I dag räknas amerikanskan Martha Gellhorn till en av 1900-talets främsta krigskorrespondenter och reportageröster. Tidigare var det dock som Ernest Hemingways hustru som hon i första hand uppmärksammades. 

Martha Gellhorn var journalist, krigskorrespondent och författare med världen som arbetsfält och hon bevakade världens största konflikter. Hon skrev 13 egna böcker och rapporterade från spanska inbördeskriget, andra världskriget och från mängder av andra konflikter som i Vietnam, israeliska sexdagarskriget och Bosnienkriget. Gellhorn blev berömd då hon som den första kvinnliga krigskorrespondenten kom i land på D-dagen den 6 juni 1944 och kunde rapportera från invasionen av Normandie. Hon blev i fortsättningen en legend och inspirationskälla för nya generationer journalister. År 1998, samma år som hon skulle ha fyllt 90, avled Martha Gellhorn.

Hon föddes 1908 i Saint Louis, Missouri, och växte upp i ett hem med en mamma som var engagerad i frågor som skulle göra världen bättre, bland annat kämpade hon för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. Mamma Edna såg till att dottern blev samhällsengagerad och fick en känsla för vad som var rätt och fel. 

Ville påverka världen

Martha Gellhorn ville bli journalist för att kunna komma ut i världen och påverka den. Hon började sin journalistbana efter att hon slutat college. Hon fick anställning på en lokaltidning i Saint Louis i slutet av 1920-talet men längtade till det mer fria Europa och kom till amerikanska United Press nyhetsbyrå i Paris där hon jobbade under åren 1930 – 32. Hon engagerade sig då i den europeiska fredsrörelsen, som hon skildrade i sin första bok What mad pursuit som kom ut 1934. 

Efter den tvååriga vistelsen i Paris återvände Gellhorn till USA och erbjöds som uppdrag av amerikanska staten att resa runt i landet och skildra livet för de amerikanska migranterna som flyttade runt och sökte jobb under depressionen. Det var ett arbete som hon gjorde tillsammans med fotografen Dorothea Lange och det väckte stor uppmärksamhet. Resultatet blev bland annat boken The trouble I’ve seen, 1936, med ett flertal korta berättelser om vad hon upplevt, som gjorde henne till en känd och eftertraktad skribent. 

Gellhorn träffade den berömde författaren Ernest Hemingway på hans favoritbar Sloppy Joe’s i Key West i Florida under julen 1936 och de trivdes i varandras sällskap. Nästa gång de träffades var i Spanien i början av 1937, dit både Gellhorn och Hemingway åkt för att skildra det pågående inbördeskriget. Gellhorn var där på uppdrag av veckotidningen Collier’s och Hemingway samlade bland annat stoff till sin kommande bok Klockan klämtar för dig som kom ut 1940 och som han tillägnade Martha Gellhorn. 

Vägrade vara en fotnot

Ett intensivt kärleksförhållande inleddes som ledde till att de blev ett par och flyttade ihop i Havanna, Kuba efter Spanien-vistelsen. Paret gifte sig i november 1940 och Martha Gellhorn blev Ernest Hemingways tredje hustru. 

Från början såg äktenskapet lyckligt ut men Hemingway  gillade inte att Martha Gellhorn jobbade så mycket och att även hon blev känd som författare, det stal en del av hans kändisskap. Han ville ha en hemmafru som passade upp honom men det ville inte hon som inte gillade när man beskrev henne som ”den store författarens hustru”. Hon sade ”varför ska jag vara en fotnot i någon annans liv”?

I december 1939 reste Gellhorn till Finland för att skriva om kriget mot Sovjetunionen för Collier’s Weekly. Ernest Hemingway ogillade det men Gell- horn reste ändå iväg. 

När hon kom hem var hemmet i en enda röra. Hemingways alkoholism förvärrades och han fick allt svårare att skriva. Det blev Gellhorn som både skötte hemmet och arbetade och Hemingway fick följa med på reportageresorna. 

Gellhorn tog med Hemingway på en tre månaders bröllopsresa till brittiska Hong-Kong varifrån hon följde kriget mellan Kina och Japan. Trots giftermålet växte klyftan mellan paret successivt under krigsåren och när andra världskriget tog slut var det även slut mellan Martha och Ernest. 

Första kvinnan på D-dagen

Hon var den enda kvinnan som lämnade Hemingway, något som han aldrig förlät henne. Den avgörande händelsen inträffade i maj 1944 när paret befann sig i England. Tidskriften Collier’s hade blivit erbjuden av den amerikanska armén att få skicka med en krigsreporter vid invasionen i Normandie. Martha Gellhorn skulle få åka men i sista stund valde de i stället hennes berömde make, Ernest Hemingway, som snodde uppdraget mitt framför ögonen på henne. 

Hon blev vansinnig över sveket, men kom på ett sätt att ta sig över till Frankrike. Inför truppernas överfart den 6 juni 1944 gömde sig Martha Gellhorn på en toalett i ett sjukvårdsfartyg och kom över som en av de allra första journalisterna, och upplevde Omaha Beach där de värsta striderna förekom. Där var hon ensam kvinna bland 150 000 män. Hon hjälpte till som bårbärare och var den första kvinnan som var med på D-dagen. 

Gellhorn kunde sedan skriva målande beskrivningar av landstigningens inferno. Ernest fick som de andra 558 journalisterna med tillstånd först åka över någon dag senare och blev tvungen att stanna kvar på transportfartyget ute på redden och fick studera striderna med kikare. Martha Gellhorn fortsatte från Normandie med den amerikanska armén in i Tyskland och följde bland annat med på bombplan och var med om befrielsen av koncentrationslägret Dachau. 

Sista reportaget 81 år gammal

Efter krigsslutet bröt hon helt med Hemingway och fortsatte sin framgångsrika karriär som journalist på bland annat den populära månadstidningen Atlantic och skrev en rad böcker. Hon reste runt världen och kom att sammanlagt bo i 19 olika länder. Martha Gellhorn rapporterade bland annat från Vietnamkriget och konflikterna mellan Israel och Arabstaterna under 1960- och 1970-talet. 

Under 1980-talet var Gellhorn mycket i Centralamerika och skildrade inbördeskrigen. Hon  var duktig på att skildra vardagslivet i krigets skugga och hon fokuserade sitt arbete på de civila offren för konflikterna. Hon blev en av 1900-talets främsta korrespondenter som skildrade hur konflikterna drabbade vanliga människor. 

På 1970-talet bosatte sig Gellhorn i en stor lägenhet i London, hon hade även ett fritidshus i Wales, där hon levde till sin död ofta omgiven av beundrare. Hon gjorde sin sista reportageresa 1989 då hon bevakade USA:s invasion av Panama. Martha Gellhorn var då 81 år gammal. 

Tog sitt liv

Under 1990-talet försämrades hennes syn kraftigt och hon blev nästan blind samtidigt som hon var svårt sjuk i levercancer. Martha Gellhorn kunde till slut inte läsa eller skriva och hon beslutade då att hon skulle ta sitt liv genom att svälja en cyanidkapsel, vilket skedde den 15 februari 1998. 

Till minne av henne instiftades 1999 det prestigefyllda amerikanska priset The Martha Gellhorn Prize for Journalism. Ett flertal av hennes böcker finns fortfarande utgivna, som klassikern The face of war, tyvärr finns ingen av hennes böcker översatta till svenska. 2012 kom filmen Hemingway and Gellhorn, en dramatisk dramafilm med Clive Owen och Nicole Kidman i huvudrollerna som ett av Amerikas mest berömda litterära par genom historien. Martha Gellhorns röst finns med som berättarröst i filmen och hon säger bland annat om förhållandet: 

”Vi var bra under krig. När det inte var krig förde vi vårt eget. Ingen av oss överlevde familjelivet.” 

Sven-Åke Henriksson