Hon var en av våra allra största popexporter och världsstjärnor. Det började hemma i Halmstad med framgångar som steg som en musikalisk raket mot himlen med världsturnéer med Roxette och ”Beatles-hysteri”. Här berättar Christer Olsson om en fantastisk karriär och om sina möten med Marie Fredriksson.

Strax innan jul, den 9 december, dog Marie Fredriksson i sviterna av den hjärntumör hon ådrog sig den 11 september 2002. 

Alla har olika minnen av henne. En del minns konserter med Roxette, andra med Gyllene Tider och ett fåtal med ett av hennes första band, Strul. 

Roxette har sålt 75 miljoner skivor över hela världen. De har turnerat i 46 olika länder och setts av miljoner människor. De har haft fyra singlar högst upp på USA-listan och över 40 låtar på Englands Topp 40. Deras sista världsturné sålde biljetter för 1,5 miljarder kronor. De hör hemma bland  Beatles, Rolling Stones, ABBA, Bruce Springsteen och U2.

Fläsk och löksås

Själv minns jag mitt första möte, på den tiden när hon gjort Sjunde vågen och var ihop med Lasse Lindbom och långt senare på Ulla Winbladh när hon berättade om Roxettes första Sydamerikaturné och hur ofattbart stora de var där. Hur Marie och Per jagades från sina hotell till arenorna av fans. Enligt Marie var det rena Beatles-hysterin.

Och jag minns att när jag beställde in fläsk med löksås tog Marie det också.

– Det har jag inte ätit sedan jag var liten, sade hon.

Hon tyckte det var gott.

Ändå blev jag minst sagt överraskad när hennes manager Marie Dimberg ringde och frågade om jag ville skriva en omslagstext och intervjua Marie i samband med Min ende vän, skivan 2006 där hon hyllade sina gamla proggidoler som John Holm, Pugh Rogefeldt och Marie Bergman.

När jag kom ut till villan i Djursholm för att träffa henne var hon fortfarande dålig efter sin hjärntumör 2002. Hon klagade över att hon inte hann med att läsa textade program på tv:n och att hon reagerade långsamt på frågor. När hon vaknade upp efter epilepsianfallet, där hon slagit huvudet i handfatet, kunde hon varken läsa eller räkna längre och om hon gick in i ett rum hittade hon inte ut igen.

– Det var hemskt, fruktansvärt, sade Marie då. Allting dog. Lusten, musiken, allt. Jag hade ingen glädje över att höra musik längre.

Stark återkomst

När jag träffade henne i Djursholm hade glädjen över att musicera kommit tillbaka. Jag minns att i hemmastudion på vinden stod fyra elgitarrer prydligt i sina ställ, men fortfarande klarade hon inte av att skriva nya, egna låtar. I stället fick det bli en hyllning till den musik som formade henne när hon gick på musiklinjen på Svalövs Folkhögskola – den svenska proggen från 70-talet.

Sista gången jag träffade Marie hade hon hunnit bli 55, hade ofattbart nog gjort ytterligare 157 konserter med Roxette efter tumören, turnerat över hela världen och gjort ytterligare två album med gruppen. Marie upplevde själv att hon fått ökat självförtroende efter sjukdomen och att hon fick oerhörd kraft av att jobba.

”Jag går lite konstigt”

När jag träffade henne hade hon precis släppt Nu, hennes första svenska LP på 17 år, där hon fått texthjälp av Kenneth Gärdestad, Halmstad-kompisen Ulf Schagerström, Uno Svenningsson, Johan Kinde och Per Gessle. Hon var lika smal som alltid, klädd i en åtsmitande svart skinnjacka och ”ålaskinn” av mjukt skinn. Bortsett från en liten eftersläpning i ena foten verkade hon helt frisk.

– Jag går lite konstigt, sade hon på välvårdad skånska, och har ett synfel som gör att jag har svårt att se dig tydligt om du inte sitter rakt mittemot mig.

Foten gör också att hon har problem med pedalen på pianot, men i stället för att ge upp hittade hon nya, annorlunda sätt att spela på.

När jag träffade henne 2013 såg hon fram emot hösten och ännu en turné med Roxette. Men 2016 stoppade läkarna henne för gott. Hennes kropp orkade inte fler turnéer sade de. I stället bestämde sig Marie för att dra sig tillbaka, stanna hemma hos familjen och ta hand om bostäderna i Djursholm och södra Spanien. Läsa böcker klarade hon fortfarande inte, däremot lyssnade hon gärna på ljudböcker och musik av stora favoriten Rufus Wainwright – och hon längtade efter att måla mer. 2013 hade hon haft två utställningar i Stockholm och Göteborg – och sålt slut på allt. Däremot tyckte hon fortfarande att det var för ansträngande att både måla och hålla på med musik – det fick bli en sak i sänder.

Marie hade en vilja av stål och bestämde sig tidigt för att det här skulle hon klara av – framför allt för maken Micke Bolyos och barnen Josefins och Oscars skull.

– Jag har en väldigt stark överlevnadsvilja, sade hon då. Det är många som gått igenom exakt samma sak som jag som är döda för länge sedan.

Musikaliska barn

Både Oscar och Josfin är mycket musikaliska. Får man tro Marie så är Oscar en Per Gessle i vardande – fast än så länge skriver han sina poplåtar på engelska. Josefin är duktig på piano liksom mamma, men till skillnad från Marie drar hon mer åt det latinamerikanska hållet. Och varken Micke eller Marie tänker hindra dem om de väljer en musikalisk karriär.

– Man måste göra det man längtar efter, sade Marie då. När jag var ung valde jag in i det sista mellan musiker och skådespelerska. Det var antingen eller. Men eftersom jag tyckte om att sjunga tog musiken över – fast det var nära att jag gått den andra vägen.

På hennes sista skiva Nu är det bara en låt som hon skrivit helt ensam – Sista sommarens vals. 

Efter sjukdomen tog det mycket längre tid för henne att komma igång med både text och musik. Men det hindrade inte att hon fortfarande försökte skriva – både texter och musik. Varje dag. 

På Nu är det i stället hennes make Micke Bolyos som skrivit den mesta av musiken. Inte för att det märks särskilt tydligt. Marie och Micke var på många sätt musikaliska tvillingsjälar. Trots att Micke skrivit många av texterna ligger de väldigt nära Marie, och om det var någon text hon inte gillade – tog hon bort den.

Prinsessbröllop

Utan Per Gessle hade aldrig Roxette återuppstått, sade Marie. När hon blev sjuk började hon och Micke Bolyos att jobba tillsammans med jazzsaxofonisten Magnus Lindgren, men när Gessle fick höra en låt Micke Bolyos skrivit, som han tyckte mycket om, tändes något hos honom igen. 

Marie kände mest att skulle hon orka ge sig ut på vägarna igen? Kan det verkligen funka med Roxette igen? Självförtroendet var lågt. 

Men när Per Gessle fått tillbaka lusten att skriva för Roxette kom den ena låten efter den andra – fort. 

2010 spelade de The Look på kronprinsessan Victorias bröllop och tre år senare sjöng Marie sin egen Ännu doftar kärlek på prinsessan Madeleines bröllop.

Jazzlåtarna har Marie sparat – en av dem släpptes som singel på hennes 60-årsdag.

Christer Olsson