Bandyn har i alla tider fått kämpa mot elementen. I januari 1949 blev kampen extra hård för spelarna med en iskall utmaning – när isen brast. Så här gick det till under en av de trassligaste bandymatcherna någonsin.

Den traditionella landskampen i bandy mot Finland i februari 1949 skulle äga rum på Arosvallen i Västerås. Vintern hade emellertid varit mild i Mälardalen så Arosvallens is var inte spelbar. I sista stund anmälde Östergötlands bandyförbund att arenan på Tinnerbäcksbadet, en liten badsjö, i Linköping kunde arrangera matchen.

Söndagen den 20 januari 1949, klockan 13.30, var det alltså upplagt för bandyfest på Tinnerbäcksbadet. 

I hela Östergötland rådde feststämning. SJ hade satt in extra morgontåg från Norrköping. Dessutom lät såväl SJ som MÖJ (Mellersta Östergötlands järnvägar) en enkel biljett till Linköping gälla som en tur- och returbiljett. 

Feststämning

In i det sista såg allt bra ut. På natten hade en sista finspolning av arenan ägt rum. Det var tre minusgrader och stjärnklart. Tidigt på söndagsmorgonen skedde en sista kontroll då 25 man vandrade över den spegelblanka isen.

Feststämningen var på topp mitt på söndagen. Solen sken och 11 000 åskådare hade samlats runt badet. Det var nytt publikrekord alla kategorier för idrott i Linköping. Det gamla rekordet, 7 700, hade satts i en vänskapsmatch 1946 i fotboll mellan Derby och det engelska ligalaget Newcastle United på Folkungavallen.

Publiken jublade och viftade med flaggor när lagen gjorde entré. SAAB:s musikkår hade spelat och lagen ställde upp för att höra nationalsångerna, Du gamla du fria och Vårt land. Då skar några av spelarnas skridskor genom isen.

Rakt genom isen

Matchen hade knappt börjat förrän en av måldomarna gick rakt igenom isen. Strax efteråt slogs en stor spricka upp på planen. Domaren, norrmannen Gunnar Gunnersen, valde att avbryta matchen redan efter tre minuters spel.

När speakern meddelade att matchen avbröts ringlade köerna lugnt och stilla ut från badet. Alla erbjöds att få tillbaka de tre kronor som de erlagt i entréavgift. 

Det svenska och finska laget klädde om och förenades i en gemensam lunch på Frimurarhotellet. Sedan fortsatte spelarna till en bio och såg Douglas Fairbanks jr i Korsande klingor.

Under söndagseftermiddagen jobbade bandyförbundet febrilt med att få fram en ny spelplats. Sent på söndagskvällen fick förbundet besked från bandymetropolen Nässjö att spelbar is fanns att tillgå på Handskerydssjön. 

Finland vann

I all hast fick spelare, ledare och funktionärer bege sig söderut. Nässjö tog emot med öppna armar. Fabriker, affärer och skolor stängde så att alla skulle kunna få se matchen. Smålänningarna svek inte. Över 5 000 möte upp på måndagseftermiddagen runt sjön. Isen höll. Finland vann matchen med 3–2 trots att det svenska laget innehöll sådana storspelare som Nicke Bergström och Olle Sääv.

Det är inte enda gången en skör is skapat problem. Mest känd är kanske matchen mellan Forsbacka och Köping på Svartbergsviken, Storsjön, den 3 januari 1960. Vintern var mild och den konstfrusna banan på Rocklunda i Västerås räddade många matcher. 

Men under matchen på Storsjön brast isen och nio spelare hamnade i vattnet i samband med ett hörnslag. 

Mest illa ute var backen i Köping, Karl-Gunnar Ståhle, som kom under målburen men genom sinnesnärvaro lyckades dyka och ta sig upp. 

Köpings IS hade under denna tid spritförbud på sina resor, men nu gjordes ett undantag. På hemresan fick Karl-Gunnar en snaps av en ledare.

Vid VM i Archangelsk i Ryssland 1999 var problemet det motsatta – den stränga kylan. 

I gruppspelsmatchen mellan Sverige och Ryssland var det 34 minusgrader och 50 minusgrader i vindbyarna. 

Sverige ville stoppa matchen. Spelarnas hälsa kunde äventyras i den arktiska kylan. Ryssarna vägrade men gick med på att korta ned speltiden till 60 minuter, uppdelad i fyra 15-minutersperioder. Matchen kom att avgöras på straffar. Ryssarna vann med 3–2.

Rolf Karlman