Flickor är ett återkommande motiv i Lena Cronqvist konstnärskap, flickor som sitter, badar, springer eller gör grimaser. Flickor och mödrar. Som flicka var Lena flink i fötterna. Hon sprang snabbt i skoltävlingar hemma i Karlstad. Få hängde med. Det är inte heller alla som under årens lopp har hängt med i hennes konstnärliga yttringar, men många har hon berört, och hennes produktion under drygt sextio är omfattande och uppskattad.

Nu har Lena Cronqvist lagt ner sitt konstnärskap. Hon är fyllda 85 år och för några år sedan fick hon svårigheter att se; färger, konturer och linjer blev allt otydligare. Nu ser hon bara strimmor av ljus.

Hon saknar att hon inte har kunnat vara med och hänga sina alster i utställningen vid Konstakademien. Men hon litar till att andra gör en bra komposition av hennes verk i utställningen som är ett urval av hennes privata samling.

Inte så pratglad

Lena Cronqvist har hellre skapat än pratat. Hon är inte bekväm med att prata om sig själv och sin konst. Annat var det med hennes make, påstår hon. Han kunde prata med och fråga människor om nästan vad som helst. Maken var författaren Göran Thunström känd för romaner som Prästungen, Tjuven, Juloratoriet och Berömda män som varit i Sunne. De gifte sig 1964 och äktenskapet upphörde med Göran Thunströms död 2000. Tillsammans har de sonen Linus Thunström som är film- och teaterregissör.

Liksom Göran Thunström har Lena Cronqvist sitt ursprung i Värmland. Han är uppväxt i Sunne och hon i Karlstad. I Karlstad genomgick hon flickskola innan hon drog vidare för studier vid Konstfacksskolan och Konsthögskolan i Stockholm. 

Att dottern Lena ville verka och leva som fri konstnär var inget som föräldrarna uppskattade. Man rådde henne att som sin morfar försörja sig som teckningslärare. Men lusten att uttrycka sig i färg och form på eget sätt, var för unga Lena ett oemotståndligt behov, och med tiden blev hon som Lena Cronqvist en aktad konstnär.

Fristad på Sydkoster

Paret Lena Cronqvist och Göran Thunström reste tillsammans. Man ville se världen, hämta intryck och upplevelser. Man bodde en tid i Grekland och länge i New York. Under 1960-talet köpte de ett hus på Sydkoster i den bohusländska övärlden. 

Det blev en fristad för inte minst för Lena. Här rodde hon bland kobbar och skär, hon fiskade torsk, gick iland och strövade rofylld på stränder. Hon hittade motiv som hon med flödande färger och livfulla penseldrag har fäst på dukar.

Konstnärskoloni

När vädret blev för hårt på Kosteröarna drog paret Lena och Göran till Stockholm. Här har hon under många år bott i stadsdelen Södermalm och haft nära till sin ateljé, en sal med sju fönster och högt i tak, vid den gamla industribyggnaden Malongen med anor från 1600-talet. 

Malongen har blivit något av en konstnärskoloni i huvudstaden, här arbetar ett tjugotal konstnärer. Lena Cronqvist har varit en i gänget, och med ledsagning gör hon fortfarande besök i huset.

I sin konst är Lena Cronqvist inte tillbakadragen. Hon lämnar ut sig själv i sorg, smärta, oro och lek. Motiven hämtar hon ofta från den egna familjen. Hennes konst är föreställande och hon har jämförts med Vera Nilsson och Sven X:et Erixson. I hennes alster finns ångestladdad dynamik, bisarra drag och stillsam iakttagelse. 

Av hennes många verk är Trolovningen kanske den mest omtalade. I varje fall den mest betalda, för några år sedan såldes den för drygt elva miljoner kronor.

En ödmjuk final

Nu förmår inte längre Lena Cronqvist att fånga världen med sina ögon. In i det sista försökte hon. Mot en mörk bakgrund kunde hon med en akrylpenna i vita streck, trevande, göra ett självporträtt. Det blev en begrundande dam i hatt med sammanfogade händer. En ödmjuk final. 

Leif Syrén