Frida Stéenhoff var den första feministen i Sverige. I varje fall var hon den som först använde detta begrepp offentligt, först i ett föredrag och sedan i en skrift. 

Det skedde i Sundsvall där det nu arbetas för att ge henne ett minnesmärke.

Numera är feminism inget okänt begrepp i Sverige. Sedan mitten av 1990-talet kallar sig nästan alla politiska partier feministiska i någon variant. Ett parti har också införlivat detta begrepp i sitt namn, Feministiskt initiativ, som hittills har haft det lite trögt i portföret (0,46 procent i höstens riksdagsval) men som kämpar vidare med friskt mod.

Allt detta inleddes för mer än 100 år sedan. Startskottet gick den 30 juni 1903 när en numera förvånansvärt okänd författare och samhällsdebattör höll ett föredrag i Sundsvall under rubriken ”Feminismens moral”.

Enligt samtida referat i tidningarna var stadens godtemplarsal fylld till trängsel under föredraget. Det blev också liv och kiv på gator och torg efteråt.

På väg mot upprättelse

Protestmöten arrangerades. Kritiska inlägg skrevs i tidningarna. Detta var något som följde Frida Stéenhoff i spåren lång tid framåt. Efter ett föredrag som hon höll 1908, även det i Sundsvall, på temat ”Penningen och kärleken” samlades 1 200 personer till protest.

Att det pågick i Sundsvall berodde på att Frideborg, kallad Frida, och hennes man Gotthilf Stéenhoff 1887 flyttade från Stockholm till denna då sjudande industri- och kuststad i Medelpad. Gotthilf, som var läkare, hade fått en tjänst i Sundsvall.

Ingen av dem ångrade flytten. Tvärtom, när paret Stéenhoff 1908 bröt upp från Sundsvall efter 21 år där och slog sig ned i Oskarshamn skrev Frida att hon ingenstans i Sverige hade kunnat påräkna så mycket stöd som i Sundsvall: ”Därför har jag alltid känt stor tacksamhet mot Sundsvall”.

Hennes verksamhet där mötte inte bara protester. Det berättas att under första maj-firandet 1908 stannade varje avdelning i tåget framför hennes bostad på Storgatan och utbringade ett leve för Harold Gote, hennes alias som författare. 

Tiden i Sundsvall blev mycket produktiv för den litterära läkarhustrun. Under åren där skrev hon sju dramer, flera av dem uppförda på Sundsvalls Teater, och andra skönlitterära verk och lika många debattskrifter. Till detta kom en mängd tidningsartiklar och en lång rad föredrag som hon höll både i Sundsvall och på andra platser i Sverige.

Kanske är Frida Stéenhoff nu också på väg att få den upprättelse och hågkomst hon förtjänar. Alldeles bortglömd är hon inte.

Vill ha minnesmärke

För tio år sedan, 2008, sattes ett av hennes dittills ospelade skådespel, Den smala vägen, upp på Stockholms stadsteater. Det trycktes då också i bokform. Första gången det gavs ut i tryck var 1910, då det publicerades under författarnamnet Harold Gote, den pseudonym som Frida Stéenhoff använde i början av sin bana.

2010 utkom en 367 sidor tjock biografi om Frida Stéenhoff, Bara ett öfverskott af lif…, på Atlantis förlag. Den är populärt skriven av historieprofessorn Christina Carlsson Wetterberg, men är till innehållet närmast en akademisk avhandling.

Även i Sundsvall, staden som betydde så mycket för Frida Stéenhoff, börjar det nu röra på sig. Starka krafter försöker åstadkomma ett minnesmärke av något slag till hennes ära.

För några år sedan var det tal om att namnge ett torg eller en annan öppen plats efter henne. Sedan väcktes idén att placera en staty vid teaterhuset intill Esplanaden i stadens centrum. Dessa planer tycks nu ha smält samman till en skulptur.

De som vill skänka Frida Stéenhoff denna ära har börjat samla in pengar på frivillig väg, genom modern så kallad crowdfunding.

En av de drivande bakom detta projekt är Barbro Björk, tidigare intendent vid Sundsvalls museum. Hon leder också omtyckta vandringar i Frida Stéenhoffs fotspår och berättar då kunnigt om hennes liv och verk.

Strängt religiöst hem

Helga Frideborg Maria Stéenhoff, född Wadström, (1865 – 1945) hade redan gjort sig ett namn i Sundsvall, och även i rikets kulturella kretsar, när hon 1903 höll sitt berömda föredrag i godtemplarsalen. Sju år tidigare, 1896, debuterade hon med dramat Lejonets unge i Sundsvall. Redan då åstadkom hennes radikala åsikter häftiga reaktioner. ”Död åt Lejonets unge”, kunde Sundsvalls flanörer läsa på stora pappersark som spreds i staden.

Den då 31-åriga dramatikern hade vuxit upp i ett strängt religiöst hem i Stockholm, präglat av pietism. Hennes pappa var präst och en av de ledande i den inomkyrkliga rörelsen Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

De fria åsikter dottern senare förfäktade offentligt kunde tyckas gå på tvären mot mycket av den religiöst moraliska syn på tillvaron hon var uppvuxen med.

Det som numera liknar allmängods i den politiska debatten uppfattades förstås som ytterst radikalt för 115 år sedan. I dag kan det konstateras att Frida Stéenhoff var långt före sin tid.

En strid med männen

Begreppet feminism, som hon med sitt föredrag 1903 introducerade i Sverige, gav hon en positiv innebörd: ”Feminism är detsamma som kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation”, sade hon med hänvisning till den debatt som pågick bland annat i Frankrike.

Så här löd hennes egen definition: ”Feminismen vill verka rationellt, i enlighet med förnuftet. Den älskar upplysning. Dess moral är blott ett annat namn för ljus.”

Hon såg inte feminism som en strid mot männen utan en strid tillsammans med män mot andra kvinnor och män: ”Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar.” 

Frida Stéenhoff talade gärna och mycket om kärlek och sexualitet och hade på detta område en frigjord syn som i dag måste beskrivas som modern. I den tid hon verkade ansåg hon att ”kärleken gjorts till en handelsvara”. Hon ville göra kvinnan till en ”oberoende ekonomisk enhet” och ivrade för ”den från penningen befriade kärleken”.

Var för kvinnliga präster

Även barn skulle få bli och vara ekonomiskt oberoende, ansåg hon. Hon skrev om ”barnets århundrade”, ett uttryck som Ellen Key lånade till en berömd boktitel. 

Frida Stéenhoff pläderade för allas rätt till utbildning, barns rättigheter och kvinnlig rösträtt. ”Jag är född rösträttskvinna”, skrev hon i samband med den stora rösträttskongressen i Stockholm 1911.

Bland mycket annat ansåg hon också att kvinnor skulle få bli präster. Redan i sitt första föredrag var hon inne på tanken att staten skulle ta ansvar för en del av barnens omsorg på dagtid så att kvinnor kunde förvärvsarbeta. Med denna radikala idé var hon mer än ett halvt sekel före sin tid. Först på 1970-talet klev staten in i den rollen med förskolan.

Frida och hennes man Gotthilf fick två barn under sin tid i Sundsvall. Deras äktenskap var av allt att döma mycket lyckligt. Gotthilf (”Gotti”, som Frida kallade honom) stödde alltid sin stridbara hustru.

Vid den stora stadsbranden 1888, blev de i likhet med 9 000 andra sundsvallsbor hemlösa och måste tillfälligt hyra in sig i ett rum hos en fiskare.

Anselm Jenmyr