Han har tillbringat åratal på ”cykelsemester” och avverkat över 111 000 kilometer och 100 länder på sex kontinenter. Lars Bengtsson är en äventyrare helt utöver det vanliga. I 20 år har vägarna mer eller mindre varit hans hem – och han har inga planer på att sluta.

Det började så smått i ett element Lars Bengtsson är van att röra sig i – sand. I slutet av 90-talet hade han gått ut gymnasiet, och som så många andra funderade han på vad han ville göra med livet. Han hade rest en del, gillat det, men hade ändå ingen klar bild vad han ville fylla framtiden med.

Så en dag stod han ensam på en sanddyna i marockanska Sahara och blickade ut över den ändlösa öknen. Då insåg han vad han skulle pyssla med.

– Man kan faktiskt säga att jag på en gång insåg vad jag ville och inte ville göra i livet. Jag ville inte göra karriär. Inte ödsla tid på att jobba mer än nödvändigt och inte plugga. Jag ville resa och utforska världen, berättar Lars.

Han blev en så kallad backpacker under några år, och reste runt med buss och tåg, i främst Asien. Men han kände snart att något fattades, att det trots allt inte var det där ultimata äventyret. Backpackers tenderar att hänga i klasar, främst på badorter, och välja ungefär samma rutter. Lars ville bort från det där, och när han träffade andra cyklister i Indokina för 20 år sedan bestämde han sig för att prova ett nytt sätt att resa. Och han blev fast direkt. Nu visste han att han skulle se hela världen – på cykel.

Första anhalt: Nepal

Sedan dess har han trampat på. Starten var en gråkall marsdag 2004; Lars rullade iväg från hemstaden Falköping med destination Kathmandu i Nepal. En resa på si sådär 1 000 mil genom Europa och Asien, bland annat genom Iran och Pakistan. Något vanligt turistliv var det sällan tal om. Visst, Lars stannade till och såg de mest berömda sevärdheterna, men annars bestod dagarna av cykling, cykling, cykling och sedan camping och matlagning ute i det fria. Oftast tog han sikte på någon skogsdunge och pilade in mellan träden när ingen såg honom. Ett hårt liv kan tyckas, men Lars har älskat varje minut av det. Ja, nästan,
i alla fall. 

När Lars väl kommit till Kathmandu insåg han att han ville ha mer. Av strapatser, alltså. All tid på sadeln gav tid att planera nya resor, nya rutter, och världen är ju rätt stor. Så i stället för en biljett till Sverige stack han till Australien, och efter några dagar i Sydney satte han sig på sadeln igen. Nu skulle han utforska ”den röda kontinenten”. 

”Akta så du inte blir galen”

Atypiskt nog för att vara den torraste bebodda världsdelen regnade det när Lars rullade ut från Sydney. Det var också kallt och blåsigt. Regnet hängde sedan i flera dagar men det skulle bli annat. När Lars utforskat sydöstra Australien och Tasmanien vände han styret mot kontinentens torra inre. 

– ”The Track” eller Stuart Highway som vägen mellan Port Augusta och Darwin officiellt heter är döpt efter John McDouall Stuart, som anses vara den första människa som korsade Australiens outback, berättar Lars, som fick höra många kommentarer när folk längs vägen fick nys om hans planer.

– Det var saker som ”var försiktig så du inte blir galen där ute” eller ”jag skulle inte ens göra den resan i en bil”. Jag var dock van att höra konstiga saker om min cykling. En amerikansk tjej tippade till exempel att det skulle ta sex år att cykla från Sverige till Kina …

En fruktansvärd hetta

Lars hann dock bara trampa några kilometer innan han blev stoppad av en motorburen polis. Lagens väktare sköt upp glasögonen och frågade var Lars var på väg. När han svarade Darwin sa polisen: ”To Darwin? Bloody hell! Be careful, mate! It’s fucking bloody hot out there!”

Efter ett tag insåg Lars att polismannen hade väldigt rätt. Det var varmt i Australiens inre, en enorm skillnad jämfört med kusten. Det fanns en orsak till att immigranterna valde att inte bosätta sig i inlandet. Lars drack nästan det dubbla jämfört med tiden vid kusten. Redan klockan tio på förmiddagen steg temperaturen till över 40 grader i skuggan – en värme som kan vara farlig om man är oförsiktig. 

Nätterna var inte mycket bättre – först vid fyratiden svalnade det av en aning i tältet. Mellan fem och sex var det riktigt skönt, sedan kom värmen igen. Ibland hade Lars över tio liter vatten på cykeln. Det var långt mellan vattenhålen, ibland upp till 30 mil. Avstånd är en helt annan vetenskap i Australien …

Tröttnar inte på att cykla

När Lars till slut rullade in i Darwin på Australiens nordkust hade han varit på resande, nja, cyklande fot i över ett år. Men inte ens nu styrde Lars kosan hemåt. Efter lite jobb på ett vandrarhem flög han i stället till Singapore, och fortsatte att cykla i Sydostasien.

Har du aldrig tänkt att ”nu orkar jag inte mer umbäranden”? 

– Faktiskt har jag aldrig nått den punkten. En sådan tanke kommer ju inte plötsligt utan skulle handla om en nedgående trend – och sådana går att undvika. Ibland är jag riktigt sliten men då kan det räcka att ta in på ett billigt hotell och bara äta och vila några dagar. Andra gånger kanske jag valt lättare vägar, eller helt enkelt hoppat på en buss till ett roligare område.

Blev en cyklande bankomat

Så Lars cyklade vidare. Nästa utmaning var Afrika. Nu skulle han cykla från Sverige till Kapstaden – en färd som skulle ta Lars genom städer, öknar, stäpper, savanner och skogar. Resan gick genom Europa, in i Turkiet och Mellanöstern innan han…