Sverige har haft många polarforskare och flera av dem kom att möta döden under expeditionerna. De mest kända är deltagarna i Andrée-expeditionen där ledaren Salomon August Andrée såväl som hans medföljare Knut Fraenkel och Nils Strindberg dog i Arktis. Det gjorde även Finn Malmgren vid ett senare tillfälle – men hans död har inte blivit lika uppmärksammad. 

Men det finns många minnesmärken som påminner om hans död. I närheten av T-banestationen Hammarbyhöjden i Stockholm finns statyn Avsked på Polarisen. Bronsstatyn skapades 1980 av Elsie Dahlberg-Sundborg och visar den döende Finn på polarisen i armarna på två kamrater. 

Även i Uppsala, i Börjeparken, Finn Malmgrens plan, finns Nils Sjögrens staty från 1931 av polarhjälten Finn Malmgren. Han finns också som staty hos SMHI i Norrköping. Både i Stockholm, Uppsala och Göteborg finns vägar uppkallade efter honom. 

Meteorologi i Uppsala

Vem var då denne i dag mer eller mindre okände polarforskare? Han var en betydande meteorolog vid meteorologiska institutionen i Uppsala som handplockades av den italienske luftskeppsflygaren Umberto Nobile till hans Nordpolsexpedition 1928. 

Finn Malmgren föddes den 9 januari 1895 i Göteborg och var redan som barn intresserad av natur och naturvetenskap. Han var också tekniskt intresserad. Det berättas att han som tioåring skruvade sönder sin mammas symaskin som han dock lyckades sätta ihop igen. 

Han kom så småningom att studera meteorologi vid universitetet i Uppsala och det ledde fram till att han blev docent och amanuens vid meteorologiska institutionen i staden. Han var inte road av att sitta inne på kontor utan ville helst vara ute i naturen och arbeta. Det resulterade i att han under många somrar utforskade Sarek-området och 1917, vid 21 års ålder, hamnade han på Pårtejåkkos väderstation i Sarek. 

I det lappländska fjällmassivet på närmare 2 000 meters höjd vistades han under ett år. 

Finn Malmgren jobbade även på Bornö hydrografiska fältstation i Gullmarsfjorden. 

Kunskap om havsisen

Hans stora kunnande i meteorologi, Finn Malmgren hade bland annat skrivit en uppmärksammad doktorsavhandling om havsisens egenskaper, ledde fram till att den kände norske polarforskaren Roald Amundsen tog med honom på sin långa ishavsexpedition ”Maud” åren 1922–25. 

Han var också med bland besättningen på Roald Amundsen och den italienske ingenjören och flygkaptenen Umberto Nobiles färd med luftskeppet Norge som den 12 maj 1926 gjorde den första flygturen över Nordpolen. 

För sina insatser kom Finn Malmgren att dekoreras med den norska förtjänstmedaljen Sankt Olavs orden två gånger. 

När Umberto Nobile 1928 skulle genomföra sin andra egna flygtur till Nordpolen, Italiaexpeditionen, krävde Italiens diktator Mussolini att endast italienare skulle få delta i den. Men Nobile vägrade, han sade sig inte kunna genomföra färden utan den svenske meteorologen Finn Malmgren, för det fanns ingen i Italien med hans kunskaper. Nobile ville ha med Finn Malmgren som meteorolog och beträdande expeditionschef. 

Ville skjuta upp expeditionen

Resultatet blev att expeditionen till slut bestod av 16 personer, alla italienare utom Finn Malmgren och Nobiles vän, den tjeckiske professorn Frantisek Behounek som skrev boken Männen på isflaket efter hemkomsten 1928. 

Finn Malmgren gav Nobile rådet att skjuta upp expeditionen från mitten till slutet av maj för risken för nedisning. Tyvärr följde inte Nobile hans råd vilket skulle visa sig vara olyckligt.

Det var på återfärden från Nordpolen till Spetsbergen som katastrofen inträffade, nordost om östligaste Svalbard, när luftskeppet Italia tappade höjd. Det  berodde på att farkosten läckte gas då en ventil hade frusit sönder. 

Kraschade på isen

I den hårda vinden kraschade luftskeppet mot isen. Kapten Nobile, hans medföljande hund Titina och nio andra kastades ur farkostens gondol som bröts loss från luftskeppet. En mängd material, bland annat ett tält, sovsäckar, en kommunikationsradio och torkad mat för en månad hamnade på isen. De övriga sex besättningsmännen blev kvar i Italia som vinden tog tag i och luftskeppet försvann för alltid. 

En av männen som hamnade på isen dog, Nobile och ytterligare en hade brutit benen och Finn Malmgren hade skadat en arm, men de övriga hade klarat sig helt och hållet. Männen inkvarterade sig i tältet och Finn  Malmgren sköt snart en isbjörn så de hade god tillgång på färskt kött. 

Malmgrens kunskaper om isen var ovärderlig, han kunde se på isens färg vilka isbitar som var saltfria och kunde användas till dricksvatten. Under de följande dagarna använde de sin radiosändare och sände ut SOS-signaler utan att få någon kontakt. 

Tre män vandrade iväg

Av någon anledning ansåg sig Finn Malmgren vara ansvarig för att Italia kraschade. Därför  kom han med förslaget att han skulle vandra över det stora isflaket man befann sig på för att söka land och komma i kontakt med någon räddningsexpedition, som borde söka dem vid det här laget. De två italienska officerarna Mariano och Zappi beslutade sig för att följa med och den 30:e maj startade männen vandringen mot öarna Foyn och Broch för att skaffa hjälp. 

Männen sade det inte men var på det klara med att chansen att ta sig till bebodda trakter var liten. Ungefär en vecka efter det att de tre gett sig av fick äntligen Nobile radiokontakt med det italienska stödfartyget Citta di Milano som fanns i området, men hade svårt att ta sig fram i isen. 

Insåg att han skulle dö

Den fascistiska regeringen i Italien brydde sig inte om att skicka ut någon statlig räddningsexpedition då diktatorn Mussolini och ledningen var avogt inställd till Umberto Nobile som var en politisk fiende till fascismen. Men Sverige deltog med sju flygplan i räddningsaktionen, tillsammans med Norge, Sovjet och flera andra nationer som sände ut flygplan, fartyg och slädhundpatruller för att söka efter Italia och besättningen. 

Den 23 juni hittade den svenske piloten Einar Lundborg gruppen på isen och lyckades landa på den ojämna packisen. Han hade bara plats för en person i sitt lilla spaningsplan och tog med sig Umberto Mobile. Vid sitt andra räddningsförsök kraschade han planet vid landningen på isen och blev kvar med dem han skulle undsätta. 

På grund av dåligt väder med dimma och storm skedde inga räddningsinsatser under kommande veckor. 

Under tiden vandrade Finn Malmgren och hans två kamrater över det enorma isflaket som de märkte drev från land. Det visade sig snart att Finn Malmgren hade dolt att han var skadad och han orkade snart inte med vandringen, även om de mer eller mindre tvingade honom att gå. Han hade förfrusna fingrar och en förfrusen fot som till slut tvingade honom att stanna. 

Finn Malmgren insåg att han skulle dö och övertalade sina två kamrater att de skulle lämna honom och själva fortsätta för att klara sig. Han lät dem ta sin varma jacka och sin del av provianten. Sedan lutade han sig mot ett isblock inlindad i en filt, sög på en isbit och inväntade döden enligt vad Mariano och Zappi senare berättade. 

Stor uppmärksamhet

De två männen gick vidare utan sin tappre kamrat och insåg att de också skulle gå under. Isen hade börjat smälta omkring dem och isflaket drev allt längre ut. Men den 12 juli, en månad efter det att de lämnat Finn Malmgren, hittades de två italienarna av den sovjetiske isbrytaren Krassin, som även räddade de övriga. Man lyckades dock inte hitta Finn Malmgrens kropp. 

I Italien försökte regimen svartmåla Umberto Nobile, som anklagades för att vara ansvarig för olyckan, men för folket var han en hjälte och han fick upprättelse efter fascistregimens fall. 

Umberto Nobile reste vid ett senare tillfälle till Sverige och uppsökte Finn Malmgrens mor.

I sökandet efter Italia deltog den norske polarhjälten Roald Amundsen som omkom när hans plan havererade och försvann. 

Finn Malmgrens död uppmärksammades stort i svenska tidningar och radio när det hände, men hans insatser som vetenskapsman och polarforskare föll snart i glömska. En minnestavla över Finn Malmgren finns i Västerledskyrkan i Bromma, Stockholm. 

Sven-Åke Henriksson