Skärgårdsborna har alltid levt av fiske, jakt och boskapsskötsel samt odling av olika grödor. Sedan urminnes tider har de seglat till fastlandets olika marknader för att sälja sina varor och byta dem mot det som inte fanns hemmavid, främst spannmål. Skärgårdsbornas handel kom att kallas för bondeseglationen och bestod av husbehovsseglationen och fraktseglationen.

De kom med mat till hungrande, ved och träkol till frysande samt sand, sten och bräder till dem som byggde Stockholm. De kom från Ostkusten, Västerbotten och Österbotten, från Åland, Åboland och Nyland. Utan skärgårdsbornas verksamhet hade Stockholm inte kunnat växa i den takt som skedde.

På den tiden då Sverige var katolskt var skärgårdsbornas fisk särskilt eftertraktad, eftersom religionen påbjöd många fastedagar när man bara fick äta fisk. När salt blev allmänt tillgängligt började man att salta fisk och regelbundet segla den till fastlandet. 

När Birger Jarl grundade Stockholm på 1250-talet blev staden en viktig knutpunkt för handeln. Under de kommande seklen ökade bondeseglationen när fler och fler bosatte sig i skärgården. 

Vid Stockholms kajer, som också fungerade som handelsplatser, kom det att bli ett myller av bruksbåtar och skutor, såsom ökor, storbåtar, piggskutor, vedjakter, seglande sumpar, allmogeskutor, galeaser och skonare. 

Husbehovsseglationen

Skärgårdsbornas seglation till olika handelsplatser där man bytte eller sålde produkter från den egna gården fick namnet husbehovsseglationen. Förutom strömming och olika sorters fisk förde man med sig kött, fläsk, smör, mjölk, ägg och grönsaker samt säsongsvaror som olika bär. 

Med till marknaderna fanns även levande tamboskap som kor, grisar och höns samt jaktbyte som sjöfågel, sälspäck och skinn. Båten fylldes också med ved, hö och träkol från egen mark. Några speciella varor utöver ovanstående varor var kvarnstenar och ställstenar från norra Roslagen och tjära, djurhudar, skinn och pälsverk från Västerbotten. 

I Stockholm köpte skärgårdsbönderna salt och spannmål samt sådant som inte fanns hemmavid, som till exempel stångjärn, textilier, bössor och ammunition. Det fanns dessutom alltid plats för brännvin, kaffe, tobak och presenter.

Stockholms äldsta hamnar

Vid Stadsholmen, som är nuvarande Gamla stan, låg Kornhamn med Korntorget på Mälarsidan dit bönderna kom med spannmål, humle, talg och smör. 

När Korntorget omkring år 1300 blev en exporthamn för järn från Bergslagen bytte torget namn till Järntorget och skärgårdsborna fick flytta till Munkbron. När järnhanteringen 1662 flyttades till den så kallade Järngraven vid Slussen återgick Kornhamn till att vara en torgplats.

Den äldsta kajen på Saltsjösidan var Fiskaretorget med Allmänningsbron som låg nedanför Köpmangatan. Vid Slussen låg det Södra Fiskaretorget där Stockholms fiskköpare sålde levande fisk, som de hade köpt från skärgårdsbefolkningen. 

Det Norra Fiskaretorget låg i Norrström vid Strömparterren. Men eftersom Gustav III inte tyckte om fisklukten fick fiskhandeln flytta tvärs över Saltsjön till Blasieholmen! 

Nya regler för bönderna

Regelverket för handeln ändrades många gånger under årens lopp. Det främsta skälet till detta var att skydda Stockholms borgare mot konkurrens från skärgårdsbönderna. År 1642 förbjöds alla skärgårdsbor att segla in i Mälaren för att handla. 

De fick i stället stanna vid Allmänningsbron eller i Packartorgshamnen (nuvarande Norrmalmstorg) i Nybroviken. Efter det att man hade anlagt Mälarhamnen i Klara sjö och Rödbodtorget nära Tegelbacken bestämdes att skärgårdsbor och mälarbönder bara fick handla direkt med varandra vid en höstmarknad; alla andra dagar skulle Stockholms borgare vara mellanhänder. 

Från 1723 blev det tillåtet för skärgårdsbönderna att fritt sälja ”egna och andras avel” i Stockholm. Men de fick bara använda ”odäckade, mindre” bruksbåtar som storökor och storbåtar. Från 1752 innebar en ny lag att det åter blev fritt för skärgårdsborna att handla i Mälaren. 

När Kungsholmens befolkning ökade anlades handelsplatser längs nuvarande Norr Mälarstrand, bland annat intill Eldkvarn där Stockholms stadshus senare byggdes. 

Sälspäck blev lampolja

Öster om Slussen nedanför Katarinaberget stod i gamla tider ”tranbodar” på stolpar i vattnet. Där kokade man skärgårdsbornas sälspäck till olja som bland annat användes som lampolja. 

På Södermalm fanns Stadsgårdshamnen med Södermalmstorg. På 1730-talet förlängdes kajen österut för husbehovsseglationen och här förtöjde från 1800-talet ved-, kol- och höskutorna. Ett antal trappor byggdes upp till Södermalm som möjliggjorde för Södermalmsborna att nå kajen med dess myller av handelsplatser, krogar och arbetsplatser. 

Vid Tegelviken längre österut fanns ytterligare en torgplats som fick namnet ”Piggtorget” när piggskutorna började lossa sina laster där.

Väster om Slussen fanns…