Skogsarbete

Den nya bokserien Timmerfolk, i tre delar, skildrar kvinnan i skogen, och då inte hon som plockade bär åt familjen eller jobbade som fäbodpiga på en fäbod. Nej nu handlar det om kockan/kvinnan som hade sovplats bakom något skynke eller i en garderob bakom hennes arbetsplats, köket. Där fick hon ligga och höra på männens snarkningar, deras sexuella kommentarer och ibland blev det erotik med någon i hennes sovvrå. 

Timmerfolk är skriven av Ulrika Lagerlöf och första boken Hjortronmyren finns nu i bokhandel och på bibliotek. Det är en historisk roman som utspelar sig djupt i den svenska storskogen. Boken behandlar även konflikter som omger den ”stora skogen” och till skillnad mot tidigare berättelser på samma tema vågar Ulrika Lagerlöf även skildra kvinnlig erotisk lust som förekom i kojorna. 

Ulrika Lagerlöf, som arbetar med kommunikation inom skogsbranschen, väver samman dåtid och nutid i en gripande roman som skildrar en skogskockas öden i Västerbotten under 1930-talet. Boken är inspirerad av författarens egen familjehistoria, hennes mamma är uppvuxen i Bastuträsk i Västerbotten, och i början av 1940-talet arbetade hennes mormor Greta som kocka i en skogshuggarkoja. 

I boken är det 1930-tal och stor fattigdom i Västerbottens inland. Den 18-åriga flickan Siv inser att hon inte kommer att få studera till lärarinna utan i stället har föräldrarna ordnat så att hon ska bli kocka i en skogshuggarkoja i storskogen. Långt ute i skogen i sträng kyla ska hon hålla rent och sätta mat på bordet till tio män. Det blir en omvälvande upplevelse där både frigörelse och hennes livs kärlek väntar. Samtidigt kommer vi i boken fram till nutid då Uppsalabon Eva skickas till Västerbotten av sin arbetsgivare för att dämpa vilda protester mot en av skogsbolagets avverkningar. När motsättningarna skärps måste hon möta media, miljöaktivister och samebyn, men i spåren av konflikten hittar hon också ledtrådar till sin släkthistoria. Då vävs allt samman till ett lysande norrländskt epos som berör djupt. Det är en historisk roman om storslagen skog och svindlande kärlek.

Kocklag inrättades

Skogsarbetarna bodde i skogskojor långt hemifrån de månader som arbetet med skogsavverkning, timmerflottning och kolning pågick, främst under vintersäsongen. När skogsarbetarna själva lagade sin mat i kojorna blev det ensidig kost, mest kolbullar, det vill säga en deg av vetemjöl och vatten som stektes i flottet från fläsk i en gjutjärnsstekpanna. Skogsarbetarnas kost utreddes av staten i början av 1930-talet, utredningen visade att maten var näringsfattig och då växte idén om att anställa skogskockor fram.

Den statliga skogsutredningen 1933 kom fram till att ett gemensamt hushåll, ett så kallat kocklag, med en kocka eller kock skulle förbättra kosten för skogsarbetaren och att främst kvinnor var lämpade för yrket då de hade erfarenhet av arbetsuppgifterna sedan tidigare. Dessutom ansågs kvinnor generellt vara bättre på ekonomi, vilket behövdes för att beräkna kostnaderna för maten. 

Skogsarbetarna, ibland med stöd av skogsbolag, bildade kooperativa kocklag och anställde en eller flera kockor. Rekommendationerna från den statliga utredningen var en kocka för ett hushåll på 10–12 arbetare. Lönen mellan kvinnor och män var på denna tid ojämlik och därför blev kockornas lön mycket lägre. 

Det var ett tufft jobb att vara kocka men lockade många då det hade mer status och gav bättre lön än att vara piga. Dessutom gav jobbet större frihet utan någon direkt chef. Kockan var ofta populär bland männen som för det mesta respekterade henne. 

Kockakurser

Kockorna tillagade husmanskost från grunden vilket krävde en hel del kunskap. Ofta köpte kocklaget en halv eller en hel gris eller ko. Det var ett tungt jobb att stycka djuren med yxa och handsåg. Inälvorna användes till pölsa och blodet till blodbröd eller blodpudding och benen kokades till buljong. Vanliga maträtter i skogskojorna var ärtsoppa, köttgrytor, blodpudding, pölsa och fläsk med bruna bönor. Till efterrätt serverades ofta kräm eller soppor gjorda av torkad frukt. Blåbär och lingon användes till kräm och sylt. Råglimpor och andra mjukbröd bakades med jämna mellanrum av kockan. 

Kockakurser, som skulle garantera kvalitén på kockornas arbete, infördes under 1930-talet. Först från enskilt håll av exempelvis lanthushållsskolor, sedan beviljade riksdagen bidrag till kvinnor att söka för att gå kortare utbildningar. Under 1940-talet anställdes även statliga kockakonsulenter som reste till skogskojorna och gav råd till kockorna. Kockan i baracken syntes sällan, ja någon enstaka gång på ett gruppfoto med  skogsarbetarna. 

Långa arbetsdagar

Hon arbetade från 5–6 tiden på morgonen, när hon hämtade in färskt vatten och gjorde eld i spisen för att göra en stabil frukost. När männen gick ut för att jobba diskade hon och planerade för nästa mål mat. Så pågick det hela dagen tills kvällsmålet var avklarat och allt diskat. Då slutade hon dagen med att göra annat som att baka, städa eller stoppa männens strumpor som de lämnat till henne. Vid midnatt kunde hon gå och vila för att orka med nästa tunga dag. När männen åkte hem på lördagseftermiddagen till sina familjer för helgledigheten stannande oftast kockan kvar för att storstäda kojan. 

Den stora svenska allmänheten hade ingen kunskap om det hårda kvinnoarbetet i skogen och kvinnorna fick ingen uppmärksamhet och hyllades inte, de var som osynliga. 

Under 1950-talet kom skogsmaskinerna vilket innebar allt färre skogsarbetare. Ett gemensamt hushåll behövdes inte i lika stor utsträckning som tidigare. Det blev bättre skogsbilvägar vilket gjorde att arbetarna pendlade med bil till jobbet, de bodde hemma och tog med sig sin dagliga matsäck. Dessutom skapades arbeten för kvinnor i det nya industrisamhället som växte fram. Yrket som skogskocka försvann i början av 1960-talet.

Kockan på älven

Många har hört talas om kockorna i vinterskogen och på timmerbogserbåtar, men få känner till att under flottningens guldålder under 1950-talet fanns det kvinnliga kockor. Det var flottarna på Ångermanälvens flodsystem som först fick ta del av denna nymodighet. Kvinnorna utförde samma uppgifter som kockorna i skogskojorna med den skillnaden att de följde flottningsarbetarna på eller efter älvarna. 

Liksom männen bodde de i specialbyggda stora bostadsvagnar under veckorna. Hur det kunde vara en dag i augusti 1951 berättar journalisten Hans Ellung i Västernorrlands Allehanda under rubriken ”Husvagn och kocka i det hårda flottarlivet”. Här i en redigerad och förkortad version:

 ”Vi befinner oss en solig sommardag vid Kilforsen, Fjällsjöälven ett av de ångermanländska fall som ännu fritt får spela sin mäktiga melodi, men vars stämma snart ska tystna för alltid vid kommande kraftverksutbyggnad. Det dånar från den ystra forsen och i solglittret ter sig vattenstänket som lätta regnbågsfärgade älvslöjor. Det är ett natursceneri som i fråga om skönhet söker sin like. Vårt ärende är att söka upp de timmerflottare som är på väg nerför Fjällsjöälven med rumpan (sista timret under slutflottningen), för att se hur de har det då vi hört talas om att de fått en hel del nymodigheter, bland annat egna rullande bostadsvagnar samt kocka. Vid ett rastställe efter älven finns tre stora tält uppsatta och i kocktältet finns en stor vedeldad spis där en kocka står placerad och assisterad av två flottare lagar mat åt 35 karlar. I de två andra tälten finns bord och stolar och Ångermanälvens Flottningsförenings eget porslin, glas och kaffekoppar. Idag serveras makaroner och fläsk, välling, mjölk, kaffe och ostmackor. Samtliga flottare som jag talar med betygar sin högaktning för sin matmamma, fru Irma Johansson. Vid sidan av mattälten står en jeep som dragit dit ett flertal bostadsvagnar för övernattning. Det här med rullande bostad som förflyttas efter älven är prima säger flottarbasen som visar oss en rejäl husvagn med plats för åtta karlar. Vagnen har också en liten behändig spis för den som vill koka kaffe på kvällen och så finns det tvättmöjligheter och garderob till varje man. Han säger att flottarna är synnerligen belåtna över att få bo drägligt och äta vid dukat ”restaurang-bord” ute i naturen bredvid deras arbetsplats.”

Sven-Åke Henriksson