Skånes gästgiverier är i dag givna turistmål med bra restauranger. Men i gamla tider erbjöd de halvdan mat och dålig logi.

”Go mad å möe mad å mad i rättan ti”. Uttrycket associerar till trivsamma gästgiverier som erbjuder sillbord, äggakaka, ål  och andra läckra skånska specialiteter. Men gästgiverierna har inte alltid sett ut som de gör i dag. 

Inrättningar för kost och logi utmed de svenska landsvägarna har funnits ända sedan 1300-talet, men1649 skärptes reglerna, och gav vid handen att gästgiveri, och skjutshåll, skulle ligga på cirka en och en halv till två mils avstånd från varandra. Där skulle de resande ha möjlighet att byta hästar och för varje gästgiveri fanns bestämmelser om hur många hästar som skulle finnas. Bönderna var också förpliktigade att ordna med skjutshjälp. 

”Bjud ej på härsket smör”

Dock handlade det ännu inte om några gästgiverier av den sort vi i dag förknippar med ordet. Både kost och logi gavs vanligen i gästgivarböndernas egna stugor, och först runt år 1700 började det bli vanligare med särskilda byggnader. Då infördes också regler för hur rum och matsal skulle se ut, regler som ter sig självklara i dag, men som då var nyskapande och innebar enorma förbättringar för de resande:

• Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider.

• Då servett framställes, bör den vara ren.

• Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum.

• Bjud ej resande härsket smör eller illafarna ägg. 

• Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna.

• Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finnas i dem.

1734 års gästgiveriförordning fastslog gästgiveriskyldigheten och de gästgiverier som ännu inte hade gästrum och måltidslokal åt de resande blev nu tvungna att bygga sådana. De skulle även tillhandahålla stallplats och vagnslider och en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier. Men missnöjet var stort både hos de resande och hos bönderna. För de resande blev det tidsödande och omständligt att byta ekipage vid varje gård. Bönderna, som hade rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård, nekades ibland av förnäma resenärer att åka med och fick istället springa efter hela vägen till nästa gård, något som ökade missnöjet. 

Slapp skjutsplikten

När diligensinrättningar började upprättas i vissa delar av landet mot slutet av 1700-talet blev det lättare att planera resorna. Diligenslinjen mellan Stockholm och Linköping inrättades 1831 och hade plats för åtta personer. Det tog då 15 timmar mellan städerna, vilket var snabbare än tidigare. 

Med 1878 års skjutsstadga skilde man på gästgiveri- och skjutsplikt och gjorde det möjligt att omvandla ett gästgiveri till enbart en skjutsstation. Därmed avskaffades också det mesta av böndernas skjutsningsplikt och de resande fick själva ordna hästar och skjuts och betala för tjänsten. Men helt försvann inte skjutsplikten förrän 1911, och gästgiveriförordningen kvarstod till 1933. 

Några finns kvar…

Med alltfler nya sätt att resa – tåg, buss, bil – blev gästgiverierna allt mer föråldrade. Redan innan gästgiveriförordningen avskaffades hade de flesta gästgivargårdar börjat slå igen. Men i Skåne har många gästgiverier överlevt ända in i modern tid, genom att locka med bra mat och historia. Hurva Gästgivaregård, Gästis Staffanstorp, Vellinge Gästis, Anderslövs gästgiveri och Brösarps gästgifveri & SPA är några välkända gästgiverier som håller fanan högt och värnar det skånska mat- och kulturarvet.

Och på de flesta gästgiverier kan den resande även i dag ta in över natten – och med större komfort än i gamla dagar. 

Bitte Assarmo