Sjöjungfrur och trumpetande änglar är några av de väsen man stöter på i Užupis; namnet betyder ”på andra sidan floden”. 

Užupis ligger öster om Gamla stan i Litauens huvudstad Vilnius. För att komma dit korsar man floden Vilnelé. I kvarteren flockas bohemer, konstnärer, poeter och andra skönandar samt fattiga studenter och nyfikna turister.

Den första april 1997 utropade några konstnärer Užupis till självständig republik med egen president, nationalsång och flagga. Konstitutionen, bestående av 41 paragrafer byggda på kärlek och tolerans, finns uppspikad – på 27 språk, däribland svenska – på en mur vid Paupio­gatan. 

”Alla har rätt att lata sig”

”Alla har rätt att bo vid Vilnelé och Vilnelé har rätt att flyta förbi alla och envar”, heter det i den första punkten. Några andra paragrafer lyder: ”Alla ha rätt att dö, men det är ingen plikt.” ”Alla har rätt att vara obetydliga och okända.” ”Alla har rätt att lata sig eller göra ingenting alls.”

Ingen nation har officiellt erkänt Užupis, och det förväntar man sig inte heller. Att nationaldagen firas den första april är inte en slump. Ty fristaten är ett skämt. Men den förtjänar ändå att tas på allvar. Užupis hjärta ligger vid floden. Strax intill huserar den kulturella föreningen UMI, Užupis konstkuvös, i en byggnad med ateljéer, utställningslokaler och gästlägenheter. Galleriet ligger inomhus men konstutställningen fortsätter på gårdsplanen och längs flodens strand. Nyligen har ett informationscentrum öppnats. Där kan man få en stämpel i sitt pass. ”Užupio Respublika” står det ovanför nationens symbol: en hand med ett hål i.

Salig blandning av stilar

Litauen är störst av de baltiska staterna, både till folkmängd och yta, men dess huvudstad är bland svenskar inte alls lika känd och välbesökt som Tallinn och Riga. Vilnius, med drygt en halv miljon invånare, ligger i inlandet långt ifrån kusten, endast tre mil från gränsen mot Vitryssland. Atmosfären är annorlunda, snarast centraleuropeisk, ibland rentav med en sydeuropeisk touche.

Som turist i Vilnius – med en prisnivå som gör att det är rena fröjden att äta på restaurang – rör man sig framför allt i den gamla, ganska vidsträckta, historiska kärnan. Den är i grund och botten medeltida, men har förändrats under århundradena. Här finns en salig blandning av gotik, renässans, nyklassicism och barock. 

Mitt på det stora Katedraltorget ligger, som sig bör, katedralen – en vacker vit byggnad från slutet av 1700-talet i nyklassisk stil. Härifrån löper gågatan Pilies söderut, kantad av restauranger, caféer och butiker. Den mynnar ut i Rådhustorget, ganska ödsligt under dagtid, men på kvällarna fylls uteserveringarna av livliga gäster.

Man kan gå fram och tillbaka mellan katedralen och Rådhustorget och njuta av folklivet. Men givetvis bör man också vika av från huvudstråket, ge sig in i gränderna, strosa på måfå, titta in på bakgårdar och ibland gå vilse. Ty här är inga gator särskilt raka, nästan omärkligt kröker de sig och plötsligt är man på väg åt ett helt annat väderstreck än man tänkt sig.

Napoleon ville ta hem kyrkan

Kyrkor passeras titt som tätt och det finns åtminstone en som de flesta stannar till vid i häpen beundran inför dess smäckra skönhet: Sankta Annas kyrka, ett sengotiskt mästerverk i tegel vars exteriör har varit i stort sett oförändrad i drygt 500 år. När Napoleon härjade i trakterna i början av 1800-talet blev han så fascinerad av kyrkan att han helst ville ta med sig den hem till Paris.

Litteraturen har sin egen gata i Vilnius: Literatu gatve. Det sägs att den fick sitt namn under 1800-talets senare hälft som en hyllning till Adam Mickiewicz – den store polske diktaren som också är starkt förknippad med Litauen. Under en tid bodde han här. 

Kommer man från Piliesgatan ser Literatugatan först ut som en oansenlig gränd. Men snart blir den mer intressant. I några fönster hänger gamla sepiatonade fotografier av hel- och halvnakna män och kvinnor med stora tatueringar på kropparna. På en brevlåda syns en bild av en man vars rygg täcks av en orientalisk tatuering. Bakom fasaden döljer sig en tatueringsstudio.

Lite längre fram uppenbarar sig en permanent konstutställning som initierades 2008 av ett antal frivilliga krafter och sedan dess har växt från år till år. Förankrade i en mur finns numera cirka 300 miniatyrkonstverk – bland annat skulpturer i glas, keramik, plast och metall liksom målningar och teckningar som behandlats för att vara väderresistenta – skapade av lokala konstnärer och tillägnade författare, översättare och andra som på olika sätt har berikat det litterära livet i Vilnius.

Från Literatugatan är det inte långt till Užupis. Jag återvänder dit. Jag trivs i Užupis. Här har alla rätt att missta sig. Alla har rätt att ibland vara omedvetna om sitt ansvar. Alla har rätt att inse sin litenhet och storhet. Alla har rätt att vara oförstådda. Och inte minst: Alla har rätt att älska och ta hand om en katt.

Text och foto:

Johan Werkmäster