Eleonor Gidlund i Flärke, Gideå i norra Ångermanland har allt detta i överflöd. Hon har varit konsthantverkare i 40 år. Hon har diakonal utbildning på Vårsta diakonigård och en kurs i damastvävning i 40 veckor på i Gålsjö bruk och fortsatta studier hos bland annat sin far slöjdläraren Karl-Erik Gidlund som byggde och ledde kurser i konsten att bygga nyckelharpor.

Hon har havet, sjöarna, skogen och naturen i sin helhet som inspiration. Ett besök hos henne på JonErsgården är en kulturresa som det är en ynnest att få uppleva. Hon är en av Sveriges skickligaste i sin bransch och beklagar att det är få som ägnar sig vävning. Stickning har däremot blivit populärt igen.

– Jag är i den åldern, jag har just fyllt 69, att jag funderade på att trappa ned, säger hon. Men så fick jag en beställning på en altartavla om mäter 2,6 meter på bredden och 1,6 meter på höjden till Hörnefors kyrka och då blev det att börja om igen.

Eleonor berättar att hon har en extra stor mer än hundra år gammal vävstol som hon delvis fick bygga om för ändamålet. Att sätta upp väven med cirka 2 000 trådar i varpen tog över två månader i anspråk. Ett knippe av dessa har 13 karats guld inlagda. 

– Linnetrådarna med guld inlagt köpte jag i Schweiz. Det var litet komiskt när budfirman kom med en stor och tung lastbil och levererade tre små rullar som rymdes i ett litet ”mjölkpaket”.

En del av varpen består också av silvertrådar och tillsamman ger det ett skimmer av hav och solens rodnad vare sig man ser det som solens nedgång eller uppgång. Där finns också stenar, strandråg och andra symboler som Hörnefors församlings styrande föll för.

2,28 mil garn

Hon har tidigare gjort damastvävnader som finns i offentliga lokaler. Nämnas kan bland annat Graninge kyrka, Rundviks kyrka, Skandia-Ica, Björna kyrka, Hörnefors församling, Nordmalings församling, Trehörningsjö kyrka, Gideå kyrka, Köpmanholmens brukskyrka. Hon har dessutom haft en del egna utställningar och fått ett flertal stipendier och utmärkelser. 

Eleonor Gidlunds förra stora verk var ett bårtäcke till Arnäs, Gideå och Trehörningsjö kyrkliga samfällighet. Om det verket gjorde hon en lyrisk beskrivning i ett litet häfte på svenska och engelska. Där framgår att det behövdes 2,28 mil garn i varp och inslag för det färdiga resultatet. Skytteln fick vandra genom väven 15 200 gånger. Sammanlagt blev det cirka 30 400 slag med skedbommen.

Inget får gå fel

Nu blir det en ännu större vävnad. De tvåtusen trådarna i varpen fick träs genom 500 öppningar i harneskutrustningen så att de kan lyftas individuellt för mönstret från platsen vid slagbommen. Och ingenting får gå fel. Då är det bara att riva upp och börja om.

– Jag använder tidvis hörselskydd för att inte bli störd, säger hon. Men nu har jag kommit på att det också går att arbeta med P2 och klassisk musik i bakgrunden.

Bårtäcket till Arnäs, Gideå och Trehörningsjö är vävt i silke och ull. Ull som kommer från hennes egna får på gården.

– Jag brukar visa ullen för tackan när jag klippt och sedan blir det transport till något företag i Sverige som tvättar och spinner ullen till garn. En del av ullen kardar jag själv men det är tidsödande. Jag färgar garnet här hemma på gården. Men det blir mer och oroligt att ha fåren med tanke på att de stora rovdjuren finns här. Vi har haft lodjur här hela vintern och även sett spår av djärv. Dessutom har vi björn och i enstaka fall även varg. 

Altartavlan till Hörnefors blir helt i lin både i varp och inslag. Det gäller även de importerade trådarna från Schweiz med inslag av guld. Endast lin av hög kvalitet används.

– Min mamma och även jag själv, har kommit över en hel del lin från Moliden på den tiden det förekom linhantering i våra bygder. Lin åldras inte. Det är extra roligt att använda lin som kommer från orten.

Men återigen. Det är en oerhört tidskrävande hantering. 

– En bra dag, när sambon passar upp med fika och mat, hinner jag väva cirka 7 centimeter. Även om vävnaderna blir dyra för kunden i slutfasen är det svårt att hålla sig till en vettig timpenning. Å andra sidan är det meningen att mina vävnader ska stå sig i minst 100 år utan förändringar i färg och form.

Sven Lindblom