Lennart Hyland kom som en frisk fläkt, en förnyare i många avseenden, med tiden banbrytare som sportreporter. I nästa vecka skulle han ha fyllt 100 år.

Etermedierna i Sverige har en knappt hundraårig historia; radion kom på 1920-talet, televisionen 30 år senare.

I början, under mer än hälften av denna tid, fanns två markanta förgrundsgestalter, Sven Jerring och Lennart Hyland.

Jerring (1894–1979) var pionjären, med när AB Radiotjänst startade reguljära radiosändningar den 1 januari 1925. Han gjorde det mesta, från Barnens brevlåda och fantasifiguren Efraim Alexander till statsbesök och kungliga begravningar.

Jerring och Hyland svarade i runt 45 år för det mesta av sporten i radio. De delade på bevakningen av OS 1948–52–56, men därefter tog Hyland över så gott som helt.

Jerring var läromästaren, men inom sporten fann snabbprataande Hyland sitt modernare sätt att referera. 

Efter att ha börjat i Jerrings stil sökte han snart få med allt som hände i till exempel en ishockeymatch. Genombrottet kom just i ishockey, i VM i Stockholm 1949.

Många egna idrotter

En historia gör gällande, att ishockeyidolen ”Rolle” Stoltz under ett kort uppehåll i en match skall ha åkt fram till sargen och i riktning mot Hyland ropat: 

”Snälla Lennart, lugna dig, vi hinner inte med i liret …”

Till saken hör att Hyland ofta stod nära sargen, inte alltid i radiohytten, när han refererade ishockey. 

Den 24 september 2019 är det 100 år sedan Otto Lennart Hyland föddes, i Säby socken (med tiden ingående i Tranås kommun) som son till handlanden Otto Hyland och hans maka Maja.

 Som junior tävlade Hyland i en rad idrotter för Tranås AIF, särskilt skridsko (småländsk juniormästare på 500 meter och 1 500 meter både 1936 och 1937), bandy (högerinner och -ytter), skidor, tennis, fotboll och bordtennis. Senare i livet spelade han golf som avkoppling.

Till radion 1945

I övre tonåren började Hyland som journalist. Tranås-Posten 1937, Karlskoga Tidning 1938– 43 (sportredaktör, mot slutet även redaktionschef) och Barometern 1943–45 (sportredaktör, tidvis också allmänreporter).

Under åren i Kalmar var Hyland speaker vid bland annat idrottstävlingar och gjorde inslag för Dagens Eko. Bra träning för det som komma skulle. 

Efter åtta år på tidningar började han 16 mars 1945 på Radiotjänst som allmänreporter. Han hade redan gjort ett eget radioprogram; En släktgård från 1351 sändes 21 januari 1945. 

På Kungsgatan 8, där radion då huserade, gjorde han sig snabbt känd för rappa, sakliga och omväxlande reportage.

I Hylands album (1988) berättade han: ”Väl hos Radiotjänst fick jag omgående rycka in och hjälpa Sven Jerring med sport, fastän det alls inte var för detta jag anställts. Nästan omedelbart våren 1945 skickades jag till Sundbyberg för att referera SM i terräng.”

I nära 25 år var Hyland ”Rösten som nationen ville lyss till” (sign. Fabian i Röster i Radio-TV) från stora idrottsevenemang. 

Han var en sträng chef för Radiosporten (1961–69), det intygade flera av hans ”kronprinsar” (bland andra Lars-Gunnar Björklund och Åke Strömmer). Hårdast var han dock mot sig själv. Han förberedde sig minutiöst för varje uppdrag; lade sig alltid vinn om att vårda språket och hade en orubblig respekt för fakta.

Under Hylands ledning införde radion bland annat Sportextra (1961), med snabba växlingar mellan parallella matcher, och dagliga sportsändningar (1963), programformer som blev mönster i flera andra länder.

Klassiska citat

Medarbetare på sportredaktionen var till stor hjälp för sin chef med bidrag till den årsbok, Hylands sportspegel (Albert Bonniers förlag, 1965–69) Hyland formellt var redaktör för.

År 1969 blev Hyland programråd vid TV1, och det blev i fortsättningen enbart enstaka idrottsuppdrag. Han släppte dock inte kontakten med idrotten. Han hade ”(…) yrkesmässigt haft glädjen att få leva i idrott. Jag tror på idrotten och jag tycker (…) mycket om idrotten (…).” (Citat ur Blå Boken 1969, årsbok för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, där Hyland var styrelseledamot.)

Vi är många som präglats av Hyland och hans lysande idrottsskildringar i radio. För evigt har vi ”lagrat” Hyland-fraser som ”… ribban dallrar, ribban dallrar …” (Richard Dahls 2,12 i EM 1958) och ”… pucken gliider in i måål, pucken glider in i måål …” (Sverige–Kanada i ishockey-VM 1962). 

En annan Hyland-klassiker är hans sätt att beskriva Kurt Hamrins dribblande och skott ur liten vinkel till 3–1 mot Västtyskland i fotbolls-VM 1958. Dessutom språkliga egenheter som ”Surra-Pelle” och ”Tjeckoslovakiet”. 

Ett mycket omtalat Hyland-referat var det från OS-finalen i tungviktsboxning 1952, då Ingemar Johansson diskvalificerades för passivitet mot Ed Sanders, USA. 

Hyland påstod att han ”skämdes som svensk” och att Ingemar gjorde ”en ynklig figur” i ringen. Flera svenskar i Helsingfors, idrottsledare och sportjournalister, uttryckte sig i ordalag liknande Hylands. 

Sju år senare ville kritikerna ogärna bli påminda om vad de hade sagt eller skrivit. Då, 1959, tog Ingemar den professionella VM-titeln från Floyd Patterson, men då hade Sveriges Radios styrelse beslutat att SR inte skulle direktsända.

Hörnan

Under sina första år på Radiotjänst lade han sig vinn om att visa att han kunde annat än sport. Hyland förnyade även det sociala reportaget i radio, bland annat genom den egna programserien Med mikrofonen i andra yrken. 

Som värd för en rad underhållningsprogram blev Hyland omåttligt populär och även här bildade Hyland skola i både radio och tv.

Det fanns ju bara en kanal i radio till 1955 och en kanal i tv till 1969, så det gavs inga alternativ för lyssnare/tittare. Många program, inte minst lördagsunderhållning med Hyland, var mycket populära och givna samtalsämnen på arbetsplatser den följande veckan.

I radion var det program som Fönsterrevyn (1946), Lördagskväll (1947–49), Karusellen (1951–54) och Sittinitti (1954–55) som fångade skaror av lyssnare. I Karusellen slog till exempel Gösta ”Snoddas” Nordgren igenom 1952 och Frufridagen gav många husmödrar åtminstone en ledig dag 1954.

Han var en av pionjärerna i tv, till exempel med Stora famnen (1958–59). Senare följde succéer som Morokulien (1959), en samproduktion i radio mellan Norsk Rikskringkasting och Sveriges Radio, och inte minst Hylands hörna (1961 i radio, från 1962 i tv) med många uppmärksammade gäster, bland andra statsminister Tage Erlander och skådespelaren Per Oscarsson. (”Hörnan” återkom i flera omgångar, sista gången 1983.) Vidare ledde Hyland insamlingsaktioner som Röda fjädern. 

Ifrågasatt också

Bland åtskilliga kolleger var dock Hyland tidvis starkt ifrågasatt. Hans med åren förvärrade alkoholism gjorde det allt svårare att samarbeta med honom.

Hyland fick 1978 Stora Journalistpriset i gruppen radio/tv för att han ”i programmet Go’morron Sverige visat prov på nya journalistiska kvaliteter, bland annat en personlig intervjuteknik, som ger tv-tittarna både information och förströelse”.

Lennart Hyland var från 1950 gift med Brita Nielsen, ”Tuss” (1927–2016). Paret fick två barn, Per-Otto, född 1954, och Fredrik, född 1955. 

Lennart Hyland avled 15 mars 1993 i Stockholm. Begravningen, i Säby kyrka, direktsändes i Sveriges Television. Kistan gravsattes på Tranås gamla griftegård, Säby. 

Ett museum om Hyland fanns i Tranås under några år efter hans död.

Två statyer av Lennart Hyland finns att skåda. En avtäcktes 1995 och står i Radiohusets park, och en annan finns sedan 2000 på Hylands torg vid Ågatan i Tranås.

Ove Karlsson