Alma Braathen – journalist och luffare

Alma ”Brodjaga” Braathen var en av de främsta journalister som Sverige haft. Ändå är hon i princip bortglömd idag. Här ses hon intervjua major Hugo Beckhammar under finska vinterkriget 1940.
[good_old_share]

Alma Braathen var under närmare 40 års tid en av förra århundradets främsta journalister i Sverige. Hon dog i cancer, endast 61 år gammal, i Sundsvall 1967 efter att ha levt ett spännande liv som luffarturist och journalist. 

Alma blev först uppmärksammad för sina reportageresor i Europa under 1930-talet. Under andra världskriget var hon krigsreporter i Finland och Norge. Alma Braathen skrev främst sociala reportage som skildrade verkligheten för människor, allt ifrån samers och nybyggares liv i Sverige till beduiners levnadsvillkor i Orienten. 
Alma beskrev sig själv som en journalistisk luffarturist och hennes första bok, som gavs ut 1929, fick titeln Som luffarturist i Orienten

Nästan bortglömd
Eftersom Alma var kvinnlig journalist bland mängder av män på tidningarna fick hon inte riktigt den uppmärksamhet som hon borde ha fått. 
Alma Braathen var dock en av Dagens Nyheters främsta journalister under åren 1940 till sin död 1967 under signaturen ”Brodjaga”, ordet är ryska och betyder luffare, vagabond. Tyvärr fick Alma jobba i skuggan av den mer kända kvinnliga journalisten Barbro Alving, signaturen Bang, som också jobbade på Dagens Nyheter.
Alma var född i Gällö i Jämtland 1906 men flyttade till Aln-ön utanför Sundsvall, där hennes far Olaf Braathen blev sågverksdisponent på Hovids såg. Hon växte upp i en lugn herrgårdsmiljö en bit från sågverket och såg inte speciellt mycket av arbetarnas liv och villkor. Men hon blev varse att även de rika kunde drabbas av sämre tider när sågverksdöden kom och hennes far gjorde konkurs 1921. 
Under barndomen var Alma en pojkflicka som kallades för ”Vilden” både hemma och i skolan. Hon var den modigaste när det jumpades på isflak i Alnösundet och den främsta kälkåkaren. 

Samhällsintresserad
När hon skulle fortsätta sina studier på Flickskolan, Läroverket för flickor, åren 1915-1922 inne i Sundsvall flyttade hon till sin mormor, som bodde i ett elegant stenhus på Storgatan. Hon hade blivit intresserad av samhällslivet och fick möjlighet att skriva artiklar för Sundsvalls Tidning 1924-1925. 
Alma kom sedan att fortsätta sina studier 1926 på den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som skapats av ledande feminister. Hon blev då också skribent i deras veckotidning Tidevarvet. Alma kände för sociala frågor och bestämde sig för att utbilda sig vid Socialinstitutet i Stockholm åren 1927-1928. Men hon jobbade också som frilansjournalist parallellt med studierna och skrev mycket om människors sociala villkor och jobbade bland annat för tidskriften Hem i Sverige. 
Efter att hon tagit sin examen den 14 juni 1928 ville hon vila upp sig och fundera på framtiden. Tillsammans med en väninna gjorde hon en utlandsresa denna sommar som skulle forma hennes framtid som blivande journalist. 
I början av juli 1928 reste väninnorna iväg med en lastångare till staden Savona i Ligurien i norra Italien. De unga kvinnorna besökte sedan kulturellt intressanta städer i Italien som Neapel, Rom och Florens. Det var meningen att väninnorna skulle avsluta resan i mitten av augusti med att besöka Venedig för att sedan ta tåget därifrån och resa hem. Men Alma protesterade, hon ville uppleva mera när hon kommit så här långt – hon ville till Orienten, som hade fångat hennes intresse. 

Äventyret lockade
Alma lämnade det mesta av sin packning; redan nu följde hon sitt kommande valspråk som hon fått från samerna: 
”Man skall inte äga mer än vad man kan ta med upp i en björk”. 
Hon köpte sig en tredjeklassbiljett på Orientexpressen och reste till Aten, där hon stannade i tre veckor, njöt av kulturen och samtal med intressanta människor från världens alla hörn som hon träffade. 
Trots dåligt med pengar och drabbad av febersjukdomar fortsatte hon ensam en resa i Orienten. Där träffade hon beduiner och besökte basarer. 
Alma reste sjövägen till Palestina och besökte de heliga platserna där. Sedan fortsatte hon till Damaskus i Syrien, där hon levde med en arabfamilj för att lära känna deras kultur och levnadssätt. De hade lovat henne gratis boende, men när hon skulle resa krävde de plötsligt en stor summa pengar som hon inte hade. Alma blev tvungen att lämna dem i all hast och fick plats i en bil utan bromsar som tog henne till Beirut i Libanon. Hon liftade vidare och kom så småningom till Egypten. 
I Kairo kom barndomens ”vilde” fram igen då hon bara måste klättra uppför Cheopspyramiden. Här hade hon nytta av kunskapen att som barn ha klättrat uppför skorstenar på Alnöns sågverk. Hennes omtumlande resa i Orienten slutade sedan i Konstantinopel (dagens Istanbul) då hon kände sig tvungen att resa hem och fira jul och nyår med de oroliga föräldrarna och syskonen. 

Nästan alltid spännande
Väl hemma började hon sammanställa sina intryck av resan till tidningsartiklar i början av 1929 och senare kom hennes debutbok Som luffarturist i Orienten. I boken säger hon: 
”Då man reser som luffarturist, blir man utan vidare ceremonier en del av de miljöer, som man kastas in i. Man möter så många verkliga människor, man lär sig förstå deras tänkesätt och det är nästan alltid spännande”. 
Från 1929 och framåt blev det journalistiken som gällde och hon satte samtidigt det här med familj och barn åt sidan, något som inte gick att kombinera på den här tiden. 
Alma började som frilans för att sedan fortsätta med ett medarbetarskap i den kristna Svenska Journalen 1935-1938. 
Bland reportage från tidigt 1930-tal märks hennes skildringar av det stalinistiska Sovjetunionen. 

På teater med Josef Stalin
Det var ytterst få västliga journalister som fick tillträde till det landet på den tiden men Alma lyckades med konststycket 1931, detta efter att hon hade fått bra kontakt med ett kvinnligt befäl som hon skulle intervjua på ett ryskt fartyg på besök i Stockholm. 
Befälet lät henne följa med till Leningrad, och sedan åkte Alma vidare till Moskva, där hon hade turen att träffa den ryska socialisten och feministen Aleksandra Kollontaj. Tack vare kontakten med ”Madame Kollontaj”, som var Sovjetunionens minister i Stockholm, fick Alma möjligheten att göra intressanta reportage. 
Det var Kollontaj som gav Alma namnet ”Brodjaga”, som Alma sedan kom att använda som sitt journalistnamn. Under tiden i Moskva intervjuade hon bland annat författare och den inflytelserike filmregissören Sergej Eisenstein. Alma lyckades också få tillträde till en sluten teaterföreställning i sällskap med Josef Stalin och andra höga tjänstemän i regeringen. Alma förfasades över den blinda tron på Lenin och framför allt Stalin, som var som gudar för de ungdomar hon träffade. 
Till skillnad från andra utländska journalister fick Alma genom sin kontakt tillstånd att resa omkring ganska fritt i Sovjetunionen, där hon tog sig fram på alla möjliga sätt. Hon besökte kollektivjordbruk och samlade in fakta om kvinnors situation i landet. Alma reste också till Gammalsvenskby i Ukraina. 
Efter hemkomsten till Sverige skrev hon flera reseskildringar som både tog upp dåliga och  bra saker i Sovjet. Det negativa irriterade dock ryssarna, så Alma blev ett namn hos den ryska säkerhetstjänsten GPU. Det skulle dröja till 1960-talet innan hon åter kunde göra resor i Sovjet, då till Sibirien. 

Rapporterade från kriget
Under andra världskriget gjorde hon uppmärksammade reportage från finska vinterkriget och striderna i Nordnorge. Dessa slogs upp stort i Dagens Nyheter. Hon rapporterade om de hårda striderna i Nordnorge, om tyskarnas tvångsevakuering av Finnmark och om förhållanden i krigsfångeläger. 
Hennes artiklar hör till det bästa som skrevs i Sverige om kriget i Finland och Norge. I en berättelse skildrar Alma hur hon vandrar över ett slagfält med döda finnar och ryssar. Hon får till och med läsaren att känna lukten från liken och så höjer hon temperaturen i texten och får läsaren fångad genom att notera en detalj som hon var så bra på. Hon berättar hur hon ser ett brev med spretig barnstil sticka ut ur fickan hos en död rysk soldat. 

Återvände till Orienten 
Efter andra världskriget kom Alma ”Brodjaga” Braathen att återvända till Orienten, där hennes journalistiska reportageverksamhet hade börjat 20 år tidigare. Precis som efter den första resan sammanställde hon en bok med titeln Blå lyckofågel i Orienten, som kom ut 1949. 
I början av 1946 flyttade Alma ihop med kollegan och vännen Karin Schultz, radiokritiker på Dagens Nyheter. De bodde i en lägenhet centralt i Stockholm och dit flyttade 1951 den 12-årige pojken Karl Östen från Tärna i Västerbotten som Alma adopterade. De hade träffats redan 1949 när Alma besökte fjällvärlden och gjorde reportage om fjällvärldens skolbarn. På 1950-talet blev det kortare resor i Europa tillsammans med den adopterade sonen. 
Under 1960-talet följde längre ensamresor igen bland annat till det fria Algeriet. Den sista resan gick till Sibirien på hösten 1966, året innan hon avled. Alma gjorde då en resa som hon drömt om länge: en resa på den transsibiriska järnvägen. 
Tyvärr har det ännu inte publicerats någon sammanfattande bok med Alma Braathens resereportage och artiklar. Hennes två böcker från 1929 respektive 1949 med resereportage har inte återutgivits och finns endast att låna på ett fåtal bibliotek i landet. Däremot finns det en gedigen biografi av historiedocenten Birgit Petersson om Alma Braathen, Brodjaga – Luffare och journalist (Gidlunds, 2014). 

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 48

Hippiekultur = ungdomskultur? Ja, fast det var för snart 50 år sedan som den blommiga och för all del också rätt knarkdimmiga kulturen var som nyast och hippast. Sommaren 1967 kallades The Summer of Love, ”Kärlekens sommar”. Det var då som Scott McKenzie i sin stora hitlåt San Fransisco uppmanade alla att ha blommor i håret ifall de tänkte bege sig till den staden. Och Haight Ashbury blev den del av San Fransisco som mest kom att förknippas med hippiekulturens budskap om att älska i stället för att kriga. Men för hippieveteranerna från början av 60-talet var 1967 snarare ett slags slutår.

 

Mer ur veckans nummer

Nu är det bekräftat att svenskarnas säkerhet i högsta grad stod på spel när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård hösten 1982. Vad allmänheten fick veta, av bland andra den dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin, var att utbåten var kärnvapenbestyckad. Vad allmänheten däremot inte fick veta, men vad som har framkommit alldeles nyligen, är att utbåtskaptenen Anatolij Gusjtjin hade order att spränga U 137, med besättning kärnvapen och allt, ifall svensk militär skulle försöka borda utbåten i syfte att föra iland de ombordvarande.

Tidigt på morgonen den 28 oktober 1981 upptäckte en fiskare en rysk ubåt som stor på grund långt in i militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård. Det blev början på en av de mest omskakande händelserna i Sverige i modern tid.

Edward Bernays är ett okänt namn för de flesta. Men hans verksamhet har haft, och har fortfarande, mycket stor påverkan på mänskligheten. Det var nämligen Bernays som lade grunden till vår tids reklamtänkande där man säljer livsdrömmar genom varumärken, placerar ut produkter strategiskt i spelfilmer och så vidare. En av hans inspiratörer var ingen mindre än psykoanalysens fader Sigmund Freud, Bernays egen morbror.

Edward Bernays, mannen som lade grunden till den moderna PR-branchen. Bernays lyckades med smarta PR-knep exempelvis att få miljontals amerikanska kvinnor att börja röka...

Han räknas som Sveriges sista grottmänniska, Lars Eriksson, ”Lasse i Berget”. Tillsammans med sin hustru Inga bodde han i en grotta nära Husaby i Västergötland i 30 år. Grottan, som till stora delar finns kvar, är murad med kalksten direkt mot berget. Den har två rum, vart och ett med eldstad. Lasses envisa kynne, och de tvister med folk i omgivningen som detta medförde, låg troligen bakom det mycket udda valet av bostad. För sin försörjning ägnade sig Lasse åt jakt – närhelst han själv ville. Fru Inga, som tycks ha haft bättre kontakter med allmänheten, bidrog till hushållet genom att sticka och väva.

Här bodde Lasse i Berget med sin hustru Inga.

Eddie – den osannolika olympiern

[good_old_share]

eddie_the_eagleHan heter Michael Edwards och anses vara den sämste backhoppare som världen skådat. Ändå lyckades han kvalificera sig som Storbritanniens förste hoppare genom tiderna till OS i Calgary 1988. Han kom sist i båda tävlingarna och publiken trodde han skulle slå ihjäl sig i något av de fyra hoppen. 

Pressen döpte honom sarkastiskt till ”Eddie Örnen” fast han hoppade som en kråka. Omedelbart efter Calgary gjordes de olympiska reglerna om för att sporten skulle slippa fler ”örnar”. Men Eddie blev en världskändis och lever gott än i dag på sitt tvivelaktiga rykte.
Eddie var redan som ung besatt av tanken att bli en idrottsstjärna. Viljan och entusiasmen fanns, men tyvärr varken talang eller fysiska förutsättningar. Hans snubblade på fotbollen eftersom han hade ett svårt synfel som tvingade honom att bära starka glasögon. Han kunde inte heller springa värst bra, eftersom han var ganska knubbig. När de gällde teknikgrenar använde han staven helt galet i stavhopp och en kula orkade han knappt lyfta.
Föräldrarna försökte under åren få lille Eddie att förstå att han inte var något stjärnämne inom idrotten. Det fanns ju annat han kunde syssla med i stället.

Vintersport
Eddie tänkte och tänkte. Okej, dög han inte inom sommar-idrotten fanns ju alltid vintersporterna. Där fanns det nästan ingen konkurrens på de brittiska öarna. Han beslöt sig för att bli utförsåkare.
Nu var han nästan vuxen, hade jobb som murare och sparade pengar så att han kunde åka utomlands och träna.
Han tog sig ända till den kända skidorten Lake Placid i USA, där han lyckades hitta tränare som tog sig an honom. Han saknade naturligtvis talang även för detta. Men han fastnade för störtlopp, där var portarna få och breda, allt gick ut på att komma fort nerför backen.
De som såg hans tidiga vurpor trodde att han snart skulle ge upp. Men inte Eddie. Han var snart tillbaka högst upp i backen och satte iväg igen. Han var totalt oberörd av höga farter och ägde ett mod, eller en dumdristighet, som saknade motstycke.

Inför 1984 års OS var han också nära att kvalificera sig till Storbritanniens lag i utförsåkning, men ratades till sist. Det var en stor besvikelse för Eddie, men han gav inte upp den här gången heller. Varför inte börja med backhoppning? tänkte han. I den grenen fanns ingen inhemsk konkurrent. Där måste han kunna lyckas!
Michael Thomas Edwards föddes den 5 december 1963 i Cheltenham i England. Han var alltså 23 år när han 1986 på nytt satte sig på planet till Lake Placid med övertygelsen om att han skulle bli skidhoppare av världsklass.

Bara två år…
Efter att han frågat sig fram hittade han en man vid namn Chuck Berghorn. Chuck var en ganska alkoholanstruken man som fanns med i det team som underhöll skidbackarna i turistorten. Vid sidan om tränade han också unga förmågor i backhoppning. Han hade själv aldrig varit någon framstående backhoppare, men han har efteråt intygat att han alltid uppträdde nykter på jobbet och som tränare. Det får man tro. Chuck berättade:
– En engelsman sökte upp mig och ville att jag skulle lära honom att bli backhoppare, eftersom han skulle delta i OS två år senare. Jag trodde han skojade. Framför mig stod en man med de tjockaste glasögon jag sett, han hade för länge sedan passerat tonåren där sådana aspiranter torde höra hemma. Han såg överviktig ut och berättade att han var 173 centimeter lång och vägde 82 kilo.
När Chuck så småningom förstod att Eddie menade allvar försökte han försiktigt att få honom att inse problemet – man blir inte en världshoppare på bara två års träning. Det var ett hopplöst företag, hur kunde han tro något sådant? Det var praktiskt omöjligt. Chuck fortsätter:
– Jag blev bara inte kvitt Eddie. Han bet sig fast och vädjade. Han skulle sätta sina sista sparpengar som murare. En start i OS var hans livs dröm. Jag måste hjälpa honom. Till slut kämpade han ner mig. Det var hans benhårda övertygelse om sin förmåga – trots att den var obefintlig – som fick mig att ge efter. Han hade en dröm som måste förverkligas.
Chuck testade försiktigt Eddies möjligheter. Han lånade honom en gammal hjälm utan hakrem, Eddie band ihop den med snöre. Eddie fick låna ett par skidpjäxor av Chuck. De var så stora att Eddie måste använda fem par ullsockor för att fylla ut dem. Han bestod naturligtvis med skidor.

Omöjlig elev
Eddies första hopp i liten backe höll på att sluta i bedrövelse. Men Eddie kom upp ur snön efter den vådliga luftfärden skrattande och skyndande upp för ett nytt hopp. Detta övertygade Chuck om att Eddie hade en sällan skådad järnvilja och han började imponeras.
Det var nu Chuck kontaktade den kände backhopparen John Viscome till Eddies hjälp. Under året som följde försökte de nöta in grunderna i backhoppning i Eddie. Eddie tålde hög fart, men hoppkanten kom alltid lika överraskande för honom. Han for ut med armarna, fäktande, sökande stöd, skidorna fladdrade under hans fötter och färden slutade nästan alltid i ett fall i underbacken. Chuck:
– Vi ansåg honom som en omöjlig elev, men på grund av hans oböjliga vilja fortsatte vi att arbeta med honom – i första hand för att se till att han inte skadade sig allvarligt, även det en grannlaga uppgift.
Vissa framsteg måste Eddie ändå ha gjort. 1987 anmälde han sig till VM, kom på 55:e plats och sist. Men han fick ett godkänt hopp och därmed var hans personliga lycka gjord. Storbritannien valde att anmäla honom till OS-truppen till Calgary. Han skulle bli dess förste representant någonsin inom backhoppning.
Han fick beskedet om OS-deltagandet när han befann sig som gästarbetare/murare i Finland för att samla ihop lite extra kontanter. Han for omedelbart hem, uppsökte sedan Chuck och John i Lake Placid som lovade att stötta honom fram till tävlingen.
Eddies entré i OS-staden väckte uppståndelse. Redan under träningshoppningen skilde han ut sig markant. Han var den sämste man som de sett i en hoppbacke. Pressen delade sig i två läger: 
Dels de som anslöt sig till de aktivas linje. Dessa skämdes för att hamna i samma tävling som en som Eddie. Det var förnedrande för sporten, hette det.
Dels det andra lägret som såg i Eddie fulländningen av IOK:s föresats att inte alltid sträva efter att vinna men att delta och kämpa väl. 

Skrevs massor
Medierna tog Eddie i sin famn. Han fick berätta i ett antal radio- och tv-shower och hans enkla framtoning tog tittarna med storm. Han var en sympatisk engelsk grabb som fått för sig att delta i OS. Kosta vad det kosta ville.
Det skrevs spaltmetrar om honom och han nådde nästan världsrykte före tävlingarna. Den vanligaste frågan från reportrarna var:
– Är du inte rädd att slå ihjäl dig?
– Nej, jag har ju tränat i två år för det här! svarade han.
Han var anmäld i tävlingarna i både 70- och 90-metersbacke. Hans hopp var vådliga, fick publiken att rysa och domarna att sannolikt åldras i förtid. Ett hopp fick Eddie godkänt. Det var 73,5 meter långt, 23 meter bakom närmaste konkurrent. Domarnas medelpoäng låg på 9 jämför med 19 för de allra bästa.
Efteråt firades emellertid Eddie som en vinnare i medierna. Han hade lyckats. Allt det negativa brydde hans sig inte ett uns om. Till och med i talet av kommitténs ordförande Frank King vid avslutningsceremonien fick han plats.
”I dessa spel har många vunnit guld, många har slagit rekord och några av er har även lyckats sväva som en örn”, sade han bland annat.

Lex Eddie
Omedelbart efter tävlingarna omarbetades kvalificeringskraven inom den olympiska rörelsen. Det blev en ”Lex Eddie”. De nya reglerna gjorde att fenomenet aldrig skulle uppstå igen. Eddie försökte kvala in både till OS i Albertville, Frankrike, 1992 och Lillehammer, Norge, 1996, men lyckades inte.
Det fick Eddie att till slut ge upp sin aktiva karriär. Den hade ändå gett honom ett nytt liv. Han slapp jobba tungt som murare och i stället resa världen runt för att delta i mediaprogram, reklamjippon och annonskampanjer. 
– Före Calgary var det inte en tjej som tittade åt mig, sedan blev det annat! skrockade han.
Och populariteten håller i sig än i dag. Han har fortfarande massor av kommersiella uppdrag, han har gett ut sin berättelse i bokform och av den har det också blivit en film.

Kjell-Åke Steen

[good_old_share]

Sveriges siste grottmänniska

Lasse i Berget tillsammans med sin hustru Inga utanfr deras gemensamma bostad – i berget.
[good_old_share]

Lasse i Berget omnämns i ”historieböckerna” som Sveriges sista grottmänniska. Lasse bodde i 30 år tillsammans med sin hustru Inga i en grotta i närheten av Husaby på Kinnekulle i Västergötland. 

Det var i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Huruvida deras fyra barn också bodde i grottan är för mig obekant. Lasse blev en känd profil och han omnämns som en vildmarksmänniska, ett original vars historia lever än i våra dagar, långt efter hans död.

Tvingades flytta
Lasse Eriksson var ”envis som synden” och för att överleva måste han jaga. Hans hustru bidrog till försörjningen genom att sticka och väva. Lasse var en skicklig jägare och levde efter devisen att han själv hade rätt att bestämma när och var han kunde jaga. Efter diverse tvister med folk i omgivningen tvingades Lasse och hans hustru att flytta från hus och hem. Den enda plats han då kunde hitta var en grotta i skogen.

”Grottmänniskor”
Lasse var omkring 52 år gammal och hans hustru Inga 44 när de flyttade till grottan i skogen. Grottan, som till stora delar finns kvar, är murad med kalksten direkt mot berget. Den har två rum, vart och ett med eldstad. Taket består av en utskjutande del ur berget som Lasse hade förstärkt med kalkstensskivor. Eldstäderna hade Lasse murat själv och de fungerade också som spis och ugn. 
I övrigt var grottan möblerad –ungefär på samma sätt som man kunde finna i ett vanligt torp på den tiden. Det fanns också tre fönster, och det har berättats att när Lasse hämtade hustruns vävstol för att forsla den till grottan, förvandlade han den vid framkomsten till en dörr vid ingången…

Vandalisering som hämnd…
Efter att Lasse avlidit den 4 april 1910 stod grottan tom en tid, men det dröjde inte länge förrän den vandaliserades och plundrades på alla sina inventarier. Kanske var det som en hämnd från alla dem som Lasse tidigare hade avvisat med laddad bössa.Nästan hela grottan förstördes genom vandalisering.
På 1940-talet tog två ortsbor, Alfred Johansson och Linus Björk, initiativet till att återställa grottan så som den en gång var. Riktigt lik blev den aldrig. Bland annat valde de att inte återskapa den provisoriska vägg som Lasse ursprungligen hade byggt med hjälp av tidningspapper. Tyvärr har även den renoverade grottan blivit svårt vandaliserad, men den står fortfarande till stora delar kvar som ett monument över ett annorlunda livsöde och ett levnadssätt som skapat historien och filminspelningen om ”Tjuvjägaren” – Lasse i Berget

Royny Holmström 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 47

Stig Grybe. Fotot: Sjöberg bildbyrå

För den lärare på Calle Flygares teaterskola som gav betyget ”totalt obegåvad” måtte Stig Grybes framgångsrika skådespelarkarriär ha kommit som en överraskning. Särskilt som komiker har urmakarsonen från Söder i Stockholm skördat betydande lagrar genom decennierna. Att han hade en komisk ådra upptäckte han själv då han spelade i farsen Gröna Hissen på Folkteatern i Göteborg 1951.  Några år senare framträdde han för första gången som kluringen Ante Nordlund med skinnkeps, mustasch och en norrländsk accent som han sannolikt ”lyssnade in” i moderns hemtrakt i ångermanländska Junsele. Vid det här laget har den folkkäre komikern hunnit bli 88 år och med den ålderns rätt dragit sig tillbaka till barn och barnbarn i Gävle.

 

Mer ur veckans nummer

Knappast någon nu levande person uppfyller begreppet multiidrottare så väl som Meeri Bodelid. Hon har tävlat i 18 olika idrotter och blivit svensk mästare i fem. Som skidåkare hörde hon definitivt till Sveriges bästa, men hon blev mästare också i cykel, marathon, triathlon och duathlon. I tre VM och lika många OS har hon deltagit. Hennes totala samling av medaljer och plaketter väger – 46 kilo!

Meeri Bodelid är mest känd som skidåkare, men tävlade i hela 18 idrotter! Foto: Sjöberg bildbyrå

I Falköping finns Sveriges enda begravningsmuseum. Det är inrymt i kooperativa Fonus likkistfabrik i staden och rymmer det mesta som tillhör äldre tiders begravningsskick, som till exempel en likbil från 1932, dukar att täcka speglar med, kistor från förr, likhankar av tyg för nedsänkning av kistor i gravar, kuvert med sorgkanter, gravstenar och kors från olika tidsepoker – etcetera.

Begravningsmuseet ligger i Falköping, i nära anslutning till Fonus likkistfabrik.

Så sent som för 30 år sedan var Siknäsfortet utanför Töre i Norrbotten en topphemlig försvarsanläggning. Det var den enskilt största enheten utefter den så kallade Kalixlinjen, utrustad med 15-centimeters kanoner som kunde skjuta 50-kilosgratater nästan två mil. Per Ivermark, nu 71 år och från Säffle, hör till dem som nu kunnat återvända till platsen för tidigare mycket hemliga övningar i kalla krigets skugga.

Per Ivermark från Säffle har gjort många ”Kalla kriget-övningar” i östra Norrbotten. 71- år gammal gjorde han ett återbesök vid Kalixlinjen och Siknäsfortet.

Bottenvikens röda guld

[good_old_share]

Den har kallats Bottenvikens röda guld, den gulröda kaviaren från siklöjan som säljs under beteckningen Kalix Löjrom. 

Från Haparandas norra skärgård till söder om Piteå skapar det enorma vattenflödet från Torne, Kalix och Lule älvar världens största bräckvattensskärgård. Vattnet från fjällen är unikt då det ackumulerar mängder av mineraler som är positiva för fisken. 
Här trivs den lilla laxfisk på omkring 20 centimeter som går under namnet siklöja. Den totala mängden rom från siklöjan ger mellan 40 och 80 ton, cirka hälften klarar den hårda kvalitetscertifieringen och får säljas vidare. 
Kalixlöjrommen är en delikatess som 2010 fick skyddad ursprungsbeteckning av EU på samma sätt som champagne och parmesanost. 
Kalix löjrom räknas som en delikatess och kan kosta närmare 2 000 kronor per kilo. 
Efter fångsten sorteras hanarna ut och säljs hela eller fileade som matfisk. De romstinna honorna får den gulröda rommen utklämd och lite salt tillsätts och blir till den delikata Kalixlöjrommen. 
Fisket bedrivs genom trålning och totalt 35 båtar har tillstånd att fiska efter siklöjan varje år, vilket sker mellan den 20 september och 25 oktober innan leken startar för fisken. 
Fiskeområdet begränsas av Åby älvs utlopp i söder och Torne älvs utlopp i norr samt 40 kilometer ut från kusten som yttre gräns.
Siklöjfisket är en viktig näring för orten Kalix och ett 40-tal säsongsarbetare tar hand om fångsten. 
De tar ut rommen som sköljs, torkas, saltas, paketeras och fryses innan den är klar att säljas som Kalix löjrom. 
Det var först under 1960-talet som kändiskockarna Tore Wretman och Werner Vögeli i Stockholms krogvärld lyckades med att göra rommen populär. Innan dess ansågs den inte vara särskilt speciell. 
Men i dag räknas Kalix löjrom som en delikatess långt utanför landets gränser. Namnet är också geografiskt ursprungsskyddat. 
Sedan 2015 är fisket klassat som långsiktigt hållbart av fiskeorganisationen MSC (Marine Stewardship Council), som erkänner och belönar hållbara fångstmetoder. 
Norrbottens Kustfiskeförbund certifierar producenter av äkta Kalix löjrom och förpackningarna märks med ett sigill som garanterar att produkten är äkta och av högsta kvalitet.

Sven-Åke Henriksson 

Tidningen Se – för 50 år sedan

Så här såg tidningen Se ut för exakt 50 år sedan.
[good_old_share]

Tidningen Se var den första svenska bildreportagetidskriften i vårt land. Den riktade sig främst till en manlig publik genom sitt innehåll av aktuella reportage, sport och stora fotografiska bilder. 

Se utkom under åren 1938–1981. Förebilderna var de amerikanska bildtidningarna Life Magazine och Look. En helt ny fotojournalistik med ett nytt sätt att berätta om världen hade därmed sett dagens ljus i vårt land. Se skapades av den legendariske tidningsgrundaren Carl-Adam Nycop och förlagsmannen Åke Bonnier d.ä. 1944 lämnade Carl-Adam Nycop tidningen Se för att starta Expressen. Andra kända medarbetare på Se var bland andra kolumnisten Rune Moberg, tecknaren Rit-Ola (Jan-Erik Garland), fotografen Lennart Nilsson, kåsören Gits Olsson och reportern Ulf Nilson.
Bildtidningarnas kris under 1960- och 1970-talen ledde till att Se blev en så kallad herrtidning. Och under 1970-talet gavs i tidningen ett allt större utrymme åt så kallade ”vågade” bilder – något som förmodligen påskyndade Se:s ”sotdöd”.

Från 1966
”Vårt” nummer av Se utkom torsdagen den 27 oktober, alltså för drygt 50 år sedan. Antalet sidor är 80. Året 1966 börjar med att boxaren Bosse Högberg blir europamästare i mellanvikt efter att ha besegrat italienaren Bruno Visintin. Men redan drygt en månad senare förlorar han titeln på poäng mot fransmannen Yoland Levèque – efter att ha fått käken avslagen redan i första ronden! 
Långt senare samma år, den 26 december, på självaste annandag jul, utbryter en folkstorm av sällan skådat slag. Skådespelaren Per Oscarsson klär nämligen av sig i bara kalsongerna i direktsändning och föreläser i sexualkunskap i tv-programmet Hylands hörna
Något tidigare, den 1 december, hade den senare så berömda julbocken i Gävle satts på plats för första gången.
Kända svenskar som föds år 1966 är bland andra tennisspelaren Stefan Edberg, sångerskorna Carola Häggkvist och Lena Philipsson, professorn i historia Dick Harrison och den före detta moderate toppolitikern Sten Tolgfors. Kända svenskar som avlider detta år är bland andra dragspelaren Carl Jularbo, teaterchefen Gustaf Wally, regissören Lars Görling och den norsk-svenska skådespelerskan Katie Rolfsen, den sistnämnda genom drunkning.

Barn av sin tid
Vid en genomläsning av just detta nummer av Se, så märker man att tidningen är ett barn av sin tid. Den nya bildjournalistiken blandas med den något äldre modellen. Dessutom är tobaks- och vin/spritreklamen relativt sett riklig. Så någon nymoralism skymtar definitivt inte bakom hörnet – till och med några lättklädda yngre kvinnor exponeras på några sidor, företeelser som varslar om det som skulle komma längre fram i slutet av 1960-talet och som formligen skulle explodera in på 1970-talet.

C-G Leijgård

Kvällsstunden vecka 46

"Europa och tjuren" på Stora torg i Halmstad. Foto: IBL

Mitt på Stora torg i Hallands ”huvudstad” Halmstad för prinsessan Europa en kamp för sin existens i Carl Milles berömda vattenskulptur – ungefär som unionen Europa utmanas av sina kritiker i dagens verklighet. Men i Halmstad gillas både Europa och hennes fiende tjuren så till den grad att de efter 90 år i utomhusluften och under måsars bombardemang har kostats på en ordentlig rengöring. En konservator har tagit bort beläggningar och smuts och avslutat med en vaxning – som på den finaste bil. I sitt nyskick har skulpturgruppen nu återinvigts. Bilden får manifestera att Halland är veckans landskap i Kvällstunden. Möt människor, natur, historia och näringar från detta landskap som ibland brukar beskrivas som ett Sverige i miniatyr.

 

Mer ur veckans nummer

Tavlor med gråtande barn hänger på väggarna i bostäder över hela världen, till sina ägares glädje och konstexpertisens förfäran. Vad betydligt färre känner till är att de tårfyllda barnmålningarnas upphovsman var en italiensk konstnär vid namn Bruno Amadio. Han tyckte själv inte att de höll någon högre klass, varför han signerade dem med ett påhittat namn: ”Giovanni Bragolin”. Det var snabba pengar som lockade honom att utföra målningarna, men i slutänden blev han ändå lurad på en stor del av konfekten när ett företag i Milano började massproducera reproduktionen och Amadio tappade kontrollen. Det blev inte bättre när skrupelfria konsthandlare gav unga konststuderande i uppdrag att snabbmåla kopior av hans tavlor.

Att den vanliga trampcykeln betytt mycket för kvinnornas frigörelse är det kanske inte så många som tänker på i vår moderna tid. Men för lite mer 100 år var trampcykeln en het genusmarkör. Tack vare vare dessa tvåhjulingar kunde kvinnorna röra sig mera fritt i männens värld. Samtidigt fanns det bland den tidens män en uppfattning att cykling var en ”sexuellt opassande” sysselsättning för kvinnor. En del befarade också att gudstjänstbesöken skulle minska, som om det inte skulle vara möjligt att cykla till – gudstjänsterna!

En av de främsta kvinnliga cykelpionjärerna i världen var den svenskfödda Matilda Andersson från Grevie som utvandrade till USA där hon blev ”Tillie the terrible swede” och korades till världens bästa cyklist.

Irish coffee är en klassisk drink bestående av whiskey, kaffe, vispad grädde och farinsocker. Men vad har denna drink för ursprung egentligen? Hur har den fått sitt namn? Och hur irländsk är den? Svar får ni i veckans nummer av Kvällsstunden.

Precis här serverades den allra första Irish coffee-drinken. Foto: Lennart Berns

Så föddes Irish coffee

[good_old_share]

Här för leden hade Bo E Rosén en artikel i Kvällsstunden om kaffets historia. Kaffe har sedan dess introduktion kommit att serveras i en uppsjö av olika blandningar och varianter, som till exempel espresso, latte och cappuccino.  Men frågan är om inte Irish coffee är mest känd?

Så har också denna originella kaffeblandning en lång historia som går tillbaka till 1930-talets passagerarflyg.  
Då bedrevs flygtrafiken över Atlanten huvudsakligen med flygbåtar, så kallade Flying Clippers. En känd flygplanstyp var Boeing 314, luxuöst inredd för den tidens passagerare, som utgjordes av filmskådespelare, rika affärsmän och liknande. 

Tvingades vända 
En flygresa över Atlanten kostade lika mycket som en småbil idag. Landflygplanen kom först efter kriget, efter utbyggnaden av permanentade landningsbanor.
Landningsflygplatsen för clipperflygbåtarna på den europeiska sidan var den numera lilla byn Foynes, väster om Limerick på Irland.
Vid ett tillfälle hände det att flygbåten till New York tvingades vända åter till Foynes på grund av dåligt väder. För att muntra upp och värma de frusna passagerarna blandade servitören i terminalbyggnaden ihop det han hade i sin bar, vilket bland annat råkade vara kaffe, whiskey och vispad grädde. 

Baren finns kvar
Succén var omedelbar! En av passagerarna dristade sig att utbrista:
– Quite a good coffee! Is it Brazilian?
 Svaret från servitören, tillika blandaren, var:
– No Sir, it is Irish!
Resten av historien är en framgångssaga! Terminalbyggnaden i Foynes finns fortfarande kvar, men är nu ombyggd till museum över clipperepoken. Bland annat har man låtit bygga en fullskalig replik av en Boeing 314. 
Men mest intressant i det här sammanhanget är att det som idag är museets reception tidigare var just den bar där Irish coffee kom till! 
Än idag kan man där serveras en sådan. Mera äkta än så kan den knappast bli!

Lennart Berns

[good_old_share]

Motordrivna dyrgripar i långa rader

En raritet! På museet står Guldkungen John Bryntessons spektakulära Pierce-Arrow, Modell 48.
[good_old_share]

Köping är en gammal stad. Läget vid Mälaren gjorde den tidigt till en viktig hamn och handelsplats. Här etablerades stora industrier som Köpings Mekaniska Verkstad (KMV), 1856, och 1926 startades tillverkning av växellådor för AB Volvo. I de lokaler där KMV tidigare höll till finns nu Bil & Teknikhistoriska Samlingarna, som  invigdes 1998. Det är ett av Nordens mest intressanta bilmuseer, där den ena dyrgripen efter den andra har sin plats. 

Museet förvaltar arvet efter bilhistorikern Bertil Lindblads samlingar med märken som Bugatti, Voisin, Pierce-Arrow, Cadillac, Bentley och Rolls-Royce. Det finns också några udda föremål på museet, som till exempel världens första rullskridskor. På den övre våningen finns hela Volvohistorien om transmissionens utveckling.

Återställde bilarna
Bertil Lindblad föddes 1907 och kom som mycket ung till Köping. Tidigt blev han motorintresserad och utbildade sig till ingenjör och jobbade både inom bil- och försvarsindustrin. Han var bland annat ansvarig för konstruktionen av lastbilen Thule och utvecklingen av avancerade marinmotorer.
Lindblads framsynthet gjorde att han skaffade och körde de bilar som representerade det yttersta i automobilväg men som efter en tid betraktades som mogna för skrotning. Bertil tog hand om dem och genom ett tålamodigt renoveringsarbete återställde han bilarna till samma skick som när de var nya. 
Hans intresse för äldre bilar och kunskaper inom bil- och teknikhistoria gjorde honom nationellt och internationellt känd.  
I dag är det nog lättare att renovera bilar än det var på 1940-talet, då Lindblad tog hand om en rostig Bugatti från 1929. Detta fordon, liksom en fransk Panhard-Levassor X18 från 1912, blev starten till den fina samling som nu visas på museet. 

Många dyrgripar
Lindblad ville att bilarna, fordonskomponenterna, verkstadsutrustningen och biblioteket skulle bevaras i samlad form och donerade därför 1980 samlingen till en stiftelse (BLS). Dess uppgift var att bibehålla samlingen intakt och se till att de blev tillgängliga för forskning och studier. Stiftelsen delar varje år ut ett stipendium till någon person som gjort en förnämlig insats inom det aktuella teknikhistoriska området.
Bilmuseet i Köping invigdes 1998 och förfogar över många berömda bilmärken, till exempel en Mercedes Benz Typ SSK från 1929, som bara är tillverkad i 42 exemplar. Det tog Bertil 20 år att få den i kördugligt skick. 

Guldgrävarens Pierce-Arrow
Totalt står här cirka 25 bilar snyggt uppställda, dessutom ett antal motorcyklar, båtar, motorer och en hemmagjord moped som byggdes som transportfordon, en damcykel med påhängsmotor, världens första rörskridskor, rullskridskor och en motorspark.

Man blir lätt imponerad av alla vackra lyxåk, framförallt John Bryntessons bil, en Pierce-Arrow, Modell 48.
John Bryntesson, eller Guldkungen som han kallades, föddes 1871 i dalsländska Ärtemark. När han var 16 år emigrerade han till USA, där han fick jobb som rallare, gruvarbetare och timmerhuggare. 1898 reste han till Alaska för att leta guld. Han slog sig ihop med en norrman och en svensk och bildade ett bolag. De hittade så mycket guld att Bryntesson blev en rik person. 
1906 flyttade han och familjen hem till Sverige, där han köpte Svaneholms herrgård och pappersbruket i Lilla Edet, som förblev i familjens ägo i 75 år. Bryntesson levde utan större utsvävningar, men ett undantag var hans fina bilar. 1920 köpte han Pierce-Arrow, en mycket påkostad bil, med en kylare i silver!

Turistattraktion
1990 donerade familjen Bryntesson bilen till museet i Köping. Kravet var att de skulle totalrenovera den inom tio år. Det var ett arbete som inte var så enkelt  eftersom bilen hade stått i ett skjul i Svaneholm sedan 1951 och var i mycket dåligt skick. En arbetsgrupp på museet tog sig an uppdraget och renoverade bilen på sju år. Därmed var museet ägare till bilen.
Bil & Teknikhistoriska Samlingarna ligger i en vacker lokal och varje år brukar man ha minst ett nytt dragplåster i museet. I år är det en italiensk 12 cylindrisk Lamborghini Diablo på 492 hästkrafter med en toppfart på 325 km/h. 
Museet har blivit Köpings största turistattraktion och är känt över hela Europa tack vare alla fantastiska sportbilar.

Seved Johansson

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.