Sitt fjärran läge och regniga klimat till trots har Shetlandsöarna varit befolkat i runt 5 000 år. De tidigaste invånarna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Under järnåldern byggdes de stenhus som vi idag kan se i form av ruiner på öarna. 

Under 40-talet efter Kristus började de oförvägna romarna intressera sig för de brittiska öarna. Under de kommande århundradena lade de steg för steg under sig vad som i  dag är England och Wales. När man kom längre norrut blev det dock svårare; troligen marscherade romarna upp i högländerna, i dagens Skottland, men fann de lokala kelterna för svårbemästrade och befäste i  stället sina ställningar i de sydligare delarna.

Havet var emellertid romarnas rätta element, och de seglade både runt Skottland och så långt norrut som till Shetlandsöarna där man träffade på de keltiska pikterna. 

Norrmännen tog över

I  stället skulle de verkliga kolonisatörerna komma österifrån flera hundra år senare. Vikingarnas Norge hade då börjat bli överbefolkat, och det blev brist på brukbar jord. Norrmännen vände sig då västerut, till Färöarna, Island, Orkney­öarna och Hjaltland  –  det sistnämnda deras namn på Shetlandsöarna. 

I slutet av 800-talet koloniserades Hjaltland av hårdföra nybyggare som bildade mindre kungadömen och förde med sig det norska språket. Det var början på ett över 500-årigt norskt styre av Shetland och Orkney.

Öarna blev också en startpunkt för vikingarnas vidare plundringståg mot Skottland och, märkligt nog, det norska fastlandet. Det senare fick den norske kungen Harald Hårfager att samla en stor flotta som år 875 ankom till Haralds­wick (Haralds vik), och samma år tog de kontroll över ögruppen. 

Lite senare kom missionärerna till Shetlandsöarna, och det dröjde inte länge innan  öborna kristnades.

Under den senare medeltiden började de skotska kungarna intressera sig för de norska ögrupperna norr om fastlandet. De fick dock blankt nej på sina krav att få ta över öarna. 

1348 försvagades Norge av digerdöden, och 1397 blev landet en del av Kalmar­unionen. Med tiden skulle riket komma under den danska kronan. 

1468 hade den dansk-norske kungen Kristian I hamnat i ekonomiska bryderier och var skuldsatt upp över öronen. Samtidigt skulle hans dotter Margareta gifta sig med den skotske kungen Jakob III. För att få pengar till hemgift valde han att pantsätta Orkney- och Shetlandsöarna till den skotske kungen. Det utan att konsultera det norska riksrådet, vilken hade betydligt större intresse av öarna än kungen nere i Köpenhamn. 

Sedan kom skottarna

Hur som helst så annekterade Skottland ögruppen 1472, när inte hemgiften betalats. Detta var egentligen ett brott mot överenskommelsen, men Danmark-Norge var i en alltför svag position för att bevaka sina intressen. 

Under 1500- och 1600-talen skedde en ganska omfattande skotsk inflyttning. Kommande dansk-norska kungar försökte senare förgäves återförvärva öarna. Enligt vissa forskare har Norges kung formellt rätt att än i  dag lösa in panten, och återförena ögrupperna med moderlandet. 

Det brittiska inflytandet blev annars snabbt starkt, även om norska myndigheter delvis fortsatte att fungera. Norska var också fortsatt tal- och skriftspråk under lång tid, och en norsk dialekt levde kvar till 1800-talets början. 

Nästan alla öar i ögruppen har dock kvar sina fornnordiska namn, om än i anglofierad form. En del namn tros emellertid härstamma från pikterna och till och med från de folk som bodde där innan deras ankomst. Även de flesta ortsnamn har norsk anknytning. Lerwick betyder exempelvis den leriga viken (Lervik).

Shetlandsöarna var en perifer del av det skotska riket, men 1588 hamnade de bokstavligen i stormens öga. Påven och den spanske kungen Filip II ville då knäcka protestantismen i England, och kungen skickade sin berömda armada mot landet i norr. 

Förliste utanför Fair Isle

Angreppet gick dock inte som planerat; spanjorerna fick fly ut i Atlanten igen, och seglade i  stället norrut längs Englands östkust. 

När de rundat Skottland råkade de ut för en häftig storm, och fyra av skeppen kom avsides och sjönk utanför Fair Isle, den av Shetlandsöarna som ligger närmast fastlandet och Orkneyöarna. Runt 300 soldater lyckades ta sig iland, och tillbringade sedan flera månader hos ­lokalbefolkningen på ön. En del av dem dog av svält då den lilla ön helt enkelt inte hade kapacitet att härbärgera så många människor på så ”kort varsel”. Till slut fick de överlevande fri lejd av den engelska drottningen Elisabeth och tog sig sedan på olika sätt tillbaka till Spanien.

Grönt och skönt på öarna

Den som besökt Färöarna kommer att känna igen sig på Shetlandsöarna. Landskapet består väsentligen av gräs- och hedmark med små jordbruk insprängda här och var. Stora områden täcks av torv. Kustlinjen pryds av nakna och ofta dramatiska klippformationer. För den som turistar på ögruppen kan en tur med bil, buss eller apostlahästarna vara nog för hänföras av landskapet. En del distinkta höjdpunkter bjuder emellertid denna karga arkipelag på. 

Längst söderut på Mainland, som huvudön kallas, ligger fornlämningen Jarlshof. Den är berömd för sina förhistoriska och vikingtida lämningar. Ingen vet exakt när boplatserna först befolkades, men forskare bedömer att platsen varit befolkad i nära 5 000 år. 

De första husen byggdes någon gång under bronsåldern och då i cirkulär form. Ett av dem är till exempel omgjort till bronsstöperi, den tidens främsta hantverksindustri.

Från vikingatiden har man grävt fram ett tiotal hus, som alla har stenlagda gårdar och är av den långsmala typ som är tidstypisk. 

Fynd av metall- och benföremål tyder på att Jarlshof varit befolkat av vikingaättlingar ungefär mellan år 800 och 1300. Namnet är dock ett uppdiktat påfund, som först användes för att namnsätta ruinerna efter en 1600-talsherrgård i närheten. 

Längre ner på halvön Sumburgh ligger en fyr med fin utsikt en solig dag. Det senare är emellertid något av en bristvara på ön. I fyrhuset finns ett mindre museum.

Inget semesterparadis

Knappast någon åker till Shetlandsöarna för strändernas skull. Det blir sällan riktigt varmt här, och detsamma gäller vattnet. Inte ens på högsommaren blir det mer än 12–13 grader i Atlanten. Dessutom finns det ytterst få stränder, det mesta av kustlinjen består av klippor som inte ens den mest våghalsiga skulle vilja bada ifrån. 

Trots detta är strandremsan som förbinder St Ninian Isle med Mainland en höjdpunkt. Den gyllengula sanden bryter helt enkelt av så distinkt från klipporna och gräsmarken runt omkring. En fin dag kommer en och annan strandälskare hit men platsen är nog mer populär för ornitologer. På sommaren finns många tärnor här, och de frossar på småfisken i bukten. 

De får emellertid sällan vara i fred för storlabbarna, som i  stället för att fiska själva helt enkelt stjäl tärnornas mat. Så fort en tärna fått tag i en fisk blir den utsatt för en ursinnig jakt tills den kräks upp fisken den just svalt. När det händer är storlabben där och norpar lunchen. 

Den största grottan

Den mest dramatiska av Shetlandsöarnas kustlinjer finns vid Eshaness. Landskapet här formades av ett våldsamt vulkanutbrott för miljoner år sedan, då tre kontinenter kolliderade här. På den tiden låg öarna vid ekvatorn, och mycket av dagens landskap formades alltså i ett tropiskt klimat. 

Eshaness har flera havsgrottor, Calders Geo anses vara den största i Storbritannien med 20 meter från havsytan till taket och en yta nästan lika stor som en fotbollsplan. Grottan är populär bland paddlare, men bara på lugna dagar. 

Lerwick är enda staden på Shetlands­öarna. Det är här färjan från fastlandet angör, och även om staden inte är direkt vacker så har den absolut sin charm. Träd är ju en bristvara på öarna, så alla hus är byggda i den gråaktiga sten som präglar all bebyggelse. 

Att bara flanera runt i de centrala delarna är ett nöje i sig. Höjdpunkten är The Lodberrie, ett ord som utvecklats från gammelnorskan och betyder ungefär landningsklippa. 

I praktiken är det hus som byggts i själva vattnet, lite i stil med Venedig – allt för att göra det lättare att lasta och lossa gamla tiders gods från båtarna. När det är ebb uppenbarar sig en liten strand mellan två av dem, men inte heller här är bad att rekommendera. 

Björn Schüberg