Natten till den 18 januari 1980 är mörk på Västkusten. Som vanligt är det marigt för de fartyg som stävar norrut mot Uddevalla genom den spegelblanka Askeröfjorden. Smalt och fullt med öar är det även i normala fall inget lätt område att navigera i – även för en rutinerad lots. 

I höjd med Stenungsund är passagen synnerligen smal. Det är här den vackra Almöbron (till vardags ofta kallad Tjörnbron) tornar upp sig för besättningen på Star Clipper. För att passera under bron måste båten köra någorlunda mitt under bron. Men den här natten råder förrädiska förhållande med strömmar och stora isflak.

När Star Clipper närmar sig bron girar hon inte i tillräcklig utsträckning. Det Liberiaregistrerade bulkfartyget kommer för nära Tjörnsidan, och katastrofen är ett faktum. Ett våldsamt dån hörs när fartyget rammar bågkonstruktionen som håller bron uppe. Sekunder senare rasar vägbanan ner på båten och i det iskalla vattnet. 

Klockorna stannar

Klockorna ombord stannar på 01.29 – elektriciteten bryts av de skador den kollapsade körbanan orsakar när den faller över båten.

För den 31 man stora besättningen ombord på Star Clipper utspelas osannolika scener. Som genom ett under skadas ingen av dem, men när de blickar uppåt för att få en uppfattning om kollisionens omfattning går en unison rysning genom deras kroppar. Drygt 30 meter högre upp ser de två brofästen – och däremellan ingenting. Den vältrafikerade vägen över Almösundet är borta. Ett stort, mörkt hål gapar mot den chockade besättningen. En avgrund. En dödens avgrund.

Besättningen inser nu att varje sekund räknas. Även om klockan är halv två på natten lär det inte dröja länge förrän en bil kommer. Man skjuter nödraketer, och försöker ta sig iland med hjälp en livbåt. Men isen och strömmarna är för besvärliga, och istället tvingas besättningen maktlös åse tragedin som utspelas framför deras ögon. 

Redan efter några minuter kör en bil från fastlandssidan över kanten, och den följs snart av flera. En lastbil glider sakta över kanten. 

– När vi sköt nödraketerna, såg vi en bil som stannade långt däruppe. En person gick ur, och tittade ner på oss. Sedan gick han tillbaka till bilen, lade i en växel och körde över kanten. Vi grät, berättade Star Clippers telegrafist Jon Bendik för Expressen.

Samtal i lugn ton

Detta är långt före mobiltelefonernas tid, och Star Clippers kommunikationsutrustning är sönderslagen. Via en bärbar radio lyckas lotsen ändå nå kustradiostationen. Desperat kallar han på hjälp. ”Bron är borta, stoppa trafiken!”. Men det dröjer ändå innan polisen får klart för sig vidden av det inträffade. 

Klockan 01.41 ringer telefonen på stationen i Kungälv. Polismannen Hans Magnfält har nattvakten, och lyfter luren. Det är lotsutkiken i Marstrand, som berättar att Tjörnbron är påseglad och eventuellt måste stängas av. Samtalet förs i lugn ton, ännu anar ingen magnituden av katastrofen. Men knappt tio minuter senare ringer det igen, och nu är det allvar. Med desperat röst berättar lotsutkiken att bron är borta, och att bilar kör ner i havet.

Lastbil spärrar väg

Som tur är upptäcker en lastbilschaufför på fastlandssidan snart vad som hänt, och spärrar vägen. På grund av väglaget, det är mycket snömodd, har han kört sakta och när han ser att räckena tar slut på bägge sidor om körbanan anar han det värsta. För att varna bilister på andra sidan försöker han blinka med helljuset, men det hjälper inte. 

Minimal överlevnadschans

Först efter en timme kan Tjörnsidan av bron spärras av. Då har sammanlagt sju bilar kört ner i vattnet, och åtta människor dött. Samtliga var män. 

Dagen efter vaknade ett chockat Sverige upp till tragedin. Då hade redan dykare skickats ut för att söka efter offren i olycksbilarna. Det enda som då erinrade om tragedin var några oljefläckar på ytan. I det grumliga, 30 meter djupa vattnet hade dykarna en svår uppgift. Sikten var knappt en halvmeter. 

En märklig syn mötte grodmännen. Vägbanan låg närmast intakt på botten, förutom då den del som ännu låg över Star Clipper. Bilarna var i det skick experterna siat om. Taken intryckta, och kropparna kvar i kupéerna. Chansen att någon överlevt smällen när bilarna slog i vattenytan bedöms som minimal. Troligtvis blev plågan kort för de som dog i Tjörnbroraset.

Haverikommissionen som utredde olyckan fastställde inte någon enskild orsak till katastrofen. Bara besvärliga yttre störningar ansågs ha försämrat fartygets manöverförmåga. Både kaptenen och lotsen friades från ansvar. Däremot skrev man i rapporten att brotypen ”ur sjötrafiksynpunkt måste bedömas som olämplig”. Även polisen friades från ansvar, och ansågs inte ha kunnat agera annorlunda. 

I media skrevs det en del om att dimma rådde under olycksnatten. Något som dementerades av lotsdirektören Harry Sellman.

– Sikten var ungefär en sjömil,  knappt två kilometer, när olyckan inträffade. Dimman kom först efter kraschen, förklarade han i Expressen.

Nu bro klar fort

För Hans Magnfält, polisen som då bara var 23 år gammal, har olyckan följt med genom livet. Han påverkas fortfarande av händelsen. För Expressen berättade han om hur telefonväxeln kraschade av alla samtal på morgonen, och alla känslorna som till slut kom upptill ytan.

– Jag växlade några ord med min kollega, och då grät jag för första gången. Det var först då jag fick stanna upp den natten, allt bara sköljde över mig. Ordet debriefing fanns ju inte på den tiden. Man gjorde sitt jobb, sen tog man hand om sig själv. 

För människorna på både Orust och Tjörn blev förstås brokollapsen ett hinder i deras vardag. Bron var ju en oumbärlig kommunikationsled till de bohuslänska öarna. Myndigheterna reagerade dock snabbt, och så fort haverikommissionen var klar började arbetet med en ny och säkrare bro. 17 månader tog den att bygga, och invigdes den 9 november 1981 av kung Carl XVI Gustaf. 

Björn Schüberg