UTDRAG UR ARTIKEL SKRIVEN AV MICHAEL DEE

Vad var det egentligen som hände Betty och Barney Hill den där sena kvällen den 19 september 1961 i New Hampshire? En del menar bestämt att paret blev utsatta för ”alien abduction”, på svenskt ufo-språk, ”ombordtagning”, av utomjordiska varelser på deras farkoster. Andra hävdar att Betty Hill sannolikt drömde det hela och att Barney ­sedan tog åt sig av detta. 

Fallet har en alldeles speciell plats i ufo-historien. Nu var det inte första gången som det rapporterats att folk blivit bortförda av utomjordingar men Betty och Barney Hill var det första fallet som blev ordentligt omtalat och debatterat, inte minst för att de framstod som intelligenta och seriösa. 

De var ett ganska ovanligt par i dåtidens USA då Betty var vit och Barney svart. Hon jobbade med barn inom socialtjänsten och han inom postväsendet. Den lilla fritid de hade ägnade de åt arbete inom kyrkan och medborgarrättsrörelsen. När de gifte sig hade de inte ens tid med någon smekmånad, men beslöt sig spontant, 16 månader senare, att ta en biltur till Montreal och Niagara över en långhelg. De hann se mycket under de där dagarna och sista kvällen satt de på en restaurang i Vermont och drack en kopp kaffe inför hemresan till Portsmouth i New Hampshire. Om de höll god fart skulle de kunna undgå den orkan väderlekstjänsten varnat för och vara hemma om fyra, fem timmar. 

Såg först ut som en stjärna

Betty och Barney lämnade restaurangen omkring klockan tio på kvällen och begav sig ut på den slingrande landsvägen. De såg varken bilar eller människor. Plötsligt fick de syn på ett ljus på den mörka kvällshimlen. Det såg först ut som en stjärna men det blev större och större för varje ­kilometer de körde. Betty började bli orolig men Barney försökte lugna henne med att det bara var en satellit. Men ”satelliten” tycktes följa deras bil. Och ibland rörde den sig närmare bilen, för att sedan dra sig ifrån, nästan som att den ville trilskas med dem. 

Det här måste undersökas närmare, tyckte de. Barney stannade därför till vid en rastplats och Betty plockade fram en kikare. När hon riktade den mot det mystiska ljuset såg hon att det var ett spinnande objekt, och sa till Barney: ”Om du tror att det där är en satellit eller en stjärna är du fullkomligt löjlig.” 

De fortsatte färden men Barney blev nu allt mer oroad. Han hade tjänstgjort under andra världskriget och kunde en hel del om olika flygplanstyper men objektet liknade inte något han tidigare sett och det var dessutom helt tyst. 

Plötsligt svävade det rakt över bilen. Barney stannade bilen, grep en revolver han gömt under förarsätet, stoppade den
i fickan och rusade ut på ett mörkt fält, och sa till Betty att stanna kvar. Nu fick han en ordentlig glimt av objektet. Det var stort som ett jetplan men platt. Det hade fönster och bakom dem såg han gråfärgade varelser i uniformer. Han försökte ta fram sin pistol men var av någon anledning oförmögen att göra detta. Då kom tanken att varelserna skulle föra bort honom och Betty. Han började skrika hysteriskt, rusade till bilen, kastade sig in bakom ratten och trampade gasen i botten. Medan Barney koncentrerade sig på vägen höll Betty utkik efter objektet. Plötsligt hörde de en serie rytmiska pipsignaler från bakluckan. De blev snabbt dåsiga och förlorade sedan medvetandet. 

Klockorna hade stannat

När de vaknade till två timmar senare befann de sig lite drygt 55 kilometer från den plats där de befunnit sig innan de förlorat medvetandet. Omskakade begav de sig hem till Portsmouth. De var allt annat än lättade. Deras klockor hade stannat och Barneys skor hade märkliga skavmärken och det var revor på Bettys. Bakluckan på bilen där pipsignalerna kommit från hade