Redan som 16-åring gick Thomas Andrews in och runt på varvet Harland & Wolff där hans morbror William Pirrie var delägare. Thomas arbetade tidvis hos snickarverkstäder och varv innan han som 34-åring blev chef år 1907 för ritkontoret på Harland & Wolff. Och bara några månader efter utnämningen landade en drömuppgift på hans arbetsbord. 

Rederiet White Star Line satsade stort på att vinna framför allt rika Atlantresenärers gunst genom att bygga jättelika lyxångare. Därmed fick Harland & Wolff äran att få bygga världens då största fartyg, däribland Titanic. Den strävsamme Thomas Andrews var den som ansågs passa bäst för Titanic-jobbet. 

Tillsammans med varvets direktör Alexander Carlisle kastade sig Thomas Andrews över sitt ritbord och konstruerade lyxfartyget Titanic. Och från mars 1909 förvandlades deras skisser och modeller steg för steg till en jätte i stålskrud.   

I det närmaste osänkbart

Inledningsvis timrades fartygets köl på 269 meter. Och den engagerade Andrews följde nogsamt arbetet på stapelbädden, där sjutton kranar hjälpte varvsarbetarna med att sätta ihop det väldiga skrovet med tre miljoner järnnitar. En av Andrews kollegor berättade för journalisterna: 

”Han tycks ha en outsinlig energi och verkar vara uppslukad av arbetet.” 

Andrews såg också till att göra Titanic extraordinärt säkert genom att dela in skrovet i sexton vattentäta sektioner. Därtill förseglades passagerna mellan sektionerna med vattentäta skott, så att de olika sektionerna slöt tätt för att hindra resten av fartyget från att översvämmas. Dessutom monterades den senaste elektroniken för att kunna stänga skotten blixtsnabbt från kommandobryggan. 

En reporter, utsänd från facktidskriften Shipbuilder, kunde notera: 

”I händelse av en olycka, eller vid någon annan tillrådig tidpunkt, kan kaptenen bara genom att trycka på en elektrisk brytare ögonblickligen göra fartyget i det närmaste osänkbart.”  

Därmed såg varken chefkonstruktören eller eller någon annan på White Star Line någon som helst anledning att förse Titanic med tillräckligt många livbåtar för alla passagerarna,
i synnerhet med tanke på det faktum att det vid den tiden inte var något som landets lagar krävde. 

”Vi ägnade två timmar åt att prata om golvmattorna i förstaklasshytterna och 15 minuter åt att diskutera livbåtar”, berättade slutligen direktören Alexander Carlisle hos Harland & Wolffs. 

Ett flytande lyxhotell

Sommaren 1910 tog Andrews över ansvaret för Titanic som ny direktör för Harland & Wolffs efter att Carlisle gått i pension. Den nya arbetsuppgiften passade utmärkt för Andrews då han kunde betrakta lyxångaren som sitt eget fartyg. Därför var det också en extra stor dag för chefkonstruktören då Titanics tomma skrov sattes i vattnet i maj 1911. Snart firades även de 100 ton tunga ångpannorna ner i pannrummen, varpå de fyra gigantiska, svartmålade skorstenarna monterades. 

Genast satte Andrews igång med att förvandla stålhöljet till ett flytande lyxhotell. Även
i tredje klass engagerade sig chefkonstruktören med att låta installera elektrisk belysning och handfat i hytterna på de nedre däcken. Och den stora solfjäderformade trappan ner till matsalongen i första klass blev Titanics ”pärla”. 

I sviterna i första klass lades de äkta mattorna och möbler i empirestil. Och i andra klass fick de dyraste rummen skåp av mahogny och mjuka golvmattor. 

I det flytande ”palatset” fick sedan det turkiska badet kakelplattor och lampor från Mellanöstern. Och till saltvattenbassängen i första klass drogs värmeledningar från fartygets ångpannor. På båtdäck anlades ett motionsrum som fylldes med de senaste träningsmaskinerna; en elektrisk häst och en likaledes rörlig kamel för passagerare som ville ha hjälp med att röra på sig.

Arbetade in i det sista

Kring midnatt den 3 april 1912 anlände Titanic till ­Southampton. Och under veckan före jungfruresan arbetade Andrews tämligen hårt. En av hans sekreterare mindes: 

”Herr Andrews hade inte en ledig stund. Han ordnade med saker som hyllor, bord, stolar, kojstegar och elektriska fläktar. Han sa att om han inte personligen gick igenom allt, så kunde han inte bli nöjd”.  

Först dagen före avresan mot New York kunde Andrews andas ut. Han skrev till sin fru på kvällen den 9 april: 

”Titanic är nu helt klar och jag tänker att hon kommer att hedra den gamla firman i morgon när vi seglar.” 

Katastrofen ett faktum

På kvällen, den 14 april,  satt Andrews i sin hytt i första klass och sammanställde dagens anteckningar när kaptenen, Edward Smith plötsligt sände bud efter honom. Fartyget hade kört mot ett isberg. Ingen kunde ju vara bättre lämpad att bedöma skadorna än fartygets konstruktör, ansåg kaptenen. 

Tillsammans gick de ner i fartygets nedre sektioner för att bedöma skadorna efter kollisionen med isbeget. Kapten Smith hade stängt skotten, men hålet i skrovet bedömde Andrews vara för stort, eftersom vattnet strömmade in i flera av de främre sektionerna. 

När Andrews såg att det var sex sektioner som var översvämmade insåg han snart att Titanics öde var beseglat, varpå Andrews tyst och försiktigt meddelade kaptenen att fartyget förmodligen bara skulle kunna hålla sig flytande i ytterligare en och en halv timme. 

Allvaret förbiseddes

Fem minuter över midnatt den 15 april gav kaptenen Smith order om att livbåtarna skulle göras klara, och Andrews försökte hantera situationen på bästa möjliga sätt. Till stewardessen Mary Sloan viskade Andrews: 

”Det är mycket allvarligt, men säg det inte till någon, för då kommer det att utbryta panik.” 

Andrews var väl medveten om att oro och upprörda känslor inte skulle föra något gott med sig. Men han förstod snart också att många passagerare tog alltför lätt på situationen. De skulle förlita sig på att fartyget ”inte kunde sjunka”. Därför tog han sig till slut för att ryta: 

”Sa jag inte att ni skulle ta på er räddningsbältet!” 

Till den förmögne amerikanske affärsmannen John B. Thayer och hans tonårige son medgav Andrews vid halv ett-tiden att fartyget inte hade mer än en timme kvar på vattenytan. 

Triumfen som uteblev

Andrews fortsatte i det längsta med att så lugnt som möjligt eskortera kvinnorna till livbåtarna. Men när fören började luta alltmer insåg han att han inte kunde göra så mycket mer. 

Den då 39-årige chefkonstruktören lämnade skyndsamt däcket, där paniken började sprida sig, och tog sig ner till röksalongen i aktern, där han skulle möta döden.

En i besättningen, John Stewart, var den siste av de överlevande att ha observerat Andrews. Klockan var då tio över två på natten och Titanics konstruktör befann sig i röksalongen. En flytväst låg på ett grönt filtbord men Andrews stod bara där och tittade på tavlan Plymouth harbour, som hängde ovanför kaminen. Tavlan föreställde Titanic i sundet utanför Plymouth, som fartyget skulle ha passerat under återfärden till England. 

Tanken var att chefkonstruktören skulle återvända till England i triumf, och hyllas som det stora geniet bakom världens då största och mest luxuösa fartyg. I stället hade nu Thomas ­Andrews misslyckats kapitalt och efter endast fem dygn till havs gled Titanic ner på Atlantens botten. Med sig ner i djupet tog det jättelika fartyget, förutom Thomas Andrews, ytterligare 1 500 personer.

Lage Eriksson