Warner Oland – svensk films stora doldis

Warner Oland som Charlie Chan i filmen Charlie Chan i Egypten, från 1935, tillsammans med en mycket ung Rita Cansino som snart skulle byta namn till Hayworth.

Han spelade mot Greta Garbo, Marlene Dietrich och Boris Karloff. Han regisserades av storheter som Josef von Sternberg, Michael Curtiz och William A Wellman. Han gifte sig rikt, blev mångmiljonär och toppade sin karriär genom att erövra världen som deckaren Charlie Chan. Ändå är han märkligt okänd i den svenska filmhistorien.

Hans namn var Johan Verner Ölund, född den 3 oktober 1879 i en liten by i Västerbottens län. I filmvärlden var han känd som Warner Oland.
Familjen Ölund ägde ett litet jordbruk i Nyby i Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Familjen bestod av pappa Jonas, mamma Maria Johanna och de tre sönerna Jonas Arvid, Johan Verner och Carl Gunnar. Så småningom fick fadern anställning som biträde i ortens affär. Plötsligt år 1892 – sonen Verner hade då precis hunnit fylla 13 år – sålde Ölunds allt av värde och emigrerade till USA.
Ann Christin Backlund, som forskar i denne intressante bygdens son, tillägger:
– Orsakerna till familjens beslut att emigrera kan ha varit flera. De hade det tufft ekonomiskt i början. Sedan arbetade pappan i affär, och det sägs till och med att han blev ägare till affären innan han sålde och flyttade. En annan orsak kan ha varit familjens religiösa tillhörighet. De var baptister, en frikyrka som myndigheterna på den tiden inte såg på med blida ögon.

Amerikaniserades
Ölunds hade tänkt sig till svenskkolonin i Minnesota, men de slog sig i stället ned i Boston på östkusten. De amerikaniserades snabbt. Namnen ändrades för att passa den nya omgivningen. Och Verner Ölund blev Warner Olund.
Warner var en klipsk pojke. Han lärde sig snabbt engelska, genomgick high school och beslöt sig för att bli skådespelare. Han intresserade sig tidigt för teater. Omedelbart efter skolan kom han in som elev i Dr Curry´s Dramatic School i Boston.
Ann-Christine berättar vidare:
– Jag har intervjuat en kvinna som var skolkamrat med Verner här hemma. Hon beskrev honom som en mjuk, känslig och intelligent kille. Han ägde inget av den tuffhet som hans kamrater kanske eftersträvade. I stället var han eftersinnande, kände för dem som fick lida och försökte hjälpa.
Efter sin första rena teaterutbildning hamnade Warner i ett resande teatersällskap och fick se många delar av Amerika, till och med Hollywood. Han plockades efter ett tag upp av skådespelerskan Alla Nazimovas sällskap. Hon råkade vara intresserad av skandinavisk teater, speciellt Henrik Ibsen. Detta gjorde att Warner översatte Peer Gynt speciellt för henne. Pjäsen spelades med stor framgång och Warner fick idén att även översätta August Strindbergs pjäser.
Det var under uppsättningen av Peer Gynt på en teater i Boston 1907 som Warner skulle möta sin kvinna, Edith Gardner Shearn. Hon var egentligen målare men också teaterintresserad. Vid tillfället hade hon sålt en pjäs och fanns på teatern för att förbereda den. Det uppstod en ögonblicklig förälskelse som gjorde att paret nästan omgående flyttade ihop och förlovade sig.

Från ”fin” familj
Edith kom från en så kallat fin Bostonfamilj. Warners blivande svåger var till exempel en hög jurist som bland annat arbetade för tidningskungen Randolph Hearst. Och det var med den sortens celebriteter som familjen umgicks.
Familjen lär heller inte ha accepterat att deras lilla Edith förlovat sig med en kringresande skådespelare. Men Edith, som var mycket självständig och mot familjens vilja valt att bli konstnär, väl utbildad hemma i USA och sedan i Paris, lät sig inte bekomma. Hon gjorde som hon ville.
På något sätt var hon och Warner själsfränder från början, fast Edith var tio år äldre. Edith lärde sig svenska på rekordtid och hjälpte Warner i arbetet med att översätta Strindbergpjäser. Boken gavs ut i USA 1912 och bidrog till att Strindbergs verk började spelas inför en större amerikansk publik.
Warner Oland gjorde sin första bekantskap med filmen redan 1910 i en filmatisering av engelsmannen John Bunyans berömda bok Kristens resa. Hans första större roll kom i Madonnans juveler 1915.
Men det var som orientalisk skurk och som detektiv Warner Oland skulle göra karriär. Av någon anledning tolkade filmmakarna hans utseende som orientaliskt eller asiatiskt. När man ser bilder av Warner hade han snarast ett sydeuropeiskt utseende. Hans svarta hår var bakåtstruket. I det alltid solbrända ansiktet satt de kraftiga ögonbrynen och den trimmade mustaschen.

Debuterade som skurk
Redan 1916 gjorde den kraftigt byggde Warner filmdebut som skurk. Den följdes av flera skurkroller och trots att han tolkade även andra rollfigurer, som i till exempel sin första talfilm Jazzsångaren (1927), fortsatte gangsterrollerna att hopa sig över honom. Ibland var han fransman, ibland spanjor eller indisk maharadja. För filmmakarna tycktes han mer och mer likna en asiat.
Warner var enbart road. Han hade ingenting emot utvecklingen, tvärtom. Hans kosmopoliska sinnelag lockade honom i stället att gå önskemålen till mötes. Han kammade sina ögonbryn uppåt, lät mustaschens spetsar växa och hänga ner vid sidan av munnen, därtill anlade han ett minimalt pipskägg.
Det gav honom rollen som detektiven Charlie Chan 1931, ett lyckokast för Warner. Han skulle göra 16 filmer som Charlie Chan de följande sju åren och pengarna strömmade in. Paret hade flyttat till Hollywood, där Warner hade en övernattningslägenhet. När inte paret var på resa mellan Warners ofta avlägsna inspelningsplatser levde de ett gott liv i en stor strandvilla i Carpenteria Valley nära Santa Barbara med apelsinodlingar i omgivningen. 
Karaktären Charlie Chan var nykterist, men Warner utvecklade en alkoholism genom rollen. Det berättas att han till inspelningarna medförde en lunchbox av plåt. I den fanns två termosar, en fylld med bönsoppa och en med martini.
När han var ledig hade han problem med sömnen. För den skull hade paret skilda sovrum. Det hände nämligen ofta att Warner gick upp på nätterna, öppnade en burk svenska sardiner som han gömde i sin garderob, lagade sig en bastant drink och gick ut och satte sig på altanen. Där satt han mumsande sardiner och smuttande martini medan vågorna rogivande rullade in mot stranden.

Alkoholbesvär
Sjukdomen skulle snart bli ett problem för Warner. Trots filmbolagets överseende skapade hans alkoholbesvär problem för produktionerna. Det skulle gå bra ända fram till sommaren 1937, då Edith meddelade att hon tröttnat och ville skiljas. Det var ett hårt slag för Warner. 
I januari 1938 fanns emellertid Warner åter i studion för att spela in filmen Charlie Chan vid ringside. Men nu var Warner illa däran och efter mycket krångel under inspelningen försvann han efter en dryg månad. Filmbolaget fann honom på ett sjukhus, där han tagits in för en psykos. 
Efter ett antal veckor kunde Warner lämna sjukhuset och kände sig bättre till mods. Han träffade Edith och de försökte tillsammans hitta en möjlighet att fortsätta äktenskapet. Framåt våren beslöt sig Warner att hans länge planerade resa till Europa äntligen skulle bli av. Och i detta fick han stöd av filmbolaget, som ansåg att det vore en bra rehabilitering. Warners karriär hade uppmärksammats i den svenska pressen men inte alls på samma sätt som den omsvärmade Greta Garbo.
Framåt sommaren var planeringen klar. Warner hade skrivit kontrakt på ytterligare tre Charlie Chan-filmer och förhållandet till Edith var hoppfullt. Warner embarkerade båten med bil, sekreteraren miss Ryan och sin chaufför Milton. Resan gick först till Italien eftersom han ville återse Florens som han hade gästat under en filminspelning. Därefter körde man mot Stockholm. Dit anlände han i juli. 

Besök i Bjurholm
Ryktet om att stjärnan kommit till Sverige nådde snart Bjurholm, som naturligtvis såg fram emot ett besök. Och den 13 juli dök han upp. Warner fick tala till släkt, grannar och nyfikna ortsbor från morbrodern målarmästare Forsbergs balkong. 
Han skrev i ett brev hem till USA om sitt möte med hembygden: 
”Nu sover jag i min moders säng under min faders tak och jag är så lycklig som jag aldrig varit förut”.
Han stannade i Norrland till början av augusti. Han reste runt och träffade nära och kära, delade ut presenter och hann också med ett restaurangbesök i Umeå innan han återvände till huvudstaden.
Warner, märkt av sin sjukdom, fick omedelbart efter att han anlänt till Stockholm läggas in på sjukhus. Han hade då drabbats av lunginflammation. Han led också av emfysem till följd av ihärdigt rökande och hans nedsatta allmäntillstånd gjorde snart sjukdomen livshotande.
Warner lät kalla på Edith, men hon hann aldrig fram. Warner Oland avled den 8 augusti på sjukhuset.
Edith kom till Stockholm för att sköta det praktiska kring makens bortgång. Han hade önskat att bli begravd hemma i Bjurholm, men så blev det inte.Edith arrangerade begravningen i Hedvid Eleonora kyrka, bestämde om kremering och beställde via sina amerikanska advokater en gravplats på Southborough cemetery i Massachusetts. Urnan gick som fraktgods.
Enligt testamente ärvde Edith allt efter Warner sånär som på 1000 dollar till var och en av hans efterlevande släktingar i USA.
Mästerdetektiven Charlie Chan dog bara 58 år gammal. Hans hustru Edith blev 98.

Kjell-Åke Steen

Comments are closed