Marcus Hubertson

Midsommar är väl det mest svenska man kan tänka sig. Denna den längsta dagen på året har firats i Sverige och Norden i hundratals år, kanske ännu längre. Men midsommar firas även i andra länder, om än på lite annorlunda sätt.

De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason:

”Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.”

Bevarade hällristningar runt om i Sverige antyder också att det under bronsåldern förekom ett visst mått av soldyrkan. Även om forskarna är oense om hur detta tog sig uttryck finns det både riter och danser av olika slag avbildade på dessa hällristningar, varför vissa tror att det kan ha handlat om offerfester i fruktsamhetens tecken. 

Däremot är det ingen som säkert vet om det är just dessa riter som gett upphov till det mer moderna midsommarfirandet. 

Konflikt med kyrkan

När Sverige kristnades uppstod en konflikt mellan det folkliga – och ibland ganska vilda – midsommarfirandet och den kristna seden att fira Johannes Döparens dag den 24 juni. 

På 1300-talet försökte nunnorna i Skokloster
i Uppland att anordna lugna folkliga fester till midsommar, för att få bukt med det stökiga folkliga ­firandet med fylla, dans på kyrkogårdar, stöld av ­heliga bilder och det de ansåg som skamlösa visor. 

Men de lyckades inte uppnå det önskade resultatet och midsommarfesterna fortsatte som tidigare.

Ett hundratal år senare ville kyrkans ledare sätta ner foten och 1432 bestämde sig ärkebiskop Johannes i Lund för att förbjuda midsommarvakor. Men vad hjälpte det? Midsommarfirandet var så fast förankrat i folkets kultur att inte ens kyrkans makt var stor nog att stoppa det och trots att kyrkan hade lyckats över förväntan med att införliva de hedniska vinter- och vårfesterna med kristen jul och påsk, förblev midsommarfirandet vilt och hedniskt. 

Övernaturliga väsen

Många av de gamla, och möjligen hedniska, riterna hänger kvar än i dag, om än i andra former. 

Kanske är det ljuset som gör midsommarnatten så särskilt trolsk, men oavsett orsak har just denna natt alltid haft ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. 

Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade näcken (forskarlen är ett annat namn på detta väsen, liksom strömkarlen). 

Flickorna ska plocka sju, enligt vissa seder nio, sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med. 

Och vem minns inte Raskens Ida, som gick nio varv motsols kring ett brunnskar för att se sin tillblivandes vård – vålnad? Det tog minsann en stund för Ida att förstå att den högreste karl som kom gående mot henne var hennes älskade Gustav Rask i egen hög person …

I dag förknippar vi nog midsommar mest med dans kring midsommarstången, sill och nubbe och färskpotatis och solvarma jordgubbar i glada vänners lag. Men midsommarstången, eller majstången som den också kallas, är en relativt ny företeelse, som sannolikt kommit till oss från Tyskland och som först dokumenterades på 1600-talet.

Majstänger kan också se olika ut beroende på var i Norden man befinner sig. En av de mer spektakulära varianterna är den åländska midsommarstången, som för övrigt är bland de större som överhuvudtaget reses i Norden. De största är runt 40–50 meter långa.

1746 skrev Carl von Linné om sin resa i Västergötland:

”Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.”

Man tycker sig ana ett visst mått av förakt för de ”menlösa”, som Linné kallar dem – och även för det faktum att de fortfarande lever kvar i ”hedenhös”. 

Man kan fundera över vad den gode Linné skulle säga om han återuppstod i dag, och fick se att traditionen fortfarande är lika utbredd över hela landet.

Simmer Dim

Hur firar man då midsommar i andra länder? 

I Norge och Danmark firar man dagen som Sankt Hans – ett annat namn för Sankt Johannes – och tänder midsommareldar, leker lekar och bränner pappershäxor. 

Sedan ett hundratal år tillbaka är det också tradition att sjunga de tre första stroferna av Midsommervisen, det populära namnet på sången Vi elsker vort land, som skrevs 1885 och som ingår i Danmarks kulturkanon. 

Till Finland fördes seden att resa majstång från Sverige via Åland och slog igenom under 1800-talet. I allmänhet betraktas midsommartraditionen som typiskt finlandssvensk och är vanligast i Österbotten och på Åland. 

I övriga Finland är det främst hembygdsaspekten som betonas, med tal och sång.

I England har man rest majstänger ända sedan 1300-talet och fram till mitten av 1800-talet var ­firandet utbrett och mycket populärt. 

Numera är firandet dock mycket blygsamt, men ett av undantagen är Stonehenge där man än i dag firar ett sommarsolståndet och lockar besökare från hela världen. 

Lockar besökare gör även Shetlandsöarnas Simmer dim (uttalas ”summer dem”), en midsommarfest som firats på öarna
i hundratals år. 

De långa dagarna och de korta, ljusa nätterna blir en välkommen respit efter den långa kalla vintern. 

Festen börjar på midsommarafton och fortsätter i flera dagar, med festivaler, folkmusik, karnevaler och mycket annat. 

Ivan Kupala

En traditionell slavisk sommarfest som påminner om vårt midsommarfirande är Ivan Kupala. Den infaller på natten mellan 21 och 22 juni eller 23 och 24 juni och firas i Ryssland och andra slaviska länder och även i Baltikum. 

Traditionen bjuder bland annat att kvinnorna sätter ljus i blomsterkransar, som de sedan låter flyta på vattnet. Männen försöker sedan fånga kransarna
i hopp om att vinna kvinnornas intresse. 

Just under Ivan Kupala-natten blommar också ormbunkarna, enligt sägnen, vilket lockar unga såväl som gamla till skogs för att försöka hitta den eftertraktade blomman. 

Trots att vi sannolikt fått majstången från Tyskland är den numera inte särskilt vanlig i ”hemlandet” just kring midsommar. I stället firar man sommarens ankomst med en brasa, en så kallad Johannneseld. Majstången (maibaum) reser man i stället på Valborg och 1 maj.

Bitte Assarmo