Birgitta Durell kom till USA på 1990-talet. Där har hon bakat en framgångssaga genom att sälja ett svenskt, men lite amerikaniserat, knäckebröd.

Birgitta är född och uppvuxen i Höllviken söder om Malmö. I Sverige bar hon efternamnet Holma.

Birgitta, hennes man Mitch och tonåriga dotter far hem till Sverige varje sommar. Då far de till Gotland där Birgitta ofta var som barn med familjen. Anledningen till att hon kom till universitetsstaden Berkeley i storstadsområdet San Fransisco Bay Area var att hon hade studerat socialantropologi hemma i Lund.

Nu ville hon till Amerika för att kunna skriva en avhandling om koreanen Sun Myung Moon och hans så kallade Enhetskyrka. Det är en religiös rörelse, mycket känd i USA under slutet mot 1900-talet. Att hon studerade en sekt visade sig senare också ha betydelse för framgången med att sälja knäckebröd i USA – mer om detta avslöjas längre ned i artikeln.

I USA träffade Birgitta en man från New York och paret har nu tonåriga dottern Johanna.

Bröd som provsmak

Väl i USA blev Birgitta också ombedd hjälpa sin svåger Christer Forsström och dennes broder Stefan Forsström att sälja köksutrustning från finspångsföretaget Ipinium. Företaget tillverkar köksutrustning gjord av en aluminiumlegering. Hemligheten med legeringen är att kocken då inte behöver använda matfett vid tillagning. Utrustningen används bland annat på restauranger och i storkök.

Nu ville bröderna testa om det fanns en marknad i USA. Birgitta Durell ombads fara runt till olika mässor. Med sig brukade hon ha knäckebröd bakat enligt ett recept hemifrån och bakat på Ipiniums ugnsplåtar.

Köksutrustningen visade sig tyvärr vara svårsåld, men många av kunderna blev förtjusta i knäckebrödet. De föreslog att hon skulle satsa på det, i stället för utrustningen. 

Nu kanske vi i Sverige mest äter knäckebröd vi köpt i affären. Men förr i tiden bakade varje gård sin egen variant av knäckebröd, traditionellt på råg. Eftersom knäckebröd efter gräddning innehåller mindre än tio procent vatten är dess hållbarhet efter torkning mycket god. Detta var viktigt i äldre tider då andra konserveringsmöjligheter saknades.

Men när knäckebrödet för drygt 100 år sedan började tillverkas industriellt i stora knäcke­brödsbagerier försvann många lokala varianter.

Efter några år i USA träffade Birgitta Durell, via sin dotter, amerikanskan Dianna Dar som hade dotter i samma skola. Vid ett tillfälle då det var knytkalas på skolan hade Birgitta med sig sitt svenska knäckebröd. Dianna fick receptet och klarade av att baka brödet, det var ett slags fröknäcke. 

De blev väninnor och hembjudna till Durells bjöds paret Dar på fröknäckebrödet. Det lovprisades!

Experimenterade

Där sa Birgittas make Mitch att han flera gånger försökt övertala sin fru att börja baka och sälja detta bröd.

– Bra idé! Jag hjälper till, utbrast Dianna, som hade viss erfarenhet från det köksliga genom att ha studerat kokkonst vid California Culinary Academy.

Sagt och gjort. De hyrde lokaler och provade sig fram till hur deras knäckbröd skulle bakas och se ut. Man avstod från att baka de stora runda – men något ohanterliga – knäckebrödskakor vi är vana vid i Sverige. Inte heller fastnade de vid den rektangulära formen. Kvinnorna valde en kvadratisk kexstorlek på fyra gånger fyra centimeter.

Och vad skulle kexknäckebröden innehålla? 

Birgitta och Dianna experimenterade och kom fram till två kanske något amerikaniserade varianter. Den ena heter Classic Corn Crackers och innehåller majsmjöl, solrosfrön, linfrön, pumpakärnor, sesamfrön, chiafrön, hampafrön, kokosolja och himalyasalt. Alla ingredienserna är ekologiska. Den andra varianten heter Cassava Crunch och innehåller cassavamjöl, solrosfrön, linfrön, pumpakärnor, sesamfrön, chiafrön, hampafrön, kokosolja och himalayasalt. Också ekologiskt. Båda sorterna är glutenfria. 

År 2017 var de beredda att lansera sitt knäckbröd. Men under vilket varumärke? 

Varför inte som Cult Crackers? På svenska blir det “kultkex”. Birgitta och Dianna knöt an till att alla som fick pröva knäckebrödet ville veta mer om det svenska ursprunget och vilken stor betydelse knäckebrödet har i vår kultur. 

60-tal butiker

Kunde det kanske liknas vid att vi svenskar i utlandet nästan beter oss som en ”sekt” i vår dyrkan av knäcke­brödet? Jo, det tyckte nog Birgitta som alltså studerat sekter. Bra namn, tyckte de som fick smaka på brödet. De sa att skulle de gå med i någon sekt så skulle det i så fall vara en sådan sekt som dyrkade knäckebröd!

Nu säljs kexen i boxar om 30–33 kex i vardera. De finns för närvarande i ett 60-tal butiker i San Francisco-området, fyra butiker i Los Angeles, några fler norrut på västkusten samt ett fåtal på ostkusten. 

Priset i butik varierar från 7,99 dollar till 12 dollar. Alltså när detta skrivs ungefär från cirka 74 till 111 svenska kronor. Det är väl ett bra pris jämfört med vad vi betalar hemma i Sverige för vårt knäckebröd?

Birgitta och Dianna funderar på ytterligare en variant med huvudingrediens bovete.

Hela San Fransisco Bay Area består av drygt sju miljoner invånare och i universitetsstaden Berkeley bor 110 000 personer. Så det finns marknad att expandera i. 

Siktar på New York

Men Birgitta och Dianna riktar ytterligare blickar mot New York och Los Angeles och delstaten Oregon längre norrut på amerikanska västkusten. I dessa områden vill man nämligen gärna följa vad som händer i innestaden San Fransisco. 

De båda framgångsrika kvinnorna har nu en heltids- och tre deltidsanställda. 

Cult Crackers har visat sig perfekta som små tilltugg med ost, hummus, en liten bit avokado eller lite sylt.

I och med att Birgitta och Dianna blivit mer bekanta har de funnit likheter i sina släkter. Båda deras pappor jobbade inom lantbruket. Birgittas pappa var agronom och jobbade i Malmö för företaget Bayer.

Diannas farfar hade en svensk partner i sin firma. Han hette Frank W Heggblade. Firman fanns i San Francisco och var grossist i frukt- och grönsaksbranschen. Den hette Heggblade-Marguleas. Firman gick i arv till son respektive brorson.

Lars Sönnergren