I Stjärnsund har man koll på tiden

Robert Goude tillverkar de anrika Stiernsundsuren på samma sätt och vid samma nötta masonitebänk som sin far – och farfar...
[good_old_share]

På slaget klockan elva tar Robert Goude emot i sitt förkläde. Här i det lilla urmakeriets kombinerade kontor och verkstad har han haft – och har alltjämt – sin arbetsplats sedan mer än 40 år. Han är den siste som helt för hand tillverkar Stiernsunds-uren i rakt nedstigande tradition från år 1700. 

Den jämna timmen får urmakeriets alla klockor att slå i skira klanger och tonen för dagens samtal är anslagen. Robert slår sig ner vid sin slitna masonitbänk med alla sina verktyg i dagsljuset från det stora fönstret. Här handlar det inte om att byta batterier i kvartsur, utan om att fräsa ut vartenda kugghjul ur mässingsplåt. Det är här de anrika Stiernsunds-uren blir till. 
– Det var min pappa som lärde mig det här hantverket som har varit mitt levebröd sedan 1970, säger vallonättlingen Robert. 
Han hade i sin tur lärt sig urmakeriet av farfar Johannes, som också var den som konstruerade och byggde de sinnrika maskiner som möjliggjorde serietillverkning av kugghjul i alla dimensioner.
Urtillverkningen här har dock betydligt äldre anor än så. Den var en del i det som skulle göra Stjärnsund i södra Dalarna till landets första industriområde, långt före industrialismens intåg. 
– Initiativtagare var gotlänningen Christopher Pålhammar, som efter att han adlats 1716 blev känd under namnet Polhem, berättar Robert. Han hade under slutet av 1600-talet rest runt i Europa och studerat allt från mudderverk och väderkvarnar till silkesspinneri och urtillverkning. Han hade träffat både hantverkare och vetenskapsmän och fått inspiration till att göra något liknande – att försöka starta allehanda verkstäder här hemma och förädla inhemska råvaror till färdiga produkter.
I sina efterlämnade skrifter nämner Polhem också att ”den första inrättningen jag själv bäst kom till rätta med var att förfärdiga allehanda urverk”.

Levande historia
Polhem kom så småningom till Dalarna. Där grundade han Stiernsunds manufakturverk år 1700, och där bland mycket annat planerade han tillverkning av väggur. I Stjärnsund har sedan dess urtillverkning pågått utan avbrott. Till sin hjälp hade Polhem flera duktiga urmakarmästare och arbetare. Till de först anställda hörde Mats Matsson Grusell och den blivande urmakarmästaren Mats Fallin.
– En del arbetare såg tiden här som en lärlingsperiod och lämnade Stjärnsund för att bli sina egna mästare på annat håll, medan andra stannade kvar, säger Robert. De som stannade här var ättlingar till bland andra Grusell och Per Nilsson Trång, vars släktingar blev kvar i tre generationer som vägg- och tornurmakare ända fram till år 1900.
Som flest var man vid mitten av 1700-talet. Då arbetade nio urmakare samt ett antal lärlingar och gesäller i urmakeriet. 
Nu ringer det på kontorets telefon. Det är en kund som lämnat in ett ur för rengöring och renovering som undrar hur arbetet går. När Robert lagt på luren vänder han sig om och pekar på väggen.
– Det var det där uret samtalet handlade om, säger han och tillägger att det är tillverkat här på 1720-talet. Det kan jag se på signaturen på urtavlan, GB, det vill säga Georg Berglin, som arbetade här vid den tiden.
Nu slår åter pendeln på det nyrenoverade verket och påminner oss om timmarnas gång. Just här och just nu blir historien mycket konkret och levande.
– De ur som tillverkades vid den här tiden var av mycket hög kvalitet, många fungerar än i dag och kommer att gå länge till med originaldelarna, försäkrar Robert.

Robert Goudes farfar Johannes på en bild från 1947.

Lokal produktion
Fram till sin pensionering för åtta år sedan nytillverkade Robert Goude ett 20-tal ur årligen. I dag gör han några stycken per år och bara på beställning.
Ett ur från Stjärnsund är inte bara ett långt drivet hantverk av ett precisionsinstrument utan också ett smycke med sin ornamenterade och stilrena form. Robert tillverkar allt från grunden: urverk med driv och gånghake, lod, urtavla, visare och utsmyckningar. 
– Råmaterialet har vi genom åren till stor del tagit från det internationella plåt- och verkstadsföretaget Sandvik nästgårds, säger han. 
Än i dag kan Robert förundras över hur hans farfar Johannes Goude, utan special- eller språkkunskaper och med en bok på tyska som enda hjälp, lyckades färdigställa den automatiserade fräsmaskin som skulle revolutionera och rationalisera urmakeriet. Den är – såvitt känt – den enda maskinen i sitt slag i världen. 
– Farfar var maskinist vid bruket här och fick frågan av ledningen om han ville ta över i slutet av 1800-talet när den siste i familjen Grusell slutade och urmakeriet höll på att dö ut, berättar Robert.
Sagt och gjort. 1906 byggdes, för Johannes räkning, det urmakeri nedanför den numera nedlagda järnvägsstationen som fortfarande är Robert Goudes arbetsplats. Tack vare Johannes övertagande skulle detta hantverk överleva under ytterligare drygt 100 år. Återväxten i yrket är dock svag i familjen med en son och en dotter som valt andra vägar.
– Efterfrågan på de här uren är numera inte heller så stor att någon skulle kunna leva på att tillverka dem, konstaterar Robert.

Sund blev Stjärnsund
Under alla år är det bara själva uren som gjorts i Stjärnsund. Till en början gjordes de som väggur att fästas på en enkel konsol. Senare kom man på att de kunde byggas in i ett fodral eller foder och bli till en fin möbel.
– De har följt tidens moden och stilideal. Under pappas, och ända in i min tid, gjordes många fodral av lokala snickare i Östervåla och Säter, säger Robert.
Av alla verkstäder och verksamheter som startades i Stjärnsund för mer än 300 år sedan är det bara urmakeriet som överlevt – förutom själva ortnamnet.
– Orten hette ursprungligen bara Sund men fick förnamnet Stiern efter den som finansierat Polhems idéer, juristen Gabriel Stierncrona, berättar Robert. Det försvenskades senare till Stjärn, men den gamla stavningen lever kvar längst ner på urtavlans sifferring. 
Tillverkningen av uren kan ses som en direkt länk – kanske den enda kvarvarande – från Christopher Polhems tid till våra dagar. 
Och här blir upphovsmannen som mest närvarande, om vi bortser ifrån att han fram till nyligen prytt våra 500-kronorssedlar.
Ännu en tid lämnar nytillverkade ur av Polhems konstruktion Stjärnsund, i dag med signaturen RG, men som alltid graverade med den latinska devisen Sic Volvitur Aetas – Så går tiden.

Text och foto:
Olle Anderstam

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 9 – 2017

Farao Tutankhamon i Egypten lär inte direkt ha varit någon atlet under sina 19 år i livet. Han hade klumpfot på det högra benet och plattfot på det vänstra. Ryggen var krökt som ett ”S” och man tror att han behövde käppar för att kunna ta sig fram. Enligt forskarna var skavankerna troligen medfödda till följd av omfattande inavel i faraofamiljerna. Men rik var han, den unge härskaren, vilket framgick med all önskvärd tydlighet när hans listigt undangömda gravkammare upptäcktes 1922. En enorm skatt kom då i dagen. Den vittnade om det överdådiga liv som de ledande klasserna i det antika Egypten hängav sig åt. För den som vill se med egna ögon hur deras lyx såg ut kan fram till april i år besöka Magasin 9 vid Frihamnen i Stockholm, där kopior av gravfynden visas.

 

Mer ur veckans nummer

Dragspelaren Leif ”Pepparn” Pettersson, som var känd i hela landet för sin vildsinta spelstil, har kommit i ropet igen, 29 år efter att han gick bort vid endast 34 års ålder. En läkare i Pepparns hemstad Lindesberg, Per Zetterlund, har nämligen skrivit en bok om honom och mottagandet har blivit överväldigande. Vid den första presentationskvällen tog de 250 sittplatserna slut på nolltid och lika många fick vända hemåt utan att få plats. Efter Kvällsstundens pressläggning har en extraföreställning genomförts i Lindesberg, denna gång i en större lokal med 500 platser. Också då kom det fler människor än vad det fanns utrymme till…

Ungefär samtidigt som Pepparn drog land och rike runt med sitt dragspel var Sven ”Smokey” Åsberg en riksbekant storhet inom den svenska motorsporten. Med sin stubbade frisyr och ständiga fetcigarr i munnen såg han ut som Biffen i serien Biffen & Bananen, eller som en amerikansk marinkårsofficer. Men hans livsverk var i själva verket byggandet av Anderstorps racingbana, en av de säkraste i världen på den tiden, och han lyckades också med konststycket att etablera VM-deltävlingar i Formel 1 på ”sin” bana i de småländska skogarna.

Sven ”Smokey” Åsberg – riksbekant storhet inom den svenska motorsporten.

Att tänka sig svenska anknytningar till litteratur från den amerikanska prärien låter inte särdeles naturligt. Med icke desto mindre är det vad Kvällsstundens medarbetare Lars Sönnergren kan berätta om i en artikel i veckans tidning. Han redogör för tre svenskättade författare, Linda M Hasselstrom, Gerald Anderson och M K Coker – av vilka den sistnämnda håller sig med romanhjältar som bär det svenskklingande efternamnet Okerlund.

Pepparns minne lever ännu

Så här minns många Pepparn – ung, oförvägen och utan hämningar. Foto: Michael Brannäs

Det är i år 29 år sedan han dog, dragspelslegendaren Pepparn, Leif Pettersson från Tröskafallet i Bergslagen. Men att folk inte har glömt honom blev tydligt när hembygdsföreningen i Lindesberg nyligen bjöd in läkaren Per Zetterlund till stadens församlingshem för att låta honom presentera sin nya bok om bygdens bälgakung. 

 

Läkaren och numera författaren Per Zetterlund i Pepparns gamla slokhatt och med debutplattan i handen.

 

Den stora samlingssalens 250 platser fylldes på ett ögonblick och nästan lika många fick vända hemåt för att brandmyndigheten inte tillät fler i lokalen.
Zetterlund själv, iklädd Pepparns gamla slokhatt, var märkbart rörd när han såg alla de fyllda stolarna och folket som stod längs väggarna. Och till de som han tvingats neka inträde lovade han en extraföreställning lite längre fram.
– Varför detta intresse? Och varför har just jag skrivit en bok om Pepparn – jag som aldrig träffade honom? frågade Per sig själv lite retoriskt.
Något riktigt svar kunde han inte ge. Han kände bara att han var tvungen att sätta Pepparns liv på pränt. När nu ingen annan hade gjort det tidigare. 
Pepparns eget liv blev inte långt. Vid bara 34 års ålder gick han bort den 28 maj 1988. Han låg då inlagd på Hudiksvalls lasarett för dubbelsidig lunginflammation, men han var samtidigt svårt märkt av ett mycket hårt leverne. Bara tio dagar tidigare hade också hans älskade mamma Margit gått bort och deras kistor kom att stå bredvid varandra vid samma begravningsgudstjänst.

 

Levde i dubbel hastighet
– Pepparn levde lika intensivt som han spelade. Det intensiva spelet gjorde honom älskad, det intensiva livet tog död på honom. Multiinstrumentalisten Ale Möller, som beundrade hans framfart över tangenterna, sade till mig att det inte alls var konstigt att Pepparn dog så ung. ”Han levde ju i dubbel hastighet, och i verkligheten motsvarade det 70 år…”
Efter att han låtit sitt bälgspel ljuda i växande omfattning i sin hemtrakt slog Pepparn igenom med dunder och brak i SVT:s Nygammalt på annandag jul 1972. Inför tre miljoner tittare och en förbluffad Bosse Larsson vid programledarmikrofonen drog han loss med Calle Jularbos ”Fröjd på vischan” så att slokhatten på huvudet fladdrade och träväggarna i gamla Cirkus på Djurgården höll på att ge vika.
Det var som att höra Jularbo själv, tyckte många. Ebbe Jularbo, Calles son och mångårige medmusikant, tyckte detsamma och sade ofta senare: 
”Att spela med Pepparn är som att spela med farsan – fast i turbo!”
Över en natt blev Pepparn ett stort musikernamn i Sverige. Pepparns Svänggäng, som hade bildats tidigare i trakten, fick nu fullt upp. Under den första tiden körde de hårt under en åtta månader lång nästan oavbruten turné innehållande väldigt lite sömn – men väldigt mycket ”annat”. Två guldskivor blev det också i snabb följd.

 

Var med på fotbolls-VM
En udda spelning efter genombrottet ägde rum när fotbolls-VM invigdes i Frankfurt 1974. Då var Pepparn med och representerade ”folkmusiken i Sverige” tillsammans med Family Four, fiolspelmännen Pers-Hans och Björn Ståbi samt ett folkdanslag. Även där var det ”Fröjd på vischan” som ljöd ur Pepparns dragspel. 
När det sedan var meningen att artisterna skulle defilera runt stadion var Pepparn plötsligt försvunnen. Till sist hittades han på ett undanskymt ställe i full färd med att försöka lära de brasilianska musikanterna att spela ”Livet i Finnskogarna”.
Pepparns egen fotbollskarriär var mer udda än framgångsrik. Han var målvakt i en korpturnering i Lindesberg och släppte in massor med mål. Bredvid målet hade han dragspelet i beredskap och drog en trudelutt när det egna laget anföll.
Per Zetterlund berättar vidare:
– Som etablerad musiker började Pepparn tjäna pengar, men inte så mycket som han borde ha gjort. För sina två första skivor, som båda sålde guld, alltså vardera i mer än 50 000 ex, fick Pepparn bara 43 öre per platta – när han borde ha haft närmare tre kronor. Ett fint Bugari-dragspel fick han visserligen på köpet, men det matchade inte på långa vägar vad skivbolag normalt betalade sina artister.
– Det hände till och med att Pepparn fick betalt i alkohol.

 

Kom ofta för sent
Vänner i Pepparns omgivning har berättat för Per Zetterlund att Pepparn hade alkoholbesvär redan i 16-årsåldern. Efter genombrottet som musiker gavs de besvären obegränsande möjligheter att utvecklas. Samtidigt var han en bohemnatur som egentligen inget hellre ville än att ta dagen precis som den kom, allra helst i skogen och naturen. Med tiden fick det till följd att Pepparn allt oftare kom för sent till spelningarna. Eller inte alls.
– Men när han spelade så gav han allt. Det berättas till exempel om en spelning på ett fängelse. Pepparn var då märkbart påverkad. Men väl på plats spelade han så att de intagna grät. ”På något vis bar han ett kors för oss alla”, sade en av bandmedlemmarna.
Pepparn har beskrivits som genomsnäll men omöjlig att styra av dem som Per Zetterlund intervjuat under sitt researcharbete inför bokskrivandet. Förutom oförmågan att hålla tider kunde Pepparn också vara vårdslös med sina instrument. När han inte spelade sönder dragspelen, på grund av sitt hårdhänta ryckande, så kunde han lämna dem oskyddade utomhus i allt annat än lämpligt väder.
– Fast i lumpen trivdes han, har jag fått berättat. Både lumparkompisar och befäl tog hänsyn till hans brister och förtjänster, vilket han uppskattade. Faktiskt så till den grad att han komponerade en dragspelsmarsch till ett av regementet I 3:s jubileer. Den marschen arrangerades sedan för blåsorkester och lever också vidare – med text av förre regementschefen Einar Lyth – som snapsvisan ”Överstens brännvin”.

 

Bo Pettersson

Kvällsstunden vecka 8 – 2017

Judy Collins är vår Nöjesprofil denna vecka. Foto: IBL

Judy Collins var en av många sångerskor som satte prägel på den folkmusikaliska trenden i 1960-talets USA. Hon slog igenom med Joni Mitchells ”Both Sides Now” och gjorde också starka versioner av Bob Dylans ”Mr Tambourine Man” och Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn” – för att inte tala om Stephen Sondheims ”Send in the Clowns”. I likhet med flera andra välsjungande ”gitarrsångerskor” vid samma tid, som till exempel Joan Baez, stod hon också på den politiska barrikaden. Än i dag är hon engagerad i sitt artisteri, bland annat i kampen mot landminor. 78 år gammal uppträder hon fortfarande med sina sånger, sin röst och sin gitarr. Periodvisa problem med alkohol, droger och bulimi har hon lagt bakom sig och sedan nära 40 år tillbaka är hon absolutist.

 

Mer ur veckans nummer

Medan järnridån ännu fanns åkte Svante Strömberg som campingturist till DDR, alltså det gamla kommunistiska Östtyskland. Nu har han gjort ett återbesök och kollat hur hans ungdoms sommarnöjen har förändrats efter murens fall. Även om mycket är nytt så känner han ändå igen sig.

Kvällsstundens Svante Strömberg minns tillbaka på sina campingsemestrar i forna DDR.

Jan Olofssons namn är kanske inte så känt för den breda allmänheten här i Sverige. Men han lyckades faktiskt upprätta, för att vara svensk, unika kontakter med 1960-talets brittiska pop- och rockstjärnor. Han drömde om att bli manager, men blev i stället en framstående fotograf och kom både The Beatles och Cliff Richard nära.

Jan Olofsson, vid en utställningen av hans 60-talsfotografi 2007. Foto: Mark Goldsworthy/IBL Bildbyrå

1927 premiärvisades – i Paris – en film om Napoleon som slog publiken med fullständig häpnad. I fråga om både bildteknik och berättande var den långt före sin tid. Men kanske just därför blev den både stoppad och undangömd av amerikanska filmintressenter som ville ha den europeiska marknaden för sig själva. Efter ett mycket omfattande detektivarbete återfanns, rekonstruerades  och visades filmen på nytt med framgång i början av 1980-talet – bara för att återigen förbjudas. Många juridiska turer och förhandlingar senare har den nu kommit upp på brittiska biografer och är också på väg att kunna distribueras i dvd-version.

Stumfilmen Napoleon från 1927 ansågs vara ett mästerverk. Alltför mästerlig för de amerikanska filmjättarnas smak som gjorde allt för att stoppa den från att visas...

Tvillingdetektiverna – hjältar för generationer

[good_old_share]

Från mitten av 1940-talet till mitten av 1970-talet hörde böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran Bergendahl till den mest lästa svenska ungdomslitteraturen. En del av äran för framgången kan nog tillskrivas de suggestiva bokomslagen, de flesta och bästa skapade av de framstående illustratörerna Bertil Hegland och Ola Ericson. 

Tvillingdeckarna Klas och Göran Bergendahl blev hjältar för generationer.

De fiktiva unga deckarna var hjältar för generationer pojkar. Ja, även många flickor läste böckerna. Den första boken, Tvillingdetektiverna, kom 1944 och den sista i serien, Prinsess-mysteriet, gavs ut 1974. 
Böckerna skrevs av Sivar Ahlrud, som var en pseudonym för författarna Ivar Ahlstedt (1916–1967) och Sid Roland Rommerud (1915–1977). Böckerna handlar om två rödhåriga, fräkniga tvillingar i 13-årsåldern som bor i det lilla samhället Vindsele i Norrland. De båda pojkarna är klassiska ”busgrabbar”, de är snälla men bråkar ständigt med varandra. Tvillingarna är inte speciellt förtjusta i skolan och hamnar ofta i trubbel. 

”Skummisar”
Tvillingarna Klas och Göran har en sällsam förmåga att upptäcka ”skummisar”, vilket leder dem in på allehanda äventyr i både Vindsele och Stockholm. De besöker huvudstaden på många skollov för att hälsa på faster Hanna och kusinen Hubert som de kallar Hubbe, något som han inte gillar. Han är i 16- årsåldern och studerar på gymnasiet och kan betecknas som en plugghäst. En stor del av Huberts tid används till att uppvakta flickor, speciellt blondiner.
Huberts förhållande till tvillingarna är komplicerat. Trots att han är motvillig när det gäller att hjälpa sina släktingar från landet bidrar han till slut med kunskaper som löser mysterierna. 
Han besöker ibland Klas och Göran i Vindsele och råkar då i konflikt med den inte alltför smarte Buster, ofta beroende på att Hubert imponerar på Vindsele-tjejerna.
Huberts mamma och tvillingarnas faster Hanna är en viktig person i böckerna. Hon är en för tiden modern yrkesarbetande kvinna. Hennes man är död och hon bor tillsammans med sonen Hubert på Östermalm. Tvillingarna gillar henne bland annat för hennes goda mat och de hjälper henne gärna med att diska. 
Andra förekommande personer i böckerna är tvillingarnas föräldrar som oftast kallas för herr och fru Bergendahl, med fokus på pappan under det att mamman nästan inte nämns. En mängd andra karaktärer förekommer i böckerna, men de beskrivs vagt.

Tidsdokument
I dag är böckerna med namn som Tunnelbanemysteriet, Raketmysteriet och TV-mysteriet tidsdokument över den historiska utvecklingen i Sverige efter kriget fram till 1970-talet. Böckerna är i dag passé men fyllde en gång i tiden ett behov av äventyrslängtan hos ungdomen efter kriget. Tvillingdeckarna kom även ut som serietidning under åren 1973–74, 1979–81 och som serie i ett 30-tal dagstidningar under 1970-talet. En del av dessa ritade serier var förkortade versioner av böckerna, men det var också nyskrivna historier skapade av ”spökskrivare”.
När Ivar Ahlstedt dog 1967 fortsatte Sid Roland Rommerud själv att skriva böckerna fram till 1974. Efter Rommeruds död kom det i början av 1980-talet ut ytterligare fyra böcker om tvillingdeckarna, skrivna av andra författare under namnet Sivar Ahlrud. Sammanlagt gavs det ut 50 titlar under åren med Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, många av böckerna gavs ut i flera upplagor med nya omslag och uppfräschning av handlingen. 

Journalister
Både Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud var från början journalister. Även om de är mest kända för sina böcker om tvillingdeckarna skrev de också andra ungdomsböcker och hade en imponerande bredd i sitt författarskap. 
Ivar Ahlstedt föddes i Malmö, växte upp på Öland och studerade i Västervik, där han började 1935 på Västerviks-Posten. Så småningom kom han till Stockholms-Tidningen, men slutade efter några år och blev frilansjournalist för att senare börja skriva böcker och bli författare på heltid. Han skrev bland annat ungdomsböcker om Joel Söder och Sigge Flod & Co, men också radiopjäser, reseskildringar, romaner och noveller. Ivar Ahlstedt gav även ut böcker under flera namn som Jesper Klint, Mårten Vind, Ingela Ek och Marcus Ahl. 
Sid Roland Rommerud växte upp i Vindeln och flyttade till Stockholm, där han verkade som journalist innan han blev författare på heltid. Redan 1933 gav han ut sin första bok Skatten på sommarön, som gavs ut av ett litet förlag. Han skrev allt från diverse vuxenlitteratur till barnböcker om Lille Pip och Humpe och Stumpe. Rommerud skrev ofta under pseudonymen Sven Rud eller Sid Roland. Redan på 1930-talet använde Rommerud den fiktiva orten Vindsele, efter hans uppväxtort Vindeln i Västerbotten. I serien om tvillingdeckarna blev orten också förebild för tvillingarnas Vindsele fastän inlandsorten där har flyttat till kusten och fått en hamn. 

Träffades i Klara
Det berättas att Ivar Ahlstedt var något av en bohem, en pratsam och debattlysten herre under det att Rommerud var en lugnare och mera tillbakadragen man. De två frilansande journalisterna hade träffats i författarnas och poeternas Klarakvarter i Stockholm i början av 1940-talet och satt i slutet av andra världskriget och diskuterade allt elände, bland annat sin dåliga ekonomi. Diskussionerna ledde fram till att de fick för sig att de tillsammans skulle försöka sig på att skriva ungdomsdeckare för brödfödans skull, utan några konstnärliga ambitioner. 
Ivar och Sid kom på att det skulle handla om busiga rödhåriga tvillingar som hamnade i mysterier som de löste. Tvillingdetektiverna skulle bli namnet på böckerna och de skulle innehålla både spänning och humor. Titlarna på böckerna hade oftast anknytning till något som nyligen hade hänt i samhället. Tv-mysteriet kom till exempel ut 1956, samma år som SVT började sända i Sverige. 

Delade skrivandet
Författarna Ahlstedt och Rommerud ville inte skylta med sina riktiga namn på böckerna. De ville i stället ha ett nytt okänt författarnamn och provade olika kombinationer. Till slut blev det Sivar Ahlrud. De fyra första böckerna gavs ut mellan 1944 och 1947 på mindre kända förlag, tre på Lindqvists och en på Beckmans förlag. Från 1949 kom böckerna ut på det stora dominerande ungdomsförlaget B. Wahlströms, som insåg att dessa äventyrsböcker låg rätt i tiden. 
Ahlstedt och Rommerud skrev de sex första böckerna tillsammans för att sedan från 1950 och framåt skriva var för sig, med något undantag. Det var i stort sett en jämn fördelning mellan författarna beträffande skrivandet. Både Ahlstedt och Rommerud skrev och förlade handlingarna till både Stockholm och det fiktiva Vindsele, även om Rommerud skrev mera om Vindsele. 
Båda ger de en bra skildring av sin samtid i böckerna och berättelserna är rappt skrivna. Tvillingdeckarna var för många pojkar ett första steg in i böckernas värld. Trots att tvillingarna är torftiga som litterära figurer hindrade det inte ungdomen från att älska dem. De brydde sig inte heller om att litteraturkritiker och bibliotekarier dömde ut böckerna. Några kritiker menade ändå att det fanns humor i böckerna och att läsekretsen i de tidiga tonåren behövde dessa blodfria deckare som var bättre än översatt amerikansk ”smörja”.

Ökat intresse
Trots att böckerna om tvillingdeckarna var upplagda på samma sätt uppskattades de av sin läsekrets och såldes i över tre miljoner exemplar. Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud blev ändå inte speciellt rika på böckerna. Ungdomsförfattare tjänade som regel inte särskilt mycket på den tiden, fastän deras böcker gick ut i stora upplagor. Förlagen tjänade desto mera. 
I dag ökar intresset för dessa böcker. Allt fler samlar på dem. Att de en gång blev så populära berodde nog främst på att det inte fanns så mycket förströelse för den tidens ungdom. I dag väntar de unga med spänning på att något nytt dataspel ska lanseras, på 1950-talet väntade de på att det skulle komma en ny bok med Tvillingdeckarna.

Sven-Åke Henriksson 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 7 – 2017

Aldrig i Olympiska spelens historia har väl en konståkningsfinal bjudit på en sådan dramatik som i norska Lillehammer 1994. Den beskrevs som mötet mellan ”Skönheten och Odjuret” där amerikanskan Nancy Kerrigan (bilden) vad den goda, alltså Skönheten, och hennes landsmaninna och konkurrent Tonya Harding var den onda, Odjuret. Bakgrunden var att en gärningsman, lejd av Hardings exmake, en tid före OS-tävlingarna hade angripit Nancy Kerrigans högra knä med flera batongslag för att hindra henne från att komma till start. Men Kerrigan återhämtade sig och det blev ett möte i OS-finalen mellan de båda, och då var det ”Skönheten” som hade de bästa tävlingsnerverna.

 

Mer ur veckans nummer

Ett ovanligt spännande äventyr iscensatte de tre ungdomarna Oskar Naroskin, Lennart Bolander och Eold Johansson åt sig själva när de för snart 70 år sedan tjuvåkte till USA genom att gömma sig i stjärtfenan på en DC 4 med destination New York. Väl där lyckades de mitt i natten smyga sig ut ur flygplanet och dupera sig förbi flygplatsens vaktpoliser. Men verkligheten hann till slut ifatt dem och de greps. Och Oskar, med sitt ryska efternamn, blev till och med misstänkt för att vara spion…

De tre svenska ynglingarna gömde sig i DC 4:ans stjärtfena och tog sig på det sättet hela vägen från Bromma i Stockholm till La Guardia i New York.

En annan risktagare, fast på sovjetisk mark, var utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson. Han blev inte bara god vän med författaren Alexander Solzjenitsyn, vilket bara det var riskabelt, utan utförde också vissa hemliga uppdrag som kurir åt den Nobelprisbelönte sovjetopponenten. 

Stig Fredrikson och Alexander Solzjenitsyn 1996.

Daniels Ols Carin Ersdotter – även kallad Pilt-Carin – var en av många dalkullor som på 1800-talet gjorde arbetsvandringar till Stockholm för att bättra på sina fattiga levnadsvillkor. Tanken var att hon skulle bära tegel och murbruk på byggen, men till detta räckte hennes kroppskrafter inte till. I stället fick hon bli mjölkerska på en gård – till att börja med. Men ägaren på gården tyckte att Pilt-Carin var alldeles för vacker för ladugårdsarbete och lät henne bli mjölkförsäljerska på Stortorget i Stockholm. Där blev kronprins Oscar, sedermera Oscar I, så behagad av Carin att hon fick bege sig till Stockholms slott för att visa upp sig för självaste Karl XIV Johan…

Statyn av Pilt-Carin, utanför Djura kyrka sedan september förra året.

Korrespondent och hemlig kurir

[good_old_share]

Så gott som alla av oss har nog i SVT:s Aktuellt sett och hört Stig Fredrikson rapportera från platser i världen. Numera har han dragit sig bort från tv-rutorna och lever livet som pensionär. Men han har kvar lusten att berätta, särskilt om sina år som hemlig kurir i Moskva.

I mitten av 1960-talet blev Stig Fredrikson inkallad för värnpliktstjänstgöring. Han kallades till Försvarets tolkskola i Uppsala och fick där en grundutbildning som tolk och förhörsledare på det ryska språket. Stig byggde på sina kunskaper i ryska vid Stockholms universitet och arbetade sedan en tid som journalist hemma i Småland innan han fick arbete vid Tidningarnas telegrambyrå (TT). I januari 1972 blev han, 26 år ung, placerad i Moskva som korrespondent för TT och nyhetsbyråerna i Norge och Finland.
– Jag kom med hustru Ingrid till en sluten värld, säger han. Det var mitt under kalla kriget och misstänksamheten mot utlänningar i Sovjetunionen var stor. I vår lägenhet i utlänningskvarteret var vi avlyssnade och bevakade. En samtida amerikansk korrespondent påstod att varje utlänning i Moskva bevakades av 17 personer från den sovjetiska säkerhetstjänsten.
Efter två månader i Moskva fick Stig ett specialuppdrag av sin chef vid TT, Hans Björkegren. Han skulle försöka anträffa nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn i våning 169 vid Gorkijgatan 12 i Moskva. Adressen hade Björkegren fått av Vilhelm Moberg, som med hjälp av Björkegren haft brevkontakt med Solzjenitsyn.

Fortsatt kontakt
– Jag hittade efter ett visst letande våningen, berättar Stig. Den tillhörde hans blivande fru, Natalja Svetlova. Solzjenitsyn var förbjuden av säkerhetstjänsten KGB att bo där, men vid mitt andra besök i våningen dök han upp. Vi pratades vid en stund.
– Mitt uppdrag gällde att undersöka huruvida det var möjligt för Svenska Akademien att i våningen överlämna Nobelprisets insignier, diplom och medalj. Solzjenitsyn hade i december 1970 inställt sin resa till Stockholm för att hämta priset. Han vågade inte resa, då han befarade att inte få återvända till Sovjet. I en första planering ingick att Solzjenitsyn skulle få nobelpriset på den svenska ambassaden i Moskva, men på de villkor och med de inbjudna gäster som Solzjenitsyn ville ha bedömdes arrangemanget bli en politisk manifestation från Sverige mot Sovjetunionen. Det inställdes därför. 
Efter Stigs rapportering beslöt emellertid Svenska Akademien att den 9 april 1972, genom dess ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow, överlämna Nobelpriset till Alexander Solzjenitsyn i våningen på Gorkijgatan. Så blev det nu inte, för Gierow beviljades inte visum för inresa till Sovjetunionen. 
– Men kontakten mellan mig och Solzjenitsyn var därmed inte bruten, ler Stig underfundig.

Fångläger
Alexander Solzjenitsyn var född 1918 och uppvuxen i Rostov vid floden Don. Han studerade matematik och fysik på högskolenivå och arbetade därefter som lärare tills han på sommaren 1941 inkallades för militärtjänst i Röda armén. Han avancerade under militärtiden till officer vid artilleriet. 
I februari 1945 arresterades han för att i brev till en barndomskamrat ha kritiserat Josef Stalin. Solzjenitsyn dömdes 1946 för brott mot staten till straffarbete och förvisning.
Solzjenitsyn kom att tillbringa åtta år som straffånge med bland annat vistelse i fångläger. Han frigavs i mitten av 1950-talet med restriktion att han inte fick bo i Moskva utan blev tvångsmässigt mantalsskriven på en ort på den sovjetiska landsbygden. 
Han återupptog sitt arbete som lärare, började skriva, men hade svårt att få något utgivet. 1962, i samband med Nikita Chrusjtjovs fördömande av Stalins terrormetoder, lyckades Solzjenitsyn få sin bok En dag i Ivan Denisovitjs liv utgiven i Sovjet. Boken om en lägerfåge blev en succé och översattes världen över. 
Men sovjetledningen ogillade bokens framgång och spridning. Den förbjöd vidare utgivning av Solzjenitsyn, då hans skrifter bedömdes som antisovjetisk propaganda.
Under senare delen av 1960-talet lyckades Solzjenitsyn få kopior av manus till böckerna Cancerkliniken och Den första kretsen utsmugglade till väst. Böckerna prisades och lästes över hela världen. Solzjenitsyn tilldelades 1970 Nobelpriset i litteratur. Sovjetledarna rasade. Solzjenitsyn fördömdes som motståndsman.

Smugglade Nobeltalet
Efter att Alexander Solzjenitsyn blivit snuvad på sitt Nobelpris i april 1972, tog han i slutet av månaden kontakt med den unge korrespondenten Stig Fredrikson. Solzjenitsyn ville ha sitt skrivna Nobeltal utsmugglat till väst. 
– Jag kunde inte motstå den spännande uppgiften, och inför Solzjenitsyns påverkanskraft föll jag till föga, suckar Stig. Jag ställde upp. Han hade fotograferat det långa talet i nio bilder och överlämnandet skedde då Solzjenitsyn med sin Svetlana och jag tillsammans med Ingrid gjorde en promenad i Moskva. Båda kvinnorna var gravida och Solzjenitsyn påstod att detta var ett gott tecken för att utsmugglingen skulle lyckas. Jag stoppade in bilderna i tomt rör för huvudvärkstabletter, placerade röret i en transistorradio, for sedan över Helsingfors till Stockholm utan att bli ertappad vid den sovjetiska gränskontrollen. Svenska Akademien fick sedan talet och det publicerades under sensommaren 1972 i en rad ledande tidningar i Sverige och utomlands.
I sitt Nobeltal uttryckte Solzjenitsyn angående det sovjetiska lägersystemet: 
”Det blev mig förunnat att överleva, medan andra – kanhända med större talang och skicklighet än min – gick under.”

Kurir
Efter den lyckade utsmugglingen av Nobeltalet ville Alexander Solzjenitsyn ha mer uppdrag utförda genom den svenske korrespondenten Stig Fredrikson.
– Jag var kanske både smickrad och naiv då jag lät mig bli kurir till Alexander. Jag insåg nog aldrig fullt ut riskerna, och det är nästan mirakulöst att inte KGB kom vårt samarbete på spåren, menar Stig med distans till det som hände. Från sommaren 1972 till våren 1974 träffades vi i all hemlighet 20 gånger ensamma och fyra gånger tillsammans också med Svetlana. På kvällstid i dunkla gränder, inom lummiga bersåer och på mörka gårdar mottog jag och lämnade material till Solzjenitsyn. Solzjenitsyns försändelser lät jag gå med ambassadposten till Norge för vidare befordran till adresser i väst, bland annat till Solzjenitsyns advokat i Zürich, hans ryska förläggare i Paris samt till en kvinna i Österrike som översatte hans verk till tyska. 
Den 13 februari 1974, några veckor efter att boken Gulag-arkipelagen utkommit i Paris, utvisades Solzjenitsyn som icke önskvärd i Sovjetunionen. Han bodde ett tag i Norge och sedan i Schweiz innan han med Svetlana och sina tre söner flyttade till Vermont i nordöstra USA.
– Jag var en av många som hjälpte till att föra ut hans arkiverade material från Sovjet så att han kunde fortsätta sin litterära verksamhet, säger Stig. Solzjenitsyn erbjöd mig också att bli hans privatsekreterare. Vi diskuterade allvarligt ett sådant upplägg, men när jag under mer avspända former träffade honom i Europa märkte jag att vi var långt ifrån varandra, inte minst politiskt, och att ett samarbete inte var möjligt.

Stig Fredrikson idag.

USA
Utvisad från Sovjetunionen blev det möjligt för Solzjenitsyn att i december 1974 i Stockholm ta emot det Nobelpris som han hade tilldelats 1970.
Alexander Solzjenitsyn bodde i nära 18 år i delstaten Vermont i Nordamerika. Stig Fredrikson besökte honom där han bodde med sin familj i ett stort hus omgivet av skog. 
– Han var då helt upptagen med sitt stora romanprojekt Det röda hjulet, om Ryssland före 1918, berättar Stig. Han arbetade så gott som all vaken tid. Han tog vänligt emot mig, tackade för mitt mod och mina insatser som kurir i Moskva, men var i övrigt sysselsatt med sitt skrivande.
1994 fick Solzjenitsyn möjlighet att återvända till det Sovjetunionen som då sedan 1991 var Ryssland. Han bosatte sig i Troiste-Lykovo utanför Moskva, där också Stig träffade honom.
– Han var inte nöjd med utvecklingen i Ryssland. Han förbannade vad han kallade gangsterekonomin som förstörde det stora landet, påpekar Stig. Solzjenitsyn menade att såväl kommunism som demokrati var importer från väst som inte gick ihop med det ryska folkets sinnen och traditioner.
Två månader före hans död 2008 träffade Stig Fredrikson Alexander Solzjenitsyn en sista gång.
– Han satt då i rullstol, var mycket trött, nära 90 år, och orkade bara med en kort pratstund. Han var märkt av ålder och sjukdom, men var minnesgod och uttryckte sig klart och redigt med sin alltid ljusa stämma, avslutar Stig.

Leif Syrén

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 6 – 2017

Kvällsstunden träffade Towa Carson på ett kafé i Eskilstuna i januari 2017.

Efter att Birgit från Eskilstuna – känd som Towa Carson – hade sjungit i Paul Anka Show ville hans manager träffa henne på deras skivbolag i Stockholm. Det var tal om en lansering i Amerika. 
– Men jag åkte aldrig dit, jag struntade i det, förklarar hon.
Och det har onekligen gått bra ändå för den hemkära, numera 80-åriga, sörmländskan. Hennes distinkta sångröst har hörts i åtskilliga hitlåtar genom decennierna. Så sent som 2004 deltog hon i Melodifestivalen tillsammans med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson. 25 låtar på Svensktoppen har hon också haft. Än i dag händer det att hon greppar mikrofonen, ibland i Leif Kronlunds storband, ibland tillsammans med Göte Wilhelmson, ibland på egen hand.

 

Mer ur veckans nummer

Rollatorn är en produkt som har fått ett stort genombrott. Här i Sverige räknar man med att det finns mer än en kvarts miljon rollatoranvändare i dag. Och det är faktiskt en helsvensk uppfinning. En poliodrabbad kvinna i Västerås, Aina Wifalk, var den som kläckte den banbrytande idén efter att hon sett en bokvagn framföras i hemstadens bibliotek. Något patent brydde hon sig aldrig om att ta ut och de royalties som hon ändå fick på försäljningen testamenterade hon till Nordiska Kyrkoföreningen på Costa del Sol.

Kvinnors uppfinningar har genom åren varit många och betydelsefulla. Men tyvärr glöms många gånger uppfinnarna bort. Aina Wifalk som uppfann Rollatorn är en av dessa. Foto: privat

Ännu mindre rik på sin genialitet blev den naivistiske konstnären Johan Erik Olsson i Edsbyn, även kallad Lim-Johan. Han fick själv aldrig ett öre för sina målningar på papp, men i dag är de mycket värda. I en trossbotten hittades nyligen en hittills okänd målning av Lim-Johan, och den såldes på Bukowskis för 500 000 kronor, i praktiken 612 500 kronor sedan en avgift på 22,5 procent tillkommit på slutbudet.

Tavlan efter restaurering med titeln Älg och stövare. Fotot från Bukowskis Auktioner i Stockholm.
Till Höger: Johan Erik Olsson, även kallad Lim-Johan

1936 började Helge Holmgren, strax norr om Skövde, att egenhändigt bygga ett bostadshus. Men efter tre år avbröt han byggnationen och lämnade det som hann bli färdigt av huset åt sitt öde sedan han fått nej av sin tilltänkta hustru. I 65 år fick det övergivna huset förfalla innan det slutligen revs – efter Holmgrens död.

Huset som Helge byggde lämnades åt sitt öde. Idag är det rivet...

Aina Wifalk blev Rollatorns “mamma”

Kvinnors uppfinningar har genom åren varit många och betydelsefulla. Men tyvärr glöms många gånger uppfinnarna bort. Aina Wifalk som uppfann Rollatorn är en av dessa. Foto: privat
[good_old_share]

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Aina Wifalk upplevde kanske ingen direkt nöd, men däremot ett stort problem som hon löste på ett genialiskt sätt. Hon uppfann rollatorn. 

Aina Wifalk drabbades av polio 1949 då hon var 21 år och blev då tvungen att avbryta sin utbildning till sjuksköterska. Efter avslutad utbildning till kurator 1957 arbetade hon på ortopediska kliniken på Västerås lasarett och från 1968 som handikappkurator i Västerås kommun. Aina Wifalk arbetade under hela sitt yrkesverksamma liv med handikappfrågor, bland annat som handikappinformatör. Hon var även initiativtagare till olika handikappföreningar. 
Med åren blev hennes axlar utslitna efter att hon gått med käppar i drygt 20 år. Till slut satte sjukdomen stopp för hennes yrkesliv, vilket resulterade i att hon 1976 fick sjukbidrag. 

Bokvagn katalysator
Aina Wifalk började då fundera på ett hjälpmedel för personer som hade svårigheter att gå. Vid ett tillfälle då hon var på biblioteket såg hon en bokvagn. Då fick hon idén att, ”den där kunde man göra någonting av”, berättar Marianne Ericsson, som känt Aina under många år. 
Från tanke till handling! 1978 lämnade hon in idén på ett gånghjälpmedel med fyra hjul till utvecklingsfonden, som i sin tur kopplade ihop henne med ett företag som hjälpte till med konstruktionen av en prototyp.
Aina Wifalk ansökte om finansiering från utvecklingsfonden och från styrelsen för teknisk utveckling för att kunna utveckla idén till färdig produkt. Man insåg potentialen och beviljade ekonomiskt stöd. 

Nyckeln till frihet
Tre år senare var produktionen av rollatorn i full gång. Sedan dess har det tillverkats tusentals i de mest skiftande konstruktioner och utseenden. 
För många äldre och för personer med gångsvårigheter är rollatorn nyckeln till frihet och självständighet. I dag finns den i stora delar av världen.
Genom en aktiv produktutveckling finns i dag ett stort urval av rollatorer som är anpassade för olika behov och förutsättningar, allt från kraftiga modeller för utemiljö med stötdämpning för att ge en behaglig gång på ojämna underlag till smidiga och lätta för inomhusbruk. Många av modellerna är flexibla och går med ett enkelt handgrepp att vika ihop för att ställas åt sidan eller transporteras i bil eller i kollektiva färdmedel. Fokus läggs även på en tilltalande design, hållfasthet, material och ergonomi. 
Aina Wifalk, som avled 1983 i cancer, tog aldrig ut något patent på sin enkla och geniala uppfinning. Hon ville att så många som möjligt skulle få tillgång till rollatorn. De royalties hon fick på försäljningen testamenterade hon till Nordiska Kyrkoföreningen på Costa del Sol.
Ett forskningsprojekt vid Umeå universitet och Norrlands universitetssjukhus håller på att utveckla en ”intelligent” rollator. 

”Intelligent” rollator
I dag finns det över 250 000 användare av rollatorer i Sverige. Många av dessa har nedsatt kognitiv förmåga och dåligt balanssinne, vilket medför risk för ibland svåra fallskador. Äldre personer kan ha svårt att manövrera sin rollator vid till exempel svängar, trånga utrymmen, dörrposter, runt bords- och stolsben och så vidare. Det händer även att äldre oavsiktligt kör ner över trottoarkanter med i värsta fall svåra fysiska skador som följd. Den tekniska lösning som gruppen arbetar med är automatisk detektering av hinder framför en rollator. Elektriska bromsar på bakhjulen korrigerar automatiskt rollatorns färdriktning. För övrigt fungerar rollatorn som vanligt genom att man skjuter den framför sig med muskelkraft.

Jöns Posse

[good_old_share]

Ny följetong: Irenes hemlighet (del 1 av 11)

Kapitel 1

De träffades i Bern vid återinvigningen av Hotel Plaza. Efter en förödande brand hade hotellet totalrestaurerats och fått ett helt nytt utseende. En ombyggnad som väckt stor uppmärksamhet och vunnit allas gillande.
– Den nybyggda entrén och glastaket över lobbyn motsvarar på ett signifikativt sätt femtiotalets krav på ljus och rymd…
Sylvia kvävde en liten gäspning och sneglade ängsligt på sin fars stränga profil. Men ambassadtjänsteman Einar Rooth märkte inget av sin dotters växande rastlöshet. Han satt helt koncentrerad på mannen i talarstolen, och inte ett ord eller en gest tycktes gå honom förbi.
Själv hade Sylvia svårt att få något sammanhang i den framvällande tyskan, och hennes intresse var inte tillräckligt stort för att hon skulle se någon mening med att anstränga sig. Det viktigaste visste hon ju redan. Att mannen bakom det rosade resultatet var svensk och hette Lennart Häger, och att han vunnit den utlysta arkitekttävlingen i konkurrens med flera av Europas främsta arkitektbyråer.
Hon satt så att hon bara kunde se honom från sidan, och delvis skymdes han av en kvinna i grå dräkt som hon fått veta var hans fru. En frapperande vacker kvinna med en förtjusande liten svart hattskapelse på sitt kastanjebruna hår. En kvinna med stil, en dam ut i fingerspetsarna – just sådan som Sylvia visste, att hon själv aldrig skulle kunna bli.
Visst försökte hon ”föra sig” som faster Elin kallade det, men hur hon än ansträngde sig misslyckades hon alltid i något avseende. Hon hade svårt att passa tider och var alldeles för impulsiv och spontan. Antingen skrattade hon för högt eller också skrattade hon på fel ställe. Ibland bet hon på naglarna i ren distraktion!
Många gånger hade hon gett faster Elin skulden. Hennes ständiga klander och krav på perfektionism kunde väl knappast framkalla annat än misslyckanden. Men nu hade återseendet med fadern fått Sylvia att förstå, att hela förklaringen låg i att hon liknade sin mor – den glittrande glada balettdansösen, som hade dött vid Sylvias födelse, och som väl hennes far vid det här laget nästan hade glömt att han varit gift med.
För Einar Rooth var sin systers absoluta motsvarighet, hade hon upptäckt, när hon för en vecka sedan anlänt till Schweiz på sin första utlandsresa – en belöning för den lyckligen avklarade studentexamen. Det var tre år sedan hon sist hade träffat sin far – som hastigast vid ett av hans sällsynta Sverigebesök – och nu såg hon honom med andra ögon än hon gjort, när han mest varit som en fantasifigur.
Under veckan som gått, hade han behandlat henne vänlig och artigt. Ännu hade han inte kritiserat henne för något. Men emellanåt rynkade han ogillande på ögonbrynen och såg ut precis som faster Elin! 
Sylvia vaknade ur sina tankar, när en lång applåd hälsade Lennart Häger välkommen upp i talarstolen.
Redan medan han gick de få meterna dit, var det något i hans hållning som fångade hennes uppmärksamhet, något som fick henne att minnas en råbock som varit på väg över en äng. Han var lång och bredaxlad men hade något av en ynglings lätthet och smidighet i sina rörelser.
Efteråt hade Sylvia inte en aning om, vad han hade sagt. Det enda hon mindes var själva rösten, hans leende och magnetismen han utstrålade. Och när han efter själva invigningsceremonin omringades av journalister och andra, stod hon för sig själv med sitt champagneglas i folkvimlet och kände sig alldeles förvirrad.
Hur kunde en okänd man beröra henne så starkt – från flera meters håll?
Sylvias erfarenhet av män var inte stor. Den inskränkte sig till studentkamraterna och hennes väninnors bröder, och hon hade alltid funnit jämnåriga ointressanta. Kanske var det hennes ständiga längtan efter fadern, som fått henne att svärma för lite äldre män… men bara i hemlighet och på avstånd.
Lennart Häger var antagligen minst trettiofem, men det ägnade hon inte en tanke just nu, lika lite som att han var gift. Hon visste bara, att det var något alldeles speciellt med honom. Och allt eftersom tiden gick och han förblev lika upptagen, började det krypa i henne av otålighet. Hon måste få en chans att komma nära honom, se på honom, tala med honom…
Hennes far stod inbegripen i ett samtal med en annan diplomat, och medan Sylvia rastlöst vandrade omkring i den stora vestibulen var hon plötsligt nära att kollidera med sin egen spegelbild.
Hon backade ett par steg, och för ett ögonblick bytte hon tankegång.
Det var fascinerande att se sig själv i helfigur – men samtidigt lite skrämmande. Det ljusa håret såg visserligen ovanligt prydligt ut och den blå dräkten satt som den skulle, men allt som syntes av henne tycktes ropa ut att hon med åren hade alla förutsättningar att bli ”en yppig blondin”. Hon hade nyligen läst det nedsättande uttrycket i en tidning med filmskvaller, och hon avskydde det!
– Förlåt… Kan jag få låna spegeln ett ögonblick?
Sylvia mumlade generad en ursäkt till kvinnan, som stod bredvid henne och glömde henne genast, för i detsamma fick hon se Lennart Häger komma gående med blicken riktad mot någon längre bort. Utan att tveka gick hon emot honom och sträckte fram handen.
– Gratulerar till framgången! sa hon på svenska.
– Tack!
Han tryckte hennes hand och betraktade henne häpet och lite nyfiket.
– Ännu en svensk i förskingringen? sa han småleende.
– Ja… Sylvia hade med ens svårt att tala. Hans fasta handtryckning hade nästan känts som en elektrisk stöt, och hennes hjärta bultade häftigt.
– Jag kom hit för en vecka sedan, fortsatte hon andlöst. För att hälsa på min far, Einar Rooth. Han arbetar vid ambassaden…
Lennart Häger höjde igenkännande på ögonbrynen, när han hörde namnet.
– Ja, vi har träffats någon gång…
– Jag heter Sylvia.
– Lennart. Han bugade sig. Men det vet du förstås redan; det har väl inte kunnat undgå dig?
De skrattade båda, och glömska av alla andra stod de där mitt i vimlet och såg in i varandras ansikten, som om de delat en glad hemlighet.
Han såg en ung kvinna med slät hy, leende röda läppar och ögon som strålade mot honom som stjärnor – allt inramat av ett sagolikt gyllenblont hår.
Hon såg in i en mogen mans ansikte med djärva, kraftfulla drag, kanske inte direkt vackert men levande och fullt av charm.
Hon stod som hypnotiserad av den intensiva blicken i hans blå ögon, och när han slutligen efter några vänliga fraser lämnade henne, darrade hon av sinnesrörelse.
Mekaniskt sökte hon sig tillbaka till sin far. Under resten av partyt talade hon inte med någon. Hela tiden följde hon Lennart Häger med blicken, och som om han känt det på sig vände han sig plötsligt om och såg på henne.
Sylvia tyckte, att hennes hjärta nästan stannade. Förskräckt försökte hon återkomma till förnuft genom att påpeka för sig själv, att ingenting annat hade hänt mellan dem än att de växlat några ord och några blickar. 
Men för henne var deras möte lika bländande och uppskakande som ett blixtnedslag, och det var med lättnad hon hörde sin far förklara, att det nu var dags för dem att bryta upp.
Under hemfärden satt hon tyst i bilen, något Einar Rooth noterade med tacksamhet. Redan efter en vecka upplevde han samvaron med dottern som ganska prövande. De levde i skilda världar, och hennes intetsägande pladder kändes enbart störande.
Einar Rooth hade inte märkt något av Sylvias ivriga försök att komma nära honom, och själv kände han ingen motsvarande önskan. Han hade redan sin bild klar. Sylvia var mycket kvinnlig och söt – men det var också allt hon hade att komma med… precis som sin mor!
Han hoppades, att hon snarast skulle finna sig en lämplig man. Äktenskap var det enda rätta för en flicka som hon.

* * *

Sylvia skulle aldrig glömma den natten. Utan att kunna sova låg hon där i sin fars eleganta gästrum, darrande som av feber. Minnesbilder från Hotel Plaza blixtrade bakom ögonlocken, Lennart Häger fanns med i dem alla och till slut frågade hon sig nästan förtvivlad, varför hon blivit så fascinerad av honom. Han hade ju drabbat henne som ett gift!
Framemot morgonen somnade hon utmattad, och när hon några timmar senare steg upp, hade hennes far för länge sedan åkt till ambassaden. Hon undrade i sitt stilla sinne hur han hade reagerat på att hon sovit över frukosten, men när hon mötte fru Schoultz, som skötte hushållet, behövde hon inte undra längre. Den storväxta, tystlåtna kvinnan såg så bekymrad ut, som det bara var möjligt.
Själv skulle hon förstås inte ens drömma om att göra något, som störde Einar Rooths cirklar!
Efter sin försenade frukost tog Sylvia bussen in till centrum. Hon måste hitta på något för att få bukt med sin rastlösa oro. Och medan hon vandrade omkring på gatorna mellan de höga gamla husen, sänkte sig ett visst lugn över henne. Reducerad till en anonym besökare bland tusentals andra minskade också betydelsen av hennes känslor.
Hon hade just stannat framför ett konditori och bestämt sig för att vila fötterna en stund, då det otroliga hände. Den tunga porten i huset intill öppnades och en lång man kom ut med en portfölj i handen. 
Lennart Häger!
I nästa ögonblick fick han syn på henne och sken upp i ett igenkännande leende.
– Sylvia! Vilket sammanträffande!
Han räckte henne handen, och hans närhet hade samma effekt på henne som dagen förut. Hon fick svårt att andas, hjärtat dunkade vilt och tankarna blev kaotiska. Hon sa något osammanhängande om sin promenad och att hon just tänkt dricka kaffe.
Lennart kastade en snabb blick på klockan.
– Jag behöver också en paus… Ska vi göra sällskap?
Några minuter senare satt de i en vrå med röda plyschsoffor och en jäktad servitris ställde ner kaffe och bakelser på det lilla marmorbordet mellan dem.
När hon gått, blev det alldeles tyst – åtminstone upplevde Sylvia det så, fastän det fanns folk runt omkring dem. Med dunkande hjärta studerade hon Lennart och kunde knappast fatta, att det var sant att de satt här tillsammans.
Hans blå ögon mötte hennes.
– På offentliga tillställningar hinner man aldrig lära känna någon, sa han, så det gläder mig att jag fick träffa dig igen. Berätta nu! Jag vill veta allt om dig!
Sylvia var alldeles för omtumlad för att kunna åstadkomma något mer än spridda fraser, men han fick ändå en ganska tydlig bild av flickan, som växt upp utan sin mor och som ständigt längtat efter sin far. Nu hade de återförenats, men av allt att döma brydde han sig inte särskilt mycket om sin dotter, och Lennart var knappast förvånad. Einar Rooth föreföll lika grå som sin kostym och hade antagligen inte mer känslor än den uppstoppade ekorren, som placerats i konditorifönstret med en nöt mellan framtassarna!
Plötsligt fångades Lennart av de blanka, konstgjorda ekorrögonen och under en svindlande sekund fick han för sig, att Irene tittade på honom. Hastigt vred han sockeln ett halvt varv, och när han mötte Sylvias undrande blick, sa han:
– Jag tror att Kurre kan ha mer nöje av gatulivet än av att titta på cafégästerna!
Sylvia skrattade andlöst.
– Nu är det din tur att berätta! sa hon ivrigt.
Han förde kaffekoppen till munnen för att få lite tid att samla tankarna.
– Jag kommer från en helt annan miljö än du, sa han sedan. Jag är bondson, uppväxt på en stor gård som heter Trangärde. Det var meningen, att min äldre bror skulle överta gården och därför blev jag arkitekt. Men… tyvärr lever inte Torsten längre, så nu hoppas mina föräldrar på, att jag snart ska vara mätt på mina yrkesframgångar och komma hem. Under tiden sköter pappa gården…
– Är du det efter din senaste framgång? Mätt, menar jag?
Han gav henne en lång blick och skakade sakta på huvudet.
– Blir man någonsin mätt? Finns det inte alltid något mer att hungra och längta efter…? Gör man inte ständigt nya upptäckter om vad som är viktigt i livet och vad man behöver för att vara lycklig?
Sylvia kunde inte se hans svar som rent allmänna synpunkter. Frågorna gick henne rakt till hjärtat och blev tillämpliga på dem själva.
– Jo, viskade hon.
Under några sekunder möttes deras blickar, allvarliga och hjälpsökande. De kunde inte längre dölja sin starka dragning till varandra bakom skämt och leenden.
Sylvia mindes inte, att hon hade ätit och druckit, men plötsligt upptäckte hon att deras koppar och assietter var tomma. De dyrbara minuterna i hans sällskap skulle snart vara slut, och inför det oundvikliga uppbrottet blev hon smått desperat.
– Min far ska ha ett cocktailparty i morgon kväll, sa hon hastigt. Det skulle vara hemskt roligt om du… och din fru… kunde komma. Någon tryckt inbjudan hinner ni inte få, men den här sortens tillställningar är ganska informella…
Lennart dröjde med svaret, och hon blev gråtfärdig vid tanken på, att han skulle säga nej. Men så nickade han.
– Tack, sa han lågt med sin blå blick i hennes. Vi kommer gärna.

* * *

Sylvia återvände hem, jublande lycklig och totalt oförberedd på sin fars reaktion, när cocktailpartyt kom på tal och hon bekände, att hon stött ihop med Lennart Häger och bjudit honom och hans fru.
– Är du från vettet? Begriper du inte, att mina cocktailpartys har ett professionellt och allvarligt syfte? Att blanda folk hur som helst kan ju spoliera både mitt arbete och mitt anseende!
– Men jag trodde… Sylvia försökte urskulda sig men blev genast avbruten.
Hon hade aldrig hört sin far bli så mångordig som nu, när han lät henne veta hur tanklöst och illa hon uppfört sig. Till slut tycktes det dock gå upp för honom, att han hade överreagerat, för han lugnade sig och verkade nästan generad över sitt utbrott. Han mumlade något om, att i just det här fallet var väl ingen större skada skedd… men hon fick på inga villkor göra om fadäsen!
Det lovade Sylvia, så oberörd av hans vredesutbrott att det förvånade henne själv. Men det enda som verkligen betydde något var, att hon skulle få träffa Lennart igen.
Med största omsorg gjorde hon sig i ordning kvällen därpå. Hon borstade sitt nytvättade hårt tills det gnistrade som guld och noterade tillfredsställd, att snittet på den ljusblå klänningen fick henne att nästan se smal ut. Hennes grå ögon glänste, kinderna var skära och inom henne brann en het förväntan. När hon lämnade sitt rum, hade hon en känsla av, att hon skulle kunna sträcka ut armarna och flyga nedför trappan.
De första gästerna hade redan anlänt, och just som Sylvia började gå nedför trappan, fick hon syn på Lennart och hans fru. De stod intill klädhängaren och samtalade med hennes far.
Hennes hjärta tappade rytmen för en sekund, hon vacklade till och grep tag i trappräcket. Det var som om allting gled undan inför tanken, som brände genom hennes hjärna.
Jag älskar honom!
Och i nästa sekund stod hela den förfärliga sanningen klar för henne. Hon älskade en gift man!
När Lennart höjde blicken och fick syn på henne, tvingade hon sig att fortsätta nedför trappan i en takt, som hon hoppades varken var för snabb eller långsam. Hon måste uppträda naturligt, ingen fick ana något! Allra minst hans hustru!
Efteråt tyckte hon, att hela kvällen hade varit som en enda lång, utdragen plåga. Irene fanns hela tiden i Lennarts närhet, Sylvia fick inte ett enda tillfälle att prata med honom på tu man hand, och de längtande blickarna han gav henne när de såg på varandra genom folkvimlet återspeglade hennes egen besvikelse.
När allting var över, stängde hon in sig på sitt rum och grät länge.

* * *

Lennart satt i bilen på väg hem med Irene bredvid sig och med minnet av Sylvias olyckliga ansikte på sina näthinnor.
Vid det laget ångrade han bittert, att han hade tackat ja till hennes spontana inbjudan. Då, på det lilla caféet, hade han varken haft kraft eller förstånd att säga nej. Han hade dragits till henne som malen till ljuset, men nu kände han sig som en skurk.
Vad hade han gjort detta oerfarna flickebarn, som av allt att döma gett honom hela sitt hjärta? För henne var det dödligt allvar, ingen flyktig lek med elden… Det var det för all del inte för honom heller, även om han inte vågade sätta namn på vad han kände.
Irenes svala, för att inte säga kalla natur, hade tvingat honom att leva på en erotisk svältkost, som han klarat av endast genom att totalt låta sig uppslukas av sitt arbete. I ”svaga” ögonblick hade han desperat kastat sig över ett nytt projekt, och han hade trott att problemet var löst. Mötet med Sylvia hade fått honom att förstå, att en process hade pågått inom honom hela tiden och nu antagit proportionen av en tidsinställd bomb.
Han klippte av tankegången och tvingade sig att lyssna till Irenes småprat.
Hon hade blivit mycket förtjust över inbjudan till cocktailpartyt; det tilltalade hennes ärelystnad att få umgås i diplomatkretsar och frottera sig med andra prominenta personer, och hon lät fullständigt nöjd med kvällen.
– Einar Rooth var verkligen en angenäm bekantskap! Bildad och kultiverad och intressant att prata med. Men hans dotter verkade inte överdrivet intelligent; hon var en vimsa!
Lennart knöt händerna hårt om ratten och gäspade demonstrativt för att slippa svara.
De följande dagarna fick han ofta en känsla av att leva på randen av en vulkan. Han visste, att utbrottet måste komma – bara inte när. Sylvia var ständigt i hans tankar, och när han såg på Irene, kunde han inte låta bli att jämföra dem och bli ännu mer exalterad.
En kväll när de satt framför radion i sin tillfälliga bostad – han med en tidning, Irene med en bok – slängde han undan tidningen och drog henne intill sig. I ett desperat behov av att låta lidelsen utplåna alla tankar pressade han sina läppar mot hennes men kände omedelbart hennes motstånd.
– Nej, låt bli!
Boken föll till golvet, och när han inte släppte henne utan försökte kyssa henne igen, vände hon bort huvudet och hennes röst blev skarpare.
– Lennart! Sluta med de där dumheterna!
Hans händer sjönk ner.
– Jaså, sa han ansträngt, det är så du betecknar mina ömhetsbetygelser? Som dumheter?
Irene böjde sig ner efter boken.
– Vad går det åt dig? Vad bråkar du för?
Hon hade röda fläckar på kinderna och lät förargad och förvirrad på samma gång.
Han såg på henne utan att vika undan med blicken.
– Att en gift man vill ligga med sin hustru – anser du det klandervärt?
Fast hon inte förändrade en min, tyckte han sig se, att hon kippade efter andan.
– Måste du vara vulgär också? sa hon kallt. Du är verkligen på ett alldeles odrägligt humör i kväll!
Lennart gick mot dörren.
– Jag åker bort till kontoret och jobbar en stund, sa han utan att vända sig om.
Hans arbetsplats låg i centrum, en kvarts bilväg från bostaden. Men den här gången kände han, att det inte gick att fly in i arbetet. Den malande otillfredsställelsen inom honom hade nått ett stadium, som inga vardagliga begrepp rådde på.
Vad skulle han göra? Söka upp någon bekant eller gå och ta sig en öl någonstans? Innerst inne visste han, att vad som helst skulle vara bättre, än det han verkligen gjorde.
Han satte sig i bilen och körde hem till Sylvia.
Under färden försökte han tänka ut, hur han skulle motivera sitt besök. Om han inte kunde komma på något vettigt, så fick det väl bli något banalt om, att han hade haft vägarna förbi och så…

Vill du läsa fortsättningen? Teckna din prenumeration här!

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.