Karlstad är Värmlands med marginal största stad. Den är också ”hemma” för landskapets historiskt sett mest framgångsrika lag: Färjestad, med tio SM-guld i ishockey och Boltic med 15 i bandy (nio för herrar och sex för damer). 

Men storlagen i all ära är det ändå alla brukslag som sticker ut när man blickar ut över en värmländsk idrottskarta. Degerfors, Lesjöfors, Forshaga med flera har alla gjort bestående avtryck i den svenska idrottshistorien.

Fostrad av Degerfors

För den stora publiken kanske Degerfors IF är det mest folkkära av alla svenska ”brukslag”. Trots att tätorten bara har drygt 7 000 invånare och kommunen knappt 10 000 har laget spelat över 30 säsonger i fotbollsallsvenskan, och tagit två stora silver (andraplatser). Bland profiler som fostrats i Degerfors finns Olle Åhlund, Ola Toivonen och Ralf Edström. Den senare har ofta beskrivit det som att ”det var bara fotboll som gällde hemma i Degerfors”.

– Så var det. Jag spelade jämt i barndomen, berättar Ralf, vars far varnade honom från att ta anställning på det allestädes närvarande järnverket på orten.

– Pappa sa alltid att jag inte skulle gå innanför grindarna för då fanns det risk att jag blev kvar där, skrattar Ralf, som senare skulle göra succé i bland annat Åtvidaberg (ett annat brukslag!), PSV Eindhoven och inte minst landslaget.

Degerfors storhetstid

Som grabb missade Ralf och hans kompisar sällan Degerfors matcher på Stora Valla, och han minns särskilt en match mot Norrköping i september 1963. Degerfors stred då mot storlaget från Östergötland om det allsvenska guldet, och hela 21 065 personer kom och såg matchen.

– Degerfors vann med 1–0 och stämningen på läktarna var otrolig. Tyvärr räckte inte segern för att ta guld; Degerfors kom till slut tvåa, berättar Edström.

Som kuriosa kan nämnas att Stora Valla i  dag, i och med de ökade säkerhetskraven, bara tar 7 500 åskådare …

Degerfors IF grundades 1907 av arbetare på järnverket. Laget splittrades 1919 då Jannelund bildades och drog till sig en del spelare från DIF. Efter år av förhandlingar gick de två klubbarna slutligen samman 1938. 

Samma år gick Degerfors upp i allsvenskan för första gången. Under 1940-talet blev klubben så en maktfaktor i svensk fotboll; storhetstiden varade fram till och med säsongen 1955–56 och gav fem allsvenska medaljer. Bland annat spelade kanonskytten Gunnar Nordahl fyra säsonger i klubben.

Även första halvan av 1960-talet var framgångsrik med bland annat då andraplatsen 1963. Tord Grip och Lasse Heineman var då två av klubbens galjonsfigurer. 

Sedan dröjde det till 1993 innan det var dags för nästa allsvenska sejour, som då blev femårig. I höstas åkte Degerfors ur allsvenskan efter tre säsonger i finrummet.

Bandybaronen i Lesjöfors

”Traktens köldhål”. Det var så Lesjöfors en gång kallades, och det var nog en inte helt felaktig iakttagelse. Ibland kunde isen ligga blank på tjärnarna redan i slutet av oktober. 

Hösten 1926 fick så den lilla bruksorten uppe i östra Värmlands skogar sin första kontakt med bandyn, när ett gäng spelare från Karlstad-Göta kom upp för att träna skridskoåkning. Med sig hade Götagrabbarna bandyklubbor, något man inte sett förr i Lesjöfors. 

Snart blev Karlstadsbesöken tradition, och efter ett tag ville ungdomarna i Lesjöfors också ha ett bandylag. Man ställde upp en lag för träningsmatcher, och blev bättre och bättre. 

På 1940-talet började så disponenten vid Lesjöfors bruk Gerard de Geer, sedermera känd som ”bandybaronen”, intressera sig för sporten. När ­laget gick upp till högsta serien 1950 arbetade de flesta av spelarna på bruket, som också sponsrade laget. Snart blev ”bandybaronerna” ett begrepp inom svensk bandy.

Den lilla orten skulle sedan göra 21 säsonger i dåvarande allsvenskan; som bäst blev det semifinalspel. Detta trots att man spelade hemmamatcherna på naturis. 

Togs upp i Filipstad

1982 tog emellertid sagan slut. Då hade ortens befolkning minskat på ett oroande sätt, och bruket vid namn Lesjöfors AB gick dåligt. 1985 gick företaget i konkurs och numera finns endast en spillra kvar av verkstadsindustrin på orten i form av Lesjöfors fjädrar. 

I  dag bor runt 700 personer i Lesjöfors  –  att jämföra med 2 400 år 1970. Bandylaget har i  dag slagits ihop med det i Filipstad och för en tynande tillvaro. Milda vintrar har gjort det svårt att spela bandy i det förr så issäkra Lesjöfors, som fortfarnade saknar konstfrusen bana (den närmaste ligger i Filipstad). 

”Ett helt annat samhälle”

Journalisten Ingvar Sjövall växte upp i Lesjöfors på 1940- och 1950-talen, och bevakade som reporter lagets eskapader och bandyns finrum under 1960- och 1970-talen. Det Lesjöfors som då hade ett bandylag i storserien finns inte kvar, konstaterar han.

– Det är ett helt annat samhälle numera. Väldigt ödsligt. Själv minns jag allsvenska matcher på den gamla banan som kallades Sahara med flera tusen åskådare. Även på Stålvallen, som ersatte Sahara 1967, kunde det vara jättemycket folk under vissa matcher. 

Sjövall menar att Lesjöfors länge hade en osviklig förmåga att producera bra bandyspelare, men på 1970-talet började det bli svårt att behålla stjärnorna.

– Precis som med bruket så blev det en nedgång då. I längden var det omöjligt att ha ett topplag på en så liten och krympande ort. 

Kända spelare med Lesjöfors som moderklubb: Gösta ”Staffa” Bergström, Ivar Kruse, Kjell Kruse, Mikael Forsell och Andreas Bergwall.

Bruksorts-sisu

Degerfors och Lesjöfors är emellertid långt ifrån de enda värmländska brukslag som figurerat i stora sammanhang. Nedan följer en rad klubbar, som samtliga nådde högsta serien i bandy eller ishockey.

Grums IK: Orten Grums domineras av pappersbruket Gruvöns bruk, som är en av Värmlands största privata arbetsplatser. Idrottsmässigt domineras samhället av ishockeylaget Grums IK, som spelade elva säsonger i högsta divisionen under 1950- och 1960-talen. 

Det hela startade 1944 då besökare från Forshaga introducerade sporten i samhället. De första åren bestod laget av bandyspelare från Slottsbrons IF, klubben på andra sidan bron söder om Grums. Ganska snart kunde de skridskoskickliga grabbarna nå framgång även i den ”nya” sporten och började snart specialisera sig på den. 

Redan 1951 nådde Grums högsta serien. Största framgången kom 1959, då laget kom trea i mästerskapsserien efter Djurgården och Leksand. 

Kända spelare med Grums som moderklubb: Thomas Steen, Dan Labraaten, Juha Widing och Willy Lindström.

Slottsbrons IF: Strax söder om Grums ligger Slottsbron, och ingår i dag i Grums kommun. Samhället växte upp kring företaget Slottsbrons Sulfit AB, en massafabrik, vilken var i drift till 1974. Innan andra världskriget var bandy den stora vintersporten i Sverige, och så också i Slottsbron. Klassiska ”Blåtomtarna” var ett tag på 1930-talet Sveriges mest framgångsrika klubb och vann SM-guld 1934, 1936, 1938 och 1941. Sammanlagt blev det 31 säsonger i högsta serien för laget.

Kända spelare med Slottsbron som moderklubb: Nisse ”Nisse Vitt” Andersson, Hjalmar Klarqvist och Henry ”Brinken” Klarqvist.

Bofors IK/BIK Karlskoga: 

I Degerfors grannkommun Karlskoga kretsade det mesta länge kring industriföretaget och vapentillverkaren Bofors. 1970 hade det 10 000 anställda i en kommun på knappt 40 000. I  dag är företaget uppstyckat i mindre enheter, men försvarsindustrin är fortfarande central för ortens näringsliv. 

1943 beslöt IFK Bofors att starta en ishockeysektion, som på 1950-talet nådde högsta serien. Där huserade föreningen (efter en sammanslagning med Karlskoga IF även känd som Karlskoga/Bofors och KB 63) i 16 säsonger, och spelade så sent som i våras kval till nuvarande högsta serien SHL (nu som BIK Karlskoga).

Kända spelare med Bofors/BIK Karlskoga som moderklubb: Bengt-Åke Gustafsson, Lars-Eric Lundvall, Leif ”Blixten” Henriksson och Bo ”Kulon” Lennartsson (mest känd som tränare i bland annat Färjestad). 

Forshaga IF: Ännu ett värmländskt pappersbruk låg bakom samhället Forshagas uppsving. Orten ligger omkring två mil norr om Karlstad vid Klarälven, och är känd för sitt fina ishockeylag mellan 1940- och 1960-talet. Hela tolv säsonger härjade klubben i högsta divisionen. Läktaren från storhetstiden finns kvar än i  dag, och är kulturminnesmärkt. Forshaga var även den första hockeyklubben i Sverige med reklam på tröjorna. 

Känd spelare med Forshaga som moderklubb: Nisse Nilsson.

Viking, Hagfors: I centrala Värmlands djupa skogar ligger Hagfors. Det är en ung ort som växte till sig i slutet av 1800-talet när Uddeholmsbolaget slog samman ett antal järnbruk till en större enhet vid ortens vattenfall. Uddeholmskoncernen har sedan dess dominerat Hagfors näringsliv, och kallas i  dag Uddeholms AB. Ortens idrottsliga stolthet är hockeylaget ­Viking som spelade två säsonger i högsta serien på 1960-talet. 

Kända spelare med Viking som moderklubb: Conny Evensson och Victor Ejdsell.

Skoghalls IF: Strax söder om Karlstad ligger Skoghall, ytterligare en ort som domineras av pappersindustrin. I  dag är Skoghalls Bruk en av världens största tillverkare av livsmedelskartong. På 1940-talet huserade Skoghalls IF i bandyns högsta division i fyra säsonger.

Känd spelare med Skoghall som moderklubb: Bengt ”Pinnen” Ramström.

Björn Schüberg