Dag: 24 oktober 2017

Med stjärnor som Sarah Sjöström, Jane Cederqvist och Therese Alshammar bland förebilderna har svensk damsimning blivit en av landets ledande och populära sporter. Det är en fantastisk utveckling om man betänker att det var omöjligt för en svensk flicka att få simundervisning så sent som i mitten av 1800-talet. Kvinnan som svarade för genombrottet och som anses som svensk damsimnings urmoder hette Nancy Edberg.

Det har genom historien inte alltid varit en demokratisk rättighet att få tillgång till allmänna badhus eller att lära sig simma.
Visserligen hade de gamla grekerna elva luxuösa offentliga bad i Aten på sin tid. Bad ansågs hygieniskt och gav välbefinnande. Simning utvecklade flertalet av kroppens muskler och det ansåg också klara hjärnan. De dåtida lärda männens stora politiska beslut togs ofta efter ett stärkande bad.
I övriga länder var dock inställningen till allmänna bad skeptisk under århundraden. Det ansågs farligt, det ansågs sprida könssjukdomar och enligt kyrkan var det allmänt syndigt och förkastligt. 

Bastu
I Sverige var det ännu värre. Visserligen hände det att folk doppade sig i sjön eller älven när hettan var som värst under slåttern. Annars var man hänvisad till det allmänna karbadet hemma i köket inför någon av årets högtider. Och vattnet byttes inte ofta under dessa speciella tillfällen, även om hushållet var stort.
Under medeltiden växte emellertid allmänna badstugor fram, dels vid klostren, dels i privat regi.
En frisk hygienisk fläkt kom också med de finska invandrarna från Savolax under 1500-talet. De hade med sig seden att bada bastu. Varje vecka samlades de i bastun för att svettas, prata och koppla av. De ansågs i början som allmänt tokiga och förföljdes. Men efterhand, när svenskarna tillät sig att lära känna dem närmare, kom en mer positiv attityd. Och i dag är dessa finska invandrare sedan generationer integrerade i det svenska samhället och vi är snart sagt alla ivriga bastubadare.
Men kyrkan gick på 1700-talet till attack mot de offentliga badstugorna. Den hade fått rapporter utifrån Europa om att badstugor nyttjades som rena bordeller, att de spred könssjukdomar och att de i allmän mening var förkastliga. Politikerna följde råd från prästerskapet och förekomsten av allmänna badhus ifrågasattes. 
Alltså beslöt till exempel myndigheterna i Stockholm att 1725 förbjuda undersåtar att ”hålla badstugor”. Förbudet skulle vara till 1832. Nya badstugor kom, men i långsam takt. De första badhusen tog dessutom bara emot herrar i badkar.

Bara herrar
Viss simverksamhet startades vid Uppsala universitet, där elever och lärare lärde sig simma och gav uppvisningar ute i landet i föreningsform. Folk insåg naturligtvis att bad och simning var nyttigt. Man upptäckte att det kändes skönt att bli ren över hela kroppen. Risken för att spontandrunkna försvann. Och när man väl lärt sig simma, så ville man tävla. Sportidén fanns där, för de flesta ville ju testa vem som kunde simma snabbast.
Men i den nydaning som skedde fram till mitten av 1850-talet var den nya vattenflugan något för enbart herrar. Damerna kom inte i fråga. De fick offentligt inte visa någon del av kroppen från anklarna till halsen om de var rädda om sin heder. 
Sverige levde i en tid då synen på kvinnan påminner starkt om om de mest patriarkala samhällssystemen i den ”fundamentalistiska” världen.
Doktor Charles Dickson från Göteborg skulle slå en bräsch för kvinnan. Han höll ett föredrag där han bland annat talade om kroppsövningarnas betydelse för hälsan. Kvinnor borde, ansåg han, kunna i varje fall ägna sig åt skridskoåkningen.
Detta ledde till en debatt där det kom fram strömningar för att simning var en minst lika passande sysselsättning. Detta fick en stor betydelse för utvecklingen. Det dök upp läkare som stödde förslaget att lära kvinnor simma. Det ansågs motarbeta ”neuroser, levnadströtthet och bleksot”.
Den första simundervisningen i Sverige skedde på Manilla, dövstumskolan i Stockholm under Ossian Borgs ledning. Han startade redan på 1840-talet en ordnad simskola för pojkar och några år senare lät han också tre flickor delta i utbildningen.
Det var 1851 som Nancy Edberg, en mamsell från stadens medelklass, skulle starta något mycket revolutionerande för svenska flickor: en allmän simskola speciellt för dem.

Simma – en kvinnofråga
Nancy föddes den 12 november 1832 i Ytterjärna, som i dag ligger i Södertälje kommun. Hon hade alltså en förutseende far som lärde henne simma. Hon blev genom pappas träning en mycket duktig simmerska med lust att tävla. Men det fanns inga som hon kunde tävla emot.
Nancy var intresserad av sin samtid och främst kvinnofrågan, som då hade börjat debatteras allmänt. 
Hon insåg att en liten bit av kvinnlig frigörelse bestod i rätten att få lära sig simma, njuta av leken i vattnet och erfara hur allsidigt simningen tränade de flesta av kroppens muskler. Det var inte minst viktigt för kvinnor inom tunga serviceyrken där arbetsdagarna var långa och enformiga.
Hon startade helt sonika en simskola för flickor i en bassäng på Djurgården 1851. Hon fick själv värva de första deltagarna, en efter en. Hon lyckades värva ett brett spektrum av flickor och efter en kort tid hade intresset gjort att hon fick planer på ett eget badhus för kvinnor.
Simskolan hade hon nu flyttat till Kastellholmen och det var där hon planerade att bygga det unika badhuset. Men för att lyckas få tomt och byggnadstillstånd krävdes en man. 
Nancy sökte i första hand upp en amiral Lilliehöök som hon trodde kunde hjälpa henne igenom byråkratin. Men icke. Amiralen tittade skarpt på henne och sade:
”Tänker mamsell dränka folk?”
Då vände sig Nancy direkt till behörig myndighet, Sjöfartsdepartementet, men där mötte hon samma kallsinnighet. Hon vägrade dock att ge upp, kanske med stöd av sin energiske far. Via en inofficiell kontakt i kungahuset lyckades hon med kung Oscar I:s påtryckning utverka rättigheten att uppföra sitt badhus på Kastellholmen.
Under den långa handläggningstiden hade Nancy befunnit sig i London, där hon också propagerat för kvinnlig simning. 
När hon kom hem satte hon omedelbart igång med att söka pengar till bygget. Vid badet anordnade hon två år i rad simuppvisningar inför betalande publik. 

Efterfrågad utomlands
Att se flickor simma har alltid dragit publik och efteråt var det ganska lätt att anmoda besökarna att teckna en aktie till ”badanstalt för fruntimmer”. På så sätt lyckades hon samla in ett startkapital på 9 000 kronor. I juli 1859 stod det nya badhuset klart.
Där skulle Nancy verka som lärare under sju år. Hennes avsikt var att utbilda sina flickor till goda simmerskor och hon uppmuntrade dem till tävling och att de skulle locka fler av sina medsystrar in i simningen.
År 1862 fick hon en oväntad men mycket tacknämlig draghjälp genom att den svenska drottningen anmälde sig och sina döttrar till undervisningen. Detta ledde till att även högre medelklasskvinnor och damer ur societeten tyckte att det var dags att följa efter.
Då hade Nancy i kraft av sina framgångar lockats att leda simskola i Köpenhamn, där hon fick undervisa kronprinsessan av Ryssland, prinsessan av Wales med flera furstliga personer. 1865 krävde Kristiania (sedermera Oslo) att hon skulle komma och starta en central norsk simskola.
Därefter fick hon ett stipen-dium av kung Karl XV och ett rekommendationsbrev från drottningen för att resa till S:t Petersburg, där hon förväntades lära furstefamiljen att simma. Det var ingen hejd på framgången när väl snöbollen börjat rulla.
Ändå hann hon vintern 1864 med att starta en isbana för flickor vid Kastellholmen. Nancy visste att många ville lära sig att åka skridskor, men det skulle visa sig att få i början vågade sig dit. Anledningen var den stränga moralen. Flickor skulle inte ”uppträda okvinnligt” offentligt, hette det. Därför byggde Nancy snart ett plank runt isen och deltagarantalet ökade snart. Än en gång skulle hon få draghjälp från kungahuset. 

Drottningen igen
Det dröjde inte länge förrän drottningen och hennes döttrar anmälde sig som deltagare i undervisningen. 
Och som i fallet med simningen uppstod en plötsligt islossning, där etablissemangets damer ansåg sig mogna att delta. Kunde drottningen, så… Och planket runt banan kunde rivas.
Ur denna Nancys enträgna strävan föddes den tidiga kvinnliga simsporten. Hon kunde lära ut det dominerande bröstsimmet, hur det skulle tränas och utföras. 
Men hon införde också ”crawl-simmet”, om än i en tidig och krångligare form än dagens frisim. Hon levde hela sitt liv för kvinnlig simning och reste långt upp i åren landet runt för att propagera för simsporten och leda den framåt. 
Nancy gifte sig 1867 med den danske litografen Carl Andrésen men blev änka bara sex år senare. Själv dog hon den 11 september 1892.

Kjell-Åke Steen