Den första beskrivna fotbollsmatchen mellan kvinnor skedde i Edinburgh och var mellan lag från Skottland och England i maj 1881. Skottland vann med 3–0. 

Några dagar senare skulle ytterligare en match spelas i Glasgow men då bröts matchen eftersom hundratals män stormade planen och tvingade de kvinnliga spelarna att fly från arenan. 

Det var början men också slutet på första försöket med kvinnlig fotboll. Det ansågs allmänt att fotboll, som de flesta andra idrotter, var enbart för pojkar och män. Genom idrotten skulle pojkarna fostras till att bli riktiga män. 

Läkarna hävdade att fysisk utmattning kunde skada kvinnors förmåga att föda barn. Och kvinnokroppen måste gömmas, det var syndigt att visa benen. Och det var omöjligt för kvinnor på den här tiden att verka politiskt. 

Det var i denna anda som 20-åriga Nettie Honeyball, en pseudonym för Mary Hutson, satte in annonser 1894 i Londons tidningar och sökte efter kvinnor som ville förena sig med henne och bilda British Ladies Football Club (Brittiska damers fotbollsklubb). 

Ett 30-tal kvinnor svarade och tillsammans med författaren och kvinnosakskvinnan Lady Florence Dixie bildades den första kvinnliga fotbollsklubben våren 1895. 

”Jag bildade klubben med målet att visa för världen att kvinnor inte är de prydliga och värdelösa kreatur som män påstår. Jag måste erkänna att min övertygelse på alla områden där könen är så totalt uppdelade, är på frigörelsens sida”, förklarade Nettie Honeyball. 

Frihetskamp

Det handlade inte bara om fotboll utan var samtidigt en politisk frihetskamp och tilltaget kritiserades hårt från många håll i det konservativa Storbritannien. I benskydd, fotbollskor och knäbyxor gjorde kvinnorna uppror.

Mary Hutson hade kommit inflyttande från Irland till London och ville spela fotboll. Hon kände att det skulle gå lättare att göra det i en storstad och kom på idén att annonsera efter likasinnade kvinnor. Men hon ville inte skylta med sitt riktiga namn och använde sig därför av namnet Nettie Honeyball. 

Hon samlade de intresserade kvinnorna, som alla kom från medelklassen, och skaffade den manlige J. W. Julian från Tottenham Hotspurs som tränare. 

De höll till i Crouch End i norra London där Honeyball bodde och tränade två gånger i veckan i en park. 

Den första matchen spelades den 23 mars 1895 på arenan Crouch End Athletic Park och var en intern match mellan kvinnor från norra och från södra London. Man annonserade runt om i staden men hade bara räknat med en publik på några hundra men 12 000 kom till matchen som norr-laget vann med 7–1. 

De flesta i publiken var män och majoriteten hade kommit dit för att håna och förlöjliga kvinnorna som spelade. Männen skrattade och vräkte ur sig förolämpningar men matchen kunde spelas klar. 

Efter träningsmatchen åkte Nettie Honeyball med British Ladies Football Club runt i England och mötte andra kvinnliga lag, biljettintäkterna gick till välgörande ändamål. De spelade 19 matcher som drog en publik på mellan 400 och 8 000 människor. 

Tidningarna skrev nedlåtande om matcherna och endast någon enstaka tidning var positiv till kvinnlig fotboll. Folk kom av nyfikenhet och tyvärr förekom det ständiga trakasserier och våldsamheter mot de kvinnliga spelarna. 

Nettie Honeyball sade: 

”Det finns ingen anledning till att fotboll inte skulle kunna spelas, och spelas bra av kvinnor. Så länge som de får klä sig ändamålsenligt och göra sig av med tvångströjorna som modet älskar att klä dem i.” 

I slutet av år 1895 avvecklades laget av någon anledning, troligtvis på grund av det kompakta motståndet mot kvinnlig fotboll, och den skygga Nettie Honeyball försvann från offentlighetens ljus. 

Fortfarande i dag finns inga säkra uppgifter om vem hon var och hur livet blev för henne i fortsättningen. 

Efter Nettie Honeyballs lovvärda försök med kvinnlig fotboll dog intresset och under många år förekom endast fotbollsmatcher i mindre skala i Storbritannien mellan damlag. Intresset fanns men motståndet var stort. 

Först under första världskriget, då de flesta männen var inkallade och kvinnorna skötte manliga jobb, började de också spela fotboll. 

År 1917 dök det upp ett riktigt damlag igen då Dick Kerr Ladies Football Club bildades i Preston och spelade uppvisningsmatcher. 1920 mötte de ett franskt lag inför 25 000 personer i publiken. 

I en senare inhemsk match på hemmaarenan Goodison Park mot St. Helen’s Ladies kom inte mindre än 53 000 för att se matchen, ett publikrekord som stod sig ända till den kvinnliga VM-finalen 1999 i USA. 

Ända till 1970-talet

Det verkade som om den kvinnliga fotbollen var på gång igen i Storbritannien men så kom dråpslaget år 1921. Det engelska fotbollsförbundet förbjöd då kvinnor att spela på arenor som klubbar tillhörande förbundet använde, som var de flesta fotbollsklubbar. Fotbollsförbundet ansåg att kvinnor inte skulle spela fotboll av olika orsaker. 

Ett damförbund för fotboll bildades därför 1922 i England och matcher började då spelas på mindre fotbollsplaner runt om i landet. 

Det skulle dröja till 1971 innan kvinnorna kom in på de riktiga fotbollsarenorna i England. Då hade The Women’s Football Association startat två år tidigare med 44 medlemsklubbar. I dag finns en professionell liga i England som i många andra stora fotbollsländer. 

I Sverige började uppvisningsmatcher med kvinnor spelas i slutet av 1910-talet men även här ansågs damfotbollen från början vara skämtsam och oseriös. Försök med seriespel gjordes redan på 1950-talet men det första svenska mästerskapet spelades 1972. Först 1978 fick vi damserier uppdelade i divisioner och 1988 sparkade Damallsvenskan igång. 

I fotbollslandet Brasilien var damfotboll förbjudet ända fram till 1979.

Sven-Åke Henriksson