om Limerick på Irland.
Vid ett tillfälle hände det att flygbåten till New York tvingades vända åter till Foynes på grund av dåligt väder. För att muntra upp och värma de frusna passagerarna blandade servitören i terminalbyggnaden ihop det han hade i sin bar, vilket bland annat råkade vara kaffe, whiskey och vispad grädde. 

Baren finns kvar
Succén var omedelbar! En av passagerarna dristade sig att utbrista:
– Quite a good coffee! Is it Brazilian?
 Svaret från servitören, tillika blandaren, var:
– No Sir, it is Irish!
Resten av historien är en framgångssaga! Terminalbyggnaden i Foynes finns fortfarande kvar, men är nu ombyggd till museum över clipperepoken. Bland annat har man låtit bygga en fullskalig replik av en Boeing 314. 
Men mest intressant i det här sammanhanget är att det som idag är museets reception tidigare var just den bar där Irish coffee kom till! 
Än idag kan man där serveras en sådan. Mera äkta än så kan den knappast bli!

Lennart Berns

[good_old_share]

Motordrivna dyrgripar i långa rader

En raritet! På museet står Guldkungen John Bryntessons spektakulära Pierce-Arrow, Modell 48.
[good_old_share]

Köping är en gammal stad. Läget vid Mälaren gjorde den tidigt till en viktig hamn och handelsplats. Här etablerades stora industrier som Köpings Mekaniska Verkstad (KMV), 1856, och 1926 startades tillverkning av växellådor för AB Volvo. I de lokaler där KMV tidigare höll till finns nu Bil & Teknikhistoriska Samlingarna, som  invigdes 1998. Det är ett av Nordens mest intressanta bilmuseer, där den ena dyrgripen efter den andra har sin plats. 

Museet förvaltar arvet efter bilhistorikern Bertil Lindblads samlingar med märken som Bugatti, Voisin, Pierce-Arrow, Cadillac, Bentley och Rolls-Royce. Det finns också några udda föremål på museet, som till exempel världens första rullskridskor. På den övre våningen finns hela Volvohistorien om transmissionens utveckling.

Återställde bilarna
Bertil Lindblad föddes 1907 och kom som mycket ung till Köping. Tidigt blev han motorintresserad och utbildade sig till ingenjör och jobbade både inom bil- och försvarsindustrin. Han var bland annat ansvarig för konstruktionen av lastbilen Thule och utvecklingen av avancerade marinmotorer.
Lindblads framsynthet gjorde att han skaffade och körde de bilar som representerade det yttersta i automobilväg men som efter en tid betraktades som mogna för skrotning. Bertil tog hand om dem och genom ett tålamodigt renoveringsarbete återställde han bilarna till samma skick som när de var nya. 
Hans intresse för äldre bilar och kunskaper inom bil- och teknikhistoria gjorde honom nationellt och internationellt känd.  
I dag är det nog lättare att renovera bilar än det var på 1940-talet, då Lindblad tog hand om en rostig Bugatti från 1929. Detta fordon, liksom en fransk Panhard-Levassor X18 från 1912, blev starten till den fina samling som nu visas på museet. 

Många dyrgripar
Lindblad ville att bilarna, fordonskomponenterna, verkstadsutrustningen och biblioteket skulle bevaras i samlad form och donerade därför 1980 samlingen till en stiftelse (BLS). Dess uppgift var att bibehålla samlingen intakt och se till att de blev tillgängliga för forskning och studier. Stiftelsen delar varje år ut ett stipendium till någon person som gjort en förnämlig insats inom det aktuella teknikhistoriska området.
Bilmuseet i Köping invigdes 1998 och förfogar över många berömda bilmärken, till exempel en Mercedes Benz Typ SSK från 1929, som bara är tillverkad i 42 exemplar. Det tog Bertil 20 år att få den i kördugligt skick. 

Guldgrävarens Pierce-Arrow
Totalt står här cirka 25 bilar snyggt uppställda, dessutom ett antal motorcyklar, båtar, motorer och en hemmagjord moped som byggdes som transportfordon, en damcykel med påhängsmotor, världens första rörskridskor, rullskridskor och en motorspark.

Man blir lätt imponerad av alla vackra lyxåk, framförallt John Bryntessons bil, en Pierce-Arrow, Modell 48.
John Bryntesson, eller Guldkungen som han kallades, föddes 1871 i dalsländska Ärtemark. När han var 16 år emigrerade han till USA, där han fick jobb som rallare, gruvarbetare och timmerhuggare. 1898 reste han till Alaska för att leta guld. Han slog sig ihop med en norrman och en svensk och bildade ett bolag. De hittade så mycket guld att Bryntesson blev en rik person. 
1906 flyttade han och familjen hem till Sverige, där han köpte Svaneholms herrgård och pappersbruket i Lilla Edet, som förblev i familjens ägo i 75 år. Bryntesson levde utan större utsvävningar, men ett undantag var hans fina bilar. 1920 köpte han Pierce-Arrow, en mycket påkostad bil, med en kylare i silver!

Turistattraktion
1990 donerade familjen Bryntesson bilen till museet i Köping. Kravet var att de skulle totalrenovera den inom tio år. Det var ett arbete som inte var så enkelt  eftersom bilen hade stått i ett skjul i Svaneholm sedan 1951 och var i mycket dåligt skick. En arbetsgrupp på museet tog sig an uppdraget och renoverade bilen på sju år. Därmed var museet ägare till bilen.
Bil & Teknikhistoriska Samlingarna ligger i en vacker lokal och varje år brukar man ha minst ett nytt dragplåster i museet. I år är det en italiensk 12 cylindrisk Lamborghini Diablo på 492 hästkrafter med en toppfart på 325 km/h. 
Museet har blivit Köpings största turistattraktion och är känt över hela Europa tack vare alla fantastiska sportbilar.

Seved Johansson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 45

Den numera 89-årige – och ännu aktive – Harry Belafonte. Foto:IBL

Day-O!” Nej, det var inte den fatale norrmannen Marve Fleksnes som gjorde det utropet odödligt i våra öron. I stället var det den ännu aktive 89-årige amerikanske calypsokungen och  folksångaren Harry Belafonte som inledde sin stora världshit Banana Boat Song just så. I år är det precis 60 år sedan Belafonte spelade in denna folkvisa av jamaicanskt ursprung. Med eget påbrå på mödernet från calypsons hemland Jamaica fick han människor världen över att älska denna musik. Med åren har han också skaffat sig en grundmurad ställning som förkämpe för människors lika värde.

 

Mer ur veckans nummer

Om Döderhultarn, det trätäljande konstnärliga originalet i Oskarshamn, har det skrivits åtskilligt om – även i Kvällsstunden. Men den här veckan kan ni – bara i Kvällsstunden  – läsa om Döderhultarns stora, men ganska okända, intresse för flygning. Till de som varnade honom för att flygning kunde vara farligt, och att man kan dö av det, svarade han att det är ”jävligt gentilt” att bryta nacken av sig från tusen meters höjd.

När den franske konstflygaren Maurice Chevillard besökte Sverige en gång fick Döderhultarn följa med på en tur (just denna bild på Chevillard i sin HF 22 är dock från ett annat tillfälle, några år tidigare).

En norrman som verkligen lyckades förverkliga den amerikanska drömmen var Simon Benson. Han kom på hur man på ett mycket smidigare sätt än tidigare kunde transportera timmer, dels med smalspårig räls djupt in i skogarna, dels genom att binda ihop timmerstockar till cigarrliknande flottar som drogs av borgserbåtar på öppna vatten. Verksamheten gjorde honom mäkta förmögen och på äldre dagar framträdde han som donator.

Norrmannen Simon Benson gjorde sig en förmögenhet på sitt timmer.

Journalisten och författarinnan Isabelle Eberhardt fick inget långt liv; hon blev bara 27 år. Men hon levde desto mer intensivt. Hon blev en av världens första kvinnliga krigskorrespondenter och levde som beduin i den nordafrikanska öknen. När hon omkom i en flodvåg efter ett intensivt regnande i den marockanska staden Ain-Sefra lämnande hon efter sig över 2 000 färdigskrivna textblad. Dessa sattes senare ihop till flera romaner som publicerades efter hennes död.

Mandeltårta med kolakräm – himmelskt gott!

[good_old_share]

Den här veckan bjuder Kvällsstundens Gunilla Gademan bland annat på en himmelskt god mandeltårta med kolakräm! Den är relativt lätt att göra och den funkar bra både som dessert efter en festlig måltid och som medelpunkt på din nästa kaffebjudning…

Mandeltårta med kolakräm

ca 10 smala bitar
ugn 175 grader

Detta behöver du:


Tårtbottnar:
 
400 g mandelmassa
4 äggvitor

Kolakräm: 
4 äggulor
½ dl ljus sirap
1 dl strösocker
1 msk kakao
½ dl vispgrädde
150 g smör
0,5 dl flagade, rostade mandelspån

Så här gör du


Riv mandelmassan grovt. Vispa äggvitorna till styvt skum och blanda med mandelmassan. Rita två cirklar ca 24 cm i diameter på bakplåtspapper på 2 plåtar. Bred ut blandningen på dem. Grädda en botten i taget mitt i ugnen i ca 20 minuter till gyllenbrun färg. Låt bottnarna svalna något och vänd dem upp och ner, de lossnar lättare då. Gör kolakrämen. Blanda äggulor, sirap, socker, kakao och vispgrädde i en tjockbottnad kastrull. Värm under vispning på medelvärme tills krämen tjocknat, den får inte koka. Rör ner smöret i bitar och låt det smälta. Låt krämen kallna i kylskåp. Lägg ihop tårtan. Bred 2/3 av krämen på en botten. Lägg på den andra och bred resten av krämen ovanpå. Strö rostade mandelspån ovanpå.

Gunilla tipsar 

Nytt i mejeridisken. Syrad grädde i 3 dl förpackning. Vispbar och kokbar. Finns med 15 eller 30 % fetthalt. Höjer smaken på de flesta maträtter där grädde ingår.

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.