Kvällsstunden vecka 52 – 2016

2016 är nu snart till ända. 2017 står och väntar på att få ta över. Oroligt har det varit på många håll i världen under de senaste tolv månaderna. Klimatet har varit frostigt i många bemärkelser, särskilt mellan människor av olika nationaliteter, etniciteter och åsiktsriktningar. Desto mindre frostigt har klimatet i naturen varit. Men också det hör numera till orosmomenten för många människor i vår tid. Så frågan är vad vi kan vänta oss av det nya året. Ingen av oss vet. Men i stället för att oroa oss för en morgondag som vi ändå inte förmår att påverka kan vi ju önska varandra allt gott. 
Bara det är en god början… 

 

Mer ur veckans nummer

Hur Pippi Långstrump ska se ut vet vi ju lite till mans. Men vet vi vem som verkligen satte stilen på henne; som ritade de röda utstående flätorna, fräknarna i det spjuveraktiga ansiktet – och långstrumporna? Nej, det var inte Astrid Lindgren själv som höll i pennan. I stället var det en danskfödd illustratör som levde oroligt och som själv förkortade sitt liv. Ingrid Vang Nyman var namnet och du läser hennes historia i veckans nummer av Kvällsstunden.

Ingrid Vang Nyman var illustratör och den som satte "stilen" på allas vår Pippi Långstrump.

Dominique Larrey är ett annat namn som kanske inte säger så mycket. Men också han gjorde avtryck för eftervärlden. I sin egentliga profession var han kejsar Napoleons fältläkare, men störst betydelse har han fått som skapare av världshistoriens första ambulans. Den ambulansen var visserligen hästdragen och helt utan blåljus. Men i alla fall…

Dominique Larrey, Napoleons fältläkare och ambulansens fader.

Av världens sju underverk finns det spår och rester av sex: Zeusstatyn i Olympia, Artemisttemplet i Efesos, mausoleet i Halikarnassos, Kolossen på Rhodos, fyrtornet på Faros och förstås de ännu väl bevarande pyramiderna i Giza. Men det sjunde underverket, Babylons hängande trädgårdar, lyser helt med sin fysiska frånvaro. Men det kanske inte är så konstigt. Sentida forskare börjar nämligen misstänka att de inte alls fanns i Babylon (nära Bagdad) utan i stället 40 mil längre norrut, i Nineve.

Smarrig cheesecake till nyårsbuffén

En fantastiskt god skaldjurscheesecake. Foto: AnnCi Larson

Cheesecake med skaldjur

Till ca 6 – 7 portioner

Ska du bjuda till fest på nyårsafton? Då kanske denna härliga och lättlagade cheesecake med skaldjur kan passa på buffébordet?

Detta behöver du:

Botten: 
200 g kavring
75 g smält smör

Fyllning: 
4 gelatinblad
1 burk räkor i lag, 200 g
1 burk röd stenbitsrom, 75 g
600 g färskost av philadelphiatyp
2 dl lätt crème fraiche
1,5 dl finhackad färsk gurka

Garnering: 
50 g röd stenbitsrom
finhackad isbergssallad
500 g räkor med skal
några dillvippor
1 citron

Så här gör du:

Lägg bakplåtspapper i botten på en form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter. Smält smöret. Skär bort kanterna på brödet och smula det i matberedare. Blanda ner det smälta smöret. Tryck ut blandningen i formen. Ställ kallt. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten. Häll av lagen från räkorna och grovhacka dem. Blanda räkor, stenbitsrom, philadelphiaost, crème fraiche och gurka. Krama ur gelatinbladen och smält dem tillsammans med 1 matsked vatten på låg värme. Då gelatinblandningen svalnat – OBS! Den får inte vara het – blandas den ner i räksmeten. Låt svalna ytterligare. Häll räkblandningen i formen och släta till ytan. Hit bör rätten förberedas dagen före serveringen och ställas kallt och övertäckt att stelna. Före serveringen tas cheesecaken försiktigt ur formen och garneras med skalade räkor, dillvippor och citronskivor. Strö hackad sallad runt omkring i en ring.

Han skapade den första ambulansen

Dominique Larrey, Napoleons fältläkare och ambulansens fader.
[good_old_share]

För 250 år sedan föddes en gosse som med tiden kom att bli Napoleons fältläkare. Han revolutionerade krigssjukvården genom att se till att sårade snabbt forslades bort från stridslinjen i lätta vagnar, de första ambulanserna. 

Han utvecklade också tekniken för amputationer så att fler svårt skadade soldater kunde överleva. Hans namn var Dominique Jean Larrey.
Dominique Jean Larrey föddes 8 juli 1766 i den franska byn Beaudéan i Pyrenéerna. Pappan var skomakare och familjen så fattig att det behövdes hjälp från församlingens präst för att gossen skulle få gå i skolan. När Dominique var 13 år avled pappan och han uppfostrades sedan av sin farbror Alexis Larrey, som var chefläkare i Toulouse. 
Det blev en viktig milstolpe i hans liv. Han började studera medicin samtidigt som han arbetade som biträde i sin farbrors läkarverksamhet.

Napoleon
Vid 21 års ålder flyttade Dominique Larrey till Paris där han fortsatte sina medicinstudier. Av chefkirurgen vid sjukhuset Hôtel-Dieu, Pierre-Joseph Desault, fick han bland annat lära sig hur man bäst behandlar sårskador för att undvika infektioner som kunde leda till kallbrand. De kunskaperna fick han stor användning av senare i sin medicinska gärning.
Efter sin läkarexamen fick han en tjänst som skeppsläkare på den kungliga fregatten Vigilante
Men efter en seglats ända till Newfoundland och Labrador insåg han att sjölivet inte passade honom; han led nämligen av kronisk sjösjuka. 
Han kom tillbaka till Paris revolutionsåret 1789 och arbetade på sjukhuset Les Invalides innan han blev fältläkare i armén.
År 1794 träffade han Napoleon för första gången. 
Tre år senare blev han Napoleons beundrade chefsfältläkare och var med vid alla fälttåg under Napoleons era: till Italien, till Egypten, till Palestina, till Syrien, till Ryssland och hela vägen till det slutliga nederlaget vid Waterloo.

”Flygande ambulanser”
De erfarenheter han fick som läkare på slagfältet gjorde att han tog initiativ till en helt ny metod för att behandla sårade soldater. 
Han insåg att många skadade dog i onödan på grund av att de inte kom under behandling tillräckligt snabbt. 
Hans idé var att ha fältsjukhus nära krigsskådeplatserna och att med lätta hästdragna vagnar transportera de skadade bort från stridslinjen. I dessa ”flygande ambulanser” fanns sjukvårdare och bårbärare, vilket innebar att många fler kunde få vård mycket snabbare. 
Dominique Larrey drevs också av en stark humanism. Hans regel var att behandla de svårast skadade först, oberoende av soldatens status – och till och med nationalitet. Även fiender kom under behandling. Det gjorde honom mycket respekterad även hos motståndarna. 
Det sägs att hertigen av Wellington vid slaget vid Waterloo gav sina mannar order att inte beskjuta Larreys ambulanser och sjuktält av respekt för den franske fältläkaren. 

Amputationer
Dominique Larrey väckte stor beundran, inte bara hos Napoleon utan även bland de egna franska soldaterna. 
Under det fruktansvärda återtåget från Moskva i november 1812 skulle armén ta sig över en trång bro över floden Beresina. Det uppstod panik och många dog i tumultet. 
Men Larrey räddades genom att soldaterna lyfte upp honom i luften och skickade honom över bron oskadd.
Larreys stora specialité som läkare var amputationer. Han utvecklade metoder för att snabbt och effektivt hantera svåra arm- och benskador så att den skadade kunde överleva. 
Det sägs att han vid slaget vid Aspern-Essling år 1809 amputerade marskalk Jean Lannes ena ben på två minuter. En rapport från slaget vid Borodino år 1812 berättar att Larrey utförde över 200 amputationer på bara ett dygn! 
Under mer fredliga omständigheter utförde också Larrey historiens första bröstoperation på en kvinna som drabbats av bröstcancer.

Räddade hans liv
Efter det förödande slaget vid Waterloo försökte Dominique Larrey fly för att ta sig tillbaka till Frankrike, men han blev infångad av preussiska soldater. De tänkte genast arkubusera honom, men en preussisk läkare kände igen Larrey som den läkare som räddat livet på den preussiske generalfältmarskalken Blüchers son vid slaget vid Dresden. 
Larrey blev benådad och inbjuden som gäst till Blüchers middagsbord och fick sedan pengar och rena kläder innan han skickades tillbaka till Frankrike.
Större delen av sitt återstående liv ägnade Dominique Larrey åt skrivande inom det medicinska området. Han blev invald i den franska akademien och reste till England inbjuden och mycket väl mottagen av brittiska läkare. 
Under en resa till Algeriet 1842 tillsammans med sin son Hippolyte blev Dominique Larrey sjuk och avled på hemresan till Lyon. 
Som kuriosum kan nämnas att denne son med tiden blev personlig läkare till kejsar Napoleon III, alltså Napoleon Bonapartes brorson.

Rolf Olofsson

En målning som visar Larrey i färd med en amputation i fält.
[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 51 – 2016

En rödbröstad liten domherre på en snöig grankvist – nog är väl det något som vi lite till mans (liksom kvinns) skulle vilja se under julhelgens kommande dagar? Och vem vet, för några kanske denna önskan går uppfyllelse. I synnerhet om vistelseorten ligger norrut i vårt land och i skogsnära trakter. Skulle det däremot bli en grön jul, betänk då att även en sådan kan bli god. Precis som vi på Kvällsstunden önskar er alla…

 

Mer ur veckans nummer

Nog vilar det ett romantiskt skimmer över gamla tiders upptäcktsresande. Med personligt mod och iver att förbättra världen gav de sig ut i det okända. Många lyckades med sina föresatser och skrev in sig i historieböckerna. Men inte alla. En som misslyckades med det mesta och som efter flera fiaskon dog på kuppen var värmlänningen Charles John Andersson.

Charles John Andersson på ett träsnitt från 1872.

Rejält misslyckad i sitt yrke var också Johan Gustav Schjörling. Han var den länsman i Delsbo som helt sonika ”kom boscht”, försvann. Men han blev inte mördad, utan han gav sig av alldeles självmant efter att han trampat över på fel sida om lagens råmärken. Sin familj i Hälsingland övergav han – och så dök han upp i USA, där han gifte sig på nytt med en kvinna som var bördig från – Delsbo!

Johan Gustav Schjörling lämnade landet.

Titanic skulle ju vara det osänkbara skeppet. Men hur det stod till med den saken, det vet vi ju. Hon sjönk den 14 april 1912 efter en kollision med ett isberg och 1 514 personer omkom. En av de ombordvarande som klarade sig var Violet Jessop. Det märkliga med denna kvinna var att hon dessutom överlevde ytterligare två allvarliga fartygshaverier, vilket fick samtidens folk att dra slutsatsen att det i själva verket var Violet som var osänkbar…

Violet Jessop kallades "den osänkbara kvinnan" då hon överlevde hela tre fartygshaverier.

Tacka Beda för julklappspappret

Beda Hallberg stod bakom Majblomman, och även introduktionen av julpapper i Sverige.
[good_old_share]

Ingen ger väl i dag bort en julklapp utan att först slå in paketet i ett vackert julpapper. Motiven och färgfloran är ju enorm. Men seden att använda julpapper är inte särskilt gammal. Det var Beda Hallberg, kvinnan bakom Majblomman, som 1922 införde seden i Sverige. 

– Jag hade turen av hitta ett av hennes första julpapper, säger Ingegerd Cederlind, 75
Ingegerd samlar egentligen på gamla bokmärken och söker av den anledningen ibland runt på olika loppisar. För några år sedan gjorde hon ett riktigt fynd, en hel kartong fylld av bokmärken. Allihop skyddade av ett gammalt julpapper.
– Först tänkte jag kasta bort papperet, tills jag kom att granska en liten text som stod tryckt i kanten på papperet. Där stod det ”Till bekämpande av tuberkulos i Göteborgs och Bohus län” och med ens började jag fundera på om inte Beda Hallberg borde ha haft något med saken att göra. 
Att Ingegerd kopplade julpapperet just till Beda Hallberg, Majblommans skapare, beror på att hon själv i många år arbetat med att sälja majblommor, under några år som ordförande i Majblommans lokalförening i Örebro. 
– Väl hemma kollade jag upp det hela och blev snart varse att Beda inte bara hade något allmänt med det hela att göra, utan var den person som introducerat de allra första julpapperen i Sverige. 

Majblomman
Beda Hallberg var den kvinna som 1907 tog initiativet till försäljning av majblommor, allt för att bekämpa tuberkulosen, en sjukdom som vid förra sekelskiftet ledde till döden för var femte svensk. Majblomman blev en succé, och Bedas hjälporganisation är den som utan konkurrens samlat in mest pengar av alla föreningar. 
– När Beda i början av 1920-talet kom att besöka Norge fick hon se att norrmännen använde tunna papper med svarttryckta jultomtar och kråkor på för att slå in presenter.
Entreprenören Beda fick då idén att man skulle sälja likadana i Sverige till jul för att få in ytterligare pengar till kampen mot tuberkulos. Hon beställde genast papper från tillverkarna i Norge, såg till att svenska affärsidkare köpte in dem och marknadsförde sedan sin idé med stor framgång. Både myndigheter och företag nappade. 
Tidningar skrev om julklappspapperet och uppmanade allmänheten att inhandla arken, som kostade 25 öre styck:
”Det finns ingen, som överhuvudtaget har råd att ge bort en present till jul, som icke samtidigt har råd att slå in den i Svenska nationalföreningen mot tuberkulos papper”, skrev en tidning. 

Framgång
Telegrafverket gav henne en egen telefonlinje till kontoret varifrån papperet distribuerades. Utan kostnad och med det egna namnanropet: ”Julklappspapperet!” 
Reklamaffischer sattes upp i skyltfönstren, bilfirmor ställde upp med gratisleveranser och dåtida kändisar spred idén vidare. Särskilt bidrog landshövdingen Oscar von Sydow i Göteborg till att idén blev en framgång. 
Första året tryckte Beda upp över 82 000 ark som inbringade 5 000 kronor i kampen mot tuberkulos. Några år senare övergick tryckningen till ett grossistföretag i Mölndal. Då byttes det tidigare smörpappersbleka papperen ut mot ark i tre färgtoner: ljuslila, ljusgrönt och ljusblått. Dessutom blev motiven fler, julpapperen överströddes av små röda stugor med ljus i fönstren, granar runt omkring och små röda tomtegubbar, som närmade sig stugorna under ett lätt snöfall, ”mycket vackrare och mera jullikt än det föregående tomtepapperet”. 

Spreds runt världen
Utom i ark salufördes papperet nu för första gången även i rullar om fem meter. Arken kostade tio öre och rullarna en krona. 
Julpapperen fick snart en allt vidare spridning. Beda sålde julpapper i Danmark, Tyskland, bland svenskättlingarna i Amerika och snart över hela världen. 1925 kunde Nationalföreningen mot tuberkulos meddela att inkomsterna från julpapperet inbringat nära 16 000 kronor, vilket delfinansierat tuberkulossjukhuset Svenshögen, söder om Uddevalla. 
Efter ytterligare ett par år hade julpapperet återförsäljare överallt, och fem år efter starten skrev Göteborgs-Tidningen:
”Nationalföreningens julpapper är ett mycket trevligt papper, som vi svenskar tydligen inte kunna undvara längre kring våra julklappar”. 
Detta insåg med tiden allt fler pappersindustrier och tryckte egna papper. 1934 gav Beda upp inför konkurrensen och slutade sälja julpapper. 
De flesta av Bedas julpapper har troligen gått till förgängelsen. Kanske är det bara hennes eget arkiv i Kungsbacka som i dag kan visa upp ark och rullar. Ingegerd glädjer sig därför åt den lilla bit som hon hittade i en loppiskartong.
– Ja, man borde väl egentligen rama in det. Det är ju kuriosa det här, avslutar Ingegerd Cederlind.

K G Mattsson

Ingegerd Cederlind i Örebro visar upp julpapperet som hon av en slump inhandlade på en loppis.
[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 50 – 2016

Gästrikland är det minsta och sydligaste av Norrlands landskap. I avsaknad av bergsnatur hamnar det ofta lite i skuggan av de mer spektakulära grannlandskapen Hälsingland och Dalarna. Men om man ger sig tid att studera Gästrikland lite närmare, vilket vi har gjort i veckans nummer av Kvällsstunden, upptäcker man oanade kvaliteter av de mest skilda slag – som till exempel den mycket fiskrika Verkmyraån, det gamla klassiska fiket Lundgrens i Österfärnebo och musikprofiler som Ingemar Dunker och Joel Berglund med mera. Häftig arkitektur är en annan Gästrikespecialitet med allt ifrån Bönankustens grosshandlarvillor till Ralph Erskines Skaparbyn i Hedesunda (bilden).

 

Mer ur veckans nummer

För 75 år sedan miste Willy Linghäll (då Svensson) sin bror Einar vid en minspårängning utanför södra Öland. Einar tjänstgjorde på en hjälpvedettbåt som tillhörde den svenska marinen. Vedetten stötte på en mina, och den explosion som följde dödade totalt tio ombordvarande, däribland Einar Svensson. Men vad ingen i Willys familj visste var att den omkomne brodern hade en fästmö, som dessutom väntade sitt och Einars barn. Sex månader senare föddes en dotter som 50 år senare lyckades hitta sin pappas släkt. Kontakten med brorsdottern och ”farbror Willy” har hållit i sig sedan dess.

Willy Linghäll har sökt sanningen om sin bror Einar sedan denne omkom vid en minexplosion 1941.

Ensamkommande flyktingbarn har vi just nu många av i Sverige. Ett barn som också sändes ut i världen för att hitta ny bosättning åt sig själv, sina föräldrar och sina syskon var Dan Andersson, han som sedermera skulle bli en av vårt lands mest älskade poeter. Dan var bara 14 år när han av sin far, folkskolläraren Adolf Andersson i det fattiga Skattlösberg, sattes ensam på fartyg för färd till USA med uppgift att utforska om där fanns någon framtid för familjen. Vad den unge Dan fick se i Amerika var att andra migranter redan hade lagt beslag på den bästa jorden. Han avrådde från emigration, reste hem igen och familjen Andersson blev kvar i Sverige.

T.v Dan Andersson som 14-åring. T.h hans far Adolf framför Skattlösbergs gamla skola 1904.

En som däremot flyttade till USA och gjorde stor lycka där var Ann-Margret Olsson från Valsjöbyn i norra Jämtland. Efter andra världskrigets slut, då Ann-Margret var fem år, följde hon med sin mamma till staden Wilmette vid den stora sjön Michigan i Illinois, där pappan redan var bosatt och hade arbete. Den sång- och dansintresserade Ann-Margret blev med tiden ett stort namn inom den amerikanska film- och showindustrin. Fortfarande är det full snurr på Ann-Margrets karriär, och till våren ska en ny film med henne i rollistan ha premiär.

Ann-Margret med Elvis Presley i filmen ”Viva Las Vegas” från 1964.

Under annat namn – del 1

[good_old_share]

Kapitel 1

När Britta kom ut från den lilla stadens enda advokatkontor, märkte hon inget av hur vackert det var runt omkring henne. Hon såg inte hur solen sken över syrenerna i de små trädgårdstäpporna, hur gräset spirade mellan kullerstenarna på torget eller hur blått vattnet glittrade i ån. Hon såg nästan inget alls, eftersom hennes ögon var fulla av tårar.
Långsamt styrde hon stegen till stadsparken och satte sig på en soffa under en lummig kastanj, medan hon försökte tänka framåt för att komma på en lösning på sina problem. Men i stället gick tankarna bakåt.
I fyra år hade hon levat ur hand i mun, sällan fått äta sig mätt och alltid oroat sig för hur hon skulle få det hela att gå ihop. 
I fyra år hade hon måst ödmjuka sig inför stadens fruar, ta emot deras allt annat än sakliga kritik och tåla deras nedlåtande välvilja för att – med tusen ändringar – få rita upp deras handarbeten som oupplösligt hörde samman med deras kafferep och tebjudningar. 
I fyra år hade hon strävat för att få behålla sitt lilla rum, det enda hem hon ägt efter sina föräldrars död.
De hade dött nästan samtidigt i en epidemi och lämnat Britta alldeles medellös. Någon plats hade hon aldrig haft, hon var inte utbildad på något område och hade aldrig tänkt sig att hon själv skulle behöva förtjäna sitt uppehälle. 
Hon hade ju varit enda dottern och mer eller mindre lekt sig igenom det åttaåriga läroverket.
Men plötsligt hade faderns affärer gått tillbaka. Då hade hon måst lära sig spara och försaka och dessutom ta hand om modern, som blivit klen. Detta år hade varit hennes bästa skola, eftersom det förberett henne för den ensammas kamp för tillvaron.
Hennes artistiska smak och anlag för teckning hade gett henne platsen som mönsterriterska vid stadens ”enda” handarbetsaffär, det vill säga den affär där stadens societetsfruar köpte sina kuddar och dukar. Platsen hade inbringat nätt och jämnt så mycket att hon kunnat leva och bundit henne vid staden lika säkert som järnkopplet fängslade slaktare Janssons Boy utanför bakdörren.
Hur många gånger hade inte Britta varit utledsen på sitt arbete! Hur många gånger hade hon inte sett sig om med avsky i sitt lilla sparsamt möblerade rum! 
Men nu, när hon varken hade arbete eller bostad längre, föreföll henne rummet hos skomakare Karlsson nästan som ett litet paradis!
Hon hade blivit sjuk och under tiden hade en annan riterska blivit anställd. Några sparade pengar till hyran hade hon inte och därför stod hon nu utan någonstans att bo. 
För Karlssons hade hon väl fått bo kvar en månad till, men huset var inte deras utan ägdes av advokaten som hon just besök och ödmjukat sig inför. 
Han hörde inte till dem som litade på löften om pengar ”längre fram”. Han ville ha sin hyra, och Karlssons kunde inte betala den utan att ha rummet uthyrt till någon som betalade för det.
Britta tyckte att hon åter kunde höra advokatens ord.
”Fröken var ju skyldig för två månader redan och fröken hade ju inte någon fast plats längre. Visst var det beklagligt med sjukdom, men det kunde ju han inte göra något åt. Inte heller kunde han hjälpa att hon kommit till honom så i sista minuten, att han inte kunnat förbereda henne lite tidigare på att hon måste flytta. Det var den första i morgon, rummet var tyvärr redan borttingat, annars hade väl en dag eller ett par till inte spelat någon roll. Men som det nu var… Tja…!”
Och här satt hon nu, husvill och arbetslös med tre öre i portmonnän och ingen människa att vända sig till. Hon hade så helt kommit bort från allt umgänge. Visst var hon bekant med minst halva stadens befolkning och nog skulle någon ta emot henne på några dagar om hon bad om det, medan hon hann ordna det för sig – men på vilket sätt skulle hon kunna det? 
Dessutom ryste hon vid tanken på vilken läckerbit denna barmhärtighetsgärning skulle bli på kaffekonseljerna. Eftersom Britta inte alltid varit fattig, hade hon inte behövt ta emot allmosor utan gett sådana i stället, och stoltheten satt kvar i henne trots att de förändrade omständigheterna tvingat henne att ta emot om inte precis allmosor så dock arbete på nåder.
Vad skulle det nu bli av henne? Det frågade hon sig gång på gång, medan hon nervöst rullade näsduken till en boll i stället för att torka bort tårarna med den. I vanliga fall skulle hon ha behärskat sig och inte gråtit ute där vem som helst kunde se henne, men på förmiddagarna var parken alltid så gott som utdöd och förresten gjorde allting detsamma. 
Hon märkte inget förrän någon satte sig bredvid henne, men inte då gitte hon att se upp. 
Det var först när en liten smal hand, klädd i en fin grå handske, lades på hennes arm med en liten medlidsam tryckning, som hon höjde ansiktet och mötte blicken ur ett par stora, bruna ögon.
– Förlåt mig, sa en låg vacker röst. Det är kanske påfluget att störa er i er sorg, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det gör mig så ont att se er gråta så där. Är… är någon död…?
– Alla mina förhoppningar, snyftade Britta. 
Den främmande flickan tog henne lätt om axlarna.
– Tala om det för mig, sa hon mjukt. Att få tala ut brukar lätta och hjälpa en att tänka klarare.
Britta betraktade henne med stigande intresse. Hon var klädd på ett elegant och smakfullt sätt och hörde med all säkerhet inte hemma i staden – då skulle Britta ha sett henne förr. Hon såg bra ut och hennes uttryck var så fullt av medkänsla att Britta inte kunde motstå henne. Innan hon visste ordet av hade hon berättat hela sin levnadshistoria, visserligen bara i korta drag men målande nog. 
Den andra flickan satt tyst och hörde på tills hon slutat. Då stack hon sin hand under Brittas arm och drog upp henne från bänken.


– Jag har två timmar på mig, innan mitt tåg går, sa hon. Kom, så går vi till ett konditori eller någonstans där vi kan få vara i fred och resonera om saken. Det måste finnas någon utväg. Men det går en gammal tant där borta med sin hund och stirrar på oss, och hon irriterar mig.
För att komma ut på huvudgatan måste de passera ”tanten” som motionerade sin knähund. Klädeshandlare Loréns fru var ett av de högsta hönsen i korgen inom staden och tyckte sig kunna göra precis vad hon ville. Dessutom var hon otroligt nyfiken. Därför kunde hon inte låta bli att tilltala Britta, trots att hon såg att hon hade sällskap.
– Kära fröken Brand! ropade hon. Jag är tvungen att fråga hur det står till. Det är så längesen jag såg fröken. Fröken är kry nu, hoppas jag?
– Ja tack, svarade Britta stelt.
– Men så sorgligt då att fröken skulle bli av med sin plats! Jag sa till Matilda Behm att hon skulle vänta med att anställa någon annan, men tyvärr måste ju affärerna skötas…
– Ja visst, sa Britta irriterad och gjorde min av att fortsätta sin väg.
– Men inte är det väl sant att advokaten har nekat fröken att bo kvar hos Karlssons längre än till i morgon? flämtade fru Lorén ivrigt.
Det syntes på henne att det var detta hon velat komma till.
– Det kan väl inte vara sant? upprepade hon, när Britta inte svarade genast.
– Åh, visst inte! svarade den andra flickan i Brittas ställe. Advokaten beklagande mycket, att min väninna inte ville bo kvar längre.
Därmed drog hon Britta med sig och lämnade fru Lorén mållös av häpnad, medan hon stirrade efter dem utan att veta vad hon skulle tro.
Britta drog ett djupt andetag.
– Nu kommer hon att springa omkring med det där…
– Låt henne göra det då!
– Men det var ju inte sant…
Den andra flickan skrattade.
– Talar ni alltid sanning? frågade hon. 
– Ja… svarade Britta tveksamt. I regel…
– Det är en bra regel, medgav den andra, men sanningen måste behandlas med modifikation. Se, där har vi ju ett konditori som ser trevligt ut! Låt mig nu få bjuda er på kaffe, eller vad ni vill ha, medan vi resonerar om er situation. Jag brukar aldrig sakna idéer, och tur brukar jag också ha. Just nu vill jag inget hellre än hjälpa er.
Britta kände sig nästan som om hon gått i sömnen. Det var så länge sedan någon brytt sig om henne – på ett sympatiskt sätt åtminstone – och det var så underligt att bli omhändertagen av en vilt främmande människa. Men skönt var det, och Britta var hungrig, trött och nere och hängav sig nu – kanske smittad av den andras sorglösa sätt – åt stundens njutning. För en njutning var det att få sjunka ner i konditoriets stoppade soffa med en stor kopp choklad med vispad grädde och ett fat läckra kakor framför sig och inte behöva tänka på vad kalaset kostade.
Flickorna granskade intresserat varandra. Främlingen såg en lång och smärt, kanske lite för mager ung flicka med ett sympatiskt fast just nu inte precis vackert ansikte eftersom tårarna lämnat tydliga spår efter sig. Det tjocka bruna håret var upplagt i en enkel knut och den enkla promenaddräkten var snygg och välsittande fast inte alldeles modern.
Britta i sin tur såg en hyperelegant men mycket smakfullt klädd ung dam i ungefär hennes egen ålder med shinglat hår och med hälsans färg på kinderna. Bilden av en vacker och lycklig ung människa.
– Vi borde väl veta varandras namn, sa hon leende. Jag heter Lily Wallinder och kommer just från Amerika för att hälsa på släktingar som jag aldrig har sett förut.
Britta presenterade sig också. Sedan började de resonera om Brittas situation, men det visade sig inte så enkelt att i all hast komma på någon lösning. Snart återstod knappt en timma tills Lilys tåg skulle gå.
Nedslagna satt de där och såg på varandra, då Lily med ens flög upp och slog ihop händerna.
– Jag har det! ropade hon.
Hon satte sig igen och böjde sig ivrigt fram mot Britta.
– Jag har allt vad jag önskar mig, sa hon, allt vad pappa kan hitta på att ge mig – allt utom frihet! Jag har längtat efter frihet i hela mitt liv, efter att få rå om mig själv, att få stå på egna fötter och se vad jag duger till, men pappa tillåter det inte. Han tycks fortfarande tro, att jag är en barnunge som måste ses efter, så det förvånar mig att han lät mig resa ensam till Sverige. Ja, jag hade förstås sällskap på båten med en gammal dam som pappa känner och som minsann höll reda på mig, fast det hette att jag reste på egen hand. Nu är jag på väg till släktingar, ett gammalt par i en avkrok på landet. Pappa ska komma efter om två månader, och till dess ”lämnar han mig i deras vård”, som han säger. Jag har hela tiden ogillat arrangemanget, men det går inte att resonera med pappa, när han sätter den sidan till. Du undrar väl över den här långa inledningen, men den för nödvändig för att du ska förstå, och nu kommer jag till saken. Jag engagerar dig som vikarie för mig under dessa två månader! Du reser i mitt ställe!
Britta satt som ett levande frågetecken.
– Menar du…? började hon tveksamt.
– Ja, jag menar att du reser dit och utger dig för att vara Lily Wallinder. De har inte sett mig i verkligheten, så det är inte den ringaste risk!
– Ja men… efter de där två månaderna då?
– Det klarar vi alltid upp, innan pappa kommer. Den saken åtar jag mig att reda upp på egen hand, så du ska inte få några obehag av den. Ska någon få obehag så är det jag, men två månaders semester är värt priset! Nå, vad säger du?
Britta skakade på huvudet.
– Det är ju att bedra dina släktingar, invände hon.
– Visserligen, medgav Lily, men det gör dem ingen skada och innan pappa kommer ska jag vara där och förklara allt för dem. Det blir kanske inte så roligt för dig att vara hos dem, gammalmodiga som de naturligtvis är, men en plats är en plats och jag betalar dig naturligtvis en viss lön för vikariatet, och så hinner du se dig om efter ett arbete under tiden. Säg nu inte nej! Jag skulle bli så förfärligt ledsen om jag går miste om min semester, när den vinkar inom räckhåll.
Britta tvekade – och var förlorad. Resten gick med sådan fart att hon inte fick tid att tänka och reflektera över för och emot. I den situation hon befann sig framträdde alla ”för” mycket tydligare än något ”emot”. 
Men Lily tänkte för dem båda. Det dröjde inte fem minuter förrän hon fått flickan i serveringen att skaffa en bil, och inom tio minuter var de båda flickorna på väg till Karlssons för att betala Brittas hyra och hämta det nödvändigaste av hennes saker. De var också i god tid till tåget, och under bilfärden hade Lily hunnit sätta Britta in i det viktigaste av vad hon måste veta om Lilys förhållanden.
– Jag skriver till dig så att du har brevet i morgon och berättar mer, som du behöver ha reda på, sa hon. Ingen kommer att undra något över ditt utseende, för pappas gamla släktingar har inte sett något fotografi av mig sedan jag var helt liten.
Lilys upplysningar och anvisningar och goda råd haglade över Britta, och själv hann hon inte få en syl i vädret innan tåget gick. 
Det sista hon hörde innan tåget redan satt i gång var:
– Öppna alla brev som kommer till mig! Jag skickar din första avlöning i morgon! Lycka till!
Britta satt med Lilys biljett och polletteringskvitto i sin väska och bredvid henne hängde Lilys parfymdoftande kappa. Hon kände sig alldeles yr i huvudet och först långt efter det att konduktören synat hennes biljett började hon kunna tänka.
Vad hade hon gett sig in på? Vad Lily än sagt så handlade det om ett bedrägeri! Och hur skulle hon kunna spela Lilys roll så att ingen misstänkte något? Om hon ändå inte hade låtit övertala sig!
När tåget stannade vid nästa station, funderade hon ett ögonblick på att stiga av, ta nästa tåg tillbaka och söka upp Lily och säga att hon hade ångrat sig. Men när tåget fortsatte, satt hon kvar i alla fall.
För det första skulle det kanske vara omöjligt för henne att få tag i Lily, och så skulle bagaget fortsätta sin väg och Lilys släktingar skulle bli hjärtängsliga över att flickan inte var med tåget. Dessutom hade hon ju lovar Lily att ”vikariera” för henne…
Det bästa var nog att fortsätta att spela sin roll tills vidare. När hon fått brev från Lilly och visste hennes adress, skulle hon omedelbart skriva till henne att hon talat om alltsammans för hennes släktingar. Både de och Lily skulle naturligtvis bli onda på henne, men det borde vara lättare att bära än två månaders bedrägeri. De pengar som Lily trugat på henne vid avresan skulle räcka till att komma ifrån trakten.
När Britta väl fattat sitt beslut, kände hon sig lite lugnare och kunde börja tänka på andra saker. 
Hon började med att undersöka Lilys eleganta resväska. Där fanns toalettsaker och reselektyr – engelsk förstås – och konfekt och frukt. 
En mycket innehållsrik väska fast den inte var så stor, praktiskt inrättad, bekväm och trevlig. Så bra somliga människor hade det!
För ögonblicket hade Britta inget annat att göra än att anse sig som den där väskans ägarinna och hon levde sig helt in i sin nya roll. Hon kunde helt enkelt inte känna sig så olycklig och nedstämd som hon borde ha gjort med tanke på att hon efter bekännelsen i morgon skulle vara lika fattig och utan utsikter som hon varit för bara några timmar sedan. 
I stället kände hon sig som en första klassens äventyrerska och underligt nog – för någon med hennes hedersbegrepp – var det en smått berusande känsla. 
Nöden har ingen lag och att den trubbar av hederskänslan var då visst och sant. Britta hade aldrig tänkt några direkt ohederliga tankar, men det gjorde hon nu. Hon hade samtyckt till att bedra ett par gamla intet ont anande människor – men bara för någon dag. Sen skulle hon berätta alltsammans för dem. Till dess…
Britta gjorde det bekvämt för sig i soffhörnet och njöt av att resa andra klass. På det lilla fönsterbordet hade hon en påse konfekt inom räckhåll och i knät hade hon ett av de amerikanska magasinen. 
Gudskelov kunde hon läsa engelska så pass att hon kunde översätta vad som stod under bilderna ifall Lilys släktingar skulle fråga henne om det!

* * *

Klockan var nio och solen höll just på att gå ner, när tåget stannade vid stationen där Britta skulle stiga av. Där var fullt med folk men inte många som hade annat ärende än att ”titta på tåget”. Britta kände igen det. Det var precis detsamma som hemma i den lilla småstadshålan.
Hon hade knappast hunnit ut på plattformen förrän en äldre dam skyndade emot henne och ropade på långt avstånd:
– Det där ska väl vara Lily. Ja ja, hon ser amerikansk ut. Lily, min flicka, jag är din tant Beata!
Folket runt omkring gapade, när fru Wallinder slöt den unga damen i sina armar och kysste henne på kinden.
– Välkommen mitt barn, välkommen, sa hon med översvallande hjärtlighet.
– Tack, snälla tant, sa Britta beskedligt, men trots hälsningsceremoniens hjärtlighet hann hon höra en halvhög mansröst yttra alldeles i närheten:
– Jo nu ska jag säga att käringen spelar teater! Det är så många som tittar.
Britta hann inte skärskåda sin tillfälliga släkting förrän de satt på hästskjutsen på väg hem. Men då granskade de varandra – fru Wallinder öppet, Britta mera diskret.
– Du ser äldre ut, än jag trodde, och mera stadgad, sa fru Wallinder. Det gläder mig. Jag ska säga dig, att jag tål inte de där nosiga nutidsflickorna och jag hoppas, att du lägger bort en del av svenskamerikanarfasonerna medan du är hos oss. Ja, detta säger jag inte för att såra dig utan för att du först som sist ska veta min åsikt om sådana saker.
Hon såg kritiskt på Britta och sen tog hon utan vidare av henne hatten.
– Nej, men vad ser jag! utbrast hon. Inte klippt! Du stiger i min aktning, Lily. Men det är väl din pappa som är så förståndig, kan jag tänka mig. Du ser inte illa ut men du är inte så mörk och sydländsk som jag föreställt mig. Men från det ena till det andra – hur mår din far? Frisk och kry som alltid, hoppas jag?
– Ja tack, svarade Britta matt.
Hur i all världen skulle hon någonsin hinna säga så pass mycket att hon kunde förklara saker och ting för denna människa? 
Och hur skulle hennes bekännelse tas emot? 
Säkert inte så nådigt!
– Nå, det gläder mig att höra, sa fru Wallinder. Frans var alltid frisk som en nötkärna som barn och en riktig rustibuss. Men jag tyckte om honom ändå, för ser du min flicka, jag har skarp blick för karaktärer och jag såg allt att det fanns gry och ämne i honom till någonting. Jag fick rätt också, tillade hon triumferande. Det bevisas av att du nu är en rik arvtagerska!
– Ja, pappa är energisk och arbetsam, svarade Britta på måfå.
– Och ni bor förstås i ett riktigt slott?
– Ånej, svarade Britta blygsamt, men vi har en trevlig villa.
– Du talar svenska riktigt bra, berömde fru Wallinder. Det är ett vackert drag av Frans att inte låta dig bli alltför amerikaniserad. Det visar att han fortfarande är en god patriot och det hed-rar honom verkligen. Ser du, min åsikt är, att en människa som glömmer sitt fosterland när hon kommer ut är oförlåtligt otacksam. Jag hoppas, att du känner dig allt igenom svensk, min kära Lily? Du är dock född av svenska föräldrar.
Det lät nästan anklagande och Britta skyndade sig att försäkra, att hon kände sig så svensk som det var möjligt. Hon passade på att tillägga att hon var mycket glad över att nu vara i sin fars hemtrakt.

 

Vill du veta hur det går? Teckna din prenumeration av Kvällsstunden idag så missar du inte den spännande fortsättningen…

[good_old_share]

Eiwe – Carlstens siste kommendant

Eiwe Svanberg iklädd sin tjusiga uniform. Eiwe har arbetat på fästningen sedan 1976.
[good_old_share]

Han är troligen den enda nu levande personen som har slitit ut tre karolineruniformer och som fortfarande efter 40 år dagligen använder någon av de uniformer som han förfogar över. 

Eiwe Svanberg installerades som kommendant på Carlstens fästning 1976 och han bor fortfarande kvar och är den sista kommendanten på fästningen.
– Det är jag och straffången Lasse-Maja som har tillbringat längst tid på fästningen. Lasse-Maja i 26 år och jag i mer än 40, berättar Eiwe Svanberg.
Lasse-Maja är kanske den mest kända av dem två. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades Lars Molin, som han egentligen hette, under lång tid undkomma rättvisan – tills han slutligen blev avslöjad och dömd till livstids straffarbete på Carlstens fästning. 
Lasse-Maja hade genom att uppträda som kvinna också inhämtat goda kunskaper i kokkonstens alla hemligheter och med den kunskapen blev han snart förordnad som officerskock. Det berättas att Karl XIV Johan vid ett besök på fästningen lät sig väl smaka av det som Lasse-Maja ställt i ordning. Som tack valde kungen senare att benåda Lasse-Maja. 
I sina memoarer berättar Lasse-Maja hur han vid tre tillfällen förlovat sig med prästsöner för att strax innan bröllopen lura av dem allt silver de ägde. 

Fästningsspel
Lasse-Maja har sin historia – och Eiwe Svanberg har en alldeles egen. 1882 lämnade de sista soldaterna Carlstens fästning och exakt 100 år senare gav Eiwe fästningen ett nytt liv då han arrangerade ett historiskt fästningsspel som återkommer varje år. Privatpersoner som bor eller har anknytning till Marstrand ställer upp som statister, alla klädda i tidstypiska kläder och med vapen som de lånar från den samling som Eiwe förfogar över.
– Det finns uniformer och arsenal för 60 fullt utrustade statister, tillägger Eiwe.
Själv har han låtit håret växa.
– En idé jag fick när jag fyllt 40. Eget långt hår är ”långt” mycket bättre än att ständigt bära peruk…
Uniformen är äkta, den modell som Eiwe bär på bilden är framtagen av Karl XII år 1710.
Carlstens fästning byggdes på order av Karl X Gustav och dominerar bilden av Marstrandsön. Fästningen rapporterades stå färdig 1860 efter mer än 200 år av bygg- och förbättringsarbeten. Arbetet utfördes till största delen av straffångar, dömda enligt det så kallade Marstrandsarbetet som införts som straff i den svenska lagstiftningen. År 1854, samma år som Marstrandsarbetet upphörde, fanns 232 fångar som arbetade i fästningen.
Fram till 1993 ägdes och förvaltades Carlstens fästning av Fortifikationsförvaltningen där delar av flottan och kustartilleriet var förlagda under Militärkommando Väst. Idag ägs och förvaltas fästningen av Statens Fastighetsverk, och fram till år 2001 arrenderade Eiwe Svanberg tillsammans med sin hustru Sari en del av fästningen där de drev hotell-, konferens-, vandrarhems- och restaurangrörelse.

Tjocka väggar
– Restaurangen är den bärande delen, men för mig personligen kom den kulturella biten att framstå som viktigare, berättade Eiwe för något år sedan. 
I samband med en omfattande modernisering av det befintliga uppvärmningssystemet på Carlstens fästning 2008, från fossilt bränsle till moderna värmepumpar, var man tvungen att borra genom en av ytterväggarna. Väggen var ”bara” fem meter tjock, jämfört med en tidigare uppgift som sade att väggen var åtta meter tjock!
Eiwe Svanberg bor kvar på Carlstens fästning och tituleras fortfarande som ”Carlstens siste kommendant”, en titel som han fått behålla eftersom han blev kommendant innan den militära verksamheten upphörde.
– Den som tar över efter mig får nöja sig med titeln museichef…

Text & foto: 
Royny Holmström

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 49

Ångloket Långshyttan har gjort ett stopp för att ”tanka”, eller snarare för att fylla på sitt vattenmagasin någonstans utefter den 33 kilometer långa smalspåriga bana som tillhör Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar. Nästa år är det 120 år sedan Långshyttan lämnade anrika Motala Verkstad som färdigt och körklart ånglokomotiv. Med Byvalla-Långshyttans Järnväg som hemmabana gick det sedan i kommersiell drift ända fram till 1972, dels i linjetrafik, dels som växlingslok. När sedan en pensionstid i overksamhet hotade kom entusiastiska veterantågsälskare till undsättning vid en auktion och loket är nu lika blankputsat och vid lika god vigör som när det var ungt. Långshyttan är veckans”Fordon från fordom”.

 

Mer ur veckans nummer

Den här veckan kan vi inte undgå att uppmärksamma att Robert Zimmerman, även känd som Bob Dylan, blir Nobelpristagare i litteratur. Fast något eget framträdande inför kungligheter och andra hororatiores i Stockholm på lördag blir det inte för Dylans del. Till detta har han tackat nej. Men han lär ha skrivit ett tal som ska läsas upp för de närvarande och han har lovat att gästa vårt land till våren för att hämta priset. Bob Dylan är veckans nöjesprofil.

Årets nobelpristagare i litteratur, samt denna veckas Nöjesprofil i Kvällsstunden, är Bob Dylan.

Ådalen 1931 är ett begrepp som automatiskt leder tankarna till ett av de mörkaste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia. Vid ett demonstrationståg där och då öppnade tillkallad militär eld, med följd att fem civila dödades och lika många skadades. Katastrofen hade möjligen kunnat bli ännu mer omfattande om inte en rådig trumpetare, Tore Andersson (sedermera Alespong), hade blåst signalen för ”eld upphör”. Eller är hans hjälteinsats bara en välvillig fantasi? De ”lärde” tvistar.

Det är inte omöjligt att Tore Andersson stoppade en katastrof i Ådalen 1931 – med sin trumpet...

Guam är en paradisisk ö i Stilla havet. Men under andra världskriget, dagarna efter Pearl Harbour, var det så lagom trevligt där. Då attackerades ön, som också var en amerikansk utpost, av japanska bombplan som jämnade tusentals bostäder med marken och förstörde stora jordbruksområden. Lokalbefolkningen fick sedan lida oerhört under japansk ockupation. När amerikanerna återtog ön mot slutet av kriget begick många av de ockuperande japanska soldaterna självmord – men en av dem stannade i 28 år, gömt i djungeln, ovetande om att kriget tagit slut.

Ön Guam var en gång en blodig skådeplats. Idag är ön ett turistparadis.

Kraftverket i Sollefteå fyller 50 år!

Vattenkraftverket i Sollefteå fyller 50 år i år.
[good_old_share]

Ungefär hälften av all elektricitet som förbrukas i Sverige kommer från vattenkraften. 15 procent produceras i en enda kommun, Sollefteå, där det mycket bekanta kraftverket mitt i staden i år har fyllt 50 år.

Vindkraften har hamnat i blickpunkten på sistone, inte minst i de trakter där vattenkraften har lämnat tydliga spår och sår efter sig i naturen.
Stora parker med vindkraftverk uppförs eller planeras längs eller nära älvdalarna. Det väcker motstånd på många håll, men historien upprepar sig också: politikerna jublar över att det skapas sysselsättning under ett par år samtidigt som den lilla befolkning som finns kvar befarar att det ska bli ungefär likadant som med vattenkraften. Eller som man har sagt under årens lopp i de här trakterna: ”Både ström och pengar går söderut.”
Utbyggnaden av vattenkraften har lämnat torrlagda forsar efter sig, stenskravel som på sina håll sträcker sig flera kilometer. Men någon livligare debatt om natur och miljö förekom inte när det begav sig. Den har blossat upp senare.
Det fanns ett undantag: Sollefteåforsen, mitt i nipornas stad, där striden var ganska het mellan naturvänner och dem som ivrade för en kraftstation.
På barrikaderna stod främst drätselkammarens (det motsvarar dagens kommunstyrelse) ordförande Erik Rydén och den mångkunnige prosten Georg Bergfors, som värnade om växter och en orörd natur. Bergfors argumenterade bland annat varmt för att bevara en liten oansenlig växt som trivdes vid älvstränderna, klådriset.

Relativt litet
Vattenkraftens förespråkare vann. Det var den tiden. Sedan mitten av 1940-talet hade Ångermanälven med sina biflöden, Faxälven och Fjällsjöälven, mer eller mindre proppats igen med vattenkraftverk. Nu skulle den fors som fanns längst ner i Ångermanälven också bli elektrisk ström.
Frågan togs upp till beslut i drätselkammaren den 13 december 1955. Fyra år senare upprättades ett avtal mellan Sollefteå stad och Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft) om att bilda ett gemensamt bolag.
1962 godkände vattendomstolen planerna på att anlägga ett kraftverk mitt i staden. Ärendet skickades vidare till Kungl. Maj:t, regeringen, men redan samma år kunde arbetet påbörjas. Det avslutades fyra år senare, alltså för nu precis ett halvt sekel sedan.
Vid det laget fanns det redan mer än ett dussin nybyggda vattenkraftverk i det område som nu utgör Sollefteå kommun. Så sent som kring 1970 byggdes det sista, Hällby, längst upp i Ångermanälven, på gränsen mot Lappland. 
Sedan dess finns det 16 stora vattenkraftverk inom kommunens gränser. Det kraftverk som uppfördes i Sollefteåforsen är relativt litet. Det har tre aggregat med en effekt av 62 megawatt och producerar normalt cirka 298 gigawattimmar per år. Fallhöjden är drygt nio meter.
Det kan jämföras med två andra kraftverk i samma älv, Kilforsen och Hjälta, där fallhöjden är 99 respektive 82 meter. I Kilforsen, en ovanlig skapelse mellan två älvar, störtar vattnet rakt ner i en tunnel.
De olika kraftverken i älven har också olika slags turbiner. I Kilforsen och Hjälta finns så kallade Francisturbiner med flerbladiga hjul som lämpar sig bäst för stor fallhöjd. Sollefteå och Forsmo kraftstationer har ett annat slags turbiner, Kaplanturbiner, som kan liknas vid en propeller och passar bra vid liten fallhöjd och stora vattenflöden.
Av de cirka 1 200 vattenkraftverk som finns i Sverige, varav de 100 största producerar hälften av all el i landet, ligger 37 inom det vidsträckta älvsystem som kallas Ångermanälvens flodområde.
Utbyggnaden av vattenkraften har förstås påverkat inte bara naturen utan även djurlivet. Det gäller inte minst laxens urgamla vandringar uppför älvarna. Av de forna forsarna i Ångermanälven inom Sollefteå kommun har det blivit en 293 meter hög trappa i tio steg. Sedan mitten av 1960-talet kan laxen inte vandra fritt högre upp än till Sollefteå.

Ensam ägare
Många minns fortfarande hur älven såg ut i Sollefteå före kraftverkstiden. Numera ser landskapet helt annorlunda ut. Två öar, Killingholmen och Ris-ön, uppströms respektive nedströms den gamla bron, försvann när kraftverket byggdes.

För att ingreppet i naturen vid älven skulle bli så skonsamt som möjligt anlitades en känd landskapsarkitekt, Per Friberg. Själva maskinstationen i kraftverket med dess konkava yttertak, synligt på långt håll, ritades av arkitekten Hans Westman. Väggarna målades blå i samklang med älvens vatten och himlen, men de har numera av okänd anledning gjorts vita.
För 35 år sedan, 1981, köpte Sollefteå kommun ut sin hälft i kraftbolaget från den dåvarande ägarpartnern Graningeverken. Priset var 70 miljoner kronor.
2004 övertogs Graningeverken av Sydkraft, som i sin tur ägs av kraftbolaget Eon. Ett dotterbolag till Eon, Sydkraft Hydropower AB, har sedan dess stått som ägare av kraftverket tillsammans med kommunen.
Förra hösten erbjöds kommunen att köpa även den andra hälften från Hydropower, i enlighet med det avtal som träffades 1959. Priset hade nu gått upp till 400 miljoner. Dessutom skulle Sollefteåforsen AB reglera en skuld på 119 miljoner hos Sydkraft.
Efter många turer och viss politisk oenighet slog Sollefteå kommun till och står därmed som ensam ägare till det ståtliga kraftverket mitt i staden.

Oskar Nilson

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.