Eartha Kitt var för ljus för att kallas svart, för mörk för att räknas som vit. Hon utsattes för ett svårt utanförskap under uppväxtåren. Som världsstjärna slogs hon för allas rätt att vara sig själva.

Eartha Kitt var sångerskan som framträdde i drygt hundra länder, som sjöng in sånger på mer än tio språk. Amerikanskan gjorde succé efter succé på de stora scenerna på musikalens och teaterns huvudarena, Broadway i New York. Hon spelade in en lång rad framgångsrika filmer och blev 1967 synonym över hela världen med karaktären Catwoman i tv-serien Batman.

Den mångbegåvade kvinnan lyckades med konststycket att hålla liv i sin karriär från det att hon var 20 år fram till sin död. Detta trots en flerårig svartlistning i hemlandet. 

När Eartha Kitt föddes en kall januaridag 1927 på en bomullsplantage utanför staden North i South Carolina hade slaveriet för länge sedan upphört i USA. Men segregationen mellan svarta och vita var stor, inte minst i den amerikanska södern.

Hennes mamma, Anna May Riley, var svart och hade indianskt påbrå. 

Men Anna Mays dotter hörde inte hemma i något av lägren. Hon var vare sig vit eller svart. Vem fadern var är oklart, det har uppgetts att dottern kom till efter en våldtäkt. 

Tuff uppväxt

Uppväxtåren var tuffa, Eartha fick inte gå i skolan utan slet hårt på bomullsfälten. Fattigdomen var stor och den unga flickan misshandlades och hånades av både barn och vuxna för sin hudfärg. 

När Eartha var åtta år gifte Anna May Riley sig med en man som vägrade att ha något med sin frus dotter att göra. Eartha skickades till en moster som bodde i Harlem, New York. Mostern misshandlade sin systerdotter men lät henne gå i skola, sjunga i kyrkokör och betalade till och med hennes danslektioner. 

Som tonåring rymde Eartha. Den unga kvinnan försörjde sig genom tillfälliga arbeten som sömmerska i fabrik och som piga på bondgård. 

Av en slump träffade hon dansstjärnan Katherine Dunham på en gata i New York. Eartha fick provdansa och blev uttagen som en av Katherines dansare. Det förändrade livet. Som medlem i Katherine Dunham Company dansade miss Kitt först i New York, sedan i Europa, Mexiko och Sydafrika.

När Eartha var 19 år gammal väntade en liten roll i den konstnärliga filmen Casbah av Leslie Bush-Fekete. Alstret nådde aldrig den stora publiken men erfarenheten gav mersmak och Eartha förstod att hon kunde agera. 

Sång, teater, film

Hennes särpräglade röst rönte uppmärksamhet. Det dröjde inte förrän hon var en etablerad sångerska som sjöng på jazz- och nattklubbar, spelade in film och tv över princip hela världen.

Den första teaterrollen kom i början av 1950-talet då hon gestaltade Helena i regissören Orson Welles uppsättning av Dr Faustus. 

1958 medverkade Eartha för första gången i en långfilm, The Mark of the Hawk mot bland annat Sidney Poitier. Karriären snurrade fort, framgångarna som sångerska kom snabbt efter hits som C’est si bon, Let’s do it och Santa Baby. 

Trots det hårda arbetstempot var Miss Kitt oerhört ambitiös och nominerades bland annat till en Tony, teatervärldens Oscar och två gånger till en Grammy respektive en till en Emmy. 1960 väntade en stjärna på Hollywood Walk of Fame. 

Genom hela livet led Eartha av sina ärr från uppväxtåren. Hon var medveten om sina sår och upprepade gång efter annan att det som många uppfattade som känslokyla var ett sätt för henne att skydda sig själv.

Trots allt vågade hon lita på människor och var mycket nära vän med bland andra James Dean och Orson Welles. 

Flydde USA

I slutet av 1950-talet förälskade hon sig i entreprenören John William McDonald. Paret gifte sig den 6 juni 1960 och fick två år senare dottern Kitt. Dottern var bådas ögonsten. 

Men man och hustru levde alltför olika liv för att kunna hålla ihop. Kärleken räckte inte till. Efter tre år gick makarna skilda vägar. Eartha Kitt gifte aldrig om sig.

Hon var en engagerad samhällsmedborgare och var medlem i IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. 

Vid en lunch i Vita huset 1968 kritiserade hon det amerikanska engagemanget i Vietnamkriget under ett samtal med presidentfrun Lady Bird Johnson. Presidentfrun föll i gråt och Eartha blev en icke önskvärd person i hemlandet. 

Tio år efter händelsen hade hon sin bas i Paris och London. 

När världsartisten som 51-åring återvände till USA 1978 väntade en publikrosad konsert i Carnegie Hall. Karriären fick en ny rivstart och som alltid varvade Eartha sång med teater, film- och tv-inspelningar. 

Kämpade för rättvisa

Fyllda 57 år toppade hon listorna med I Love Men och Where Is My Man. Fyllda 65 år väntade rollen som mansslukerskan Lady Eloise i den romantiska komedin Boomerang. Några år senare gav hon sig ut på turné runt USA med en uppsättning av Trollkarlen från Oz.

Den mångsidiga artisten kom att älskas av homosexuella kretsar sedan hon vid ett flertal tillfällen medverkat i välgörenhetskonserter för att sprida information om och samla in medel till forskning mot HIV och Aids.

Allas rättigheter att vara sig själva, oavsett ras och konventioner var en självklarhet för henne.

”Jag tillhör ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla”, sade hon.

Under många år var hon talesperson för FN:s barnfond Unicef. 

Eartha Kitt avled den 25 december 2008 i sitt hem i Weston, Connecticut, i sviterna av tjocktarmscancer. Vid sin död var hon djupt älskad, inte enbart av fans över hela världen utan också av dottern Kitt Shapiro, de båda barnbarnen Jason och Rachel och en lång rad vänner.

Den fattiga flickan från den amerikanska södern hade inte bara överlevt den tuffa starten hon fick på livet. Hon förverkligade drömmar och kämpade för en bättre värld.

Marita Wass