Många svenska ord i Silverbibeln

Varför finns det svenska ord i Silverbibeln, en av världens mest berömda handskrifter? Ord som fortfarande kan förstås i Västergötland, trots att boken skrevs för nära 2 000 år sedan på det sedan länge utdöda gotiska språket? En teori är att en del av de goter, som i början av vår tideräkning förflyttade sig söderut genom Östeuropa, hade sitt ursprung i Götaland och på Gotland.

Frågan är mycket kontroversiell och omtvistad och har så varit ända sedan Silverbibeln fördes till Sverige som krigsbyte på 1600-talet. Goter är ett samlingsnamn på olika germanska folk som levde kring Medelhavet och Svarta havet i slutet av antiken och början av tidig medeltid.  Men enligt historikern Jordanes, som var av gotisk släkt och levde på 500-talet, kom goterna från ön Scandza, som av många betraktas som dagens Skandinavien.

Enligt flera gamla källor sökte sig gotiska stammar från nuvarande Västergötland, Östergötland och Gotland till Dagö, något som bland annat den grekiske geografen Ptolemaios skrev om redan år 150 e Kr. De skulle därifrån ha tagit sig vidare söderut via Polen och vidare åt sydost.

I Gutesagan, som skrevs under 1200-talet, berättas bland annat följande: ” … från dessa tre Graip, Gute och Gunnfjaun förökade sig sedan folket på Gotland så mycket under en lång tid att landet ej förmådde föda dem alla. Då lottade de bort från landet var tredje man. Så långt foro de att de kommo till Grekland. Så bodde de där och bor där ännu, och ännu hava det något av vårt språk.”

Kung med nordiskt namn

Många olika versioner finns när det gäller goternas vandringar. Enligt en av dem förflyttade de sig under andra hälften av 100-talet från nuvarande Polen och delade så småningom upp sig i två grupper, numera ofta benämnda östgoter (ostrogoter) och västgoter (visigoter). Ostrogoterna bosatte sig i Ukraina, där de grundade ett rike medan visigoterna levde i dagens Rumänien och betecknades som en utbrytargrupp från ostrogoterna. De benämnde sig själva som Vesi, vilket betydde ”de goda” eller ”de ädla”. Namnet på grupperna har alltså från början inte haft något med väderstreck att göra. 

När hunnerna erövrade visigoternas rike 375 valde dessa att fly till romarriket. Där blev de dock illa behandlade och gjorde uppror, vilket slutade med en katastrof för romarna, som besegrades i slaget vid Adrianopel. Deras ledare Theodosius lyckades dock få till stånd en allians med visigoterna, som åtog sig att fungera som ett slags buffert mot andra barbarfolk. När Theodosius dött 395 valdes Alarik I (ett gammalt fornnordiskt namn) till kung av en grupp goter och påbörjade en kamp mot det romerska riket. Det ledde till att visigoterna under 400-talet bildade ett eget kungadöme, som omfattade nästan hela den Iberiska halvön och en del av södra Frankrike.

Så gott som hela Spanien var därefter ett västgotiskt rike ända fram till år 711, då morerna invaderade landet. Vid ett stort slag sommaren 711 stupade den visigotiske härföraren Roderik och det västgotiska riket föll, även om det ganska länge hade kvar fästen i norra Spanien.

Agneta Tjäder