Ända sedan tonåren har Lars-Gunnar Flinks liv präglats av fysisk aktivitet. Han kan idag se tillbaka på en framgångsrik tävlingskarriär inom framför allt längdskidåkning på hög elitnivå under 1970-talet. Efter avslutad skidkarriär, vid 33 års ålder, ägnade han sig sedan åt orientering i många år och har som främsta merit ett guld på veteran-SM 2006. 

Lars-Gunnar föddes den 28 maj 1946 och växte upp i småländska Landsbro där han bott och verkat i hela sitt liv. 

– Jag började med skidåkning i 15-16-årsåldern på lokal nivå och vann många tävlingar. Min tränare Nore Wallersjö såg väl min talang och tog mig med på juniortävlingar i Umeå där jag vann och i Skellefteå där jag kom på andra plats. Det var på grund av de resultaten och att jag även gjorde bra ifrån mig på junior-SM som jag kom in på idrottsplutonen på Fältjägarregementet I 5 i Östersund, berättar han. 

Som senior började Lars-Gunnar på allvar etablera sig i den svenska skideliten och nådde framskjutna placeringar i många tävlingar med tuffast tänkbara motstånd. Bland annat kom han på femte plats i Vasaloppet 1971 och på sjätte plats 1977. På tremilen på senior-SM i Skellefteå 1971 låg han tvåa efter tio kilometer, tre sekunder efter segraren Sven-Åke Lundbäck. Han slutade på sjätte plats och var i mål bara en dryg minut efter Lundbäck som året därpå vann OS-guld på 15 kilometer i Sapporo. 

Efter avslutad elitsatsning på skidåkningen tävlade, som tidigare nämnts, Lars-Gunnar i orientering under flera år. Bland annat deltog han sex år i rad på 1970-talet i Fjällorienteringen – en tävling i den svenska fjällvärlden där man tävlar parvis med gemensam start tre dagar i sträck med dagsetapper på tre mil. 

– Tre av de gångerna tävlade jag och Sven-Åke Lundbäck tillsammans, berättar han. 

Knäskada satte stopp

I samband med att han vann veteran-SM 2006 råkade Lars-Gunnar ut för en knäskada som satte stopp för fortsatt orientering. 

– Så för att fortsätta hålla igång med träningen började jag cykla istället, vilket var mer skonsamt för mitt knä, berättar han.

Efter militärtjänstgöringen återvände Lars-Gunnar hem till Landsbro igen och började jobba i skogen. Ett jobb som han sedan höll fast vid hela sitt arbetsliv och även vidareutbildade sig i genom skogvaktarutbildningen på Gammelkroppa Skogsskola i Värmland åren 1982-84. 

2013 drabbades Lars-Gunnar av prostatacancer och bilade sju mil till Jönköping för strålbehandling varje vardag under åtta veckor. 

– Läkarna rekommenderade mig att fortsätta att hålla igång med träningen, så jag såg till att få så tidiga tider som möjligt för strålningen varje dag för att kunna vara hemma i Landsbro igen tidigt på förmiddagarna. Efter en kopp kaffe satte jag mig på cykeln varje dag och cyklade i ur och skur mellan tre och sex mil om dagen. Cancern fick mig att tänka till om vad som är viktigt i livet och vad det var jag ville göra. Det var då som tanken dök upp på att cykla från Smygehuk till Treriksröset, berättar han. 

290 mil i cykelsadeln

Året därpå förverkligade Lars-Gunnar sin plan. Den 12 maj 2014 startade han den 230 mil långa cykelturen från Smygehuk upp till Treriksröset (Då hade han året innan som en test cyklat från Landsbro till familjens stuga i Ljungdalen i Härjedalen – en sträcka på ”nätta” 80 mil). 

Efter 18 dagar nådde Lars-Gunnar finska Kilpisjärvi den 29 maj. Därifrån får man gå runt eller åka båt över en sju kilometer lång sjö och därefter gå två kilometer till fots för att komma fram till Treriksröset. 

– När jag kom fram till Kilpisjärvi var det så mycket snö kvar på marken att det var omöjligt att ta sig fram till röset på egen hand. Av en slump träffade jag en man som erbjöd sig att köra mig till röset på en snöskoter. Det blev något av en skräckfärd där han i mycket hög fart körde över sjön på en is som knappast bar och därefter de sista två kilometerna i knappt farbar djup porös snö fram till röset. Det var en skrämmande upplevelse, men han visste vad han gjorde och utan hans hjälp hade jag aldrig tagit mig fram till röset, säger Lars-Gunnar. 

Cykeläventyret avslutades inte i Kilpisjärvi utan därifrån cyklade Lars-Gunnar först ner till Gällivare. Där tog han inlandsbanan till Östersund för att därifrån cykla till stugan i Ljungdalen. Den totala cykelsträckan på hela turen blev därmed 290 mil med dagsetapper på i genomsnitt 14 mil – en imponerande prestation som inspirerade honom till att ta sig an fler långa cykelprojekt. 

Äventyret gav mersmak

Efter noggranna förberedelser med dagliga cykelturer på tre till sex mil under våren, gav sig Lars-Gunnar iväg på ett nytt kraftprov den 3 juni 2016. Nämligen att cykla från Landsbro till Nikkaluokta och därifrån gå två mil till Kebnekaise fjällstation för att sedan bestiga Kebnekaise. 

– Under våren hade jag återupptagit kontakten med min gamla lumparkompis Nils Gryth från Ludvika, som jag inte hade haft kontakt med sedan vi tävlade på skidor tillsammans på 1970-talet. När han fick höra om mina planer ville han följa med på resan under några dagar. Han mötte mig i Grängesberg och hängde med mig hela vägen upp till Östersund.

Den 16 juni var Lars-Gunnar framme i Nikkaluokta. Dagen därpå väntade den två mil långa vandringen till Kebnekaise fjällstation och efter övernattning på fjällstationen bestigningen av Sveriges högsta berg nästkommande dag. 

– Eftersom jag inte hade någon erfarenhet av bergsklättring hade jag bokat en guidad tur till toppen längs, som jag trodde, den lättaste vandringsleden. Men det visade sig att jag istället hade valt den svåraste leden med lodräta branter på vissa partier. Alla i gruppen blev tilldelade varsin ryggsäck som innehöll hjälm och annan utrustning för bergsklättring och det skickades även runt en lista där vi skulle ange namn på anhöriga och deras telefonnummer. Det var mycket snö på vägen upp och över en glaciär fick vi koppla ihop oss med rep för säkerhets skull. Vid de brantaste partierna fick vi koppla våra selar med hakar i linor fastsatta i berget. Det var väldigt regnigt och dimmigt så utsikten från toppen var i det närmaste obefintlig, berättar Lars-Gunnar märkbart berörd när han talar om den skrämmande upplevelsen. 

– Men målet med resan var nått så jag kände mig ändå tillfreds, tillägger han. Efter vandringen tillbaka till Nikkaluokta morgonen därpå cyklade han sedan ner till Gällivare för att därifrån ta inlandsbanan till Östersund och sedan fortsätta cykla vidare ner till stugan i Ljungdalen, där han blev väl mottagen av sin fru Ulla och deras golden retriever Bolt. Den totala cykelsträckan på resan blev 230 mil. 

Nya utmaningar hägrade

Fem år senare, i september 2021, gav sig Lars-Gunnar iväg på ännu ett spektakulärt cykeläventyr som den här gången kunde ha slutat riktigt illa. Han cyklade först från Smygehuk upp till Ljungdalen där han träffade bekanta från Norra Unnaryd i Småland som också har en stuga där. 

– De erbjöd sig att köra mig med bil ända upp till Nordkap – en resa som tog flera dagar. Därifrån var tanken att jag skulle cykla tillbaka ner till Ljungdalen igen för att på så sätt ha cyklat hela sträckan Smygehuk-Nordkap. Men jag råkade ut för ett enormt snöoväder helt ensam ute på det norska fjället som gjorde att det till slut inte gick att cykla längre. Jag befann mig i ett allvarligt läge men som tur var hade jag gjort upp med de som körde mig till Nordkap att de skulle hålla sig på ett inte allt för långt avstånd från mig om det skulle hända mig något. Turligt nog lyckades jag få telefonkontakt med dem uppe på fjället, så de mötte upp mig några mil från Karesuando dit jag lyckades ta mig. Därifrån skjutsade de mig tillbaka till Ljungdalen igen. Så allt slutade bra även om det förstås var en besvikelse att jag inte kunde fullfölja projektet, säger han. 

Det var nu eller aldrig

Förra året, 2024, bestämde sig Lars-Gunnar för att göra ett nytt försök att genomföra Nordkapsprojektet. 

– Jag var nyss fyllda 78 år och visste att om detta skulle kunna genomföras var det nog sista chansen nu. För det är väl som min kompis Nils Gryth säger – ”personnumret ljuger inte”, säger Lars-Gunnar på härmad daladialekt och skrattar.

Den 3 juni satte han sig på cykeln i Smygehuk ännu en gång för att påbörja den 290 mil långa resan upp till Nordkap. Han cyklade först 33 mil upp till Landsbro på två dagar som ett test på hur kroppen skulle fungera. Därefter var han med på en inbokad resa till Ludvika anordnad av kyrkan för att, i egenskap av aktiv medlem i Dan Andersson Sällskapet, guida sina medresenärer i den folkkäre diktarens hemtrakter i Dalarna. 

Tillbaka i Landsbro igen återupptog han cyklandet den 14 juli och cyklade upp till stugan i Ljungdalen där han firade midsommar med sin fru Ulla som bilat dit. För att närvara vid en begravning inom släkten den 27 juni åkte de hem till Landsbro efter midsommar. Dagen efter begravningen tog Lars-Gunnar bilen själv upp till Ljungdalen igen för att den 29 juni fortsätta cyklingen mot Nordkap. 

– Då hade jag fem dagar på mig att cykla 80 mil till Jokkmokk där jag hade gjort upp med min cykelkompis Håkan Söderberg att möta honom den 3 juli. Han befann sig genom jobbet i Skellefteåtrakten och hade möjlighet att följa med på resan ända upp till Nordkap, berättar han. 

Klockan 23.00 den 10 juli nådde Lars-Gunnar tillsammans med Håkan slutligen målet på sin långa strapatsrika och mödosamma resa genom Sverige, Norge och Finland – en resa fylld av storslagna naturupplevelser och möten med många trevliga och intressanta människor längs vägen. 

– Det var fint väder och midnattssol när vi kom ut på Nordkapsklippan. Vi var helt lyriska båda två och hade svårt att sova på grund av alla intryck när vi kom tillbaka till vårt boende i Honningsvåg, berättar han. 

Hemresan till Landsbro gick först med buss till Kautokeino där Håkans 86-årige pappa Ingvar mötte upp med bil eftersom det inte gick någon buss över finska gränsen till Karesuando. Ingvar körde dem till Jokkmokk där han fortsatte sin hemresa med buss och tåg. 

– Håkan och jag fortsatte med bilen till Ljungdalen där vi skildes åt. Nästa morgon fortsatte jag resan hem till Landsbro igen, berättar Lars-Gunnar som vill rikta ett stort tack till alla vänner som stöttat honom både inför och under resans gång.

– Inte minst min fru Ulla som stöttat och ställt upp för mig på ett fantastiskt sätt under alla mina cykelprojekt – utan henne hade jag aldrig kunnat genomföra dem, avslutar han. 

Donald Brokvist