Från japanska och sydkoreanska bilfabriker spottas det ut tusentals bilar per dygn. Hos den lilla sportbilstillverkaren Morgan i Malvern, några mil från Birmingham, har man nyligen gått upp till 1 500 bilar – per år.

Det som började 1909 med en enkel och hantverksmässig biltillverkning på den engelska landsbygden har i dag – med ålderns rätt – förvandlats till en udda och exklusiv produktion. Anledningen är att man hållit fast vid hantverket i en anda av sann engelsk konservatism.

Under större delen av 1900-talet blomstrade engelsk bilindustri, märkena och modellerna var många. 

I dag har de som inte lagts ned köpts upp och hamnat i utländska händer och numera är Morgan ett av få kvar helt i brittisk ägo.

Kanske beror det på det måtto man lever efter; ”Det tar 100 år att bygga upp ett rykte och ett par månader att rasera det.” För familjen Morgan har det varit ett framgångsrecept och tron på detta har lett dem under mer än ett sekel.

En mycket udda bil

Ingvar Fredriksson kom till England första gången 1964. Här såg han sportbilar överallt och lade särskilt märke till en som hette Morgan. Intresset blev så starkt att han redan 1971 köpte sin första – men inte sista – bil av märket. 

Han är numera så initierad att han kan dela med sig av fakta som man inte ens visste att man ville veta.

– Min första bil var en begagnad Morgan +4 som jag gav 10 000 kronor för, minns han. Sedan dess har jag under årens lopp haft 25 stycken.

Ingvars resor till England och Malvern skulle bli många genom åren för att besöka fabriken, titta på nya modeller och köpa reservdelar till den egna och andras bilar. Intresset växte här hemma och Morganägarna skulle bli allt fler i Sverige. Till och med Charles Morgan, företagets dåvarande vd och barnbarn till grundaren Henry Stanley Fredrick Morgan, lade märke till svenskens återkommande besök och stora intresse.

Även om intresset ökar och antalet Morganbilar här hemma växer så rör det sig om en mycket udda bil. Tillverkningen sker i en relativt liten och traditionell verkstad, fjärran från alla löpande band. För bilbyggarna, som ofta arbetar i förkläde, börjar arbetet i snickarboa. Här är kunskapen om trä lika viktig som om stål och aluminium.

– Man bygger upp bilen av en trästomme i utvald ask som man fäster på en galvad stålram, förklarar Ingvar. På stommen monterar man sedan karossen i aluminium, vilket gör rost till ett okänt begrepp.

Egensinnig trehjuling

Under den klassiska karossen, som är i stort sett oförändrad sedan 1936, sitter numera moderna motorer och säkerhetssystem av senaste snitt.

– I dag använder man Fords beprövade motorer, men undantag av den starkaste som kommer från BMW, säger Ingvar. Här behöver man inte som förr justera förgasare eller tändning. Det är bara att tanka och köra, krångligare är det inte.

Familjen Morgans första skapelse, som presenterade långt innan 1930-talets bilar, var en egensinnig trehjuling med två hjul fram och ett bak. 

Den var tekniskt sett en motorcykel men med koppling och styrning hämtad från bilvärlden.

– Efter lanseringen 1909 fick den stor uppmärksamhet efter framgångar på tävlingsbanorna, till stor del beroende på dess konstruktion och låga vikt, berättar Ingvar.

Tillverkningen av trehjulingen pågick till 1952 varefter man gjorde ett kortare produktionsuppehåll – med Morgan-mått mätt. 2011 återupptogs nämligen tillverkningen under namnet Morgan 3 Wheeler, nu med en amerikansk tvåcylindrig V-motor och växellåda från Mazda. 

Efterfrågan skulle visa sig överträffa alla förväntningar.

– För svenska myndigheter skulle den nya trehjulingen, hybriden mellan motorcykel och bil, bli en svår nöt att definiera, säger Ingvar. Man kom dock fram till att den skulle registreras som trike, alltså en trehjulig motorcykel som fick köras utan vare sig MC-kort eller hjälm eftersom den hade säkerhetsbälten.

Åtta modeller

I dag har Morgan åtta bilmodeller på programmet efter att Aero 8 presenterades 2001. Den skulle bli den första helt nya modellen sedan fyrhjulingarna kom 1936. 

Men Ingvar håller fortfarande trehjulingen som den roligaste, även om bilarna är mer användbara.

– Den är det närmaste man kommer att flyga på marken, anser han.

Oavsett vilken Morgan Ingvar kör så har de här bilarna en förmåga att skapa kontakter också utanför ägarnas illustra skara.

– Nästan varje gång jag stannar för att tanka kommer det fram någon och undrar vad jag färdas i, säger Ingvar. Vissa har aldrig sett bilen förut och många undrar om det är en ny bil eller en veteranbil i ett fantastiskt skick.

Frågan är relevant. 

Ingen vet hur gammal en Morgan kan bli och i Malvern har man inga planer på att ändra på ett vinnande recept – dess design.

Många hästar per kilo

I en ambition att övertyga om bilens upplevelse och egenskaper räcker Ingvar över en keps med det rätta stuket och nycklarna till en av dessa nytillverkade klassiker, en – naturligtvis mörkt grön – Morgan Roadster. Sidorutorna lämnas hemma och suffletten med sin broderade logotyp ligger bra bakom sittbrunnen. 

Väl på plats i det låga skinnsätet är det dags för en rejäl tur genom det uppländska odlingslandskapet. 

Trelitersmaskinen på drygt 200 hästkrafter gör inte bilen extremt motoriserad, men här räcker kraften mer än väl. Hemligheten är bilens låga vikt vilket ger många hästar per kilo bil. Det innebär att det kan gå undan om man vill. 

Frihetskänsla

Fältens och ladugårdarnas dofter slår emot en. Den låga och upprätta vindrutan ger hyggligt vindskydd och motorhuven sträcker sig mot horisonten medan en blick över axeln ger intryck av att bilen slutar bakom ryggstöden.

Känslan av frihet är påtaglig även om det som brukar kallas sportavgassystem och sportfjädring i det här fallet innebär en bullrig och stötig – men inte desto mindre charmig – färd.

Nu ska emellertid inte en bil som den här bedömas på strikt rationella grunder. 

Här är själva resan en del av målet och i en Morgan handlar det inte bara om att ta sig från en bokstav till en annan.

Text och foto:

Olle Anderstam