Säga vad man vill om Niagara, men just där är det i varje fall (!) ingen brist på vatten. 2 400 kubikmeter per sekund av den flytande varan dånar ner för flodstupen som ett årsgenomsnitt. Men under de perioder då snösmältningen pågår i omgivningen kan det öka till mer än 6 000 kubik i sekunden. Det är den stora mängden vatten som gör Niagara så enastående i sitt slag. Vad fallhöjden beträffar – cirka 55 meter – är den inte alls märkvärdig vid en jämförelse. Till exempel är vattenfallet vid Njupeskär i Dalarna mer än dubbelt så högt, 125 meter, men bredden på det fallet är bara någon meter. Genom åren har våghalsar av olika slag åkt tunna ner för Niagara. Först av alla var en 63-årig dam!
Mer ur veckans nummer
Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm förknippas mest av allt med målarprinsen Eugen. Men innan han bosatte sig där ägdes gårdsanläggningen av grosshandlaren Johan Bergman Olson, med ursprung i Kalix. Han drev bland annat brädgård och oljeproduktion där.
Den norrbottniska bondpojken Johan Bergman Olson (1800-1865) blev med tiden en framgångsrik grosshandlare och träexportör. Waldemars udde förvärvade Bergman Olson 1839. Under hans tid användes området främst som lastplats och brädgård.
”Ha alltid Esso i tankarna”, var den vitsiga slogan med vilken bensinbolaget Esso ville sälja sin soppa till svenska bilägare. Men även svenska (och utländska) medel- och långdistanslöpare hade vid samma tid all anledning att hålla koll på var Sven-Olof ”Esso” Larsson befann inför upploppen.
T.v. Esso på prispallen i Tokyo – trea efter engelsmannen Bruce Tulloh och fransmannen Marcel Bernard. T.h. Esso slår Gunder Häggs svenska rekord, en gång världsrekord, på 5000 meter med god assistans av tysken Hermann. De fick samma tid, 13.49.2, men Esso dömdes som vinnare.
För den som är särskilt intresserad av att titta på vackra kyrkor, och i synnerhet katedraler, är Ukrainas huvudstad Kiev utan tvekan något att satsa på. Där har kyrkobyggarna sannerligen inte sparat på vare sig guldet eller det övriga prålet.
Konstnären Hertha Hillfon i sin atelje någon gång i början av 1960-talet.
[good_old_share]
Konstnären Hertha Hillfon levde i 92 år och var aktivt skapande intill sina sista dagar i livet. Hon var en allsidig konstnär som tecknade och målade, men det var i lera som hennes konstnärliga ådra blommade ut i en stor mängd alster från alldagliga föremål till mänskliga gestalter. Med lera i händerna blev hon livfullt lekande och en nydanare av svensk keramisk konst.
När Hertha Hillfon var som mest produktiv förbrukade hon årligen två ton lera för sin konstnärliga verksamhet. Det säger något om vilken mängd föremål som kom ur hennes händer. Och alla hennes skålar, vaser, krukor, skulpturer med mera fick stor spridning. Hertha Hillfon anses i hög grad ha varit med om att smycka det svenska folkhemmet och porträttera en del av dess gestalter.
Hertha Hillfon föddes 1921 och tillbringade sin barndom i Säbrå, i grannskapet av Härnösand. Både mamman och pappan var konstnärligt lagda och tyckte om att teckna. Fadern arbetade som skräddare. 12 år gammal kom Hertha med familjen till Stockholm. Familjen hade då växt – och växte. Sammanlagt fick Hertha 13 syskon. Det var trångt i den stockholmska lägenheten, där fadern också tidvis bedrev herr- och damskrädderi. Eftersom Hertha var ett av de äldre barnen i familjen fick hon tidigt hjälpa modern i hushållsarbetet. Att baka bröd var något som barnet Hertha stortrivdes med, särskilt när hon fick forma med kristyr över vissa bakverk. Under sin levnad påpekade Hertha Hillfon att hon i yrkeslivets kontakt med lera återupplevde barndomens glädje vid brödbaket.
Sen debut som konstnär När Hertha i slutet av 1930-talet var en tjej i de övre tonåren började hon av plikt en utbildning till sjuksköterska, men av lust började hon också gå på Edvin Ollers målarskola. Snart övergav hon tanken på att bli sjuksköterska och gav sig hän åt det konstnärliga. Till detta bidrog det beröm som hon fick av lärarna vid målarskolan, men också kärleken mellan henne och en av de manliga eleverna på skolan, Gösta Hillfon. Ganska snart bytte unga Hertha efternamn från Forsberg till Hillfon. Det unga paret Hillfon flyttade som nygifta till Mälarhöjden, utanför centrala Stockholm. Där bosatte de sig i en sommarstuga som Göstas föräldrar ägde. I det lilla oansenliga huset blev Hertha under större delen av 1940-talet upptagen med att sköta barn, hem och hushållsarbete. Hon insåg att det konstnärliga i henne fick vänta på sin utlevelse tills maken Gösta blivit klar med sina studier till arkitekt och de två barnen blivit äldre. I början av 1950-talet fick Hertha Hillfon möjlighet att delta i en studieresa till Italien för att där studera etruskisk konst, terrakotta och lerans möjligheter. Resan gjorde ett starkt intryck på henne och hon kände att hon ville studera och ingående lära sig den keramiska tekniken, att det var i den sfären hon hörde hemma. Hon sökte och kom 1953 in på Konstfackskolan. Fyra år senare var hon klar med sina studier. Hertha Hillfon var nu 36 år och i en familjesituation som gjorde det möjligt för henne att ägna sig åt konstnärligt skapande. Maken Gösta stödde henne. Han hade också ritat och låtit bygga ut bostaden i Mälarhöjden, så att där fanns ateljé och verkstad för den självständiga konstnären Hertha att leva ut med lera i alla former.
Lerans rebell Hertha Hillfon bröt mot det traditionella i keramiskt konsthantverk i Sverige. Hennes formspråk var annorlunda, likaså motivvalen. Hennes verk var inte som övriga i tiden, strömlinjeformade, utan oftast enkla och raka, många storlinjiga och oglaserade, men ibland också buktande, böljande och detaljrika. Det var hennes händers lekfulla kraft och fantasins utlevelse som avspeglade sig i föremålen. Motivkretsen var också annorlunda. Hertha Hillfon gjorde i lera möbler, kläder, djur, arbetsredskap, masker, fantasifulla ansikten, men även rader av krukor, urnor och nyttoföremål. Hon blev i skiftet mellan 1950- och 1960-tal en av pionjärerna för en framväxande fri keramisk konst i Sverige. Ibland sågs hon över axeln av konstkännare, som betraktade henne som ”en lerans vildkatt bland hermeliner”. Hon tyckte att det lät fånigt, men när hon blev kallad ”Lerans rebell” föll det henne bättre i smaken. Hertha Hillfon var en hårt arbetande konstnär. Hon älskade att forma med sina händer. Hon upplevde att det var då som hon var som allra mest levande. Hon kunde arbeta 10-12 timmar per dag fast hon var över 80 år. Hertha namngav aldrig sina verk och gjorde aldrig två exakt lika. Allt av henne gjordes specifikt. Och hon var aldrig riktigt nöjd med det hon gjorde. Hon strävade ständigt att förbättra sig som konstnär och att göra bättre nästa gång.
Ny ateljé – nya möjligheter På den stora tomten hemma i Mälarhöjden lät Hertha Hillfon tillsammans med maken Gösta 1968 uppföra en större ateljé och en förbättrad brännugn. Hon kunde nu utföra stora monumentalverk, ibland så stora och tunga att hon behövde travers för att lyfta och flytta sina arbetsobjekt. Nu blev det möjligt för henne att arbeta med större skulpturer. Hon blev den första i Sverige att använda keramik till riktigt stora verk. Den uppmärksammande skulpturen Maria från 1973 är ett av dessa exempel, liksom den stora skulpturgruppen vid den statliga arbetsplatsen Karolinen i Karlstad. Uppdragen växte, Hertha Hillfon fick anseende som konstnär och hennes verk var eftertraktade. Hon anlitades av kommuner och Statens konstråd för utsmyckningar. 1971 invaldes hon som ledamot i den Kungliga akademin för de fria konsterna. 1993 fick hon rangen som professor.
Astrid Lindgren som staty vid Junibacken i Stockholm.
Sorgearbete 1995 dog Hertha Hillfons livskamrat Gösta. Förlusten tyngde henne. För att finna lättnad i sorgen började hon att arbeta med en skulptur av Astrid Lindgren. Resultatet blev så småningom två skulpturer och en byst i lera av den folkkära författarinnan. Verken fick högt anseende och översattes/göts i brons. Av de statyerna är nu den ena placerad vid Junibacken i Stockholm och den andra vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, bysten finns vid Filmstaden i Solna. Hertha Hillfon levde nyfiken och fantasifull fram till en dag i oktober 2013. Ända till sina sista dagar i livet ville hon vara i sin ateljé, känna leran med sina händer och höra brännugnen. Det var hennes liv, hennes andning och hjärtslag. Hertha Hillfon finns representerad med sina verk på olika offentliga platser i Sverige samt på museer i Sverige och utomlands. Men hennes verk av Astrid Lindgren torde vara de som en bred allmänhet numera oftast kommer i kontakt med.
Leif Syrén
Herthas skapelser varierade mycket, både i form, stil och storlek. Men alltid med det lekfulla i centrum.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
