Den 5 juni 1930 rådde stor sorg inom svensk idrott, och även i landet som helhet. Eric Lemming, under många år en tusenkonstnär på friddrottsarenorna, gick då bort blott 50 år gammal. Dödsorsaken var en hjärtattack, vilken i sin tur orsakats från den episod av spanska sjukan han genomled 1918. 

Lemming var inte bara en föregångsman inom friidrotten, utan också en duktig företags­ledare, skicklig pianist och allmänt ansedd som socialt geni. Många konkurrenter och kollegor har vittnat om hans hjälpsamhet gentemot andra idrottare. Han var omtyckt och populär i alla läger.

Sagan om Eric Lemming började i stadsdelen Haga i Göteborg. Han föddes 1880 som son till musikdirektören Oskar Lemming och dennes maka Mathilda. Hans mor dog när han var tre år, och sedan fadern gift om sig fick Eric så småningom totalt fem hel- och halvsyskon. Två av dem skulle precis som Eric bli olympier, men med betydligt blygsammare framgångar. Halvbrodern Oscar tog dock två SM-guld i 110 meter häck och hade ett tag svenskt rekord i tresteg.

Ett sjusärdeles råämne 

Redan i barndomen intresserade sig Eric Lemming för idrott och gick med i Majornas Gymnastikförening. Som 13-åring figurerade han i en prislista för klubben; han kom då på andra plats i en tävling i ”spjutkastning mot tavla”. Senare skulle han excellera i ”riktiga” idrottsgrenar – och det med besked. 

När han som 15-åring assisterade Göteborgs främsta spjutkastare under träning noterade de att ynglingen var ett sjusärdeles råämne när han själv drog iväg spjutet. Redan 1899 vann han SM i grenen – samt i stavhopp. Han var även framstående i längd- och höjdhopp.

Vad var det då som gjorde Lemming till det kastfenomen han snart utvecklades till? Ja, först och främst var Lemming naturligt stark. Han var lång, 190 centimeter, och vägde 90 kilo muskler. 

Enbart talang och fysik räcker emellertid inte alltid, men Lemming lämnade inget åt slumpen. Han var ständigt sysselsatt med att förbättra teknik, metoder och träningsupplägg i en tid då detta inte var vanligt.  

Världsrekord och OS

Den urstarke göteborgaren var allra bäst i kastgrenar, och då framförallt spjut. Redan som tonåring satte han det sitt första världsrekord, må vara ett inofficiellt sådant. Han låg sedan bakom en otrolig förbättring av rekordet fram till 1912 då han klämde iväg spjutet 62,32 (detta blev också det första officiella världsrekordet). Ändå blev han medaljlös i sitt första OS, i Paris 1900. Spjut fanns då inte på programmet, och i stavhopp kom han fyra. 

I nästa OS, i Saint Louis 1904, deltog inga svenska idrottare. Lemming fick vänta till extraspelen i Aten 1906 för att kamma hem sina första medaljer – och de blev många.

När det var dags för svensken att kasta spjut i Aten samlades funktionärerna som vanligt i en position på mellan 40 och 50 meter från kastlinjen. Att spjut skulle kunna landa så mycket längre bort var det ingen som ägnade en tanke. Men Lemming ville annat; funktionärerna fick bokstavligen fly för sina liv när Lemmings spjut kom seglade mot dem – och till slut nådde mark med nya rekordlängden 53,90. Det innebar att Sverige tagit sin första olympiska guldmedalj. Marginalen till tävlingens tvåa var drygt åtta meter! 

Den grekiske kungen sägs ha tagit skydd i sin loge när Lemming drog iväg sitt spjut, och åskådarna bara häpnade. Lemming framstod närmast som en grekisk gud som gjorde det omöjliga.

Han nöjde sig emellertid inte med spjutguldet, utan kompletterade med brons i kula, femkamp och dragkamp. I dragkampslaget var han frontfiguren, utan honom hade det knappast blivit medalj. Som om det ”inte var nog blev han utsedd till ”spelens ståtligaste idrottsman”.

– Lemmings insatser kan knappast överskattas. Han var ett fenomen; även om idrotten
i början av förra seklet var i sin linda är alla hans rekord och allroundkapacitet oerhört imponerande, menar Anders Lindblad, mångårig friidrottsreporter, numera sportkrönikör på Svenska Dagbladet.

Solskensolympiaden

Som spjutkastare var Eric Lemming länge outstanding. Åtta gånger förbättrade han sitt första inofficiella världsrekord, och var med undantag för två korta perioder inofficiell världsrekordhållare 1899–1912. Det officiella världsrekordet från 1912 stod sig till 1919. Han hade alltså världsrekordet i grenen i nära 20 års tid!

Vid OS i London 1908 tävlades det i två spjutgrenar. Dels i svensk stil med fattning om spjutets mitt, dels i fri stil. Lemming vann båda överlägset. 

Ändå kom hans största ögonblick fyra år senare, vid ”solskensolympiaden” i Stockholm. Lemming hade just innan spelen förlorat sin världsbästanotering till antagonisten Julius Saaristo från Finland, men höll nerverna i styr på Olympiastadion. Storfavoriten tog sitt fjärde OS-guld i grenen, en bedrift ingen senare har lyckats upprepa.

Direktör Lemming

På hemmaplan var Eric Lemming förstås i en klass för sig, framförallt i spjut. Han tog tio SM-guld i disciplinen, och garnerade detta med sex i kula, fem i slägga, tre i diskus och ett
i stavhopp. Sammantaget 25 guldmedaljer – inte undra på att det blev trångt i prisskåpet hemma hos familjen Lemming. Han gjorde sitt sista SM 1917, och tävlade ända till 45 års ålder.

De sista åren gick Eric Lemming under pseudonymen Erik Otto. Bakgrunden var att han 1923 utsetts till direktör på ­Göteborgssystemet (föregångare till Systembolaget), och företagets styrelse ansåg det känsligt att förknippas med idrott. Ändå visste alla vem som dolde sig bakom namnet, och även som veteran var Lemming populär och drog publik till arenorna.

Text: Björn Schüberg

Foto: SCIF.se