På Gotland finns en unik fornlämningstyp från järnåldern som kallas för bildstenar, stenar som har inhuggna bilder på framsidan. Bildstenarna har tillverkats under lång tid på ön. De äldsta redan cirka hundra efter vår tideräkning och de yngsta till slutet av vikingatiden eller början av medeltiden, omkring år 1050.

De äldsta bildstenarna är ganska små och formen kan beskrivas som yxformig: deras översida är svagt välvd och sidorna insvängda. Bilderna på dem är inte så ”myllrande” som på de yngre. De är heller inte så berättande. I stället är vanliga motiv en solsymbol eller ett skepp. Det rör sig om roddskepp och på dem finns ibland ett litet hus. 

Skeppen kan vara en symbol för den dödes färd till dödsriket. Romarna och grekerna trodde att den döde färdades över floden Styx på väg till dödsriket. Transporten sköttes av Karon och för att betala honom hade den döda med sig ett mynt som låg i munnen. I några gravar på Gotland har liknande betalning – en bit guld – hittats i den dödes mun. Det tyder på att gotlänningarna kände till romarnas och grekernas uppfattning om döden och vad som skedde då.

Hjältesagor

Vid sidan av skeppen finns också en del andra intressanta motiv. På en sten från Austers i Hangvar finns en bild som visar att bildstenarna knyter an till kända hjältesagor eller mytologiska berättelser. Stenen är skadad men tillräckligt återstår för att motivet ska kunna identifieras. Det visar en man framför ett djur med många ben. Djuret – ett monster – gapar hotfullt mot mannen som i sin tur ser ut att vara på väg att gå till attack obeväpnad.

Berättelser om hur modiga kämpar möter fruktansvärda monster finns det gott om från järnåldern. Den mest kände av dem är Sigurd Fafnesbane. Han dräpte draken Fafne för att komma över drakens guld. Sigurd var listig och grävde en grop på en plats där draken brukade ringla fram. Han gömde sig i gropen och inväntade draken. Och när den ringlade över gömstället körde Sigurd upp svärdet och dödade monstret.

Ormhäxa

Berättelsen om Sigurd anses ha skapats någon gång under 400- eller 500-talet. Bakgrunden anses vara hunnernas härjningar i Europa. Det är möjligt att det är just Sigurds kamp mot Fafne som avbildas på den gotländska bildstenen. Det skulle då vara en av de äldsta avbildningarna som är kända av denna berättelse. 

Från vikingatiden är flera däremot bekanta. Berättelsen följer dock inte slaviskt den version som bevarats fram till i dag. Här går Sigurd till angrepp som om det var frågan om en boxningsmatch. Och ”draken” ser mer ut som en förvuxen tusenfoting. Även om storleken gör den skrämmande är det inte riktigt det monster man hade kunnat förvänta sig.

Bilden skulle också kunna föreställa någon annan forntida hjälte som gjort sig känd som monsterkämpe. En sådan var Beowulf som det berättas om i ett kväde som bär hans namn. Ny forskning har visat att kvädet skapades på Gotland under 500-talet och att handlingen i många fall utspelar sig på ön. 

En annan fantasieggande bild hittar man på en bildsten som tidigare stod vid Smiss i När socken, men som i dag är utställd på Gotlands museum i Visby. Två bilder dominerar stenen. På den övre delen finns ett treflikigt motiv av ormar och under detta sitter en mänsklig person med skrevande ben och uppsträckta händer. I dem ringlar ormar. Figuren har långt hår i två ”hästsvansar”, en på var sida. Det är främst håret som gjort att man tolkat figuren som en kvinna som ibland kallats för ”ormhäxa”. 

Men det går inte att bestämma en persons kön bara med utgångspunkt från håret. Både män och kvinnor bar långt hår vid den här tiden. 

Tvekamp

Även ett annat motiv som finns på de tidiga bildstenarna är fyllt av liv och rörelse. Det skildrar det som ser ut som en tvekamp. Det finns två varianter. En visar kämpar till fots och den andra två ryttare. På en bildsten från Vallstenarum – i dag på Historiska museet i Stockholm – drabbar två beväpnade kämpar samman. De står under ett stort geometriskt motiv – kanske en sol – och är beväpnade med målade sköldar och spjut. Man får nästan intryck av två romerska gladiatorer som står beredda att drabba samman och kämpa om liv och död. 

Glimtar från vardagen

Motivet med tvekampen finns kvar länge i bildstenskonsten och möjligen är bakgrunden att söka i berättelser om hjältar som kämpar tappert. Eller så skulle det verkligen kunna vara frågan om inspiration från romarna. Själva tekniken att framställa bildstenar – stenhuggarkonsten – är ett inlån från romarna.

Ryttarna som förekommer är även de fyllda av fart och ”tecknade” med stor skicklighet. På en sten från Martebo ses det här motivet. Ryttarna står ganska långt från varandra som om de förbereder sig för anfall. De lyfter hotfullt sina spjut och viftar med sköldarna. Mellan dem ringar en ormliknande figur.

Genom de gotländska bildstenarna får man glimtar från en svunnen tid. Vissa kan vara starkt verklighetsförankrade och har med det ”dagliga” livet att göra. Skeppen som återkommer i olika varianter är exempel på det. Även om de visar den dödes resa till dödsriket bör det vara frågan om farkoster som var i bruk under den tid som stenarna tillverkades. 

Mycket ännu oklart

Bilderna ger därför kunskap om hur båtarna såg ut och hur de tog sig fram. Seglen var ännu inte kända i Skandinavien – de kom på 700-talet – och skeppen roddes fram. Att döma av antalet roddare är det inte frågan om små båtar utan snarare om mindre skepp. En lustig detalj är att skeppen är utrustade med styråra både fram och bak. Det har med andra ord inte funnits något tydligt fram och bak på skeppen.

En annan detalj som vi kan få kunskap om genom de tidiga bildstenarna är hur krigarnas sköldar såg ut. Att döma av den geometriska dekor som de verkar ha måste de ha varit målade. Det finns arkeologiska fynd som stöder det. 

Men mycket förblir oklart och öppet för tolkningar när det kommer till bildstenarnas bildinnehåll. Vad föreställer till exempel alla de geometriska motiven? Är det solen? Och vilka är kämparna som ses på vissa stenar? Är de berömda hjältar vars namn förlorats fram till våra dagar? Eller är de symboler för något annat? Bildstenarna finns kvar och hela tiden framkommer nya spännande rön om dem. 

Text och foto:
Kent Andersson