Ungdomar åker åter på Interrail, som på 70-talet. Men fungerar det verkligen för ett pensionärspar att ta tåget till Medelhavet? Kvällsstundens Gustaf Berglund och hans fru Solveig Halvorsen Kåven har testat. 

Den ökande klimatmedvetenheten har också ökat intresset för tågresor inom Europa dramatiskt, samtidigt som resebyråerna rapporterar en minskning av bokade flygresor med 10 till 13 procent.

Med Greta Thunberg och Björn Ferry som inspiratörer bestämmer vi oss för att ta tåget i stället för att flyga till Medelhavet. Resmålet blir Ischia, den vulkanö utanför Neapel som vi läst om i Elena Ferrantes böcker. Vi bokar in oss på ett lägenhetshotell i Casamicciola Terme, en liten stad på öns norra kust. 

På sätt och vis är tåget krångligare än flyget, så är det bara. SJ säljer inte biljetter till mer avlägsna sydliga destinationer än Köpenhamn. Och de nattåg som för några decennier sedan genomkorsade Europa har i lågprisflygets tidevarv blivit allt färre. För att nu inte tala om att olika signalsystem i olika länder och andra teknikaliteter försvårar genomgående tågförbindelser. Men omöjligt är det inte. 

Det finns numera företag som specialiserat sig på tågbokning, och som har kompetent personal med god serviceanda. Vi köper Interrailkort för seniorer och bokar platsbiljetter hela vägen från Stockholm till Neapel. Någorlunda snabbt och bekvämt vill vi åka, inga skumpande och stinkande, överfyllda lokaltåg. 

Båda underslafarna i liggvagnskupén mellan Hamburg och Zürich och gott om tid vid tågbytena är en förutsättning för att resan ska fungera. 

I tid trots krångel

Juni månad är bara några timmar gammal, när X2000 rullar ut från spår 10 på Stockholms Central. Trots tidig lördagsmorgon är det rätt gott om folk på tåget. Vi konstaterar genast, att benutrymmet och rörelsefriheten är avsevärt bättre än på flyget. Eftersom vi av någon anledning blivit ombokade till förstaklassvagnen får vi till och med en liten frukostlåda av konduktören. 

Efter några signalfel har vi blivit 15 minuter försenade när vi kommer till Hovedbangården i Köpenhamn. Men det gör ingenting, vi har flera timmar på oss för bytet. 

På grund av det planerade tunnelbygget under Fehmarn Bält bygger man om järnvägen på den danska sidan, och fram till färjan i Rödby får vi åka ersättningsbuss. Ytterligare tågkrångel på den tyska sidan gör att tåget mot Hamburg avgår 25 minuter försenat. Ska vi hinna med nattåget till Zürich? 

”Ingen fara,” försäkrar konduktören. ”Om vi blir mer försenade, tar ni bara snabbtåget till Hannover. Det kommer dit före nattåget, ni kan hoppa på där.” 

Tåget rullar dock på, och vi får faktiskt 20 minuter på oss att köpa varsin hamburgare (!) och en flaska rödvin innan vi kliver på nattåget. 

Liggvagnarna i det österrikiska Nightjet-tåget är rena och propra, men verkar vara från en tid när det fanns resgodsvagnar och man kunde pollettera stora väskor från varje järnvägsstation med självaktning. 

Vi får dela sexbäddskupé med en barnfamilj (fem personer, inklusive lillflickan på åtta månader) och deras voluminösa bagage. Som genom ett under sover både lillflickan, hos sin mamma i mellanslafen, och storasystrarna däruppe under vagnstaket hela natten. Vi vänder oss lite då och då på de smala och hårda britsarna, men sover i övrigt hyfsat. 

På morgonen, någon timme innan vi når Zürich, kommer konduktören med ett par frukostbröd och en mugg rykande het choklad, som vi intar dubbelvikta sittande på underslafarna. Vill man sova lite bekvämare, finns en-, två- och trebädds sovvagnskupéer som ett alternativ, men de är dyrare. 

Två timmars tågbyte i Zürich. Vi hittar en rökfri vinterträdgård, en närmast stressfri miljö, där vi njuter av nypressad juice och sanslöst goda laxsandwichar. 

Dramatiskt landskap

Det långnosiga Frecciarossa-snabbtåget är riktigt långt, två tågsätt med vardera ett tiotal vagnar. Det tar tre och en halv timme genom tunnlarna till Milano. Mestadels får vi se Alpernas undersida, men här och där dyker tåget upp ur tunnlarna och bjuder på vidunderliga utsikter över ett dramatiskt landskap. Man får säkert se ännu mer av Schweiz om man tar lokaltågen som går ovan jord. 

I Milano byter vi till ett annat Frecciarossa-tåg, som verkligen gör skäl för namnet. Frecciarossa betyder Röda pilen, och tåget är ibland uppe i nära 300 kilometer i timmen. Efter stopp i Bologna och Rom kommer vi till Neapel på utsatt tid. 

Här blir det bråttom, färjan går om en halvtimme. Ut genom stationshallen och in i en taxi. Chauffören rattar genom den kaotiska Neapeltrafiken med största artisteri, använder flitigt signalhornet, tränger sig med skrikande däck in mellan korsande bilar och stannar för rött ljus bara om det är absolut nödvändigt. I skymningen blir vi avsläppta utanför färjans huvudkontor. Med några minuter tillgodo kan vi gå ombord. Och efter en knapp timmes båtfärd på den regndisiga Neapelbukten stiger vi i land på Ischia, knappt 40 timmar efter det vi lämnade Stockholm. 

Vår värd möter på kajen och kör oss till vårt boende. Visst är vi trötta när vi kommer fram, men inte värre än vad vi brukar vara efter en flygresa. Vi orkar till och med gå till kvarterskrogen och avnjuta en musselsoppa med en karaff lokalt vitvin. 

Resan tillbaka går till på ungefär samma sätt. Vi kommer med morgonfärjan till Neapel och haffar en taxi till centralstationen. Det blir lite ordväxling med taxichauffören, som vill ha 15 euro för den dryga kilometern, trots att taxametern stannar på tio. Dessutom saknar chauffören kortläsare för betalning med plastkort. Han får vackert vänta tills jag återkommer från bankomaten på andra sidan gatan, medan Solveig vaktar bagaget. Under tiden muttrar chauffören napolitanska grovheter om att han missar körningar för att vi inte haft vett att ta ut kontanter i förväg. Han får sina 15 euro i handen.

Plats för möten

Sedan är det raka spåret till Milano där vi hinner med en sista italiensk pizza på stationen, och vidare till Zürich. Britsarna i liggvagnen känns lite hårdare den här gången, sömnen blir inte riktigt fullgod, men det går att slumra på förmiddagståget till Puttgarden. Efter färjeöverfarten blir det buss till Köpenhamn. 

På tåget finns det utrymme för trevliga möten. Mellan Rom och Bologna pratar vi med Carola, en italiensk journalist som skriver om film och litteratur, och som bland annat gjorde en intervju med Henning Mankell ett par veckor före hans död. Och på nattåget mellan Zürich och Hamburg delar vi kupé med Heinz från Berlin, som cyklat i Alperna med en kompis. Även han talar om Mankell, han har just börjat läsa Brandvägg, som han köpte på tågstationen. Det blir helt andra samtal på tåget än de som ryms i ett flygplanssäte. 

Text och foto:
Gustaf Berglund