En mycket stämningsfull påskupplevelse är den traditionella påskprocessionen på långfredagen i den sydfranska staden Perpignan.

Den vårvecka som i vår kyrkliga tradition kallas Stilla veckan, Jesu passion eller helt enkelt påskveckan, har gett upphov till många märkvärdiga yttringar i den kristna världen. Jesu död på korset på långfredagen har på olika håll skapat skilda religiösa sedvänjor, ibland med ganska brutala inslag av självgisslande. 

Betydligt lugnare går det till i den traditionella långfredagsprocessionen ”La Procession de la Sanch” i Perpignan i södra Frankrike. Därmed inte sagt att det saknas spektakulära och stämningsskapande inslag, vilka drar tusentals åskådare längs stadens gator. 

I de trånga gränderna i den gamla delen av Perpignan hörs mollstämda trummor, trästavar som dunkar mot stenläggningen och medeltida påskhymner ur högtalare längs fasaderna. 

Först i den långa processionen går en rödklädd regidor och ringer i en klocka av järn för att förvarna om att tåget närmar sig. Sedan följer män i heltäckande kåpor, kvinnor i svarta sorgflor och barn i sorgkläder. Alla hjälps de åt att bära kors, krucifix och fullstora träskulpturer av olika scener ur passionsberättelsen. 

Alla män, utom prästerna, är klädda i rött eller svart, med huvuden och ansikten täckta av de strutliknande huvor som kallas capirotes (caparutxa på katalanska, eftersom vi befinner oss i den katalanska delen av Frankrike). Alla är tysta, en del går den flera timmar långa marschen barfota. Var och en av bärarna kan bära mellan 30 och 50 kilo under de tre timmar processionen varar. Den tyngsta skulpturen, ”Jesus faller den första gången” väger 250 kilo och bärs av tolv personer. La procession de la Sanch är årets viktigaste religiösa händelse för de katalanska katolikerna. 

Anor från 1400-talet

För den oinitierade ser det först kanske mer ut som ett slags märkligt lågmäld folkfest än en religiös ceremoni, och männens huvor påminner på ett otäckt sätt om en amerikansk våldsam klanrörelse. Men dessa capirotes har en helt annan bakgrund, och har sina rötter i tidig medeltid. Strutarna har i Frankrike och Spanien burits av gycklare och jonglörer, syndare, botgörare och dödsdömda. Capiroten har faktiskt också släktskap med vår gamla dumstrut.

De som varje år sedan början av 1400-talet arrangerar processionen i Perpignan är Brödraskapet La Sanch (Kristi blod). Ursprunget sägs vara dominikanermunken Vincent Ferrier, som var påvens biktfader och sekreterare. Han skulle 1416 predika utanför kyrkan St. Jaques i Perpignan, samma kyrka som processionen utgår ifrån än i dag. Då blev han upprörd av att bevittna hur en dödsdömd blev lynchad och dödad på vägen till galgbacken, och påminde människorna om hur Jesus blivit behandlad på sin väg från väg från tillfångatagandet i Oljelunden till döden på korset. 

Ferriers predikan gjorde sådant intryck att vävarnas och trädgårdsmästarnas skrån redan samma år bildade brödraskapet La Sanch för att bistå dödsdömda fångar och följa dem till avrättning och skydda dem mot lynchning. I det syftet gömde sig bröderna, bödlarna och de dödsdömda under samma kåpor och huvor på sin väg till galgen. 

I dag symboliserar de som klär sig i röda kåpor de dödsdömda. Brödraskapet har än i dag som en av sina uppgifter att erbjuda hjälp till människor i fängelse.

Terrorhot

Numera är La Procession de la Sanch en ren botgörningsmarsch, men har behållit bruket av de heltäckande huvorna som sitt kännemärke. Botgörningsprocessioner har förbjudits av den franska katolska kyrkan flera gånger genom århundradena eftersom de ansetts som alltför världsliga. 

Seden höll på att helt dö ut på 1950-talet men har överlevt i Perpignan, dit nu flera brödraskap från regionen samlas för att bilda ett tåg som brukar innehålla cirka 700 deltagare. Prästerna har numera ändrat sig och ser traditionen med botgöringsvandring som ett sätt att föra fram kyrkans tro. 

Processionen i Perpignan är unik för Frankrike, men liknande anordnas även i de näraliggande städerna Arles sur Tech, Collioure och i Girona på den spanska sidan av gränsen. 

Nytt för vår tid är den tungt beväpnade polisbevakningen av processionen. Poliser med automatvapen återfinns på alla större evenemang i Frankrike efter de senaste årens terroraktioner mot folksamlingar. Men inget hindrar botgörarna i Perpignan. Även denna långfredag kommer trummorna med sorgflor ljuda mellan husväggarna och ackompanjera botgörarnas vandring.

Text och foto:
Christian Ahlskog