Kvällsstunden vecka 45

29 november 20188 november 2016 av Marcus Hubertson

“Day-O!” Nej, det var inte den fatale norrmannen Marve Fleksnes som gjorde det utropet odödligt i våra öron. I stället var det den ännu aktive 89-årige amerikanske calypsokungen och folksångaren Harry Belafonte som inledde sin stora världshit Banana Boat Song just så. I år är det precis 60 år sedan Belafonte spelade in denna folkvisa av jamaicanskt ursprung. Med eget påbrå på mödernet från calypsons hemland Jamaica fick han människor världen över att älska denna musik. Med åren har han också skaffat sig en grundmurad ställning som förkämpe för människors lika värde.

Mer ur veckans nummer

Om Döderhultarn, det trätäljande konstnärliga originalet i Oskarshamn, har det skrivits åtskilligt om – även i Kvällsstunden. Men den här veckan kan ni – bara i Kvällsstunden – läsa om Döderhultarns stora, men ganska okända, intresse för flygning. Till de som varnade honom för att flygning kunde vara farligt, och att man kan dö av det, svarade han att det är ”jävligt gentilt” att bryta nacken av sig från tusen meters höjd.

En norrman som verkligen lyckades förverkliga den amerikanska drömmen var Simon Benson. Han kom på hur man på ett mycket smidigare sätt än tidigare kunde transportera timmer, dels med smalspårig räls djupt in i skogarna, dels genom att binda ihop timmerstockar till cigarrliknande flottar som drogs av borgserbåtar på öppna vatten. Verksamheten gjorde honom mäkta förmögen och på äldre dagar framträdde han som donator.

Journalisten och författarinnan Isabelle Eberhardt fick inget långt liv; hon blev bara 27 år. Men hon levde desto mer intensivt. Hon blev en av världens första kvinnliga krigskorrespondenter och levde som beduin i den nordafrikanska öknen. När hon omkom i en flodvåg efter ett intensivt regnande i den marockanska staden Ain-Sefra lämnande hon efter sig över 2 000 färdigskrivna textblad. Dessa sattes senare ihop till flera romaner som publicerades efter hennes död.

Mandeltårta med kolakräm – himmelskt gott!

29 november 20188 november 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Den här veckan bjuder Kvällsstundens Gunilla Gademan bland annat på en himmelskt god mandeltårta med kolakräm! Den är relativt lätt att göra och den funkar bra både som dessert efter en festlig måltid och som medelpunkt på din nästa kaffebjudning…

Mandeltårta med kolakräm

ca 10 smala bitar
ugn 175 grader

Detta behöver du:

Tårtbottnar:
400 g mandelmassa
4 äggvitor

Kolakräm:
4 äggulor
½ dl ljus sirap
1 dl strösocker
1 msk kakao
½ dl vispgrädde
150 g smör
0,5 dl flagade, rostade mandelspån

Så här gör du

Riv mandelmassan grovt. Vispa äggvitorna till styvt skum och blanda med mandelmassan. Rita två cirklar ca 24 cm i diameter på bakplåtspapper på 2 plåtar. Bred ut blandningen på dem. Grädda en botten i taget mitt i ugnen i ca 20 minuter till gyllenbrun färg. Låt bottnarna svalna något och vänd dem upp och ner, de lossnar lättare då. Gör kolakrämen. Blanda äggulor, sirap, socker, kakao och vispgrädde i en tjockbottnad kastrull. Värm under vispning på medelvärme tills krämen tjocknat, den får inte koka. Rör ner smöret i bitar och låt det smälta. Låt krämen kallna i kylskåp. Lägg ihop tårtan. Bred 2/3 av krämen på en botten. Lägg på den andra och bred resten av krämen ovanpå. Strö rostade mandelspån ovanpå.

Gunilla tipsar

Nytt i mejeridisken. Syrad grädde i 3 dl förpackning. Vispbar och kokbar. Finns med 15 eller 30 % fetthalt. Höjer smaken på de flesta maträtter där grädde ingår.

[good_old_share]

Korpen – en fågel värd att älska och högakta

29 november 20188 november 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

”En fågel värd att älska och högakta – ett kalejdoskop av klokhet och beräkning, lust och lek, uträkning och kunskap”. Göran Bergengren beskriver en beundrad fågel i sin bok Korp.

Som av en händelse har två eminenta naturförfattare behandlat ett ämne som de vet mycket om, nämligen korpen.
I Sverige gäller det Göran Bergengren, författare, biolog och hedersdoktor vid Linköpings universitet, som 2015 kom ut med boken Korp på Carlssons förlag. I Finland är det Mika Honkalinna som kom ut med sin Korppiretki (”Korpresan”) på Mahekius förlag samma år.
Böckerna kompletteras med vackra illustrationer och bilder.Fakta om korpen blandas med personliga erfarenheter, litterära citat, folkliga visdomar och skrönor. Redan asaguden Oden hade insett korpens klokskap och hade Hugin och Munin i sin tjänst. Hugin stod för tänkandet och Munin för minnet.
Korpen har en hjärna stor som en valnöt, den mest utvecklade i fågelvärlden. Korpen har också räknats som ett varseldjur som förebådat oväder, död och olycka. Olyckskorp är ju ett ord som vi alla känner till.

Håller ihop hela livet
Men ändå är korpen en fågel som stått människan nära och dessutom begåvats med en fantastisk flygförmåga. Beträffande den äktenskapliga troheten är korpen överlägsen människan – för korpen gäller den nämligen livet ut.
Beroende på varselförmågan har korpen varit fruktad under århundraden. Den har också haft rykte om sig att stjäla – ”stjäla som en korp”. Författarna ger dock en helt annan bild av korpen. Bergengren vårdade själv under en period en korpunge med brutet ben som han fick en nära relation till. Bergengrens tama ”Corax” var påhittig, leklysten, full i sjutton. En gång flög han iväg med grannens skära underbyxor. Livet med Corax är ett stående inslag i Bergengrens bok.

Nu finns den överallt
I början av 1900-talet när ”korphatet” var som störst, så var korpen näst intill utrotad i Sverige. Ibland var det skottpengar på korp trots de i folktron djupt förankrade varningarna om att ”den som rubbar korpens bo mister en ko.”
Sedan vände det och korpen är nu fridlyst i enlighet med EU-bestämmelser. Idag finns den överallt. Dock trivs korpen bäst där maten finns; på soptippar, slaktplatser eller vid överkörda djur på vägar. Korpen är precis som släktingen kråkan ett renhållningshjon av stora mått.
Speciella relationer kan uppstå mellan människor och korpar. Det berättas om korpen Cora i Towern i London som fick en statsbegravning 1967. I Towern bor ett antal tama korpar med hög status. Det sägs att när de flyttar går riket under. För att förhindra en sådan katastrof har de för säkerhets skull blivit vingklippta…

Bad biskop hålla käften
Bergengren berättar också om den märkliga korpen Oden som bodde på Nordhavsön utanför norska Vesterålen. Den hade fångats som halvstor unge och installerats i en bur på en gårdsplan. Där lärde han sig flera meningar på norska som han kunde sätta in i sitt rätta sammanhang. Han ropade ”fisk, fisk” när han fick följa med på båttur. Han skrek ”håll käften” åt en pratglad biskop på besök på ön. När han slutligen blev tagen av en örn lär han ha ropat i örnens klor ”farväl, farväl”.
Vidare kunde Oden sjunga bland annat första versen i norska nationalsången! En dam på besök på ön blev så chockad när fågeln började sjunga att hon försvann med uppfattningen att fågeln var förhäxad.
Korpen är Dalslands landskapsfågel. Detta och mycket annat får man lära om denna stolta fornnordiska fågel.

Rolf Karlman

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 44

29 november 201831 oktober 2016 av Marcus Hubertson

Gamle Mao skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta hur ”amerikansk” och kapitalistisk hans kommunistiska nations allra största stad, Shanghai, ser ut i dag. Av Maos egen kulturrevolution 1966-70 – som gick särskilt hårt fram i just Shanghai, med sina världstillvända hamntraditioner – syns nu knappt ett spår. Och ändå är det under hans partis oinskränkta maktutövning som denna makalösa förvandling har åstadkommits. Shanghai anno 2016 är inte bara en provkarta på hur man kan bygga spektakulära hus på höjden, det är också ett shoppingparadis där det mesta av så kallad västerländsk livsstil kan köpas för pengar. Följ med Björn Gustavsson på hans resa till den spännande mångmiljonstaden i Mittens rike.

Mer ur veckans nummer

På ett tämligen obekvämt resavstånd har svenskarna Lars-Erik och Fredrik Norberg, far och son, hittat släktingar. Först måste de flyga över Atlanten till Edmonton i den västra halvan av Kanada, därefter ytterligare fyra timmar i luften till det lilla samhället Kugluktuk, längst upp i norra Kanda, vid Ishavet. Där finns Edna Elias, som har visat sig vara barnbarns barn till Fredrik Norbergs farfars farbror Petter, som vid 15-års ålder utvandrade och till slut hamnade i Kanadas vildmark, där han bildade familj. Totalt lär ett 70-tal personer i Kugluktuk vara släkt med Norbergs.

I konsten att slå hastighetsrekord på land och vatten har många försökt att göra sig odödliga. Men dessvärre har några av dessa visat sig vara precis lika dödliga som alla vi andra. Ett exempel är den brittiske gentlemannen John Cobb, som 1947 åkte bil utan mankemang i 633,8 kilometer i timmen på den platta saltöknen i Utah, USA men som råkade desto värre ut när han fem år senare skulle slå motsvarande världsrekord till sjöss. På den långsmala sjön Lovch Ness i Skottland, känd för sitt ”odjur”, tappade John Cobb i en verklig rekordfart kontrollen över sin båt och omkom.

Hon föddes i Paris av italienska föräldrar, hon hade Tyskland som bas i många år, hon turnerade över hela världen och sjöng på tolv olika språk. För säkerhets skull kunde hon tala de flesta språken också. Caterina Valente är en ännu levande legend i populärmusikens värld. Inte minst har hennes duetter med den engelsk-karibiske orkesterledaren Edmundo Ros blivit berömda. Den i dag 85-åriga Caterina, som bosatt sig I Schweiz som pensionär, är veckans nöjesprofil i Kvällsstunden.

Jonas Wenström – ett bortglömt geni

29 november 201831 oktober 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Jonas Wenström föddes 1855 i Hällefors i Västmanland. Han förbluffade sin omgivning redan som barn med sin skarpa hjärna. Men hans sjukdom rakit, ”engelska sjukan”, försvagade kraftigt hans skelett, invalidiserade honom för livet och gjorde att han i vissa kretsar inte togs på allvar.

Ändå var det kanske hans handikapp som gjorde honom till uppfinnare, eftersom han tidigt sökte sig till böckernas värld. Trots sina besvär kom han att experimentera med elektricitetens mysterier under hela sitt korta liv. Jonas Wenström är i dag ett av våra mest bortglömda genier.
Jonas Wenström fick under hela sin levnadsbana kämpa för att bli erkänd och uppskattad för vad han gjorde och gjort. När han sommaren 1888 åkte till sin gamle brevvän Thomas Edison i USA, en resa som bekostades av ett stipendium från Lars Hiertas Minne, blev han nonchalerad av värdarna. Det blev ingen träff med Edison.

Teknisk konsult
På 1870-talet flyttade familjen Wenström till Örebro, där pappa Wilhelm etablerade sig som konstruktör och Jonas började på läroverket. Han gick ut med bra betyg, men lärarna konstaterade att han var ”irriterande underdånig”. Han drog sig ofta undan i ensamhet till sina böcker.
Efter studier vid universiteten i Uppsala och Kristiania (Oslo) började Jonas jobba som teknisk konsult i pappans företag. Hela tiden hade Jonas nya projekt på gång. Bland annat erbjöd han familjens vän, kvarnägaren G A Engelbrektson, belysning i kvarnen om han fick bygga en likströmsmaskin i dennes verkstad. Jonas presenterade en ritning på maskinen, men Engelbrektson trodde inte på konstruktionen.
1881 reste Jonas till världsutställningen i Paris för att särskilt titta på olika dynamomaskiner. När han kom hem till Örebro hade han tillräckligt med kunskaper för att bygga det som kvarnägaren efterfrågade. 1882 installerades Jonas första stora elektriska uppfinning, generatorn ”Sköldpaddan”. Det kunde ha blivit ett fiasko eftersom den inte fungerade på en gång, något som irriterade kvarnägaren. Den som räddade Jonas var hans medhjälpare i verkstaden, Axel Rehli, som sedemera blev verkmästare vid Asea i Västerås. Han tog på eget initiativ bort en jordledningstråd från motorn, och sedan lyste det och kvarn-ägaren blev nöjd.

El eller gas?
I Stockholm funderade bankiren Ludvig Fredholm på vad han skulle göra. Den bankfirma som han var delägare i hade gått i konkurs 1878, men efter en resa till England och Tyskland bestämde han sig för att satsa på starkströmsteknik. Han såg tidigt att det var dags att satsa på elektrisk belysning i städerna; gasljusen hade spelat ut sin roll. Fredholms medhjälpare var Jonas Wenströms lillebror Göran. 1882 reste de till Hindersmässan i Örebro för att demonstrera sina glödlampor. Det skulle bli början på en intensiv dragkamp mellan el och gas.
Örebroarna blev positivt överraskade av den nya belysningen som riggats upp på Storbron och i teatersalongens jättelika ljuskrona. En Örebrotidning skrev: ”Ljuset inneslutet i en flusskupa är klart och vackert, något stötande i gredelint samt flämtar inte särdeles mycket. De bredvidstående gaslågorna taga sig vid en jemförelse med det elektriska ljuset mycket tarfliga ut”.
Det var på Hindersmässan som Fredholm för första gången fick stifta bekantskap med Jonas Wenström. Göran hade tidigare berättat för Fredholm vilket snille han hade till storebror. Mötet i Örebro resulterade i att Fredholm köpte Jonas patent.

Byggde generatorer
År 1885 startade Ludvig Fredholm företaget Elektriska Aktiebolaget i Stockholm med huvudkontor i huvudstaden och tillverkning i Arboga, där man hade fått tillgång till en ledig vind på 44 kvadratmeter. Där fanns också Arboga Mekaniska Verkstad sedan tidigare. I de trånga lokalerna byggde fem man under ledning av Göran Wenström generatorer.
När Arboga 1889 fick sitt elljus skrev lokaltidningen ”Allt är klart. Full maskin! Och en ljusflod bröt sig utöfver vårt lilla samhälle både utan och innan. De gamla lyktorna sjönko nu ohjälpligt i anseende och elektriska abonnenter måste fly sina hem, emedan de försett sig med alltför stora lampor. Hela staden vandrade i elektrisk feber”.
Jonas Wenström fick titeln teknisk rådgivare i Fredholms företag och fortsatte att arbeta i Örebro, där han utvecklade sina dynamomaskiner som alla fick specifika namn som ”Grytan”, ”Bikupan” och ”Snörlivet”, den senare maskinen hade en inbuktning på mitten.
I slutet av 1880-talet gjorde Göran Wenström en studieresa i Europa. Väl hemkommen föreslog han Fredholm att de skulle satsa på kraftöverföring. Det passade inte Fredholm, vilket resulterade i att bröderna Wenström 1889 bildade ett eget bolag som snabbt fick många order. Fredholm kunde inte stillasittande se deras framgångar. Han erbjöd sig att slå ihop företagen. Namnet blev Svenska Elektriska Aktiebolaget, men Jonas ville lägga till ordet, Allmänna. Asea var fött! På rekordtid utvecklades det till ett världsföretag, med placering i Västerås.

Uppfinnarnas betydelse
De svenska uppfinnarna spelade en avgörande roll för den svenska industrialismens framväxt. Från mitten av 1800-talet och 100 år framåt producerade svenskar en lång rad uppfinningar som kom att få en avgörande betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling. En som i allra högsta grad bidrog till denna utveckling var Jonas Wenström. Han förstod tidigt att det fanns andra användningsområden för elkraft än bara belysning.
1891 fick Jonas patent på ett nytt kraftöverföringssystem, trefassystemet, som skulle revolutionera marknaden. Asea köpte Jonas patent, men det visade sig ha tekniska problem. När Asea hade byggt en kraftledning mellan Hellsjön och gruvfälten i Grängesberg, en sträcka på 13 kilometer, så uppstod det problem. Motorn fungerade inte. Den som löste problemet åt Jonas den gången var den nyanställde chefskonstruktören Ernst Danielsson. Det behövdes bara en liten justering, sedan fungerade allt! Den 18 december 1893 kunde Asea skicka trefasström igenom ledningen till Grängesberg. Alla i byn ville hylla Jonas Wenström. Någon Jonas kom dock aldrig dit, han hade drabbats av förkylning och hög feber.
Jonas bräckliga kropp klarade inte av sjukdomen. Tre dagar efter invigningen avled han i lungkatarr, bara 38 år gammal.
Tidigt insåg Asea att det fanns en stor potential i export av den nya tekniken och upprättade agenturer i de skandinaviska huvudstäderna. Jonas Wenströms dynamomaskiner och trefassystem lade grunden till Asea, i dag ABB (Asea Brown Boveri), ett världsföretag med drygt 140 000 anställda i mer än 100 länder.

Seved Johansson

[good_old_share]

Hittade släkt långt upp i norra Kanada

29 november 201831 oktober 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Hur vore det att hitta släkt längst upp i norra Kanada vid Ishavet? Det har far och son från norrlandssläkten Norberg gjort. En film förbereds om släktträffen.

Sonen Fredrik skriver nu på en bok om hur han fann sin pälsjägarsläkt i det lilla samhället Kugluktuk. Pappan Lars- Erik var också med på resan dit. En svenska boende i Kanada förbereder en film om mötet.
Kugluktuk ligger längst upp i norr på Kanadas fastland. När man lämnar samhället kan man ta sig ut på det kalla havet. Därefter vidtar en lång resa förbi ett antal stora och små öar. Sedan är man uppe vid Nordpolen.
I släkten Norberg har det ofta berättas om Fredrik Norbergs farfars fars bror, som for till Kanada – men aldrig återkom.
Alfred och hans bror Petter Norberg växte upp under fattiga förhållanden i slutet av 1800-talet. Alfred stannade kvar hemma i Härnösand, men när Petter var 15 år gick han till sjöss. Han fick höra talas om att det hittats guld i Australien och for dit.

Svensken bildade familj

Så småningom kom Petter Norberg ut i Kanadas vildmark. Han bildade familj och fick tre barn.
Någon gång vid början av 1930-talet ska det ha funnits en artikel i Stockholms Dagblad om den svenske äventyrarens liv. Ja, den kvarvarande släkten i Sverige berättade då och då om Petter Norberg.
Så fick Fredrik för några år sedan för sig att han skulle ta reda på mer om farfars fars brors liv.
Han hittade en bok som sjöfartshistorikern Lennart von Post i Härnösand skrivit om utvandraren.
Via Google fanns vissa uppgifter att få. Dessutom hade en släktforskare med efternamnet Norberg forskat om släkten Norberg i Kanada, tills hon upptäckte att det var fel släkt Norberg som hon var inne på. Uppgifterna överläts till Fredrik Norberg.
Samtidigt på andra sidan Atlanten, på andra sidan av den nordamerikanska kontinenten, i Vancouver, har den svenska dokumentärfilmaren Eva Wunderman forskat om Petter Norbergs liv. Av en slump hade Eva Wunderman också fått läsa von Posts bok och fascinerats av detta svenska levnadsöde.

Möttes i Kanada
Våren 2016 möttes Eva Wunderman samt Fredrik och Lars-Erik.

De flög först till den stora staden Edmonton, ett stycke norr om gränsen till USA, och sedan vidare långt upp mot norr. För att få en uppfattning om avstånden kan det nämnas att det tog drygt fyra timmar med ett mindre flygplan att komma fram till Kugluktuk. Där mötte norbergarna sin släkting Edna Elias, som är barnbarns barn till Petter Norberg och hans hustru Dora.
Förr kallades folket där eskimåer, nu är den moderna benämningen inuiter.
– Det bor drygt 1 100 personer i Kugluktuk. Vi kan säkert räkna släktskap till närmare ett 70-tal av byborna. Vi hann nog prata med 25–30 av våra släktingar och förklara varför vi kommit, berättar Fredrik Norberg.
Ytterligare ett 70-tal släktingar finns spridda i Kanada.
Både Fredrik och hans far är verksamma i IT-branschen. Det blev en verklig omställning för dem att från vår moderna civilisation komma ut i islandskapet. Det var minus 25 när de var där i april. Det går att handla proviant i samhället, men det är dyrt. Så byborna lever till stor del på självhushållning. De fångar renar, äter köttet och klär sig i renens päls. Norbergarna var med ut på fiske på isen. De var också med då säl jagades.

Klipp från filmen kan ses
Detta får man se i dokumentärfilmen. Den som är nyfiken kan redan nu se ett klipp från filmen på Eva Wundermans hemsida. Filmen heter Edna´s Bloodline.
Det är erkänt svårt att släktforska om svenskar som utvandrade till Kanada och blev pälsjägare. Det fanns ju inga personnummer ute i vildmarken. Och det fanns få myndighetspersoner som höll kontroll på invånarna.
Men Petter Norberg har lämnat vissa spår efter sig. Det finns kvitton på vad han sålde till pälsuppköparna.
Han såg till att den första handelsstationen, den då mest nordliga handelsstationen för företaget Hudson Bay, öppnades där uppe. Han räddade en dansk forskningsexpedition. Han var den andre som lyckades segla genom Nordvästpassagen. Han hittade kvarlevorna efter en annan nordlig expedition.
Den svenske invandraren hade gjort så många avtryck i den kanadensiska historien att det intresserade svenskan Eva Wunderman. Hon kom till Kanada redan 1981.
Via olika arbeten – hon drev bland annat en butik med svenskt hantverk – kom hon till den kanadensiska radion. Därefter kom hon in på filmandet.
Två av hennes filmer har visats i svensk tv. Den ena handlar om hur amerikaner och japaner försonas efter andra världskriget, den andra om konstgjord narkotika.

Visas kanske 2017
Filmen om svenskarna som hittar sin släkt i Kanada ska snart vara färdigklippt. Trolig visning blir i SVT under 2017.
Eva Wunderman filmade för något år sedan när Edna Elias via sin dator och skype kunde knyta de första kontakterna med sina svenska släktingar. Edna Elias är inte helt okänd i norra Kanada, då hon varit regeringens representant i territoriet Nunavut, där byn Kugluktuk ligger.
Och Edna Elias har nu också varit på besök i Sverige. Eva Wunderman filmade när Edna deltog i midsommarfirandet i Härnösand sommaren 2016. Film Västernorrland har gett ett visst stöd till projektet.
En del av filmen behandlar när Norbergarna ger sig ut på floden Coppermine River. Det blir rörande ögonblick då de kommer fram till Bloody Falls och minns sin släkting. Man tror det var vid dessa vattenfall som Petter Norberg omkom. Hans kanot hittades där, men aldrig kroppen.
Fredrik Norbergs farfars fars bror var född 1876. Då han försvann var han 58 år, men han är ännu hågkommen av sin släkt i Sverige och Kanada. Två mindre öar bär hans namn i Ishavet. Norbergsislands är också namnet på den internetsida där Fredrik berättar om Petter Norberg.

Lars Sönnergren

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 43

29 november 201825 oktober 2016 av Marcus Hubertson

Han var machokillen med stort M bland de amerikanska filmskådespelarna. Men hans rätta namn, Marion Morrison, lät inte speciellt maskulint. Artistnamnet John Wayne stämde desto bättre överens med hans image som kärv och handlingskraftig westerhjälte. Under närmare 30 års tid sköt han sig stadigt uppåt i Hollywoods filmhierarki. Genombrottet kom i mästerregissören John Fords klassiker Diligensen och han tog farväl från filmkonsten i Den siste gunfightern 1976, där han spelade en cancersjuk revolverman. Cancer var också den sjukdom som förkortade hans eget liv tre år senare. Mindre känt om denne karlakarl är att han på sin fritid, när han inte sköt och slogs på vita duken, föredrog ett stilla parti schack.

Mer ur veckans nummer

En utvandrad svensk i USA, Swan Hillman från Tidaholm, var bra på det mesta. Till att börja med uppträdde han som artist, så kallad stark man, på varietéer. Sedan hamnade han i verkstadsindustrin – innan han etablerade sig som egen företagare. När sedan ett svensk-amerikanskt sjukhus fick ekonomiska problem kallades Swan in för att ingå i ledningen och reda upp affärerna.

Varför är irländare i gemen så avogt inställda till engelsmän? En av flera förklaringar till detta, och kanske den som väger tyngst, är bitterheten över det öde som drabbade Irlands fattiga jordbruksarrendatorer vid mitten av 1800-talet, då potatispesten slog till på ön. Resultatet blev ren hungersnöd – men de rika godsägarna av engelsk börd, ofta adlig sådan, brydde sig inte.

Aleppo är en aktuell stad i dessa dagar. Det är – eller snarare var – Syriens folkrikaste stad. Samtidigt är det nu en stad som på senare tid har utsatts för massiva bombattacker av i första hand syriska regeringsstyrkor, i andra hand ryska bundsförvanter till Syriens ledare Bashar al-Assad. I veckans nummer av Kvällsstunden berättar en av tidningens läsare, Sten Persson, om en bönematta från just Aleppo som hänger på väggen i hans hem. Och han undrar hur det har gått för de vänner som han en gång träffade där…

Här byggs världens största monument

29 november 201825 oktober 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

I Black Hills i South Dakota i USA pågår ett imponerande bygge som startade 1948 och kanske aldrig blir färdigt. Planen är att det ska bli ett monument över en av de nordamerikanska indianernas främsta ledare och strateger, Crazy Horse. Om monumentet blir färdigt kommer det att bli det största i världen, med en bredd av 195 meter och en höjd av 172 meter.

Crazy Horse hette egentligen Thansunke Witko. Han föddes omkring 1840 på Rapid Creek i Black Hills i South Dakota.
Crazy Horse var indianledare för lakotastammen Oglala och en av de stora ledarna under siouxkriget 1876–77, då han besegrade general Crook i en strid. Han förde också befälet under slaget vid Little Big Horn 25 juni 1876, då indianerna besegrade general George Armstrong Custer och 235 av dennes 611 soldater stupade. Slaget vid Little Big Horn är det som har blivit mest omskrivet, eftersom det innebar en stor förlust för USA:s armé .

Alla frikändes
Under 1874 genomförde general Custer ett rekognoseringsuppdrag i det nutida Wyoming och fann guldfyndigheter i Black Hills. Detta område var heligt för indianerna och de ville inte släppa in de guldletare som började komma till området.
Ett fredsfördrag hade upprättats mellan indianerna och den amerikanska armén, och det hade skrivits under av presidenten. Inga vita hade tillträde dit och armén stoppade alla vita som påträffades och förde dem ut ur området och ställde dem inför rätta.
Men alla åtalade frikändes. Mängden av guldletare ökade hela tiden och armén hindrade dem inte längre. Detta brott mot fredsfördraget försvarade man med att indianerna redan brutit mot överenskommelsen genom att överfalla och döda både guldletare och nybyggare.
Hövdingarna Sitting Bull och Crazy Horse anklagades för att ha uppviglat de fredliga stammarna. Indianerna uppmanades nu att infinna sig hos agenterna före den 31 januari 1876, annars skulle de klassas som fientliga och laglösa. Detta var upphovet till alla kommande strider mellan armén och india-nerna.

Mördades
Vid förhandlingarna om vapenstilleståndet besökte Crazy Horse Fort Robinson i Nebraska. Där lurades han in i ett rum och blev knivhuggen av en soldat och dog den 6 september 1877.
Vid världsutställningen i Boston 1939 hörde lakotas ledare Henry Standing Bear talas om skulptören Korczak Ziolkowski (1908–1982).
Han bjöd in honom att komma till Black Hills och arbeta med den skulptur som skulle göras till minne av Crazy Horse.
”Mina vänner och jag vill att den vite mannen ska få veta att den röde mannen också har stora hjältar”, skrev Henry Standing Bear.
Efter en del korrespondens accepterade Korczak inbjudan och började 1948 arbetet med det stora monumentet på berget. Ruth Ziolkowski följde med som volontär. De gifte sig 1950 och fick tio barn.
För att kunna realisera projektet startade paret Ziolkowski Crazy Horse Memorial Foundation. De skrev tre böcker om framtida planer och tillverkade modeller av skulpturen, vilken i dag kan ses på Crazy Horse Memorial i Black Hills.

Bygget fortsätter
Skulpturen på berget är inte tänkt att bli en avbild av Crazy Horse, utan den ska påminna om vad han gjorde och kände för sitt folk. Med sin vänstra hand pekar han som svar på den hånfulla frågan som ställdes av den vita mannen:

”Var är ditt land nu?”
”Mitt land är där jag ligger begravd.”

När Korczak Ziolkowski dog tog hans fru Ruth över ledarskapet av bygget. Efter hennes död 2014 har sex av deras barn och även några barnbarn fortsatt arbetet med monumentet.
På det stora museet Crazy Horse Memorial som Korczak Ziolkowski började bygga i Black Hills kan man se och läsa om Crazy Horse och arbetet med statyn samt om indianernas historia. Museet har byggts ut i omgångar och är också en resurs för studenter och lärare, eftersom Nordamerikas indian-universitet finns i närheten sedan 2010. Där studerar cirka 130 studenter från 16 stater och 25 stammar.

Seved Johansson

[good_old_share]

Här hänger det korv i träden…

29 november 201825 oktober 2016 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Det var en gång… Så börjar många sagor, och i några sagor har fantasin satt sina spår. Men ingenting går upp mot moder natur. Fast än har vi inte hittat flaskor med sockerdricka i något träd, så som allas vår Pippi Långstrump gjorde.

Men att hitta träd med korvar som hänger i ett snöre är minst lika häftigt, och de finns faktiskt i verkliga livet! Om man kommer till Afrika kan man få se dem. Helst ska man hålla till någonstans på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia, nära Victoriafallen.

Hjälp till djuren
Där finns träden med de hängande korvarna. Ett utslag av Moder naturs humor? Eller är det hennes sätt att hjälpa djuren som finns där?
Korvträdet är det enda blommande träd som finns när torkan är som värst. Den magra växtligheten har anpassat sig till torrperioderna och sprider då sina frön på bästa sätt, utan konkurrens.
Korvträdet ”Kigelia africana” blir upp till 18 meter högt och varje träd blommar endast en natt mellan juni och augusti. Blommorna hänger på långa blomskaft och pollineras av fladdermöss. De rödrosa blommorna doftar som jäst frukt. Blir de inte pollinerade faller de av följande dag och blir saftiga godsaker till törstiga impalor och andra djur som finns där.
Befruktade blommor bildar hängande 30–60 centimeter korvlika frukter, av vilka de största kan väga upp till tio kilo.

Medicin och gift
Den mogna frukten kokas av lokalbefolkningen och används bland annat till det lokala ölets jäsning. Ölet kallas ”pombe”.
Avkok av frukt och bark sägs ha medicinska egenskaper och används bland annat för att kurera hudproblem och allvarliga djursjukdomar.
Mogna frukter innehåller ett enzym som gör kött mört. De omogna frukterna sägs vara giftiga, men används ibland som naturläkemedel mot reumatism och bölder.
Korvträdet är en art i familjen Katalpa-växter. Det förekommer naturligt i de tropiska delarna av västra och nordöstra Afrika samt söderut mot Botswana. Ibland odlas trädet som prydnadsväxt i varma länder.
På gränsen mellan Zimbabwe och Zambia, i närheten av Victoriafallen, finns ett träd där Livingstone en gång, enligt sägnen, ristat in sina initialer.

Brödträd
Om man har korv så måste man ju också ha bröd. I naturen finns därför också brödträd, även kallat johannesbrödsträd. Det hör till de mer mytomspunna träden i vår värld.
Det är ett flerstammigt träd med gröna blad. Det är vackert gulorange på hösten. Då sprider det en doft av brödbak, pepparkakor och bränt socker. Därför kallas det ibland för pepparkaksträd.
Trädet trivs i näringsrik jord och blir mellan sex och tio meter högt. Dess blad är hjärtformade och sitter parvis.
Frukterna/baljorna kan bli upp till 25 centimeter långa. De har ett sött innerskikt och används ibland som djurfoder. Pulvret från rostade och malda frukter används även som ersättning för kakaopulver. De är fria från koffein. Saften kan jäsas till alkohol.
Trädet som är ständigt grönt, växer bland annat i Medelhavsområdet. I Sverige odlas det i krukor som ställs in under vintern. Enligt Bibeln åt Johannes Döparen denna frukt i öknen. Därifrån tros namnet Johannesbröd komma.
I början av 1900-talet såldes Johannesbrödsfrön som godis på apotek.

Carina Eriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 42

29 november 201818 oktober 2016 av Marcus Hubertson

Inget landskap i Sverige har sin sydliga gräns så långt norrut som Norrbotten. Och inget annat landskap har en lika ung historia. De som läste geografi på 1960-talet fick lära sig att Norrbotten inte var något riktigt landskap, utan bara var det landområde som blivit över när Lappland ”tagit sitt”, det vill säga det mesta, av Norrbottens län. 1995 tog emellertid länsstyrelsen i Norrbotten ett beslut om att ge Norrbotten full status som landskap och det fick samma år ett landskapsvapen med slingrande blå älvar mot en gul botten. En av älvarna, den som syns på bilden, är Torne älv. Den bildar gräns mellan Sverige och Finland. Där tycker turister att det är toppen att stanna till och se färsk sik håvas in vid patorna.

Mer ur veckans nummer

Den 24 oktober – alltså om bara några dagar – är det 60 år sedan ryska stridsvagnar rullade in på Budapests gator och nedkämpandet av Ungernrevolten påbörjades. Till följd av detta kom mer än 200 000 ungrare att fly landet, många av dem till Sverige. I dag är läget i Ungern det motsatta. Till Ungern är inga flyktingar från andra länder välkomna.

Alma Cogan var en av Storbritanniens populäraste popsångerskor – innan Beatles kom och vände upp och ned på alltsammans. Men sin dalande popularietskurva på hemmaplan blev Alma dock mer än väl mer än väl kompenserad förpå andra håll i världen – inte minst i Sverige, där hennes Tennesee Waltz blev enormt stor. Mitt i karriären slog dock cancern till och ändade hennes liv vid endast 34 års ålder.

Tatueringar har i vår tid blivit allt vanligare. Fler och fler tatuerar sig – och allt fler kroppsdelar blir också på detta sätt utsmyckade, eller hur man nu ser på den saken. Hur som helst är ingenting nytt under solen. I veckans nummer av Kvällstunden berättas det om en tatuerad kvinna som upptäcktes som mumie i en grav i den ryska republiken Altaj 1993. Hon var 2 500 år gammal!

Kvällsstunden vecka 45

Mer ur veckans nummer

Mandeltårta med kolakräm – himmelskt gott!