I november 1922 gjordes det mest sensationella arkeologiska fyndet genom tiderna. I Konungarnas dal, vid Nilens västra strand mitt emot staden Thebe, numera Luxor, hade man bokstavligen snubblat över ingången till en egyptisk kungagrav. Och inte vilken som helst – man hade funnit Tutankhamons grav.
Du behöver vara inloggad för att kunna se denna artikel.
Logga in, eller skapa ett 100% kostnadsfritt webbkonto på Kvällsstunden så får du tillgång till denna och alla andra utvalda artiklar samt exklusivt material som endast finns på kvallsstunden.se.
Denna hade till skillnad från många andra egyptiska kungagravar legat ostörd i mer än 3 000 år. Tre månader senare, den 16 februari 1923, kunde den engelske egyptologen Howard Carter försiktigt knyta upp repet i sigillet till den enorma trälåda som så småningom visade sig innehålla kung Tutankhamons kvarlevor.
Men det skulle dröja ytterligare ett par år innan Carter och hans team, med stort tålamod och arekeologisk noggrannhet, tagit sig igenom sarkofagens alla nio ”lager” och blottlagt konungens mumifierade kropp, på vilken också den så välkända gyllene dödsmasken satt.
Redan när man fann ingången till gravkammaren 1922 hade världspressen gått igång på alla cylindrar. Fyndet av sarkofagen minskade knappast intresset. Den trollband en hel värld och inspirerade på flera sätt sin samtid. Under de kommande åren påverkades allt från arkitektur till heminredning och mode – Tutankhamons gyllene mask fick pryda förpackningar till både smink och cigaretter. Men det uppstod också en myt om att det vilade en förbannelse över Tutankhamons grav då flera märkliga dödsfall plötsligt inträffade …
Men ”pojkkungen” var inte den enda egyptiern från forntiden som blev en sensation vid den här tiden. Året efter, 1924, visades den berömda bysten av drottning Nefertiti för första gången på Neue Museum i Berlin och utsågs snabbt till ”Den vackraste kvinnan i världen”.
Det hade tagit anmärkningsvärt lång tid att få bysten utställd och det hade sina orsaker. Nefertiti hade hittats 1912 under utgrävningar i Amarna, ledda av den tyske arkeologen Ludwig Borchardt. En sådan skatt skulle inte ha kunnat föras ur Egypten på laglig väg men Borchardt lyckades lura inspektörerna från det egyptiska riksarkivet och snart var bysten i Berlin.
Det blev ett ramaskri i Egypten när sanningen kom fram och landets regering krävde att bysten omedelbart skulle returneras. Det gjorde man inte, men bysten kom emellertid, ett par decennier senare, att spela en viss roll politiskt. Men mer om detta längre fram i denna artikel.
Kriget kom emellan
Att Tutankhamons grav väckte sådan uppståndelse var inte märkligt. Alla andra faraogravar hade plundrats på sina rikedomar genom århundrandena. Men Howard Carter hade på känn att det kanske fanns åtminstone en ostörd grav i dalen.
Han hade varit besatt av det forntida Egypten sedan han var barn. Det ledde till studier i egyptologi och 1891 deltog han i sin första utgrävning, av gravarna vid Beni Hasan, kända för sina vackra väggmålningar.
Carters passion för egyptologi delades av en engelsk adelsman, den stormrike lord Carnarvon (vars slott, Highclere Castle, långt senare kom att användas som inspelningsplats till tv-serien Downton Abbey).
Lord Carnarvon trodde på Carters teori om orörda gravar. Han förklarade sig villig att bekosta utgrävningar i Konungarnas dal där faraonerna begravdes och 1907 inledde Carter arbetet. Det tvärstannade dock 1914 då första världskriget bröt ut. Carter tjänstgjorde under de följande åren som diplomatkurir och översättare.
Men 1917 var han åter på plats i Konungarnas Dal. Hans team grävde och grävde men några fynd gjordes inte. Lord Carnarvon tröttnade till slut. Våren 1922 meddelade han Carter att denna säsong skulle bli den sista han betalade för om inga fynd gjordes.
Snubblade över graven
Men så hände det till slut. Den fjärde november 1922 kom en pojke bärande på vattenkannor och snubblade över en sten. Men det var ingen vanlig sten. Det visade sig vara första steget på en trappa som ledde ner i marken.
Carter inkallades snabbt. Han beordrade att trappan skulle grävas ut och längst ner fick han se en dörr som var dekorerad med hieroglyfer och sigill. Till synes orörda sigill.
Carter insåg snabbt vad detta kunde betyda. Här bakom fanns kanske det som han och Carnarvon hoppats på i så många år. Carter beordrade att trappan skulle täckas igen, varpå han omedelbart skickade ett telegram till lord Carnarvon.
Denne blev givetvis full av iver och tog sig så snart han kunde till Egypten och fyndplatsen. På söndagskvällen den 26 november 1922 stod så Carter och Carnarvon framför den förseglade dörren. Med stor försiktighet gjorde Carter ett litet hål i den med en mejsel och lyste in med en lampa.
”Kan du se något?” frågade Carnarvon otåligt.
”Ja, underbara saker!” svarade Carter andlöst.
Och det var underbara saker, bland mycket annat en vacker tronstol, skulpturer, en triumfvagn och en säng i guld. Men föremålen i kammaren var utplacerade på ett ologiskt sätt, staplade på varandra lite huller om buller.
Man konstaterade snart att gravkammaren faktiskt hade råkat ut för plundrare – åtminstone två gånger sedan Tutankhamon begravts. Men inget verkade vara förstört och alla föremål var intakta. Teorier finns om att plundrarna kan ha blivit upptäckta och bortjagade av väktare som sedan lagt tillbaka objekten lite hur som helst och sedan stängt och satt sigillen på plats igen.
Tutankhamons förbannelse
”Pojkkungen” kom att trollbinda hela världen. Det utbröt fullkomlig ”egyptomani”. Det kom exempelvis att påverka dammodet, med klänningar och blusar i tyger och snitt inspirerade av forntida Egypten. Inom heminredning blev det trendigt att ha tyger i ”egyptiskt grönt”, ”luxorblått” och ”papyrusbrunt”.
Byggnader i art deco-stil försågs med egyptiska detaljer och Tutankhamon fick pryda förpackningar på allt från smink till cigarretter.
Men det utbröt också en myt om en förbannelse. Snart inträffade det ena märkliga dödsfallet efter det andra. Den 23 april 1923 avled lord Carnarvon i Kairo av blodförgiftning efter att ha stuckits av en mygga. Finansiären George Jay Gould I dog den 16 maj samma år efter att ha besökt gravkammaren. Sir Archibald Douglas Reid, som hade röntgat flera föremål inne i Thutankahmons grav, sägs ha avlidit under ”oklara omständigheter” 1924.
Plötsligt gav sig sir Arthur Conan Doyle, författare till Sherlock Holmes, in i debatten. Han trodde på övernaturliga fenomen och hävdade att dödsfallen berodde på egyptiska präster, som för att skydda Tutankhamun, manat fram en ”ond ande” att vaka över honom. En form av förbannelse över de som störde hans grav, antingen de var gravplundrare eller arkeologer.
Det finns fortfarande de som tror på förbannelsen och det skulle komma fler dödsfall som gav vatten på deras kvarn. Det som talar emot den är att Howard Carter inte omedelbart föll död ner. Han avled först 1939, 64 år gammal.
Napoleon var egyptoman
Nu var ”egyptomani” inte ett nytt fenomen. Redan under antiken hade greker och romare fascinerats av den egyptiska kulturen och kejsar Augustus lät år 10 f Kr frakta två obelisker från Egypten till Rom. Under renässansen blev det populärt bland kungligheter och adel att ha egyptiska objekt i sina ”kuriosakabinett”, föregångare till dagens museer.
Det som riktigt satte fart på ”egyptomanin” var dock Napoleons invasion av Egypten (som styrts av mameluckerna sedan 1400-talet) 1798. Med sig hade han bortåt 160 vetenskapsmän och konstnärer för att kartlägga såväl det antika som moderna Egypten. Resultatet, Description de l’Égypte (Beskrivning av Egypten), blev klart först 1829 och var då det största bokverket som någonsin givits ut.
Under Napoleons ockupation av Egypten hittades också den berömda Rosettastenen, vars inskriptioner ledde den franske språkforskaren Jean-François Champollion till att lösa hieroglyfernas gåta.
Vild jakt på skatterna
Själva Rosettastenen beslagtog brittiska styrkor, som hjälpt mameluckerna att fösa ut Napoleon ur Egypten. Men Napoleon hade tänt intresset för det forntida Egypten.
Snart uppstod en vild jakt på egyptiska konstskatter. Och de som gav sig ut var just skattjägare, inte arkeologer i modern mening. Bland dem fanns Giovanni Battista Belzoni, en bjässe till karl som försåg brittiska museet med skatter, bland annat den enorma bysten av Ramses II. Belzonis rival hette Bernardino Drovetti och det gick ofta hett till mellan dem ute i fält. Vid ett par tillfällen drogs till och med vapen.
Varken Belzoni eller Drovetti förde anteckningar vid sina utgrävningar. Arkeologisk metodik fastställdes först på 1880-talet av den engelske arkeologen och egyptologen sir Flinders Petris, som för övrigt lärde upp Howard Carter.
Hitler älskade Nefertiti
100-årsjubileet av Carters öppnande av Tutankhamuns gravkammare markeras i en tid av en hätsk debatt. Allt fler länder runt om i världen, däribland Kambodja, Indien, Nigeria och Egypten, kräver att få tillbaks plundrade konst- och kulturskatter. Och bysten av drottning Nefertiti kunde faktiskt ha skickats tillbaka till Egypten redan för 90 år sedan. Om Hermann Göring hade fått sin vilja igenom vill säga.
Göring ansåg nämligen att det vore politiskt gynnsamt att skapa bättre politiska relationer mellan Tyskland och Egypten och föreslog 1933 att Nefertiti skulle överräckas till kung Farouk vid en påkostad ceremoni.
Detta motsatte sig Hitler bestämt, med orden:
”Jag kommer aldrig att släppa Nefertiti!”
Han meddelade i stället kung Farouk att han skulle bygga ett nytt museum för egyptisk konst i Berlin, med Nefertiti utställd i den centrala salen. Men så utbröt andra världskriget 1939 och Hitler fick annat att tänka på. Efter krigsutbrottet tömdes museerna i Berlin på sina skatter och flyttades till säkra förvar. Nefertiti hamnade först i valvet på Preussiska Banken, men flyttades 1941 till ett luftvärnstorn.
I mars 1945 flyttades bysten till saltgruvan i Merkers-Kieselbach. Och det var där som amerikanska trupper hittade den några veckor senare. De såg till att den hamnade i säkert förvar på en bank i Frankfurt, varefter den 1946 ställdes ut på museet i Wiesbaden.
Redan 1946 krävde det nyblivna Östtyskland att få tillbaka Nefertiti eftersom hon varit utställd på Neue Museum, i den nu östtyska zonen. Till ingen nytta. Först 2009, långt efter Tysklands återförening 1990, ställdes Nefertiti åter igen ut på Neue Museum.
Och Egypten vill fortfarande ha henne tillbaka.
Michael Dee
Vill du läsa den här artikeln i sin helhet och samtidigt få tillgång till många andra intressanta artiklar, matrecept, pyssel, följetonger med mera? Klicka på bilden nedan för att ladda ner hela numret som e-tidning eller sök något från arkivet härifrån.
Nyfiken på Kvällsstunden?
Mest besökta
Telefon: 021-19 04 15
Mejla kundtjänst: Klicka här
Post:
Kvällsstunden
Klockartorpsgatan 14
723 44 Västerås
Kvällsstunden och kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB. Ansvarig utgivare: Agnetha Brolin. Alla kontaktuppgifter till redaktionen hittar du här.
Om du har en minut över så skulle vi verkligen uppskatta om du ville lämna ett omdöme om Tidningen Kvällsstunden på vår facebook eller Google. Klicka bara på någon av knapparna nedan.Tack!
Ur... historisk synpunkt, Fantastisk.
Inga lögner bara fakta.
Man blir harmonisk bara av att veta att den återkommer 1 ggr/vecka! ❤️
Tack även för era klurigheter såsom bl.a korsorden.läs mer
Som sagt det är trevligt att bläddra i en riktig tidning i denna digitaliserade värld.läs mer
Jag... förstår verkligen varför ni finns kvar efter 80 år.
Det är en tidning som jag läser med förtjusning och förväntan. Tittar ivrigt och längtansfullt efter brevbäraren varje tisdag.
Älskar er traditionella och lättlästa layout. Modernisera för allt i världen ingenting! Njutningen av att läsa en äkta papperstidning i behändigt format - HELT UTAN ANNONSER - är ovärderlig.
Era artiklar och reportage är alltid intressanta och läsvärda. Många gånger om celebriteter från förr i tiden, och som verkligen behöver dras fram ur glömskan. Det blir för mig en nostalgitripp down the memory lane.
Er digitala service gör det enkelt, bekvämt - och gratis - att lämna tävlingssvar. Sedan är det bara att ivrigt invänta lottvinsterna. Dessutom är det perfekt storlek på korsordsrutorna, så texten blir lättläst för en starropererad.
Nu i vecka 20 har Kvällsstunden dessutom förärat mig med en helsida om "Rännstensungen från Götgatan 83". Det har gjort mig alldeles varm om hjärtat och oerhört stolt och glad. Då kan jag inte göra annat än att ge Kvällsstunden
FEM SKINANDE GULDSTJÄRNORläs mer
Gunillas kök och stök, bra maträtter och bak, inte så komplicerade.
Lagom svåra korsord och finurliga Naturfrågor.
Sport, nöjes m fl profiler som blir roliga att minnas.
Hela tidningen läsvärd.
Hälsar Ingrid i Västerbotten.läs mer
Nyhetsbrevet
Vill du ha information, erbjudanden och rabatter från Kvällsstunden?
Prenumerera på nyhetsbrevet!
När du registrerar dig på Nyhetsbrevet samtycker du till att få exempelvis erbjudanden, rabatter och allmän information från Kvällsstunden via e-post. Du kan när som helst säga ifrån din prenumeration på nyhetsbrevet om du inte längre vill ha det.
Lyssna på Radio Viking här! Klicka på radion för att starta!