Utvandrarna

Liksom i många andra delar av Sverige var det i Dalsland under denna tid svårt att förbättra sina livsvillkor – med långt till städer och dålig infrastruktur. Vid 1800-talets slut var yrkesvalen få om man ville förkovra sig, den som drömde om en annan tillvaro sökte sig i stället bort. En del flyttade till städer som Göteborg, Karlstad eller Vänersborg medan andra satsade på att komma till landet som lovade allt – USA. 

Mina Andersson föddes 1867 i en arbetarfamilj och trots att hon hade läshuvud och gärna ville studera saknades möjligheten. Det blev endast fyra års skolgång men skolan satte djupa spår i henne och hon närde skrivardrömmar. 

Som 16-åring började hon som piga och var sedan det i både Dalsland och Norge. En farbror som utvandrade till Wisconsin menade att Mina med sina drömmar om något annat än att vara städslad piga borde komma efter honom, i USA fanns framtiden. 

Han skickade en biljett till henne, en så kallad pre-paid ticket och 1890 påbörjade den 23 år gamla Mina sin resa västerut. Vägen från barndomshemmet i Bäckefors till farbrodern i Wausau i Wisconsin var lång, oerhört lång. Reste gjorde hon helt ensam, vilket faktiskt var vanligt. Att resa hela familjer var desto ovanligare under den tidiga emigrationen, det var i regel ensamma unga människor som drömde om ett bättre liv. Det hela var ett enormt äventyr.

Från hemmet tog hon sig till fots och med hästskjuts till Göteborg. Där väntade den första båten som tog henne till engelska Hull, resan över Nordsjön tog drygt ett dygn. 

Nästa etapp blev en tågresa från Hull till Liverpool. Därefter väntade den stora färden över Atlanten, i Liverpool väntade skeppet s/s Germanic på henne. Fartyget tillhörde det brittiska rederiet White Star Line, vilket kanske mest är känt som ägare till Titanic som förliste drygt 20 år efter Minas överfart. 

Efter ett kort stopp på södra Irland för att ta ombord passagerare satte Germanic kurs på New York och cirka 10 dagar senare tog utvandrarna sina första steg på amerikansk mark. 

Mina blev Minnie …

Dalsländska Mina registrerade sig på ett tillfälligt emigrantkontor eftersom det välkända kontoret på Ellis Island ännu inte var upprättat. Resan var inte över för att hon nått New York. Först med tåg och sedan med hästskjuts tog hon sig till sin farbrors timmerstuga i en avlägsen skogsglänta i Wisconsin. 

Den första tiden bodde hon där och levde nybyggarliv men hon kände sig isolerad och sökte arbete inne i staden Wausau. Under några månader arbetade hon i en emigrantfamilj från Skottland, men hon ville vidare och tog en tjänst som hushållerska i Saint Paul, Minnesota. Det var också i denna delstat hon kom att stanna. 

1892 gifte hon sig med den svenske skräddaren Jakob Halgren och efter ett par års äktenskap fick de möjligheten att överta en farm på knappa 100 tunnland i Milaca, norra Minnesota. 

Paret fick många barn och levde ett socialt liv med vänner och grannar, de blev snabbt en naturlig del av traktens gemenskap. I USA kallade sig Mina för det mer engelskklingande Minnie. Även efter att de förvärvat gården fortsatte Jakob sitt jobb som skräddare och behövde i långa perioder, ibland flera månader, åka till de närliggande städerna för att arbeta. 

När maken var borta skötte Mina gården och barnen ensam. Detta borde rimligen ha tagit i stort sett all hennes tid i anspråk men hon hann också med att skriva.

… och pseudonymen Cecilia

Skrivandet var hennes stora passion och breven hem till familj och vänner i Sverige blev många men det är främst genom andra texter vi i dag kan veta så mycket om henne. Dels skrev hon regelbundet mängder av artiklar till de svensk-amerikanska tidningarna, där hon även bidrog med lyrik. 

De svenskspråkiga tidningarna var viktiga i trakter som Minnesota där det bodde mycket utvandrade skandinaver. Det svenska språket var en trygghet och en liten bit av det forna hemlandet. I tidningarna publicerades också en hel del svenska nyheter och de var viktiga organ för att få veta vad som hände där hemma, vid sidan av brev från anhöriga. 

En av de allra största svenska tidningarna i USA var Svenska Amerikanska Posten. Den trycktes i Minneapolis och i den skrev Mina ofta. Hon använde dock inte sitt eget namn, Minne eller Mina Halgren, utan skrev under pseudonymen ”Cecilia” med varierande stavningar.

De gamla svensk-amerikanska tidningarna är en rik källa för att förstå hur livet såg ut i svenskbygderna och hur svenskarna försökte rota sig i USA. I självbiografin Livets skola broderades texten ut och detaljerat skildrade hon sitt liv i bokform. Dessvärre kom inte boken i tryck men originalmanuset finns bevarat och förvaras i dag hos Emigrantinstitutet i Växjö. Livets skola har förutom för historieskrivningen även varit viktig i litteraturhistorien, på ett sätt Mina själv nog knappast kunnat föreställa sig.

Inspirerade Moberg

När Vilhelm Moberg arbetade med sitt stora Utvandrarepos lämnade han ingenting åt slumpen. Ett gediget researcharbete gjordes och han använde alla möjliga källor för att skapa sina odödliga klassiker om sällskapet från Ljuder socken i Småland som emigrerade till Nordamerika. 

Minas självbiografi hade en fundamental roll som inspiration och mycket som finns skildrat i Mobergs böcker har han hämtat från Livets skola. Som inspiration till Kristina brukar flera olika kvinnor nämnas som verkliga förlagor. En av de kvinnor som låg till grund för fiktionens Kristina Nilsson från Duvemåla var Mina Andersson från Bäckefors. Moberg valde ut företeelser ur Minas liv och applicerade på Kristina eller någon annan i sin egen berättelse. 

Det finns ändå stora olikheter mellan dessa kvinnor. I böckerna tog båtresan flera månader och utspelade sig cirka 40 år innan Minas resa. Dessutom reser hela familjen i böckerna, Mina gjorde det ensam. 

Något kvinnorna dock hade gemensamt var hemlängtan, de visste att de troligen aldrig skulle kunna återvända till Sverige. Den ena längtade ständigt efter Duvemålas astrakaner och den andra efter sin dalsländska hembygd. Kristina fick aldrig återse vare sig Duvemåla eller sin familj. Det sistnämnda fick däremot Mina göra, hon sparade ihop pengar och skickade hem biljetter. Först kom två syskon och bosatte sig i Milaca och senare kom också Minas mor. Bäckefors fick hon dock aldrig återse. 

Lisa Viktorsson