Maj-Briht Bergström-Walan föddes i Stockholm den 17 november 1924. Hennes mor var för ung för att kunna ta hand om sin dotter, och från tre års ålder kom hon därför att växa upp hos sin moster Hanna och dennas make Arvid Bergström, något hon själv berättade när hon var sommarvärd i Sveriges Radio P1 2008. 

När Arvid dog 1935 började Hanna söka tröst i religionen, något som inspirerade Maj-Briht. Hon utbildade sig till missionär inom Svenska Missionsförbundet och blev kvar i förbundet ända fram till 1961. 

Hon utbildade sig också till barnmorska och tillsammans med maken Bror Walan hade hon planer på att bli missionär i Kina. På grund av den kinesiska revolutionen fick de skrinlägga planerna. Bror utbildade sig då till kyrkohistoriker medan Maj-Briht satsade på läraryrket. 1952 föddes deras son Gustav. 

Lärare i sexualkunskap

Under åren 1957 till 1965 arbetade Maj-Briht som lärare på olika läroverk i Stockholmsområdet. I slutet av 1950-talet började hon anlitas av Stockholms skoldirektion, och även av Skolöverstyrelsen, som kursledare och lärare i sexualkunskap. Hon skrev läromedel i sexualkunskap och undervisade på universitetet i sexualkunskapens metodik. 

Samtidigt forskade hon i psykologi och pedagogik och avlade 1963 sin filosofie licentiatexamen med en avhandling om mödraundervisning. Hennes kunskaper om ämnet gjorde att hon började uppmärksammas stort i medierna när det gällde frågor om mödrar och barn. 

Flitigt anlitad sex-expert

Mellan 1964 och 1974 var hon sakkunnig i ”Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU)” och var under flera år dess huvudsekreterare. 

På grund av sin väldokumenterade kompetens anlitades hon ofta som föreläsare utomlands och med åren kom hon att skaffa ett brett nätverk av forskare, organisationer och institutioner för sexologi och sexualundervisning, inte minst i USA. 

Snart blev Maj-Briht känd för allmänheten och i Aftonbladet kallades hon för ”vår sexprofet”. 

Upprörda känslor

Stor uppmärksamhet fick hon också för sin roll som en av experterna i filmerna Ur kärlekens språk (1969), Mera ur kärlekens språk (1970) och Kärlekens XYZ (1971). Här medverkade även det kända danska paret Inge och Sten Hegeler. 

Filmerna, som regisserades av Torgny Wickman, var tänkta att vara upplysande och innehöll långa och autentiska sexscener, vilket gjorde dem till stora succéer världen över. Inte helt oväntat orsakade filmerna också folkstorm i många länder  –  när den första hade premiär i London demonstrerade omkring 30 000 människor på Trafalgar Square i protest.

Med berömmelsen fick Maj-Briht allt fler plattformar till sitt förfogande. Hon anlitades av en rad tidningar, både kvällstidningar och tidningar som Kamratposten, Mitt livs novell och herrtidningen Se, där hon svarade på läsarnas frågor om sex och samlevnad.

Hjälpte ”sexuella minoriteter” 

I början av 1970-talet grundade Maj-Briht Svenska Sexualforskningsinstitutet som, i privat ägo, erbjöd terapi i sex och samlevnad. Man erbjöd terapi för bland annat personer med potensbesvär och till dem med annan sexuell läggning, som vid den tiden brukade benämnas ”sexuella minoriteter”. Hon kom senare även att erbjuda terapi och primalterapi för sexmissbrukare. 

Maj-Briht var föreståndare för institutet och utbildade sig till både psykolog och sexualterapeut, den senare utbildningen i USA.

Institutet producerade också undersökningar, läromedel och upplysningsfilmer för skolor. Det sistnämnda föll dock inte alltid i god jord eftersom upplysningsfilmerna innehöll scener från Kärlekens språk-filmerna och av många ansågs vara alltför explicita för att visas för barn och tonåringar.

”Avslöjad” av Aftonbladet

Med åren blev Maj-Brihts engagemang för sexuella minoriteter allt djupare och hon hävdade att alla människor var bisexuella i någon form, om än på en glidande skala. 1975, bara ett par år efter att hon skilt sig från sin make, öppnade hon sig om sin egen bisexualitet i en intervjubok som gavs ut på tyska. 

Då hade hon ingen aning om att den också skulle översättas  –  än mindre att tidningen Aftonbladet skulle slå upp det med stora rubriker. Men så blev det. 

I en intervju med Mian Lodalen, för tidningen Ottar, berättade hon att hon en dag, helt oförberedd, fick se feta rubriker om sig själv och sin sexuella läggning på tidningens löpsedlar.

Det var ett, för sin tid, sensationellt avslöjande men Maj-Briht tog det med ro, berättade hon för Ottar:

– Jag har aldrig fått några negativa reaktioner. Snarare tvärtom. Många tyckte att jag var modig. Dessutom var det ju sant, konstaterade hon i intervjun. 

Året innan hade hon bevistat en psykologikongress i Oxford, England, och där hade hon blivit blixtförälskad i den danska psykologen Helle Høpfner Nielsen:

– Det klickade mellan oss direkt. Vi började tala om Kärlekens språk, faktiskt. Och sen fortsatte vi att prata och dricka rödvin och prata och dricka rödvin hela natten. Det var riktigt romantiskt. Jag föll för hennes rakhet, öppenhet och värme. Du förstår, vi har en sådan fin ­gemenskap, vi har skrivit tre böcker ihop och vi talar psykologi med varandra varje dag.

Livslång kärlek

Relationen mellan Maj-Briht och Helle kom att bli livslång och 2007 gifte de sig. De arbetade sida vid sida på sexualforskningsinstutet och publicerade en mängd undersökningar, böcker och artiklar, om kvinnors upplevelser av sex men också om sexualitet och ålderdom. Sammanlagt skrev Maj-Briht ett femtiotal böcker, många av dem översatta till flera olika språk. 

Maj-Briht var engagerad i den internationella sexologföreningen, World Association for Sexual Health. Från 1991 blev hon den europeiska grenens vice ordförande. 

1996 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet och 2013, ett år före sin död, fick hon pris av RFSL i samband med Pridefestivalen. 

Maj-Briht dog 2014, 89 år gammal, och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. 

Bitte Melin