Efter denna prestation hade besättningen rätt att återvända hem till USA. I det här fallet ville också krigsdepartementet det, för planet och besättningen skulle göra en PR-turné under tre månader i landet sommaren 1943. De besökte 31 städer för att visa upp sig och planet i syfte att  stärka den amerikanska moralen och göra reklam för krigsobligationer.

Den stora berömmelsen för planet och besättningen kom 1944 genom att dokumentärfilm­en The Memphis Belle: A Story of a Flying Fortress visades på amerikanska biografer. 

Det var en film av den senare mycket kände Hollywood-regissören William Wyler som gjorde färgfilmen på uppdrag av krigsdepartementet.

Hyllning till flickvännen

Det amerikanska bombplanet Boeing B-17 kallades allmänt för ”flygande fästning” och var det mest framgångsrika bombplanet under andra världskriget. Planet flögs för första gången den 28 juli 1935 och kom sedan ständigt att utvecklas och det producerades inte mindre än 12 732 B-17-plan fram till maj 1945.

Det var den 22-årige förstepiloten på planet, Robert K Morgan från Memphis, som kom på att planet skulle få heta Memphis Belle, en hyllning till hans dåvarande flickvän Margaret Polk från hemstaden. De kom för övrigt inte att gifta sig efter kriget. Men i sin självbiografi The Man Who Flew the Memphis Belle från 2001 erkänner Robert att han tog namnet Memphis Belle från en lyxkryssare som han såg i filmen Lady for a Night.

Hans besättning gillade namnförslaget och sedan kontaktade Morgan den amerikanska herrtidningen Esquire och bad att få en tecknad bild på en pinuppa som de hade i varje nummer. Han ville ha bilden som illustration på flygplanet och fick en bild av tjejen The Telephone Girl från tidningens aprilutgåva 1941. 

Bombgruppens målare, korpralen Tony Starcher, som bland annat målade beteckningar och flaggor på planen, målade sedan pinuppan på planets nos, i röd baddräkt på höger sida och i blå baddräkt på vänster sida.

En bomb för varje uppdrag

Planet Memphis Belle med elva mans besättning kom till Storbritannien hösten 1942. De fick sin permanenta flygbas i Bassingbourn norr om London och utförde sitt första uppdrag över Brest i Frankrike den 7 november 1942. Efter sitt 25:e och sista uppdrag, när de bombade en ubåtsbas i Lorient, Frankrike den 17 maj 1943, kunde de måla den sista av tjugofem bomber på sidan av planet.

Planet flög 148 timmar och släppte mer än 60 ton bomber över mål i Frankrike, Belgien och Tyskland. Memphis Belle skadades svårt vid ett flertal tillfällen och fick bland annat byta ut nio motorer, båda vingarna, stjärtfenan, roder och landningsställ. 

Förutom Memphis Belle utförde även nio andra B-17-plan och dess besättningar 25 uppdrag under kriget där ingen i besättningen dog eller skadades svårt. 

Veckan innan Memphis Belle klarade bragden gjorde planet Hell´s Angels och dess besättning det för första gången. Men den amerikanske filmaren William Wyler höll då redan på med sin dokumentärfilm om Memphis Belle för det amerikanska krigsdepartementet.

Höll på att förfalla

Memphis Belle skrotades inte efter kriget, men fick stå utomhus ända till slutet av 1980-talet då det räddades från att helt förfalla. Sedan dess kom planet att skötas av flygentusiaster som ville rädda Memphis Belle för framtiden och pengar började samlas in för en totalrenovering. 

Ända fram till sin död 1990 samlade Margaret Polk in pengar till ”sitt” plan. Memphis Belle kan idag beskådas på det amerikanska flygvapnets nationella  museum i Dayton, Ohio. 

Kaptenen på Memphis Belle, Robert Morgan, fortsatte flyga under kriget och gjorde 26 uppdrag över Japan i ett B-29 plan. Morgan dog 2004, den siste som dog av besättningen från det legendariska planet var radiooperatören Robert Hanson som avled 85 år gammal 2005. 

Sven-Åke Henriksson