Fjällkor kallas nötkreatur av SKB-ras och är anpassade till de livsbetingelser som de erbjöds varför djuren är förhållandevis små i jämförelse med senare importerade raser. Den genomsnittliga vikten för korna beräknas till 400–450 kilo med en mankhöjd på 120–130 centimeter. Grundfärgen är vit med svarta eller rödbruna prickar. De är vanligen kulliga, det vill säga saknar horn. 

Enligt en uppgift fanns det 600 fjällkor 2019 och 228 fjällnära kor 2018. Den fjällnära kon skiljer sig från fjällkon huvudsakligen genom att den är mindre och har blivit utsatt för mindre avelsarbete genom inblandning av andra raser. Man anser att fjällraserna härstammar från den lantras av östligt ursprung som har funnits i de norra delarna av Norden i minst 1 000 år. 

Den organiserade aveln startade i slutet av 1800-talet och man började då också föra stamböcker länsvis som 1912 ersattes av en riksstambok. I slutet av 1800-talet fanns det omkring 400 000 kor av norrländsk lantras. Under 1900-talet minskade antalet kraftigt och man började via seminverksamheten korsa in andra raser som SRB och SLB. Mot slutet av 1900-talet fanns det dock fortfarande motsträviga bönder som höll fast vid den ”renrasiga” svenska fjällkon. 

En ko att lita på

Fjällkon liksom den fjällnära kon är alltså gamla svenska lantraser som numera tillhör de utrotningshotade raserna. Antalet djur är så litet att viktigt genmaterial går förlorat. I en forskningsrapport från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) publicerad 2020 kommer man fram till att bevarandet av fjällkon inte bara är viktigt för den biologiska mångfalden utan det finns också många andra skäl att bevara ett djur som redan har tjänat oss väl under århundraden. 

Fjällkons goda förmåga att omvandla foder som den dessutom söker aktivt och självständigt gör att den mjölkar bättre än andra raser när den utfodras på enbart hö och bete. Vid avspärrning, krig eller annan kris kan man ha mjölkproduktion även om införsel av fossila bränslen och kraftfoder stryps. 

”Fjällkon har dessutom en unik förmåga att kunna producera mjölk på magra marker där ingen annan ras klarar av att producera mjölk” enligt forskarna från bland annat Centrum för biologisk mångfald. Även fjällkons mjölk är unik. När man genom avelsarbete inom andra raser har tappat gener för goda ystningsegenskaper, har man hos fjällkorna lyckats bevara dem. 

“De raser som bidragit till att skapa kulturlandskapet kanske är de som är bäst på att förvalta det även
i framtiden.”

Skrev viktig ko-bok

Mjölkbonden Robert Nilsson från Övre Svartlå har om fjällkon skrivit en bok med titeln Fjällkon – historik, avel och framtid. Det är en omfattande bok som gavs ut 2007. Som titeln anger behandlar den många aspekter av fjällkons liv och dess historia. 

Jordbruksverket skriver i rapporten Trygga husdjursgenetiska resurser att ”… många av våra äldre raser utgör ett levande kulturarv. Flera av våra äldre husdjursraser har varit med och skapat det kulturlandskap vi har idag. De raser som bidragit till att skapa kulturlandskapet kanske är de som är bäst på att förvalta det även i framtiden. 

Raserna är också en värdefull tillgång för att levandegöra historiska miljöer.” 

En kolossalt kärvänlig ko

Fjällkon och fäbodbruket har format varandra. Under generationer har man avlat kor som själva har klarat av att hitta de bästa betena i skogen, som klarat långa vandringar och som varje kväll har kommit tillbaka till fäboden. 

Man har avlat på sociala kor som har gjort fjällkon till en kärvänlig ras som gärna tyr sig till människor. En förlust av fjällkon med sina goda bruksegenskaper skulle göra det traditionella fäbodbruket omöjligt. Fäbodbruket är en viktig del av vårt kulturarv och det omfattar också traditionella kunskap om hållbar naturförvaltning. 

Forskarna finner att bevarandet av fjällkon som en livskraftig ras är en viktig del av Sveriges åtaganden i konventionen om biologisk mångfald och Sveriges miljömål, där man har kommit fram till att det är ”…viktigt att bevara svenska kulturväxter och husdjursraser med unika egenskaper, eftersom de kan vara betydelsefulla för framtida livsmedelsförsörjning och är en del av vårt kulturarv.” 

Här kan man alltså tala om genuin grön omställning när kon på skogsbete omvandlar för människan oätliga gröna växtdelar till livgivande mjölk rik på nyttigheter för både människor och kalvar.

Anses viktig för framtiden

Kommer fjällkon att huvudsakligen vara ett museiföremål i framtiden? Jamtlis friluftsmuseum i Östersund skriver om fjällnära ko och fjällko på sin hemsida att Jamtlis fjällnära ko härstammar från Lillhärjåbygget i Härjedalen och är helt oförädlad. Man poängterar att den fortfarande har sina gamla lantrasegenskaper i behåll. 

”Hon ska kunna föda, föra och föda upp sin kalv, klara sitt eget underhåll och samtidigt ge ett rimligt utbyte av mjölk och kött på ett varierat bete och ett gott skördat ängshö. Hon ska också kunna hålla sig frisk och tåla ett relativt hårt klimat.” 

Om fjällkon skriver man att hon är av utpräglad mjölktyp formad av det jordbruk med skogsbete och fäbodbruk som bedrivits i norra Sverige. Det är alltså djur som man tycker ska ha en plats i ett framtida miljövänligt och resurssnålt jordbruk och inte bara få en plats i museer.   

Stiftelse för fjällkons överlevnad

Per Olof Olsson anlade Trollsåsens avelscentrum för fjällkor 1906. 115 år senare meddelades i media att barnbarnet Lars – som hade drivit gården i över 50 år men på ålderns höst trappat ner och sålt – hade startat en stiftelse där han hade donerat två miljoner kronor. Pengarna ska gå till svenska företagare som verkar för hållbar avel av fjällkor. Jämtländska företagare ska särskilt beaktas. 

Stiftelsen förvaltas av Hushållningssällskapet i Jämtlands län och stipendiet är på 50 000 kronor. Det utdelades första gången 2022. Enligt Hushållningssällskapet är ändamålet med ”Lars Trollsås stiftelse för fjällkons bevarande” att främja bevarandet av den svenska fjällkon. Stiftelsen har att verka för ett hållbart och långsiktigt arbete för renrasig avel av både Svensk kullig boskap (SKB) som Svensk Fjällko. 

I en intervju sade Lars Trollsås att han ”satsade pengarna för att korna ska få fortsätta leva framåt i tiden. Det är en lättsam ko som är skapt för det jämtländska landskapet. Dessutom är de snälla och trevliga att handskas med.”

Fäbodarna var livsviktiga

ATL, Lantbrukets affärstidning, hade i november 2020 en debattartikel skriven av representanter från Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk med rubriken ”Svensk rovdjurspolitik utrotar våra fäbodar”. Man framhåller bland annat att de flesta av våra lantraser bland kor, getter och får finns på våra fäbodvallar. Det är en miljö där ­fäbodbruket skapar stor artrikedom och biologisk mångfald. 

Det är mer fråga om en livsstil än en ekonomiskt lönande verksamhet. Ett kraftigt ökat rovdjurstryck under de senaste 30 åren bidrar till att utrota fäbodbruket i Sverige. När rovdjuren som utrotningshotade arter vinner terräng, faller i stället många andra utrotningshotade arter offer. Enligt artikelförfattarna är det inte fäbodbruket som ska finansiera rovdjurspolitiken. En stor koncentration av rovdjur finns i de områden som vi väljer att kalla fäbodland – Värmland, Dalarna, Gävleborg och Jämtland. 

Fäbodar har funnits i Sverige åtminstone sedan medeltiden och fäbodbruket anses ha haft sin topp under 1800-talets senare del. Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna tillhörde fäbodarnas kärnområde. Det var nödvändigt att ha tillgång till fäbod med sommarbete för djuren, då det som växte hemma på gården och i dess närhet behövdes till vinterfoder. 

De som vistades i fäbodarna verkar oftast ha trivts mycket bra trots hårt arbete och långa arbetsdagar. Man hade inte husbondens ögon på sig hela tiden. 

Gårdens övriga befolkning var förresten sysselsatt på gården och i dess omgivning. Det gällde bland annat att bärga tillräckligt mycket foder för att djuren sedan skulle klara vintern. Det var inte bara ängar i anslutning till gården som skulle slås utan också tillgängliga myrmarker och, om fäboden inte låg alltför långt borta, även den vall som där var inhägnad.

Ett utmärkt ko-nstverk

Postverket presenterade 1994 en serie frimärken med namnet Lantdjur, där man på högsta valören – som då var 6,40 (!) – kan se en liggande fjällko. Samlarbladet till serien pryds av en bild som visar jämtländska kon Droppelin. Litografin publicerades i Deutsche Landwirtschaftliche Presse 1891. Originalet till denna litografi är en bild från lantbruksmötet i Göteborg i augusti 1891. 

Originalbilden visar Olof Nilsson från Torsta i Ås med Droppelin. På litografin har Olof Nilsson och grimman retuscherats bort. Droppelin (född 1882) ingick i en flock som gav Olof Nilsson ett andrapris, hedersdiplom och 200 kronor.

Karl-Olof Hallman

Fotnot:
SKB = Svensk kullig boskap 
SRB = Svensk rödbrokig boskap
SLB = Svensk låglandsboskap