Efter krigsslutet 1945 och fram till 1960-talet försvann mer än ett tiotal svenska fraktfartyg och fiskebåtar med besättningar i Östersjön under gåtfulla omständigheter. 

Det var under kalla krigets dagar och det skrevs mycket i den svenska pressen om försvinnandena. Många ansåg att sovjetisk militär hade sänkt eller beslagtagit en del av dessa fartyg och att besättningar förts till fängelser och fångläger i Sovjetunionen. Till grund för detta fanns flera vittnesmål som hade lämnats med uppgifter om svenskar i sovjetiska fängelser och arbetsläger under 1940- och 1950-talen. 

Det mesta som skrevs i svenska tidningar på den här tiden var dock baserat på rykten. Direkta bevis fanns inte utan det var vittnesuppgifter som var baserade i bästa fall på andra- och tredjehandsinformation. Fram till i dag har sovjetiska och senare ryska myndigheter förnekat förekomsten av tillfångatagna svenska fartygsbesättningar. 

Med undantag för besättningen på ångfartyget S/S Bengt Sture som försvann under kriget, natten mellan den 28 och 29 oktober 1942. Fartyget hade fraktat järnmalm till Tyskland och var på väg till Oxelösunds järnverk med kol när det sänktes. Sovjets ledare Nikita Chrustjov medgav för vår regering under sitt besök i Sverige 1964 att en sovjetisk u-båt torpederade Bengt Sture och att överlevande besättningsmän hade plockats upp och förts till Sovjetunionen. Han påstod då att myndigheterna inte visste vad som hade hänt med svenskarna 1942 men det troliga är att besättningsmännen avrättades. 

Svenska regeringen avskrev fallet Bengt Sture och slutade att söka efter besättningen. 

Olika teorier

 I september 1991 meddelade den sovjetiske utrikesministern Boris Pankin att Sovjetunionen skulle hjälpa Sverige med att utröna vad som hänt med de försvunna fartygen och besättningarna, men det ledde inte fram till något. Det troligaste är att de försvunna fartygen med besättningar förlist i stormar, på grund av nedisningar eller vid minsprängningar. 

Men visst finns det indicier som kan tyda på att några av fartygen sänktes eller fördes bort av den sovjetiska militären. 

Varför det hände finns det flera spekulativa teorier om. Det kan ha handlat om fartyg som var inblandade i spionageverksamhet då vi vet i dag att Sverige bedrev underrättelseverksamhet efter kriget och landsatte agenter samt vapen i de baltiska staterna som var ockuperade av Sovjet. 

En annan teori är att svenska fartyg som besökte hamnar i öststaterna smugglade in varor eller smugglade ut flyktingar till Sverige. 

Den tredje teorin är att fartyg kan ha befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt, att man av olika skäl kommit in på sovjetiskt vatten, med följd att de uppbringats och att besättningen anklagats för spioneri. 

En del av de svenska fartygen försvann utanför den baltiska kusten, bland annat Svan den 9 september 1946 och det ryktades om att det hade tvingats in till hamn i den östtyska staden Stralsund. År 1952 fick UD uppgifter om att fartygets kapten Valfrid Olsson fanns i ett ryskt arbetsläger, men det ledde inte fram till något. 

Det sista fartyget som försvann spårlöst var fiskefartyget Silwana med tre besättningsmän som försvann den 7 december 1960. Fartyget var utrustat med toppmodern teknisk utrustning men ändå sändes inga nödanrop ut. Då fartyget var utrustat med flera stora antenner kan det ha fått Sovjetunionen att tro det var ett spionfartyg. Det är möjligt att svenska sjömän kan ha sysslat med olagligheter under kalla krigets dagar och därför fängslats. Svenska myndigheter gjorde efterforskningar men det ledde inte fram till något konkret. 

Ända fram till 1960-talets början kom uppgifter om personer som sade sig ha sett beslagtagna svenska fartyg eller som hade träffat, talat med eller hört talas om fångna svenskar. Det var upplysningar som för det mesta var andrahandsinformation och som svenska myndigheter avfärdade som inte tillförlitliga. 

Under kalla krigets dagar hade den svenska regeringen dåliga relationen med Sovjetunionen och öststaterna och det var svårt med efterforskningar. Då hände inte mycket, men efter Sovjetunionens fall har ett intensivt samarbete skett mellan svenska myndigheter och Ryssland, Polen och andra forna öststater utan att man hittat några fakta som styrker att ryssarna bordade och tog tillfånga sven

Ett spökskepp…

Bland alla dessa försvunna fartyg och besättningar är M/S Kinnekulle speciellt då fartyget hittades, men utan besättning. Det är också den besättning som det kommit in flest uppgifter om från påstådda vittnen att de setts i fångenskap. Den 20 februari 1948 träffade tre danska fiskare på ett spöklikt öde fartyg drivande till havs. Det var den svenska tremastade skonaren M/S Kinnekulle som drev i ismassorna på Östersjön utanför den danska kusten. Fartyget var nedisat och delvis brandskadat och utan besättning. Livbåten var fastsatt i aktern med en lina men hade kantrat och flöt med kölen upp. Fartyget och livbåten togs senare under dagen in till Rödvigs hamn på Själland. 

M/S Kinnekulle hade lämnat den polska hamnstaden Utska den 18 februari klockan 13.30 lastat med kol. Vädret var mycket hårt med stark kyla men fartyget med både segel och motor borde inte ha haft något större problem. Så fort som den danska myndigheten fått vetskap om det hittade fartyget sattes sökningar igång efter besättningen med båtar och flyg. 

Tidningar och radio i både Danmark och Sverige rapporterade om händelsen under de kommande dagarna. Journalister som gick ombord på fartyget kunde konstatera att en mindre brand inträffat akterut. Branden borde inte ha föranlett besättningen att lämna fartyget utan den kunde lätt ha släckts, men brandsläckarna var inte använda. Man spekulerade i att elden var anlagd för att fartyget skulle förstöras och gå till botten. 

Ett fartyg till samma dag

Det var även uppdukat mat ombord. Tidningarna skrev att det fanns fullpackade resväskor på kojerna och att besättningens finkläder, värdesaker och deras sjömansböcker var borta. Något besynnerligt var att det fanns kvinnokläder ombord trots att ingen kvinna jobbade på fartyget. Det spekulerades om att det kanske var kläder som tillhörde någon kvinnlig flykting som smugglats ombord i Polen. Fast detta motsägs av att den polska gränspolisen och tullen kontrollerade fartygen noggrant innan avfärd. 

Trots de många märkligheterna kom sjöförklaringen vid rådhusrätten i Lidköping i maj 1948 fram till att en olycka hänt. Att en brand utbrutit som gjorde att besättningen beslutade sig för att lämna fartyget. De hade sjösatt och gått i livbåten men den hade kantrat som resulterade i att de sju besättningsmännen hade drunknat i det iskalla vattnet och sjunkit till bottnen. 

Men redan från början gick rykten om att fartyget hade bordats av sovjetisk eller polsk militär och att besättningen tagits som fångar. Det svenska utrikesdepartementet tog efter några dagar kontakt med Moskva och Gdansk med förfrågningar om Sovjet eller Polen hade någon vetskap om det inträffade men fick nekande svar. 

Samma eftermiddag som M/S Kinnekulle lämnade Utska i Polen avgick också det svenska fartyget S/S Iwan därifrån, även det lastat med kol. S/S Iwan försvann helt och hållet med sin besättning utan att det återfanns, men man kom snart att hitta vrakdelar från fartyget samt två kapsejsade livbåtar och livbojar med fartygets namn på. Redaren ansåg att fartyget troligtvis hade minsprängts. 

Men några år senare kom en frigiven polsk fånge med påstående om att han hört att besättningen befunnit sig i Mokotow-fängelset i Warszawa och då började spekulationer om vad som hänt. 

Brister i berättelserna

Beträffande M/S Kinnekulle vet vi i dag, då många tidigare hemliga handlingar blivit tillgängliga hos UD, att redan i slutet av maj 1948 fick UD information om rykten som florerade. Då informerade chefen för den hemliga svenska underrättelsetjänsten vid försvarsstaben den politiska avdelningen vid UD. I informationen framgår det att en sagesman i Polen lämnat uppgift om att besättningen hade kontakter med en polsk underjordisk organisation. Dessa rykten kom nog av att fartyget hade haft den polske besättningsmannen Ryszard Miodziewski från Ustka med ombord och att han kanske ville hjälpa landsmän. 

Även den polske matrosen Edmund Tuchanowicz på det svenska fartyget S/S Ketty lämnade i oktober 1948 uppgifter om svenska sjömän som fängslats. Han påstod att han hade vid ett fartygsbesök i mars i Gdynias hamn i Polen träffat en gammal vän, som var polis. Denne hade berättat om att besättningarna från två svenska fartyg hade arresterats. Då hade sjömannen trott att de svenska myndigheterna hade kännedom om det hela. Det var först senare när han via tidningar läste  om de två försvunna svenska fartygen som han berättade för den svenska polisen om vad han fått veta. 

UD vidtog inte några åtgärder på grund av vittnesmålet då sjömannens berättelse hade stora brister. 

Hade smugglat

Det fortsatte att komma in uppgifter de kommande åren om iakttagna svenskar i Polen, bland annat 1961 från en dansk matros som sade sig ha träffat en fånge i hamnen i Riga som han ansåg vara kaptenen Bertil Johansson från M/S Kinnekulle som arbetade med en grupp bevakade fångar. UD kom dock fram till att matrosens uppgifter inte kunde tas på allvar. 

Så sent som i februari 1964 publicerade Dagens Nyheter en artikel om en polsk sjöman som sade sig varit med 1948 vid prejning av M/S Kinnekulle då besättningen anklagades för att ha hjälpt flyktingar och togs till fånga av ryssarna. Sjömannen ifråga var dock död och informationen hade lämnades av en släkting som var anonym för tidningen. Det var en sensationsartikel utan större substans så något genombrott kom inte heller med detta vittnesmål. 

Att en del svenska fartyg som fraktade varor från öststaterna under kalla krigets dagar smugglade varor och människor är klarlagt. Mycket tyder på att M/S Kinnekulle och S/S Iwan hade sysslat med sådant tidigare, men inte gjorde det vid detta tillfälle i februari 1948. Detta då det kommit fram uppgifter om att svenska fartyg var misstänkta och kontrollerades noggrant av polska myndigheter vid denna tid.  

Sven-Åke Henriksson