Marcus Hubertson

Under barn- och tonåren var jag fotbollsmålvakt och när jag gjorde bra ifrån mig kunde pappa ropa till mig: ”Du är en riktig ”Zamora”! Jag trodde det var något slags djur men så berättade en äldre kille att ”Zamora” hade varit en av världens bästa fotbollsmålvakter. 

Jag hade ingen aning om vem denne målvakt var men så småningom läste jag mig till att han hette Ricardo Zamora, född 1901, var från Barcelona och spelade för båda storklubbarna Barcelona och Real Madrid. Han spelade sammanlagt 46 landskamper för Spanien och släppte bara in 40 mål, detta långt innan den moderna försvarsfotbollen kom i gång. Att han var beundrad förstår man då spanjorerna ofta kallade honom för ”Den Gudomlige”. 

I början av 1960-talet berättade pappa att vi skulle åka till Härnösand och se IF Älgarna spela en uppvisningsmatch. Med i laget fanns deras tidigare målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm. Sitt Zamora-smeknamn hade han fått redan som liten knatte då han stod bakom målet på IF Älgarnas hemmamatcher och slängde sig efter bollen. 

Spanjoren Ricardo Zamora var en av världens mest kända och omskrivna och det fanns mängder av små och stora burväktare som hade fått smeknamnet ”Zamora”. Men ingen blev så framgångsrik i Sverige som just Bengt Nyholm vilken värvades till IFK Norrköping 1948. 

Han var då bara 18 år gammal. Bengt ”Zamora” Nyholm valdes till Sveriges bästa fotbollsspelare 1961 och mottog ”Guldbollen”. 

En sak hade dock Bengt Nyholm otur med – ett öde som han delar med många andra målvakter. Det fanns en samtida lite äldre burväktare som knep landslagströjan. Kalle Svensson, kallad Rio-Kalle, från Helsingborgs IF räknas allmänt som en av Sveriges främsta målvakter genom alla tider. Han höll allra bästa internationella klass och blev Sveriges förstaval redan 1950 och vaktade sedan Sveriges mål nästan alla landskamper som kröntes med VM-finalen mot Brasilien 1958. 

”Söderkisen” Svenne Berka

Jag kom under årens lopp att fascineras lite extra av just målvakter, svenska som utländska. Speciellt de lite märkvärdiga och annorlunda spelarna från olika epoker och som på olika sätt utmärkte sig och inte sällan satte extra färg på matcherna. 

En av dem, vars namn dök upp under min barndom och väckte min nyfikenhet var ”Svenne Berka bäst på plan”. Han som Alice Babs och Vårat Gäng ständigt sjöng om på radio. 

Jag tog så småningom reda på att det handlade om en av Hammarby IF:s legendariska fotbollsspelare, som hade en fantastisk karriär som mångsidig idrottsman men tragiskt blev rullstolsittande efter en svår bilolycka. 

Sven Bergqvist föddes i en barnrik familj på Södermalm i Stockholm och började sin idrottskarriär som bollkalle på Hammarbys fotbollsmatcher. I Hammarbys fotbollslag spelade Sven Bergqvist mellan åren 1932 -1946. Svenne Berka, som han kom att heta i folkmun, blev en levande legend. Han bar ständigt keps på fotbollsplan, sydde fast skärmen med kepsens överdel något som snart blev högsta mode bland de tuffa killarna på Söder. 

Svenne Berka kom att representera svenska fotbollslandslaget 35 gånger. Han är unik inom svensk idrott då han är den ende som spelat på allsvensk nivå och i tre olika svenska landslag. Som målvakt i fotboll och bandy och back i hockey. Han spelade även i högsta serien i handboll samt bowling. Som handikappsidrottare blev han medlem av bågskyttelandslaget. 

Publiken satte nivån

Bergqvist var en humörspelare som det svängde om. Var det fullsatt på matcherna kunde han glänsa något enormt. Då var han verkligen ”Svenne Berka bäst på plan”. Var det dåligt med publik var det tvärt om, då kunde han missa att följa spelet ute på plan och släppte in till synes helt ofarliga långskott. 

Vid sådana tillfällen då han var less kunde han börja leka med småpojkarna som satt bakom målet så lagkompisarna fick skrika åt honom att gå in i målet igen. 

När det gäller Svenne Berka så pratas det ”på söders höjder” än idag om en räddning han gjorde vid en landskamp mot Danmark i Köpenhamn 1935. Hans bästa räddning under karriären, enligt honom själv. Så här beskrev han den.

”Den danske centern kom fri inom straffområdet och avlossade en rökare som gick mot mitt vänstra nedre hörn dit jag var på väg när bollen touchade vår back och ändrade riktning. Bollen for nu iväg i en båge mot mitt högra kryss till synes otagbart. Domaren var bergis på att det skulle bli mål, så han hade redan vänt på sig och börjat gå mot mittpunkten för avspark samtidigt som han blåste för mål. Men vad domaren inte såg var att jag vände mig i luften och lyckades boxa ut bollen till hörna. Publiken vrålade som hysteriska galningar och domaren vände sig då nyfiket om och fick klart för sig att jag hade gjort en idioträddning och att han felaktigt hade blåst för mål. Det blev lite rabalder innan domaren ändrade sitt domslut”. 

Den folkkäre Svenne Berra gick bort 1996 och sörjdes av hela Söder.

Magnus ”Skjorta” Bergström

En gång i tiden var Bror Oscar Magnus Bergström, eller ”Skjorta” som han ofta kallades, en av Sveriges mest omskrivna fotbollsmålvakter. Fortfarande är han en legendar i hemstaden Degerfors där han gjorde så att det lilla brukslaget även blev omskrivet i övriga landet. 

Det är inte helt klarlagt varifrån han fick smeknamnet ”Skjorta”, men en version är att hans kortbyxor gick sönder under en match och att han då hängde sin långa skjorta utanför, något som han fortsatte med. Andra påstår att han kallades för ”Skjorta” ända sedan pojkslagsdebuten då han inte hade någon fotbollströja utan kom i en pyjamasskjorta. 

Lagkamraten Gunnar Nordahl sade att ”Skjorta var något av ett fenomen” som målvakt. Problemet många gånger var att fotboll var lika mycket lek och skoj för honom som vunna segrar och avancemang i någon tabell. 

En gång blev han sur på Gunnars bror Bertil Nordahl, som spelade back.

”Skjorta lyfte på kepsen och släppte in en bakåtpassning från Bertil bara för att jävlas.” 

Ja, ingen visste var man hade gamängen Skjorta men han drog publik till Stora Valla och trots att han sabbade för laget ibland med sitt skojande och att han var disträ fick han ändå spela 369 A-lagsmatcher.

Publiken fick i alla fall valuta för pengarna. Ofta hängde han i benen i ribban för att ”ongarna skulle få lite sköj” som han sa. 

Men ibland gick hans spexande för långt som i en landskamp mot Finland 1946 där han höll nollan och det blev oavgjort. Det var då han gjorde en idioträddning när finske centern kom fri. I stället för att spela bollen till en lagkamrat rullade Skjorta ut bollen till den förvånade finske centern och skrek: 

”Alla löse går om!” Den finske spelaren blev chockad och missade målet. Publiken jublade men inte den svenska fotbollsledningen som inte lät Skjorta spela några fler landskamper.

Den hetlevrade Ravelli

Idag är före detta landslagsmålvakten Thomas Ravelli en ”kelgris” och folkkär kändis.  Detta efter hans succé i fotbolls-VM i USA 1994. Då fixade han bronsmedalj till Sverige efter att ha räddat en avgörande straff mot Rumänien. Vi som såg matchen på TV minns sprattelgubben som for runt som en tok på plan. 

Redan i början av 1980-talet blev Växjö-sonen en av våra bästa målvakter först i Öster IF och sedan i IFK Göteborg. Hans främsta styrka var hans vighet och enorma reaktionsförmåga. Men den till vardags lugne och snälle Thomas kunde bli en vilde på fotbollsplan på grund av sitt humör. Som den gången han jagade en Jönköpings Södra-spelare över hela planen för att spöa upp honom. Detta då han hade sparkat ner Thomas brorsa Andreas i det egna laget. 

Thomas fick ofta fiender i motståndarlagen då han var en riktig retsticka som i VM-kvalet 1981 då han tog bollen av en irländare och samtidigt räckte ut tungan åt honom. Ibland använde han sina armbågar i luftdueller där han ibland var väl våldsam. 

Trots sin duglighet var det många svenska fotbollsfans, tränare och tidigare förbundskaptener som tvivlade på Thomas som förste-målvakt i VM i USA. 

Men Sveriges nye förbundskapten Tommy Svensson, åren 1991–1997, trodde på  Thomas. Svensson hade varit mellanstadielärare förut och visste hur man handskades med ”busiga ungar”. Han hade lärt känna Thomas på djupet och blev en coach som fick ”pli” på honom. De kom båda att utvecklas enormt under VM 1994 och bidrog stort till framgången. Äntligen kom de mjuka och trevliga sidorna fram hos Ravelli som brukade kallas för ”Doktor Jäkel och Mr Ravelli.

”Fetknoppen” Foulke

Man brukar säga att ”målvakten är halva laget” och det stämmer in på William ”Fatty” Foulke som var den främste professionelle målvakten i England under 1910-talet. 

Han var enormt kraftig byggd och knappast en målvaktstyp med sina 152 kilo tung och 193 cm lång. När man tittar på en lagbild ser han ut som en japansk sumo-brottare där han står mitt i laget med de enorma byxorna uppdragna långt upp på bröstet (men som ständigt halkade ner).

William Foulke föddes 1874 utanför Birmingham och alla trodde att den kraftige pojken skulle bli gruvarbetare. Men trots att han var korpulent och överviktig var han vig och smidig och ville bli fotbollsmålvakt. 

Sheffield, en av de främsta proffsklubbarna, skrev kontrakt med honom 1894 och han spelade med dem fram till 1905 och med vilka han tog två cupsegrar och en ligaseger. 

Sedan spelade han med Chelsea 1905–1907 och avslutade sin fotbollskarriär med Bradford 1907–1908. 

Trots att ”Fatty” var inblandad i många spektakulära upptåg och hade mycket åsikter om det mesta (bland annat kritiserade han fotbollsförförbundet) fick han chansen som landslagsmålvakt. Men bara en gång – 1907 i en segermatch mot Wales som England vann med 4–0. 

Efter fotbollskarriären ägnade sig Foulke åt sin mataffär och ölpub i Sheffield. Tyvärr höll han på med illegalt spel och tappade pubrättigheten vilket blev början på en tragisk tid. Sina sista år i livet tillbringade William ”Fatty” Foulke i turistorten Blackpool där han gick omkring på badstranden som en pajas och fick folk att skjuta straffar på honom för 20 pence. 

Han dog den 1 maj 1916, endast 42 år gammal. Bland historierna finns den om att han ständigt bröt målribbor genom att hänga i dem. Mest uppmärksammat i pressen blev dock en incident där Foulke lyckades ramla på medspelaren Laurie Bell som verkade död en lång tid innan han började andas och det konstaterades att han brutit flera revben i kollisionen med målvakten som många fruktade att gå i närkamp med.

Showmannen René Higuita 

Colombianen René Higuita var en bra målvakt som gjorde Colombia till en stor fotbollsnation men är i stort sett endast känd för sin ”Skorpionspark” i  landskampen mot England den 9 september 1995 på Wembley. 

Det var en otrolig räddning på mållinjen på engelsmannen Jamie Redknapps skott. Som en skorpion vänder René på sig i luften och kastar upp benen och sparkar ut bollen på planen. 

Troligtvis en plojgrej, något som denne något galne målvakt ofta syssla med. Han säger själv att han alltid sedan barndomen gillade att göra bicykletas och drömde om att göra en bakvänt – och så kom chansen 1995 och livet blev sig inte likt igen. 

Om det hade varit mycket dårskap tidigare så blev det ännu mera nu. Han blev en hjälte och legend i Colombia även om han, utanför fotbollsplanen, sysslade med en hel del tvivelaktiga aktiviteter.

Trollkonster i Kamerun

Thomas N’Kono från Kamerun var afrikas främste målvakt i början av 1980-talet. I Spanien-VM 1982 fick han visa upp sig på tv för världens fotbollsfans. Thomas N’Kono släppte bara in ett enda mål, i en gruppspelsmatch mot blivande världsmästarna Italien som slutade 1–1 men Kamerun tog sig ändå inte vidare till slutspelet. Thomas blev uppmärksammad bland annat för att han spelade i svarta mysbyxor i 45 graders hetta. Thomas hamnade i världslaget och blev senare proffs i spanska Barcelona-laget Espanjol där han slutade sin karriär som målvaktstränare. 

Under Afrikanska Mästerskapen 2002 var Thomas N’Kono Kameruns målvaktscoach. Vad han då inte visste var att det gick rykten inför deras match mot hemmanationen Mali om att N’Kono var en häxdoktor – det påstods att hans framgångar berodde på att han hade en fetisch som hade välsignats av en ondskefull medicinman. Det handlade mycket om häxkonster inom fotbollen i afrikanska länder vid den här tiden. Så plötsligt under matchen rusade en skock män fram till Kameruns bänk och drog iväg med Thomas till omklädningsrummen och anklagade honom för att vara en trollkarl. Han fängslades med handbojor och fördes bort av polis. Kameruns ledning hotade att bojkotta turneringen och turligt nog fanns hela turneringens delegater på plats och de lyckades få N’Kono frigiven. Kamerun segrade med 3–0 i den färdigspelade semifinalen och även senare finalen mot Senegal. 

Påven kunde blivit målvakt

Vi är många som velat bli målvakt. Jag var det som pojke men blev som junior ratad som målväktare då jag var för kort. Även den tidigare påven Johannes Paulus II (polacken Karel Wojtek) var en lovande ungdomsmålvakt som storlaget Cracovia ville skriva kontrakt med. Men andra världskriget kom emellan och främst en krock med en tysk militärbil år 1944. 

Karel kom istället att satsa på studier och blev prästvigd 1946. Som senare påve i Rom träffade han alltid fotbollsspelare i sitt residens – bland dem legendariske svenske spelaren Nils Lindholm och tränaren Svennis Eriksson. 

1996 blev Johannes Paulus II mycket omskriven i Italien i samband med att han fått ett brev från byborna i Montaione: 

”Snälla ers högvördighet, låt inte Pierangela förflyttas från vårt kloster till klostret i Carpi. Hon spelar i byns damlag och har ett så bra högerskott.” 

Den fotbollstokige påven föll till föga för bybornas vädjan!

Sven-Åke Henriksson