Högre studier var inget för flickor, de skulle utbildas till hustrur och husmödrar. Men i mitten av 1800-talet började radikala och driftiga kvinnor att ändra på den saken.

Vi känner igen namnen Selma Lagerlöf, Alice Tegner, Anna Maria Roos, Ellen Key och Jeanna Oterdahl som vi förknippar med författarskap och visskapande. Men de var också lärarinnor som tillsammans med flera andra ”fröknar” var med och förändrade det svenska samhället i slutet av 1800- och i början av 1900-talet. 

De utvecklade skolan och hade stor betydelse för det moderna svenska samhället. De blev så småningom kända och respekterade namn men från början var de ofta ifrågasatta och kritiserade i samhället. 

Den allmänna kostnadsfria folkskolan infördes i Sverige 1842 och med det fick även flickor undervisning. Innan dess hade det bara varit flickor från högre samhällsklasser som fått undervisning i hemmet eller på flickpensioner. Det förekom häftiga diskussioner i samhället om det verkligen var nödvändigt att flickor utbildade sig då de i första hand skulle gifta sig och bli en god husmor. 

Bara för pojkar…

Den svenska folkskolan som var både för pojkar och flickor var 6-årig. Det var kvinnliga lärarinnor som undervisade de två första åren i den så kallade småskolan, sedan undervisade i första hand manliga folkskollärare. De allra flesta barnen slutade skolan efter årskurs 6 men pojkar från välbärgade hem, eller med stipendium, kunde fortsätta högre studier i läroverk som inte var tillgängliga för flickor, även om de hade råd med studierna. 

Eventuell fortsatt utbildning kunde ske i privata flickpensioner som endast hade en ytlig bildning inriktad mot hemmet. Det fanns vid folkskolans införande bara fem ”högre flickskolor” i landet som gav en mer akademisk inriktad undervisning för ett fåtal privilegierade flickor. Men mellan 1844 och 1874 grundades 29 flickskolor i 19 städer. Viktiga årtal som hade betydelse för flickors utbildning är 1853 då folkskolläraryrket även öppnades för kvinnor, 1861 då det första statliga Högre lärarinneseminariet grundades i Stockholm och 1873 då kvinnor kunde börja studera på universitet. 

Visserligen kom en flickskolekommitté fram till en rekommendation 1866 att även flickor skulle kunna få en högre fortbildning i speciella flickskolor likt ett läroverk för pojkar. Men första målet i dessa skolor skulle vara att utbilda flickorna för ett liv som hustru och mannens komplement. Det skulle behövas driftiga och radikala kvinnor som ändrade på undervisningen och gjorde den mera jämställd i vårt land. Flera av dessa nya lärarinnor kom också med nya pedagogiska idéer och gav sig in i samhällsdebatten i bland annat kampen för kvinnlig rösträtt.

Undervisningen förbjöds!

En förgrundsgestalt var Cecilia Fryxell (1806 – 1884) som 1877 startade Rostads folkskoleseminarium i Kalmar. Genom hennes lärarinneutbildning spreds nya pedagogiska idéer. En av dem som förde ut hennes tankar om utbildning, var eleven Sigrid Rudebeck (1831 – 1924) som grundade en stor och betydande elementarskola för flickor i Göteborg 1869. Även folkskollärarinnor kom att utbildas där. 

I Uppsala grundade Maria Henschen (1840– 1927) ett högre elementarläroverk för flickor år 1865. Hon ville att flickor skulle få samma utbildning som pojkar i läroverken och gav flickorna undervisning i kemi, fysik och naturkunskap. 

Då många ansåg att flickor inte hade förmåga att lära sig sådant blev det protester. Under en period förbjöds undervisningen av staten men till slut fick skolan fortsätta med dessa ämnen. 

Under det att undervisningen i pojkläroverken fortsatte på samma sätt som tidigare utvecklades flickskolorna snabbt. 

Blandade teori och praktik

Som exempel kan nämnas Maria Stenkula (1842– 1932) i Malmö som utvecklade inlärningen av främmande språk genom att införa imiterande i språkundervisningen och låta eleverna sjunga. Hon såg också till att hennes flickor fick daglig gymnastik, hade tillgång till bibliotek och fick göra skolresor för att vidga sina vyer. 

Mest berömd har Anna Whitlock (1853– 1930) blivit. Hon var en svensk skolpionjär och kvinnosakskämpe. Anna examinerades från Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1875, studerade sedan utomlands men var även journalist och arbetade för Aftonbladet i Paris. Tillsammans med lärarinnan, författaren och kvinnosaksideologen Ellen Key (1849– 1926) startade Whitlock år 1878 Stockholms nya samskola, en skola som var långt före sin tid med undervisning av både pojkar och flickor. 

Whitlock och Key insåg att eleverna skulle ha en blandning av teoretiska och praktiska ämnen för att må bra och utvecklas. De hade också möjlighet att välja ämnen som de koncentrationsläste. Eleverna fick också vara delaktiga genom självstyrande elevråd och föräldrarna fick insyn i skolarbetet under föräldradagar. 

Ifrågasatte kadaverdisciplinen

Ellen Key lämnade skolan år 1900 för att ägna sig åt författande, skrev bland annat sin mycket kända bok Barnets århundrande som kom ut 1911 och gjorde henne internationellt känd. Den Whitlockska skolan övergick 1918 till att drivas av en stiftelse. Whitlock var en av förgrundsgestalterna i den svenska rösträttsrörelsen och engagerade sig i socialt arbete. Hon var en av grundarna i det kvinnliga matkooperativet Svenska Hem.

Det var de nya kvinnliga pedagogerna som i början av 1900-talet ifrågasatte den rådande kadaverdisciplinen som rådde i den svenska skolan. Inte för att de ville släppa respekten för lärarna men många av de nya lärarinnorna hade en annan livssyn och ville få in mera av glädje i undervisningen. 

Fortfarande var dock kristendomen och gudstron en viktig del i skolan. Nya pedagogiska idéer prövades och flera kvinnliga flickskolelärare skrev kritiska debattartiklar. Bland annat den rådande utantillinlärningen ifrågasattes. Flera kvinnliga lärare valde efter några år som pedagoger att ägna sig åt att skriva nya läroböcker för den svenska skolan. Dit hörde Selma Lagerlöf (1858– 1940) som var flickskolelärare under tio år. Hon valde sedan att bli författare och gav 1906– 1907 ut skolboksklassikern Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i två delar. 

Även Anna-Maria Roos (1862– 1938) kom att ägna sig åt författandet av skolböcker och blev speciellt känd för Hem och hembygd: Första skolåret Sörgården samt Hem och hembygd: Andra skolåret I Önnemo som båda kom ut första gången 1912 och användes ända till mitten av 1950-talet i många skolor. 

Mot jämställdhet

Flera av de kvinnliga lärarinnorna insåg hur betydelsefulla ramsor, visor och sånger var för eleverna och deras språkutveckling. 

Anna-Maria Roos kom att förutom sagor, pjäser och dikter även skriva sångtexter som Blåsippan. Ännu mera berömd för sina barnvisor blev musikläraren Alice Tegnér (1864– 1943) som kom med visboken Sjung med oss mamma redan 1892. Även Jeanna Oterdahl (1879– 1965), lärare vid Mathilda Halls Flickskola i Göteborg 1901– 1935, skrev visor och mängder av barn- och ungdomsböcker.  

Bland mindre kända namn i dag som betydde mycket märks speciellt Anna Sandström (1854– 1931) som startade Sandströmska skolan i Stockholm, en privat flickskola verksam 1883– 1939. Hon var föreståndare på skolan till 1926. I anslutning till skolan fanns Anna Sandströms högre lärarinneseminarium under åren 1900– 1929. I båda skolorna undervisades det efter Anna Sandströms ledande reformpedagogik för flickor som utgick från hennes bok Realism i undervisningen från 1882.

Hon menade att den dittillsvarande undervisningen i främst språk måste komma bort från den mekaniska formalismen. Anna Sandström skrev flera uppmärksammande artiklar och skrifter och blev en ledande reformpedagog inom den svenska skolan. 

Vid sidan av arbetet som lärarinnor eller författare deltog dessa kvinnor mer eller mindre i samhällets sociala och politiska förändringsarbete. 

De utvecklade och förändrade vårt land samt bidrog starkt till kvinnans frigörelse och jämställdheten. En gång var de kända namn men i dag håller de på att glömmas bort, förhoppningsvis lyfts de och deras insatser fram i kommande historieböcker. 

Sven-Åke Henriksson