Det röda bostadshuset med vita knutar skymtar längst in i trädgården, där äppelträden dignar av frukt. Så svenskt. Men, ändå inte. Det är som ett möte mellan Bullerbyn och Orienten. Det kallas Lilla Istanbul, och har sin egen vägskylt uppe vid avtagsvägen.

Jan-Erik Svennberg i Sala blev klassad som ”dum i huvudet” (hans egna ord), satt i hjälpklass och hans pappa oroade sig över honom. ”Vad ska det bli av dig, pojk.”

– Jag var inte ansedd som nåt, inget alls, säger han.

I dag är det i alla fall bättre. Hans moskéer och andra byggnadsverk har uppmärksammats. Han har haft utställningar över hela landet, han blev Salaambassadör 2005 och förra året fick han Sala kommuns kulturpris. Och varje år besöker intresserade och nyfikna hans trädgård, folk från både när och fjärran.

– Jag undrar vad pappa skulle säga om det, så här 25 år efter hans död, säger Jan-Erik lite fundersamt.

Skolan var en plåga, han säger själv att han fick en dålig start. Sedan väntade arbetslivet med en hel del ”anpassat” arbete.

– Det var röjning, jag var på ett snickeri, lite olika saker. Jag fick jobba tillsammans med utvecklingsstörda och halvkriminella…

Han berättar att han var rastlös och orolig, och att han även uppfattades så på de olika arbetsplatserna. Vid 45 års ålder fick han förtidspension.

– De kallade det sociala anpassningssvårigheter, säger han.

Han fortsätter med att berätta att han fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket han själv ser som en naturlig förklaring till att han har det svårt med att passa in socialt. I dag är han snart 74 år och har byggt sina moskéer i över 40 år.

Men hur började allt det?

– Jag har alltid varit fascinerad av orientalisk arkitektur, säger han. Och jag ville visa att jag kunde åstadkomma något avancerat, något komplicerat. Det innehåller ju både matematik och arkitektur, till exempel att bygga kupoler.

Böcker och bilder

De första verken som kom ur Jan-Eriks händer var, i jämförelse, små saker, miniatyrer. Det var på hösten 1970, när han var i 25-årsåldern. 

– Det var enklare grejer, säger han. Och så fortsatte jag. Pappa tyckte att jag gjorde mig till åtlöje, att det var så avvikande. Han var en verklig medelsvensson.

Men Jan-Erik fortsatte. Han utvecklade tekniken och även storleken. Han läste i böcker och tittade på bilder. Han reste till Turkiet och tittade på originalen.

– Jag har varit i Turkiet flera gånger, men nu är det några år sedan. Jag tycker landet har förändrats sedan Erdogan kom…

Jan-Erik halkar då och då in på just samhällsklimatet och politiken. Han betonar att han inte alls är någon förrädare mot svensk kultur, utan bara helt betagen av den orientaliska arkitekturen. Att han känner oro för hur Sverige utvecklas och om hans plats i det samhället.

Politisk oro

Lilla Klippmoskén, Jan-Eriks version av Klippmoskén i Jerusalem, står lite avsides, längst bort i trädgården bland äppelträden. 

Det här är den tredje versionen av just den byggnaden. En av dem placerades på en holme i Ekeby damm i Stadsparken i Sala. Men bara tre månader efter att den fått sin plats, brann den ner. Man kunde då, det här var 2013, läsa i lokalpressen att Jan-Erik Svennberg lagt ned ungefär 250 arbetstimmar på moskén. Inga tekniska fel på det elektriska kunde hittas så man befarade att branden var anlagd.

– Jag tycker det är lite oroande politiskt, säger han och skruvar på sig. Tänk om de inte skulle få finnas här, fortsätter han och gör en gest mot sina byggnadsverk. Då skulle jag själv dö, de är ju min skapelse…

Den första Blå moskén byggde han redan 1976.

– Men den var bara en tredjedel så stor som den som står här nu, och enklare, säger han.

Det är den mest imponerande – och största – av byggnationerna på Jan-Eriks tomt. Den är tre och en halv meter hög och fyra gånger fyra meter bred. Givetvis kan man gå in i den.

Allt är gjort av trä, och där finns många vackra utsmyckningar och detaljer, som antagligen har tagit många timmar att snida fram. Att kika in i byggnaderna ger också utdelning. Även här har Jan-Erik Svennbergs händer varit flitiga.

Det är en upplevelse att vandra runt i den stora trädgården. Minareter höjer sig mot himlen, en klockstapel finns bakom verkstaden och två torn lurar inne bland barrträden. I verkstaden, som är belamrad av trä i väntan på att användas, filar Jan-Erik för tillfället på underredet till en kupol som var i behov av reparation.

Bredvid verkstaden har han ytterligare en liten utställning. Här finns hans målningar av Turkiets ledare, från Kemal Atatürk och framåt. Det är inte bara trä som förädlas i hans händer. I ett angränsande rum har han målningar av sultaner, och där finns också gästboken. Vid en snabb genombläddring visar det sig att besökarna inte bara kommer från alla håll i Sverige – hela världen finns i stort sett representerad. USA, Sydafrika, Chile, Japan, Italien, Turkiet för att bara nämna några.

Fått sin revansch

I dagsläget arbetar Jan-Erik Svennberg mest med underhåll på sina konstverk. Han byter ut delar, bygger nya kupoler, målar nytt. Allt för att de inte ska förfalla och förstöras.

– Det är nästan inget kvar av det ursprungliga, säger han. Jag byter och reparerar hela tiden.

Det gäller även de moskéer och lusthus han tillverkat åt privatpersoner och som finns placerade i trädgårdar runt Sala. Och han tillverkar lite miniatyrer som han har till försäljning.

Det är alltså nu över 40 år sedan Jan-Erik Svennberg började med sin konst. Då var det inte bara pappan som tyckte att det var konstigt och avvikande. Många är nog de som sneglat lite skumt på moskéerna och fnittrat i smyg åt Jan-Erik. Men Jan-Erik har inte brytt sig om dem utan fortsatt med sitt skapande.

Tror du att den där rastlösheten du nämnde har hjälpt i byggandet? Att du får utlopp för något när du skapar?

– Ja, det tror jag. Jag måste hela tiden ha något att syssla med, att inte göra något är det värsta som finns. Har jag inget för händer så läser jag. Ju äldre jag blir desto mer nyfiken blir jag!

Och förutom de framgångar som tidigare nämnts berättar Jan-Erik Svennberg att en bok med speciella konstnärer kommer att ges ut i Japan.

– Och där kommer jag att vara med.

Snacka om revansch.

Text och foto:

AnnCi Larson