Johan Gunnar Andersson från Knista socken i Närke var i början av 1900-talet en av Sveriges internationellt mest kända forskningsresande och forskare. Han var vetgirig
redan som barn och samlade på fossil hemma i Kilsbergen. Hans forskararbete ledde honom från Antarktis till Kina.

Johan Gunnar Anderssons äventyrliga liv började redan som 25-åring då han var med på Alfred Nathorsts vetenskapliga expedition till Spetsbergen. Han gjorde 1899 en egen expedition till Björnön, söder om Spetsbergen i Svalbard. Han reste också med polarforskaren Otto Nordenskjöld på den första svenska Antarktis-expeditionen åren 1901–1903. Expeditionen råkade ut för svårigheter och tvingades övervintra i Antarktis. 

1906 blev J G Andersson tillförordnad chef för Sveriges geologiska undersökning och ledamot av Vetenskapsakademien 1911. Bland många äventyr som J G Andersson upplevde var övervintringen på Antarktis 1903 det värsta han upplevde. 

I mitten av december 1902 skulle forskningsfartyget Antarctic hämta forskningsledaren Otto Nordenskjöld med forskningsgrupp på ön Snow Hill i Antarktis. Med på fartyget fanns J G Andersson som skulle använda sommarsäsongen för vetenskapliga undersökningar på land. När fartyget närmade sig Antarktis blev det tätpackad skruvis och den hindrade fartyget att ta sig fram till forskningsstationen.  

J G Andersson föreslog kapten Carl Larsen att de skulle dela upp sig i två grupper för att nå Nordenskjöld. Han själv skulle landsättas på Graham Land och sedan skulle han med skidor försöka ta sig dit. Löjtnanten August Duse och matrosen Toralf Grunden skulle följa honom. 

Kapten Larsen skulle ta Antarctic ut på isfritt vatten och försöka segla runt ismassorna mot Snow Hill. Det bestämdes att om Andersson eller Antarctic misslyckades att nå Snow Hill skulle fartyget komma tillbaka senast den 10 mars till platsen där Andersson, Duse och Grunden stigit i land. 

Tvingades vända

Den 29 december 1902 landsattes trion på Graham Land där man också gjorde en depå med proviant för två månader. Efter ett par dagars färd på land kom så trion ut på ett istäckt sund. Det låg smältvatten över isen och snart var männen och släden med utrustningen genomvåt. På andra sidan sundet tog de sig uppför ett berg. Då såg de att allt bortom var öppet vatten och det var omöjligt att ta sig den vägen till Snow Hill. De tvingades återvända till depån, dit de kom den 13 januari. 

Nu tvingades de vänta till slutet av februari eller senast den 10 mars, då fartyget skulle återvända efter sitt försök att nå forskningsstationen på Snow Hill. 

Det gick ingen nöd på männen som hade reservprovianten att leva på. J G Andersson upptäckte intressanta växtfossil som han började forska på. Fortfarande i början av mars hade fartyget inte anlänt. Det kom kraftiga stormbyar som rev sönder tältet och männen anande oråd. De insåg att Antarctic kanske inte kunde komma till deras undsättning. 

Männen bestämde sig för att bygga en robust stenhydda i viken som de kallade för Hoppets vik. De gjorde bastanta murar och tog släden, skidor, skidstavar och några bräder till takstomme som de lade en gammal presenning över till tak. 

Varje dag spanade de efter Antarctic, men i slutet av mars insåg de att fartyget inte skulle anlända. Andersson, Duse och Grunden insåg nu att de måste inrikta sig på ”övervintringsvidrigheter”. Vintern började dra in med ökade stormar och kraftig köld. Nu planerade männen för det värsta, de skulle bli tvungna att klara den långa kalla årstiden på egen hand. 

Först och främst måste de skaffa föda, så en intensiv jakt började på pingviner och sälar. Djurens skinn användes till att isolera golv och väggar. I stenhyddan fanns enbart några tomlådor att sitta på och till ljus fanns en plåtburk med späck och med en bit hamplina som fungerade som veke. Tranlampan och den enkla murade spisen sotade rejält och det var med svårigheter som röken kunde leta sig ut genom hålet
i taket. 

Sup en gång i månaden

Dieten bestod av följande enligt J P Anderssons anteckningar i dagboken: 200 gram bröd per man dagligen, på morgonen en dryck kokt på en matsked malet kaffe, till kvällen te av samma styrka, korngrynsgröt ibland samt pingvin- eller sälkött. Till varje söndag serverades konservkött eller konserverad sill och en soppa. En gång
i månaden fick männen njuta av en sup. 

Vintern förflöt utan den minsta intellektuella verksamhet. De försökte förströ sig med berättelser av olika slag. Det var främst Andersson som hade populärvetenskapliga föreläsningar för sina två kamrater. Naturligtvis undrade männen vad som hade hänt med Antarctic. 

På sin färd till Snow Hill hade fartyget frusit fast i isen som började skruva sönder skeppet som senare sjönk. Det gjorde att besättningen måste ta alla sina förnödenheter och lämna fartyget. Även de fick övervintra på närmaste land. När våren kom tog sig Andersson, Duse och Grunden landvägen till Snow Hill. 

Räddade expeditionen

Nu var alla i expeditionen fast i Antarktis men J G Andersson kan sägas kom att rädda dem. Före avresan lämnade han en karta över färden och sa att om inte kaptenen på Antarctic hörde av sig inom en viss tid så skulle man göra eftersökningar. Det gjorde att undsättningsexpeditioner skickades från Sverige, Frankrike och Argentina. Först fram var fartyget Uruguay från Buenos Aires som räddade både männen på stationen Snow Hill inklusive Andersson, Duse och Grunden samt besättningen på Antarctic från deras läger. 

J G Andersson döpte en ö
i området till Uruguay som hyllning till räddningsfartyget. 1949 döptes ön om till Anderson Island, vilket den heter än i  dag,  till minne av 1903 års övervintring.

Johan Gunnar Andersson blev nu en känd äventyrare som det berättades om i världen. Han återvände till sin forskning
i Sverige och skrev böcker. Han lämnade polarforskningen bakom sig, men nya äventyr skulle så småningom dyka upp genom en inbjudan av regeringen
i Kina.

Sven-Åke Henriksson